Från Burra till Borelius

Han är mannen som gav oss spelare som Ed Belfour, Tomi Pettinen, Antti-Jussi Niemi, Oliver Ekman-Larsson, Pierre-Edouard Bellemare, Juha Lind och Pelle Prestberg.

Men sportchef Mikael Lundström såg inget egenvärde i att klara av saker på egen hand. Tvärtom.

Vid sidan av en fin värvningsmix av stjärnor och populära hemvändare bjöd han också på en rad, vitt spridda, samarbetsavtal med krafter utanför föreningen.

Ambitiöst och öppensinnat. Men i ärlighetens brukade spelarvärvningarna slå mer väl ut än samarbetena.


Ett par personliga favoriter:


Sommaren 2007: Bellemare var, i konkurrens med Ekman-Larsson, Lundströms kanske största sportchefsfingertoppsmässiga skalp. En i Sverige okänd fransman som några senare skulle ståta med en allsvensk skytteligatitel, en kvalserie med en poäng per match och en dominerande roll i ett SM-slutspel.

Han kom på tryout sommaren 2006. Så varför ändra ett vinnande koncept? Man plockade in Bellemares gamle lagkamrat Nicolas Besch ett år senare på samma premisser. Men det stannade inte där. Ett avtal knöts med franska hockeyförbundet.

– Vi diskuterar med det franska ishockeyförbundet om ett avtal där vi får över en fransk spelare till oss varje år. Är han tillräckligt bra behåller vi honom, annars ska vi se hjälpa honom att komma till en klubb som sämst spelar på allsvensk nivå, förklarade Lundström för Dalarnas Tidningar.


Resultat: Beschs karriär i Leksand renderade i tre allsvenska matcher och sju juniormatcher innan han lämnade föreningen. Sedan dess har Leksand inte värvat en enda fransman.

***

Hösten 2008: Den superklassiska ryska klubben CSKA Moskva hade under den gångna sommaren för andra året i rad genomfört ett träningsläger i Hedemora, läger som bland annat innehöll matcher mot Leksand. En relation mellan föreningarna byggdes upp och Lundström såg obegränsade möjligheter med ett samarbete:

– Jag ser framför mig att ha juniorer från Ryssland hos oss under en tid och vice versa. Det skulle vara en riktigt bra variant. Säg att en kille från Sverige får åka över dit över en sommar och försäsongsträna. Det skulle ge bra erfarenheter. I den åldern gillar man hockey väldigt mycket. I den åldern behöver man mat, boende och fickpengar, så några stora summor skulle det inte handla om. Man får ju bara ha två icke EU-spelare, men då kan man alternera mellan dem, sade Lundström till Dalarnas Tidningar.


Resultat: Ingen leksing har sedan dess spelat i CSKA Moskva och ingen ryss har spelat i Leksand.

***

Våren 2009: Varför blicka utomlands när det finns kompisar i samma län? Leksand, med Lundström i spetsen, tecknar ett avtal med Borlänge om att betala en del av lönen till division 1-klubbens tränare Magnus Svensson mot möjligheten för Leksand att matcha juniorspelare i Borlänges A-lag.


Resultat: Hösten 2009 sågar Svensson avtalet i Dalarnas Tidningar. Han menar att prioriteringen tycks ligga på Leksands J20 i stället för på Borlänge. Våren 2010 avbryts avtalet då Leksand enligt Patric Kjellberg inte har råd att fortsätta med det.

***

Med dessa typer av samarbeten och projekt och dess slutresultat blir kanske Lundströms märkliga sorti från föreningen lättare att förstå. Så vi kan väl ta det också.

Sommaren 2009: Patric Kjellberg kommer in i föreningen och petar därmed undan Lundström från sportchefsposten. Lundström tar i stället plats i den nystartade ”sportkommitten”. När han ska förklara sina arbetsuppgifter för Dalarnas Tidningar anar man att det inte ska bli så mycket av den överenskommelsen heller:

– Nu tror jag att jag är någon typ av rådgivare till organisationen. Kan jag vara till hjälp i något avseende ställer jag givetvis upp. Men det är inte så mycket mer jag ska göra.


Resultat: En och en halv månad senare lämnar Lundström föreningen och tar över som tävlingschef på Svenska ishockeyförbundet.



Oskar Klingborn

Vad är det som gör en lyckad comeback så känslomässigt explosiv?

Ja, vafan, till att börja med är det ju faktiskt idrottsromantikens kärna. Skicklighet är skicklighet och det kan ingen yttre påverkan rubba på. Bara tanken på det filmiska i att en gammal stjärna kan återvända till sitt förra jobb och leverera som om tiden har stått stilla får en sportnörds själ att fladdra.

Den sjunde oktober 1999 presenteras återigen Greg Parks (och för alla er som undrar, visst, hela det här inlägget kommer utspela sig i fel decennium, men samtidigt under säsongen 99/00, vilket ger mig en liten lucka att spela på) i blåvit tröja.

Efter att Andreas Karlsson under sommaren plötsligt valt att tacka ja till ett bud från Atlanta Trashers stod laget i en prekär situation utan en viktig center. Olle Öst sonderade terrängen och plockade hem den gamla kelgrisen. Den lille liraren hade i början av nittiotalet blivit en stor publikfavorit med sina 83 poäng på 82 matcher och nu var tanken att han skulle hjälpa ett Leksand som under Sune Bergmans ledning gått trögt i starten.

Allt var upplagt för en stor comebackshow (och ja, för alla er som undrar, han gjorde sin riktiga comeback mot Färjestad borta, men vem vill förstöra en fin historia) i Isstadion. Faktorerna var många:

Dels stod förra årets mästare och den svurne arvfienden, Brynäs, för motståndet.

Dels en match i matchen, mellan Parks och Amerikas svar på Pelle Prestberg, Tom Bissett.

Dels hade Superstars hängt en banderoll med orden ”Welcome home, Mr. Parks” över sin läktare, vilket talade för en karnevalstämning.

Man ska komma ihåg att det här utspelade sig under comebackens sista år som oskuld. Vi visste ingenting om att begreppet senare skulle bli våldtaget och uthängt till leda. Det enda vi hade att jämföra med var Mario Lemieux som några år tidigare hade återvänt efter ett längre uppehåll och blivit pingvinernas frälsare. Parks, 32 år gammal med de senaste säsongerna i Schweiz, var vår Lemieux.

Nu kan jämförelsen framstå som överdriven, men där och då, i ett svultet Leksandshjärta, kändes kvällen på förhand som en sådan som skulle kunna definiera en hel säsong.

Skulle Parks också, mot all förmodan, producera fler poäng under matchen än Bisset så skulle han inte bara framstå som en högst befogad värvning utan också som en spelare för fansen att projicera sitt hopp på.

Kanadicken verkade införstådd med situationen. I första perioden gör han 2-1 till Leksand. I början av andra spelar han fram Niklas Eriksson till 3-2. Men det bestående minnet är att Leksand tilldöms ett straffslag.

Och Parks har mage att våga slå den. Och han har mage att våga göra mål på den. Och han har mage att våga sätta den mellan benen på Johan Asplund (sorgligt bortglömd back-up till Johan Holmqvist).

Greg Parks slutade matchen på 2 mål och 1 assist. Det räckte tyvärr inte. Brynäs vann med 7-5 och Tom Bissett gjorde 4 mål och 1 assist. Men jag minns att jag inte var särskilt nedslagen. Man hade ju fått vara med om ett spektakel utan dess like och en kväll som trotsade all rim och reson. Framförallt, jag hade varit med om en lyckad comeback.

Säsongen efter provade Masken sig på en comeback och vi fick se en annan sida av det berömda myntet. Greg Parks passade även på att lämna laget halvvägs in. Men det är en annan historia det.



Jesper Eriksson

Det var ju det här med publika relationer.

Ett jävla gissel. (Fråga bara Per Källgren. Eller Bosse Ringholm.)

Att ställa upp i offentliga sammanhang för att svara på ledande frågor är en svår grej. Gudarna ska veta hur trixigt det kan vara att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt samtidigt som frågeställaren ska känna sig tillfredsställd med det givna svaret.

Vissa skiter fullständigt i det.

Andra har inte riktigt råd med att skita i det. Som Patric Kjellberg i september 2009. Han har nyligen påbörjat sitt ämbete i den färska sportkommitté som Leksands IF satt i kraft. Trots många år som aktiv, både hemma och utomlands, så är han ny i det här gamet – och folk har frågor.

När Dalarnas Tidningar så anordnar en chattstund mellan allmänheten och Kjellberg får han sin chans att visa upp sig, förklara den nya satsningen och ta emot åsikter. Det går… sådär.

Låt oss ödmjukt anta att scenariot inte fanns med i programplanen under mediaträningen.


Den första frågan kommer in:


”Klas – Börje: När kommer Linkan?
Patric Kjellberg: Ja du….du kanske har mer uppgifter än jag om det?”


En snabbanalys av svaret bekräftar tesen om att det där med humor och glimten i ögat sällan fungerar i skriftlig form. Kjellberg lyckas inte räta upp sig själv från den taskiga starten. Sessionen spårar nämligen ur och den inledningsvis något tykna tonen landar till sist i en ren parodi:


”Johan Franzén: Leksand behöver en toppcenter mellan Nordan och Pelle det är tydligt. När kommer han? Juniorcentrarna håller inte en hel tuff allsvenska och en ännu tuffare ev kvalserie. Det här är vår akilleshäl i dagsläget.
Patric Kjellberg: OK.”

”Del potro: kommer du ha sista ordet i den sportkommitte som upprättats om ev. värvningar i framtiden?
Patric Kjellberg: Jag har huvudansvaret i en elitkommitté”

”Jan: Jag fortsätter med målvaktsfrågorna, har ni planer på ytterligare värvningar på målvaktssidan eller är ni nöjda?
Patric Kjellberg: Nöjda”

”Jörgen: hur kan du säga att ni ser starka ut centersidan. Finns ju inte en spelande center, som var i Karlberg kaliber.
Patric Kjellberg: Vi har duktiga spelande ishockeyspelare.”

”Jonas: varför värvades Leinonen som 1:a målis? tycker inte det verkar som om en målvakt från Danmark skall vara den som skall ta Leksand till Elitserien? En målvakt är halva laget. Ser gärna att ni letar efter en bättre till den sista Januari, Ericsson kmmer blomma ut men Leinonen känns inte alls bra.
Patric Kjellberg: Ok tack för din synpunkt”

”Falun: alla vill se Burra…. finns det inga planer på honom…spel 5 mot 4 etc…
Patric Kjellberg: Har inte funderat på Burra”


Vad är roligast; allmänheten, som äntligen får en chans att ställa frågor till Leksandsledningen men istället domderar och ifrågasätter, eller Kjellberg, som väljer att svara fansen med drypande sarkasm? Choose your pick.


Kjellbergs rykte återhämtade sig aldrig riktigt efter den där septemberdagen. Omvärlden bjöds inte på någon chans att revidera sin uppfattning kring sportchefen-huvudansvarig-för-en-elitkommitté-eller-vad-han-nu-var-för-nåt. I stället cementerades bilden av honom som spänd och hämmad.

Tusentals äktenskap, världen över, säckar ihop årligen på grund av att parterna inte pratar samma språk. Låt oss alla lära något av det här exemplet och låt oss alla se med tillförsikt på framtida relationer mellan fans och sportchefer.


Epilog: Även om moderatorn utlovade fler chattar under säsongen så blev det aldrig någon mer pratstund.



Jesper Eriksson

Det finns ett par saker som jag brukar försöka undvika att skriva om. En av dessa är domarinsatser.

Dels för att det blir tjatigt att läsa om, dels för att det är viktigare vad det är i spelet som kan förbättras och dels för att domarna har ett svårt jobb, alltid gör sitt bästa (jo, faktiskt) och i slutänden brukar sköta det rätt bra.

Men viss frustration måste få sippra ut ibland, annars exploderar kastrullen.


Så. Håll till godo. Här kommer listans enda domarpunkt.


Det är en illa dold hemlighet att domare har vissa säkerhetsknep för sig, där man inte dömer strikt efter regelboken. I fotboll är det till exempel alltid lättare att få frispark på egen planhalva än på offensiv, och sedan kan domarbas Bosse Karlsson säga hur mycket han vill att det inte alls står så i bestämmelserna, det är liksom inte det som är grejen. Vill man vara snäll kan man kalla det för spelsinne, vill man vara elak kan man kalla det feghet.

I vissa fall kan detta fenomen vara fullt förståeligt och i vissa fall direkt nödvändigt. Men det finns också tillfällen då det är extremt irriterande.

Till den senare kategorin kan man definitivt sortera in hockeydomare som i varje form bråk vänder ut och in på sig själva för att straffa båda lagen lika hårt. Något som kan resultera i att en spelare startar ett slagsmål, den andre spelaren bara gör allt för att försvara sig och båda får matchstraff.

Det ska sägas att det här har blivit mycket, mycket bättre de senaste åren (kanske ställdes allt på sin spets vintern 2005 när djurgårdaren Johnny Oduya, som varit bänkad hela första perioden, i sitt första byte tog en fight med Moras superstjärna Shawn Horcoff, varpå båda fick åka och duscha). Men under första halvan av 2000-talet var det verkligen helt hopplöst.

Oktober 2001. Leksand-Bofors. Inledningen av tredje perioden. Bofors har precis reducerat seriesuveränen Leksands ledning till 3-2. Därför blir lättnaden stor när Mikael Karlberg passar in pucken framför mål till Jonas Elofsson, som, med en stark match i ryggen där han redan producerat två assist, efter en elegant dragning sätter pucken mellan benen på Grizzly Eriksson i Bofors mål.

Matchen är avgjord och Elofsson sträcker armarna i skyn och jublar mot Superstars.

Bofors Kristoffer Näslund tycker inte att det är lika skoj att matchen är död. Han delar ut en crosschecking i ryggen på den jublande, avslappnade, inte ett ond anande Elofsson, som rasar in i målburen.

I det här skedet kan det vara läge att påminna om att Washington Capitals kapten Dale Hunter 1993 stängdes av 21 matcher efter att ha tacklat in New York Islanders Pierre Turgeon i sargen efter ett mål. Den dittills längsta avstängningen i NHL-historien.

Hur det gick för Näslund? Well, huvuddomare Jan Hellström took a slightly different approach. Han bestraffade inte ens tilltaget med ett box play.

Efter tacklingen flög Elofsson på Näslund och slagsmål utbröt. Bofors back Daniel Westin ryckte in och försökte även han ge sig på Elofsson, men hölls undan av Daniel Widing.

Resultat: Näslund och Elofsson fick vardera 2+2 för roughing. Widing två minuter, också för roughing. Westin ingenting.

Men tacklingen då? Ni vet, den där tacklingen som rimligtvis borde ha renderat i matchstraff även om den hade skett under spelets gång på en puckförande Elofsson? Lämnade domaren verkligen det obestraffat?

Nej, nej, nej. Klart att han inte gjorde. Hur skulle det ha sett ut? Klart det blev utvisning. Två minuter för crosschecking.

Sedan kunde han kvitta alla utvisningar och matchen kunde fortsätta. I spel fem mot fem. Som om inget hade hänt.



Oskar Klingborn

Världshistorien är full av människor som gått under i skuggan av sina företrädare.

Orsakerna är många: Uppgiften i sig kan ha varit för stor, förberedelserna för dåliga eller så är jämförelsen orättvis från första början.

Vad gäller Niklas Anderssons tid i klubben så tror jag att vi kan bocka för alla tre.

Den 18 oktober 2009 gör Jan Huokko comeback på Hovet mot AIK efter ett längre skadeuppehåll. I förlustmatchen gör han ett mål med ett vansinnesskott från blå. Allt enligt gängse rutin. En månad senare meddelar han världen att karriären är över.

Panik.

En monumental, klassisk, älskad Leksandsprofil måste sluta i förtid. LIF är en lagpappa, karismatisk back och PP-spets mindre. Vad göra? Hur ersätter man?

Plockar man upp ytterligare en junior att låta gro eller slänger man fram de stora pengarna vid transferfönstrets slut och värvar någon med ett liknande CV?

Nä, man ringer den där killen man har inne på lån från Djurgården och erbjuder honom platsen.

På pappret såg det hela ändå någorlunda rimligt ut. 22 poäng under sin senaste allsvenska säsong i Växjö med mycket speltid i power play och fina ord från så spridda källor som Janne Järlefelt och Aftonbladets elitseriebilagor.

I realiteten stämde det inte alls.

Kontrasten var nästan absurd – människan på plan var Huokkos raka motsats. Om vi rubricerar Jannes statistik, spelstil och lugn på isen som yin, så var Niklas Andersson yang (Örjan ‘Limpan’ Lindmark skulle möjligtvis också kunna höra till yang, men på ett bättre sätt).

Vi hade blivit utlovade en utvecklingsbar och spelskicklig back men fick en stundtals anonym och osäker yngling med ständigt feltajmad defensiv. Han fick chansen i numerärt överläge fast blålinjespelet såg apatiskt ut  - kanske kände han av historiens vingslag .

Ledningen tyckte ungefär likadant, hävdade att man inte kommit överens om kontraktet och efter tjugotvå matcher i Leksandströjan hamnade Andersson i Jarmo Tolvanens Székesfehérvár (och då rapporterna kring österrikisk-ungersk hockey är på tok för bristfälliga vill jag inte uttala mig om hans insatser under våren).

Alltför stor skugga ska dock inte falla över Niklas Andersson. Uppgiften var alldeles för stor (att fylla platsen efter en ledargestalt), han var dåligt förberedd (skadebekymmer och okontinuerlig speltid mår ingen bra av) och egentligen är jämförelsen med Jan Huokko ganska orättvis (åtminstone rent spelmässigt).

Det är alltid inspirerande när en sportledning väljer att tro, men panikbeslutet att cementera grabbens plats i laget måste ändå belönas med en guldmedalj i önsketänkande.

You should be careful with what you wish for, som jänkarna skulle ha sagt.



Jesper Eriksson

För något år sedan traskade jag runt på Manhattan. New York kan vara en ganska omtumlande upplevelse för en tjugotvåårig landsortsbo. Jag hade blicken riktad uppåt och tittade på alla höga skyskrapor, lyssnade på allt oväsen runtomkring och kände dofterna av hela världens alla olika kök. Det kändes som om jag befann mig i världens största Hollywoodkuliss och Everybody’s talkin’ var soundtracket.

Plötsligt vacklade jag till och tittade in i en gränd.

Därinne var det mörkt. Tyst. Skitigt. Illaluktande.

Där och då insåg jag att Broadway och all dess glans faktiskt var en kuliss. Och att gränden var verkligheten.

***

Steget mellan min upplevelse på andra sidan pölen och Leksands två degraderingar i början av 00-talet är inte så långt som det inledningsvis kan verka. Vid båda nedflyttningarna stod laget helt plötsligt i en verklighet fjärran från tv-miljoner, stora omklädningsrum och uppmärksamhet. De befann sig i det sanna hockey-Sverige.

I en uppdelad allsvensk serie spelade lag som, och håll i er nu, Team Uppsala, Tierp, Piteå HC, Tranås AIF, HC Örebro 90, Gislaveds SK och Halmstad Hammers. Blev ni översköljda av varm nostalgi eller är det bortaresor ni försökt låsa igen i en koffert och aldrig ämnat att öppna igen? Hej då till en stor stark och nachotallrik. Hej till blaskigt kaffe och kokkorv.

Hur mycket man än ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. Allsvenskan södra säsongen 01/02 så minns jag något genuint och en möjligtvis romantiserad men likväl renhjärtad bild av folkhemsidrott.


Kanske är det också därför jag lider lite extra, och känner lite mer, när jag försöker undersöka vad det blev av klubbarna Leksand lämnade bakom sig. Vissa öden står ut mer än andra:


Tegs SK, den urgamla Umeåklubben som hann göra två säsonger i Allsvenskan innan de gled ur och till sist hamnade i division två. När man klickar in sig på Tegs lagsida på eliteprospects.com så finns inte en enda ”star & cult player” uppskriven. Ögnar man igenom laguppställningarna från de senaste tio åren så är också Jon Palmebjörk tillsammans med Igor Matuchkin de mest namnkunniga vilket gör lagets prestation än mer beundransvärd (därmed inget ont sagt om vare sig Palmebjörk eller Matuchkin). Till kommande säsong spelar Teg i division ett igen – Lycksele, som vann kvalet, gav upp sin plats på grund av ekonomiska svårigheter.


Mörrum GoIS IK, eller Mörrum Hockey som de numera kallar sig, är tydligen ”mer än bara en klubb”. Det vettefan, men nog har det varit mer rock’n'roll i Blekinge på sistone än i Barcelona. Klubben som en gång haft hand om stjärnspelare som Patrick Thoresen och Jens Bergenström har under de senaste fyra åren, om jag räknat rätt, sparkat hela tolv tränare! Resultaten har blivit därefter. Efter att ha vunnit över Vetlanda/Boro med 9-1 i den sista kvalmatchen klarade man sig till sist kvar i division 1F.


Bodens IK, som inte finns kvar längre. Föreningen som 1994 missade elitserien med ett ynka mål. Som 1995 missade elitserien med en ynka seger. Föreningen som med Bert-Olav Karlsson och Pär Rova i spetsen snodde poäng från Leksand i kvalserien 2002. När Allsvenskan blev Hockeyallsvenskan 2005 föll de ur. Ett halvår senare gick de i graven. Klubben startade dock om under namnet Boden HF säsongen efter och spelar nu i division ett.

***

Det ligger det en tragisk hinna över flera lag i de svenska underdivisionerna värd att påminna om. Medan elitklubbarna utvecklas i takt med att pengaluntorna blir större så dör de mindre föreningarna, sakta, bit för bit. Ekonomiska problem är snarare regel än undantag.

Micke Renberg vill dela upp den näst högsta divisionen igen och fylla på med fler lag. Jag har som vanligt inga svar, men nog känns det som att gubbarna i kostym har glömt bort ryggraden i svensk hockey.

Alla kanske inte kan dela samma verklighet men nog kan vi åtminstone hjälpas åt att sopa ur den där gränden.



Jesper Eriksson

Denna punkt handlar till allra största delen om en spelare som aldrig har spelat för Leksand. Se det gärna som listans motsvarighet till South Park-avsnittet som fokuserar helt på Butters.

Säsongen 2002/03 blev en stor succé för Leksand. Man var tillbaka i Elitserien, tog sig till slutspel och Mikael Karlberg vann seriens poängliga. Men man utmärkte sig också på ett annat sätt. Hellraisern Tobias Holm vann utvisningsligan och så väl Mikael Pettersson som Johan Rosén hann slå domaren på käften. Laget hamnade sist i fair play-ligan och fick bland annat hela tolv matchstraff under säsongen.

Men det fanns en man som vägrade acceptera leksingarnas burdusa stil.


Joaquin Gage.


Den kanadensiske målvakten värvades inför säsongen av Djurgården från klubben med det orimliga namnet Ayr Scottish Eagles från den orimliga ligan med det orimliga namnet British Icehockey Super League. (Med tanke på att man säsongen före sportat en målvaktsuppställning med Sergejs Naumovs och en 36-årig halvdekad Thomas Östlund kan man i och för sig förstå om stockholmarna kände att de inte kunde vara too picky.)

Gage stod trots allt för en helt okej säsong. Det som dock utmärkte honom var att han drog på sig hela 54 utvisningsminuter.

En exceptionellt bråkig målvakt? Kanske. Men det kan knappast ha varit hela sanningen.

För 52 av 54 minuter drog han på sig mot Leksand.

Vad var det med just Leksand som irriterade honom så? Ingen vet. Men låt oss ta en titt på de fyra steg av mänskligt förfall som Joaquin Gage genomgick:


November 2002: Match i Leksand. LIF vinner med 2-1. Gage drar inte på sig någon utvisning, men här sker ändå något som kan vara en förklaring till det kommande sammanbrottet. Mitt i tredjeperioden får han en smäll, blir skadad och tvingas byta. Gage som dittills startat samtliga matcher under säsongen tvingas vila tre matcher.


December 2002: Match i Leksand. Det mesta överskuggas av ett blodigt slagsmål i mittcirkeln redan efter fyra minuter mellan Tomas Forslund och ”Fimpen” Eklund. Men i skymundan sker något som ska få större effekter på framtiden. Jens Nielsen bråkar under hela matchen med Gage. I slutet av andra perioden kulminerar det. Gage rycker tag i Nielsen och kastar ner honom på isen. Han får två minuter för roughing. Och en första spricka i fasaden.


Januari 2003: Match i Leksand. Henrik Nordfeldt tacklar in Kristofer Ottosson i Djurgårdens målbur. Ingen åtgärd från domaren. Så att Gage blir sur, det kan man förstå. Men… ja, det finns reaktioner och så finns det reaktioner. Gage ropar först åt domaren utan att få svar. Då tar han i stället fart, lämnar sin målbur, åker i fatt Nordfeldt i mittzon och slår honom i ryggslutet med klubbhandsken.

5+20 minuter och matchstraff.

Efter matchen ställde sig Gage frågande till matchstraffet:

– Att domaren gav mig matchstraff gjorde mig faktiskt ganska förvånad. Det trodde jag aldrig, sade han till Sportbladet.

Och det är klart. Tackling i ryggen efter 25 meter satstagning på en spelare som inte är i närheten av pucken, vem kunde tro att det skulle ge matchstraff?


Februari 2003: Match i Stockholm. 5-1-ledning för Djurgården med femton sekunder kvar att spela. Gott så?

Nja, tvärtom snarare:



(Incidenten kommer efter 20 sekunder men kolla gärna på Tobbe Holms dubbla uppgörelser med Per-Anton Lundström före.)


Joaquin Gage – mannen som inte tog någon skit.



Oskar Klingborn

Innan säsongen 09/10 pratade man oftast om juniorer och Leksands IF med sorg i hjärtat. Men så, helt plötsligt, började kidsen vinna SM-guld, hoppa genom plexiglas och kräva A-lagsplatser.

Då blir det också svårt att, i dessa post-Oliver Ekman-Larsson-tider, minnas tillbaka på en period, för längesedan, när LIF hade ett ännu större framtidslöfte i sitt stall. 

Han kom hit sommaren 2000, som en sistaårs A-pojk, och hann knappt med att snöra på sig skridskorna innan han blev uppflyttad till J20-laget. Några dagar senare var han en ren cirkusattraktion – aldrig har det varit så många åskådare på juniorträningarna under en försäsong. Alla ville se Kentas grabb in action och lagom till skolstarten visste hela byn vem han var. Att killen sen levde upp till de högt ställda förväntningarna – med råge – skruvade upp tempen ytterligare.

Och vafan, who could blame us?

Under sitt första år i LIF, femton år gammal – FEMTON ÅR GAMMAL – gjorde han fyrtiotvå poäng på tjugotre matcher i Sveriges högsta liga för A-juniorer. Han kryddade det med en plats i U18-landslaget. Vi som satt i publiken fick se Mini-Magic spela den mest lekfulla hockey sen den röda maskinens glada dagar och tillsammans med Fredrik Vestberg bildade han en förkrossande spelskicklig anfallsduo.

Det stora genombrottet framför ögonen på hela hockey-Sverige kom den tjugoandra november 2002. I 9-2-segern mot Linköping gjorde han två mål och tre assist. På fem minuter i efterföljande match, mot Malmö, gjorde han två mål. Han slog Markus Näslunds rekord för poäng gjorda av en B-junior i Elitserien. Nominerad till årets rookie. En framgångssaga i Gretzkymodell.


Men också startskottet för mysteriet Robert Nilsson.


Säsongen 03/04 resulterade i en chockerande besvikelse. 6 poäng på 34 matcher. Vissa skyllde på att Leksand spelade för defensivt för att han skulle kunna lyckas, andra på att pressen var för stor. När Nilsson kom hem från JVM fick han brottas med allt mindre speltid och till sist kom meddelandet från Masken som alla väntat på:

- Robban har kört fast hos oss. Hela laget har haft det tungt och Leksand är ingen lätt ort att vara hockeyspelare i när det är motvind. Går man ut på centrum får man stå till svars för varför det går så dåligt och det där har nog hämmat Robbans utveckling.

Efter fyra poäng på sju matcher ischweiziska Fribourg-Gottéron hamnar han i Djurgården. Innan säsongens början var Niklas Wikegård nöjd:

- Han har kört hårt och är en stark spelare med bra balans i närspelet och tryck i tacklingsspelet. Han har också ett bra spelsinne och fina handleder, så han kommer inte att bli en spelare som bara åker runt och tacklar, förklarade han för SVT.

- Det känns som att jag har hittat rätt, sa Robban själv.

Men i november blir han utlånad till Hammarby. Efter nyår till Almtuna. Det blev bara tjugosex matcher i Djurgårdströjan. Sex poäng. När New York Islanders erbjuder honom ett kontrakt så tar han chansen. Tyvärr blir även NHL-debuten en knackig historia. Inte så konstigt, kan man tänka, att vara tjugo år gammal i ett främmande land innebär oftast en stor omställning. Men i New York Post sågar tränaren Ted Nolan honom efter säsongen av helt andra anledningar:

- Han gjorde inte mycket och det behöver man, det är vår verklighet. Man kan inte komma och säga: ”jag hade inte en bra början på lägret” för man kommer inte få tillbaka den starten. Han måste kämpa.

Islanders tradar bort sitt förstaval från draften 2003 till Edmonton. Nu måste väl ändå saker och ting börja gå rätt? Jodå, till sist verkar det lossna. Efter en säsong i farmaligan får 22-åringen chansen – och tar den. Fyrtioen poäng på sjuttioen NHL-matcher ger ringar på vattnet och han belönas med en VM-plats av Bengt-Åke Gustafsson.

Jag antar att ni redan ser det ojämna mönstret.

Den föregående, väldigt lovande säsongen är snart ett minne blott. Stundtals bjuder han publiken på fantastiska nummer men det sker med för långa mellanrum för att tillfredsställa ledningen och publiken. Då och då blir han både petad och bänkad.

Tidningen Edmonton Suns skribent Robert Tychkowski var inte nådig när hansummerade Oilers säsong 09/10:

”If fans had their way, Horcoff, Ethan Moreau, Fernando Pisani, Sheldon Souray, Nikolai Khabibulin, Patrick O’Sullivan and Robert Nilsson (who isn’t really a veteran, but ages his coaches in dog years) would be out the door”.


Hårda ord.

Räcker det inte där? 

Till skillnad från de andra juniorerna så har inte Robert Nilsson lyckats någonstans efter sin flytt från Dalarna.

”With great power comes great responsibility” är ett motto som Spindelmannen lever efter. Robban har visserligen haft en del otur genom sin karriär men klarar han av att ta det ansvar som krävs för att få sin talang att äntligen blomma ut? Någonstans i den där kroppen lever ett hockeygeni och det vore inget annat än en jävla skam ifall han gör ungdomsstjärnor som Alexandre Daigle, Peter Messa och Macauley Culkin sällskap på de bortglömdas bänk.

Jag gissar på att nästa säsong blir den som avgör hans framtid. Den sitsen känns helt absurd när jag tänker tillbaka på den där hösten 2002 som jag aldrig förmår mig själv att släppa. Förhoppningsvis visar Robert Nilsson att nostalgi är bränsle för en simpel bloggare och inget man bygger en hockeykarriär på.



Jesper Eriksson

Nej, hörrni, nu har vi grämt, ojat och vältrat oss i föreningens olycka länge nog. Det bör vara hög tid för en solskenshistoria, eller hur? Bered väg för Leksands svar på ”The Straight Story”.

De flesta ungdomar i Leksands kommun har någon gång ägt en begagnad träklubba med ett märkligt namn inskrivet i skaftet utan att veta varifrån den kommit. Om det är speciellt unikt för kommunen som sådan vet jag egentligen inte, men det tar inte bort det faktum att någon, under flera års tid, matat ut vad som skulle komma att bli klassiskt landhockeymaterial. För att bringa ordning och jaga sanningen måste vi göra vad den här bloggen för tillfället är bäst på – backa bandet.

Inför säsongen 99/00 tog Johan Bonde över rollen som lagets materialförvaltare, en position som tidigare hade ägts i fyrtio år av legenden Harry Persson. Att komma in som ny utifrån och försöka slå sig in i en redan etablerad grupp kan vara svårt. Se på Zlatans säsong i Barcelona, till exempel.


Nu gick övergången smidigt ändå. Bonde lyckades pränta in sitt eget avtryck i omklädningsrummet.

- Johan har kanske ett litet modernare tänkande. Man behöver inte få fjorton ”nej” innan man får en ny klubba, sa Niklas Eriksson om det nya tillskottet till Leksingen.

Det är väl en hyfsat vedertagen kunskap att män gärna vill skapa sig ett smultronställe där ingen annan kan tränga in – där man får vara sig själv för en stund. Ett garage, den årliga jakten eller en båt. Johan Bonde skulle ganska omgående presenteras för en sån helig och orörbar plats: Harry Perssons egna förråd.

Vi på Leksandsbloggen skulle aldrig, ALDRIG, försöka skymfa en sån hedervärd man som Harry P, men nog törs vi sticka ut hakan i vädret och kalla honom ”sparsam”. På baksidan av gamla Isstadion, i sitt egna lilla utrymme, hade han genom åren förvarat kilovis med bråte. Det ska tilläggas att det inte handlade om några museiföremål. Överhuvudtaget.

- Det fanns allt möjligt, som plastdetaljer till gamla målvaktsbenskydd från Abris tid. Men du vet hur det kan låta – ”kan vara bra att ha”, säger Bonde till bloggen.

Lagom till att den nya arenan började byggas trodde många att förrådet skulle försvinna.


Fel, fel, fel.


Visst, själva förrådet revs, men gömman omlokaliserades till en barack i Lugnetskogen. Och när Ejendals Arena väl stod färdig så flyttades allt in igen.

Det sägs att prylarna nu, efter alla dessa år, har skeppats iväg till Harrys privata bostad. Men nog lever hans arv kvar. För några dagar sen rotade jag runt i ett uthus här hemma och till min lycka fann jag min ungdoms kärlek – en röd Titan märkt Reichenberg – och tänkte på Harry.

Är det inte alldeles fantastiskt att det i en förening som vill framstå som modern och überprofessionell fortfarande finns plats för en enkel man och hans förråd?



Jesper Eriksson

2004/05.

Ja, det gick ju vägen till slut. Man lyckades faktiskt ta sig upp i Elitserien en gång till.

Men det var inte som att man inte försökte misslyckas.

Värvningar av blivande anti-ikoner som Stefan Bemström och Mikko Rautee. Ett spel som aldrig egentligen klickade på hela säsongen. Förlust i grundseriepremiären mot Almtuna. Fyra tappade ledningar och bara 4-4 i kvalpremiären mot Skellefteå.

Men vägen gick det och det var till stor del tack vare superdupervärvningen av Montreal Canadiens Michael Ryder. I grundserien gjorde han 14 mål och 12 assist på 18 matcher, i Superallsvenskan 13+9 på 14 och i kvalet 7+6 på 10. Sammanlagt blev det alltså 61 poäng på 42 matcher.

Men det var inte som att man inte försökte sätta stopp för det heller. I stället rådde det inga tvivel om att någon form av högre makt ville Ryder illa.


Ett första dåligt omen: November 2004. Match mot Arboga. I första perioden tacklade han en motståndarback så hårt att plexit gick sönder och Ryder själv fick ett jack i handen.

– Det blödde mycket ett tag, men har lugnat ner sig nu. Jag tror inte det behöver sys, sa han till Dalarnas Tidningar efter matchen.

Ryder hade så långt in i sin LIF-karriär kamperat ihop med kedjekamraterna Mike Kennedy och Johan Witehall. Det samarbetet skulle få ett abrupt slut i andra perioden.

Då åkte Witehall på en utvisning, surnade till och sköt iväg pucken i riktning mot domaren. Och träffade Ryder. Något som tvingade kanadicken att halta runt med en ispåse på foten efter matchen.

Efter skottet syntes Ryder ilsket gestikulera mot Witehall i utvisningsbåset.

– Jag blev förbannad på honom då, sade Ryder till Dalarnas Tidningar.

Värst drabbade egentligen det hela Witehall (och för all del Kennedy) som inte fick spela mer med superstjärnan. Ryder bildade i stället en framgångsrik kedja med Niklas Persson och Niklas Eriksson.


Och så dåligt omen nummer två: I Leksands omklädningsrum fanns ett stort kylskåp med läsk och mineralvatten. Utanpå fanns lapp med de varnande orden ”OBS! Dörren sitter löst”.

Av förklarliga skäl var inte Ryder direkt någon doktorand inom det svenska språket. Det höll på att stå honom dyrt.

– Jag slet upp dörren och skulle ta en dricka. Då föll hela jäkla glasdörren rakt på min stortå. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde inte gå på hela dagen innan match. Jag tror jag fick två bedövningsprutor innan jag kunde stoppa ner foten i skridskon, berättade han för Aftonbladet.

Hur det gick i den efterföljande matchen? Helt okej. Leksand slog Rögle och Ryder sköt två mål.


Men.


Svagt plexiglas. Vilt flygande puckar. Saboterade vitvaror. Kom inte och påstå att det inte vilade en förbannelse över Ryder. Hitchcock would have blushed.

Frågan är mest vem som låg bakom illdåden.

Masken Carlsson? Roger Rosén? Stephen King? Gud? Muhammed? Janne Simons?



Oskar Klingborn

Äntligen! Äntligen är det dags! Äntligen är det dags för Robert Burakovsky att göra entré på listan!

Vi älskar Burra.

På sätt och vis ska vi nog vara glada att det här projektet inte innefattar Burras första sejour i föreningen och kommunen. Då hade nog listan till sisådär fyrtio procent bestått av honom. Nu får vi nöja oss med den enda säsongen, 2000/01, som han gjorde i föreningen under 00-talet och därmed bara fyra-fem punkter.


Låt oss börja med en incident som på ett effektivt sätt ringar in en del av hans personlighet.


Vi har alla våra dagar. Dagar då det inte är något vidare att vara på jobbet.


Burra hade en sådan dag 14 november 2000.


Moderklubben Malmö är på besök. Sexton minuter har gått av första perioden. Leksand ligger under med 0-1.

Burra har pucken bakom offensiv förlängd mållinje när han får ett rapp över ryggen. Han vänder sig om och skriker ilsket men domare Christer Lärking viftar bara avvärjande.

Burra tar motgången som den man han är.

Han tar av sig sina handskar och kastar i en rörelse in klubban och båda handskarna i sarghörnet.

10 minuters utvisning för abuse.

På väg mot båset skäller han högljutt på Lärking.

Väl framme i utvisningsbåset fortsätter han att skrika mot domaren tills han till slut tycks lugna ner sig. Då tar han i stället upp en handduk och kastar in den på isen.

Ytterligare 20 minuter utvisning och matchstraff.

Burra kan stämpla ut och gå och duscha.

Matchen då? Jo då, Leksand vände och vann med 5-2.

Om det var matchstraffet som tände laget är oklart.



Oskar Klingborn

Det finns värvningar som ser bra ut på förhand, men går åt helvete. Som Stapleton.

Det finns värvningar som ser tveksamma ut på förhand, men ändå blir lyckade. Som Tomas Kucharcik.

Och så finns det värvningar som känns som skämt och som mycket riktigt också går åt helvete.

SvenskaFans/SVT/AIK-personligheten David Fjäll ägnade varje avsnitt av det gamla panelprogrammet Matchpuls Hockey åt att döma ut Per-Anton Lundström trots att det då gått flera år sedan den reslige backen spelade i Gnaget. P-A användes helt enkelt som definitionen av en klumpig och dålig försvarsspelare. Så när Lundström värvades till Leksand sommaren 2008 var jag inte direkt fylld av tillförsikt.

Men det kanske kunde bli bra ändå?

Nej, det kunde det inte.

Men det mesta bleknar i jämförelse med Mikko Rautee.

Våren 2004. Leksand laddar för andra gången om efter att ha åkt ur Elitserien. Sportchef Masken Carlsson presenterar ett nyförvärv: Mikko Rautee, 24-årig center från TPS Åbo.

Första reaktionen: TPS Åbo? Inte illa för en allsvensk förening!

Andra reaktionen: …men (och här vill vi VERKLIGEN poängtera att vi på Leksandsbloggen.se, åtminstone inte jag eller Jesper, VERKLIGEN inte vill bidra till samhällets vikthets) såg han inte lite väl… ja… tjock ut för att vara professionell idrottsman?

Varningsklockorna började på allvar ringa när Superstars hemsida sammanfattade uppfattningen av Rautee på finska hockeysajter:

”En spelare som alla som följt FM-ligan har en åsikt om. Det långa håret fladdrar när centern spelar sitt tuffa spel vilket medfört att många motståndarfans inte tycker särskilt bra om honom. Rautee har alltid varit en modig spelare och människa med eget [sic] stil.”

Det kan ju låta positivt. Men har man en viss erfarenhet av att tyda hockeychiffer vet man att fallet är ett annat. Om det positivaste som kan sägas om en spelare är att alla ”har en åsikt” om honom, att han är ”modig” med en originell ”stil” och hans frisyr på något vis behöver lyftas fram… ja, då brukar den omtalade, rent generellt, inte ha så värst mycket spelskicklighet att tillföra.

Sommaren 2004 träffade jag en god vän från A-laget. Vi pratade lite om de olika nyförvärven som var med på sommarträningen. När vi kom till Rautee bekräftades den där andra reaktionen man hade fått när värvningen presenterades:

– Ja, alltså, jag vet inte… Han ser ju inte direkt ut som någon atlet och när man ser honom träna så… förstår man varför.

Och nej, Rautees hälsa var knappast den allra bästa och det satte sina spår. Under försäsongen rapporterade Dalarnas Tidningar att han hade missat flera veckors isträning på grund av en ”mystisk bakterieinfektion i armbågen”. Under höstsäsongen var det i stället en krånglande axel som satte stopp.

Sammanlagt blev det tolv matcher i Leksands tröja för Mikko Rautee. Under dessa bjöd han på två mål och den långsammaste skridskoåkningen som den gamla isladan någonsin skådade.

I november 2004 bröts kontraktet. Masken förklarade sitt beslut i arenans matchprogram. Han började med att prata om finnens skadeproblem, men till slut kunde han inte längre hålla sig:

– Sedan har var han ju inte speciellt bra.



Oskar Klingborn

Och på den åttonde dagen skapade Gud Leksand och Brynäs. För evigt dömda att leva isär, för evigt tvinnade kring varandra i en kamp.

Typ.

En historielektion känns överflödig, alla kan redan allt om rivaliteten mellan de två klassiska lagen, de flesta säkert bättre än jag, men nog stämmer den något kortfattade och pompösa inledningen rätt bra.

Även om det inte har varit helt otroligt med spelarövergångar mellan de två polerna genom åren så har vi heller inte sett Tord Lundström i Leksandströjan eller Mats Åhlberg i Brynäs. Anledningen är enkel: Leksingar är leksingar och brynäsare är brynäsare.

Efter att Anders ”Masken” Carlsson presenterats i vitblå skrud ändrades allt. Några lyckade säsonger som spelare och ett sportchefsjobb senare banade han nämligen en pilgrimsväg från Gavlerinken till Isstadion. Säsongen 02/03 hade vi hela TRE gamla Brynäsprofiler i backuppsättningen: Niklas Gällstedt, Per Löfström och Christer Olsson. Svindlande!

Någonstans i kroppen kändes det ändå som att imperiet skulle slå tillbaka. På samma sätt som den onde generalen på andra sidan slagfältet tillåter några nederlag i väntan på att den stora fällan ska slå igen. På samma sätt som en äldre bror hämnas ett nyp med en regelrätt misshandel.

Mycket riktigt, runt år 2005 brast alla fördämningar. Läs själva:

Jörgen Sundqvist
Daniel Widing
Daniel Hermansson
Niclas Andersén
Daniel Sperrle
Lars Jonsson
Jonas Nordquist
Eddie Läck

(Värd att nämna är även målvaktstränaren Pekka Alcén, som i Leksand kammade noll, men i Brynäs organisation lyckats uppfostra slipsar som Anders Lindbäck, Joacim Eriksson och Jakob Markström.)

Micke Sundlövs Leksandsvärvningar sköt i höjden. Det finns fler namn på listan, och visst, de flesta gick via en eller flera mellanklubbar, och visst, LIF har sig själva att skylla i mångt och mycket, MEN – faktum kvarstår – de stal tamejfan en hel talangfull generation. Matematiskt och iskallt beräknande väntade de som duvor på brödkanterna. Ett tag kändes det till och med som att de även tog våra dåliga spelare på rent djävulskap (se Antti Jokela).

Man ska i och för sig komma ihåg att vi, till gästrikeklubbens stora förtret, har nypt några ess från dem också:

Herman Hultgren
Tommy Westlund
Niklas Andersson
Magnus Eriksson
Antti Hulkkonen


Vari ska denna såpopera sluta?

Var den lyckade värvningen av Joacim Eriksson ett första motdrag i det stora schackspelet?

Ska Brynäs skriva kontrakt med alla spelare som lämnar Leksand?

Eller är det helt enkelt så att de tidigare svurna fienderna håller på att smälta samman till ett?



Jesper Eriksson

”Johan Mjällby är vårt kärnkraftverk och Fredrik Ljungberg är en konstnär. Härligt, underbart med spelare som den här bom-bom och den här swap-swap.”

- Tommy Söderberg

Vissa idrottsledare beskriver sina adepter mer träffsäkert och fantasifullt än andra. Fotbollslandslagets gamle förbundskapten Söderberg var en av de stora mästarna i det gamet. Han kunde knappt öppna munnen utan att måla upp hel verbal ateljé.

Kanske är det något som finns i blodet hos fotbollens förbundskaptener. Bayern Münchens dåvarande tränare Giovanni Trapattoni (sedermera tränare för Italiens och Irlands landslag) anklagade en gång sin mittfältare Mario Basler för att vara ”svagare än en tom flaska”.

En annan gammal svensk förbundskapten, Curt Lundmark, tog över Leksand under hin håle-säsongen 2005/06. Och en sak kan vi slå fast. ”Träffsäkert” är bland de sista adjektiven som kan användas för att beskriva hans tid i föreningen. I stället var anställningen en just så dålig idé som det verkade på förhand.

Men låt oss lämna det dåliga han gav LIF därhän för tillfället. Det kommer ni att få mer än väl av senare på listan.

För nu ska vi fokusera på en av de få positivt minnesvärda insatserna han bjöd på.

Kvalseriepremiär. Leksand har tagit en överraskande, otroligt viktig och mycket imponerande 4-2-seger hemma mot Skellefteå. Det här var nog enda gången på hela säsongen som jag kunde se framåt med någon form av tillförsikt.

Lundmark var också nöjd. På presskonferensen efter matchen lovordade han sitt lag:

– Vi har Johan Backlund, en av Sveriges bästa målvakter; Niklas Persson, en härförare på isen, och Jan Nemecek – ett slagskepp!

Ja. Just precis. Slagskepp. Han jämförde Jan Nemecek med ett slagskepp. Ett slagskepp!


Det är metaforen som inte ska gå att komma på.


Vad han menade med den var på en och samma gång totalt obegripligt och fullkomligt glasklart.

Bortsett från det där OS-guldet har jag aldrig någonsin varit så imponerad av Curt Lundmark.



Oskar Klingborn

En hockeysupporters minne works in mysterious ways.

Jag skulle, med en knivskarp precision, kunna återge hur Andreas Karlsson avgjorde den längsta match som spelats i svensk hockey trots att jag bara var elva år. Jag kan fortfarande se framför mig när Micke Holmberg, säsongen 94/95, kvitterar mot Djurgården, direkt på tekning, medan matchuret skriker att tiden är ute.

Andra händelser är borta. Ta säsongen 06/07 som exempel. Helt svart. Visst, jag vet ju att Saarela var här, att Bergakungen kom tillbaka och att Leksand återigen var allsvenskt men det är sånt man kan läsa sig till. Vad jag egentligen kände, tänkte och tyckte har jag ingen aning om.

När jag och Oskar satt på konditori Siljan första gången för att börja spåna på den här listan så dök namnet Jukka Rautakorpi upp. Jag kände ingenting. Jukka Rautakorpi? Nyfikenheten kröp nära inpå, frågorna hopade sig.

Jukka Rautakorpi – vad fan var det om?

***

Josef Boumedienne till Dalarnas Tidningar:
- En otroligt bra tränare. En av de bästa jag har haft, har gjort bottenlag till topplag var han än varit. Ruggigt kunnig fysiologiskt och speltekniskt. Komplett. Men framförallt vet han hur man ska träna ishockeyspelare för att få ut maximalt ur sin kropp. Han är grymt målinriktad, ingen jobbar hårdare och därmed kan han också ställa krav på spelarna. Hans tränarstil skiljer sig mycket från den svenska, det kommer bli en aha-upplevelse för svenska spelare.

***

Allt såg ut att passa som handen i en handske:

Rautakorpi ansågs vara en framtida förbundskapten i grannlandet. Som en komet hade han fyrtio år gammal coachat Tappara till guld och året efter tagit ett uträknat Lukko till slutspel. Utmaningen att föra upp Leksand till Elitserien lockade honom över gränsen. En mirakelman med känsla för det omöjliga – check.

Efter några års tränarsdebacle med en villrådig och passiv ”Pirro” och senare en vansinnig lösning med Curre Lundmark i spetsen så kändes finnens beskrivning av sig själv som en coach som inte står still under matcherna som en bris. Aktiv i båset – check.

Nye sportchefen Mikael Lundström talade också om Rautakorpi som en ”charmant taktiker med stark personlighet”. Äntligen! Inga fler stenansikten. Karisma – check.

***

En spelare från 06/07-laget till bloggen:
- Han var en idiot.
Vad var det som var så konstigt med honom?
- Det var väl mest sättet vi spelade på som var idiotiskt med tanke på de spelare vi hade. Det enda vi tränade på var att dumpa pucken och vinna tillbaka den. Så fort vi kom till blå var det bara att dumpa och checka. Vi hade ju mer ett lag bestående av lirare då.

***

Ett drygt halvår senare påminner inget om en hand i en handske, snarare en snöboll i skrevet.

Även om Leksand låg trea så skänkte några knackiga resultat en besvikelse bland många fans som aldrig lade sig.

PP-spelet led av grus i maskineriet och en analys av tränaren himself löd: ”Vi har inte tränat så mycket på det men vi har pratat mycket om det”. Charmant taktiker, någon?

Frustration verkade äga rum innanför omklädningsrummets väggar. Enligt en mytomspunnen intervju på engelska, som ingen verkar ha läst och därför bör tas med en nypa salt, lär han ha sagt att man i Sverige inte kan skrika på spelarna utan att de efteråt vill ha ”mötet”…

- En jävligt tråkig och bitter person, säger vår spelarkälla.

Han visade dock prov på stor självironi om man betänker det egna uttalandet om att inte stå still under matcherna. Visst, emellanåt utbrast han i känsloutspel, men oftast handlade det om ett ansiktsuttryck som skulle ha fått Björn Borg att vekna.

I januari 2007 väljer Rautakorpi att tacka ja till att ta över Finlands U20-landslag. Den unge demontränarens spelfilosofi har inte slagit så väl ut. Så mycket för en lockande utmaning.

***

Vem är jag att såga Jukka Rautakorpis tränargärning?

Absolut ingen. Nog fanns där goda saker också. Fast egentligen är inte vad han de facto uträttade under sin tid i föreningen det som är intressant.

Jag kan nog rabbla upp varenda tränare i LIF:s historia. Rune Mases, ”Pära”, ”Fisken”, ”Abris”, Wayne Fleming och Leif Strömberg.  Att, som i fallet Rautakorpi, gå från tokhypad till totalt bortglömd på den korta tid som det faktiskt tog är en bedrift.

”It’s so easy to laugh, it’s so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind” sjöng Morrissey en gång i tiden. Men om man som hockeyfanatiker inte känner någonting?

Då måste objektet vara bra färglöst.



Jesper Eriksson

Webb-tv-explosionen har gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju annars en historia för sig. En del minnen är jobbigare än andra.

Som det kanske allra värsta.

Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon.

Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in.

Ledning 2-0 efter första.

4-0 efter andra.

Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?

Well, som redan de gamla grekerna sade, ett stats.swehockey.se-screenshot säger mer än tusen ord:





Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.


Epilog: Det råder inga tvivel om att denna förlust, sex och ett halvt år senare, fortfarande är ett öppet sår i själen hos oss leksingar.

När jag skrev en modifierad version av ovanstående text stod det klart att jag inte var ensam om att fortfarande älta denna genomklappning.

En kommentator gav sig på budbäraren: ”Tack så mycket, herr bloggare, för att du påminde om den matchen. Nu fattas bara att du tar upp sm-semin -97…”

En annan hade fortfarande inte förlåtit domaren: ”Om jag minns rätt var det något fel begånget i den matchen. Jag TROR att det var att nedsläpp skulle ske i mittzon då Frölunda drog på sig en utvisning vid 59.57. Så skedde inte av nån även nu obegriplig anledning. Det är ganska lätt att inse att ta sig in i zon och göra mål på tre sekunder hade inte Frölunda kunnat göra. LIF borde ha vunnit med 4-3.”

Så ska det se ut. Det domaragg som inte håller i sig i minst sex år är inget riktigt domaragg.

Det nedslående med det hela är att jag har en bestämd känsla att de flesta frölundaiter inte ens minns den här matchen.



Oskar Klingborn

Vi har, som alla andra, redan nämnt Henrik Anderséns debutmål.

Och det är klart. En junior som gör konstmål och hoppar sönder inredningen. Det är så man tar plats i fansens hjärta.

Men när det kommer till minnesvärda juniorinsatser ligger nog Andersén ändå i lä.

Låt våra sinnen resa tillbaka till den på de flesta sätt horribelt hemska säsongen 2000/01. Säsongen från helvetet. Säsongen då Leksand för första gången sedan elitseriestarten i mitten av 1970-talet åkte ur högsta serien.

Ett av få positiva minnen var att det också var säsongen som de så kallade 82:orna (mer om dem senare på listan, kan vi garantera) etablerade sig i Leksand. Spelare som Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Jonas Nordquist och Daniel Hermansson var ordinarie delar av A-truppen och även Daniel Sperrle och Johan Eneqvist begick sina elitseriedebuter.

Men det var en annan 82:a som hann bygga upp störst hjältestatus under detta år. Daniel Widing. Den snabbe, hårde, frejdige (vid närmare eftertanke har nog ingen hockeyspelare genom tiderna personifierat det adjektivet bättre) och vilt skottspridande ytterforwarden gjorde sig så populär att en supporterfalang startades som än i dag regelbundet hyllar honom med tvåpinnsflaggor.

Det var ett specifikt tillfälle som gjorde honom extra legendarisk.

Hemmamatch mot Frölunda. 0-0 efter första perioden. Sedan två snabba göteborgsmål.

Då bestämde sig den 19-årige Widde för att kliva in i handlingen. Hur det gick?





Jovars. Två mål i samma byte. En assist i nästa. Och så matchavgörande målet med fem minuter kvar. Ett slagskott i krysset, för övrigt.

Efter det kan åtminstone vi förlåta en hel del. Som en jävla massa mål i Brynäs tröja, till exempel.



Oskar Klingborn

Jag har tidigare jämfört Leif Strömberg med ett yrväder en aprilafton.

Ifall vi känner för att spinna vidare på olika liknelser, och det gör vi, så måste den närmsta parallellen att dra mellan Peter Ekroth och en finkulturell skapelse vara... Freddy Kreuger.

Varför? Dags för en tripp down memory lane:

1988 - Ekroth ska genomföra en hämndaktion på Peter "Kessler" Eriksson - men smäller fel gubbe.
1993 - Ekroth attackerar en åskådare från utvisningsbåset (som enligt honom själv "är byggt för att användas").
1996 - Blir polisanmäld (och senare även dömd) av "Kessler" Eriksson för misshandel efter ett slagsmål i spelarutgång.

Till dessa händelser tillkommer även 521 utvisningsminuter på 305 matcher samt lite annat smått och gott för den som letar. CV:t skulle kunna vara ett utdrag ur Snabba Cash men får i det här sammanhanget stå som förklaring till det mindre smickrande smeknamnet "Riksbusen".

Sommaren 2001 blir han anställd som assisterande tränare åt Jarmo Tolvanen och i en intervju med Dalarnas Tidningar bekräftar han bilden av sig själv som en högljudd pådrivare.

Och nog var han såväl högljudd som en pådrivare alltid. I Karlskoga fick matchspeakern Kjell Korp en rejäl utskällning på grund av dåligt musikval. Under ett 3 mot 4 spel mot Mörrum sträckte han sig över sargen och kastade ut en klubba mot Jonas Nordquist som hade tappat sin. På presskonferenserna blev citat som "Stevie Wonder skulle kunna spela back framför honom" (om målvakten Sean Gauthier) klassiska.

Det vore rimligt att påstå att karln hade en annan matchpuls än oss vanliga dödliga. Frågan är vad en sån person gör med sin överskottsenergi. En timmes yoga?

Svaret är egentligen enkelt: Spelar hockey, så klart!

På den lilla fritid en allsvensk tränare kan tänkas ha så tog han nämligen en plats i dåvarande division två-laget Häradsbygdens backuppställning. På skoj, kan man tänka. For the love of the game.

En sen novemberkväll i Leksands Isstadion fick dock gästande Smedjebackens HC bittert erfara att man inte kan lära gamla hundar att sitta. Smedjebackens tränare Björn Eriksson till Aftonbladet:

- Han hade visst blivit tacklad och ramlat till isen. Efter avblåsningen så åkte han med full fart mot vårt bås. Jag såg att han var jäkligt arg. Ögonen var mörka och jag förstod vad som var på väg att hända.

Ekroth åker mot Smedjebackens bås, hänger sig över sargkanten, lappar till den spelare som sopat undan skridskorna för honom och tilldöms ett matchstraff. Björn Eriksson:

- Jag fattar inte hur en allsvensk tränare kan bära sig åt så där. Han är ju 41 år och bör faktiskt spela bara för att det är roligt. Men vi ledde med 9-1 och han hade kanske svårt att ta storförlusten.

Även om domaren valde att inte rapportera händelsen vidare så blev det ingen fortsättning för Ekroth i Häradsbygden.

- Vad ska jag säga. Gjort är gjort och jag kan inte ändra något. Vi låg under stort och jag blev provocerad helt enkelt, men det kanske var onödigt att ta ett matchstraff, förklarade han sig till Aftonbladet.

Ekroths beteende är svårt att analysera. Med facit på hand är det lätt att avfärda honom som en vansinnig pitbull och en damm av galenskap ständigt redo att brista. Å andra sidan kan man skönja en människa vars kärlek till sporten inte passerar genom några filter. Hur passionerad får en fyrtioettårig man vara i landet lagom?

Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin.

Efter säsongens slut fick inte Peter Ekroth vara kvar i föreningen. Via tränarjobb i Oskarshamn och Vita Hästen återvände han våren 2009 till Sverige efter att ha fått lämna sin post som förbundskapten i Polen.

I en intervju med Oskarshamnstidningen Barometern får han frågan om han vill stanna kvar i tränarbranschen. Tillbaka kommer ett svar som vittnar om ett liv där hockeyn är den enda utvägen:

- Jag skulle gärna göra något annat, men jag har ingen utbildning och har bara ägnat mig åt hockey hela livet. Det är det här jag kan.

Jesper Eriksson

Ni har sett dem. Ni har läst dem. Ni har glömt att slänga de gamla årgångarna och har dem därför liggande kvar i era byrålådor.

Elitseriebilagorna.

Ni vet, de som följer med kvällstidningarna inför säsongen med betyg på och kommentarer om samtliga spelare.

Bilagorna är alltid ambitiösa med mycket intressant och relevant stuff, men just spelarinfon är ibland lite… så där. Och man får väl ha förståelse för att kvaliteten skiftar en aning när man ska försöka beskriva sisådär 300 elitseriespelare på en gång.

Det brukar främst ge två effekter:

1) Den junior som aldrig har beskrivits med orden ”Ung och lovande. Med för att se och lära. Behöver bygga på fyisken.” är ingen riktig junior.

2) Samtliga på förhand mediehajpade värvningar belönas med fyra eller fem plus, trots att man vet att en ganska stor procent av dem kommer att floppa och trots att samma journalister då förmodligen kommer att håna sportcheferna för deras fadäser och övertro på spelarna.


Men då och då blir konstigheterna mer graverande och oförklarliga.


Inför 2003/04 beskrev Aftonbladets bilaga en av Leksands spelare som följer:

”En stabil elitserieback som är känd för att aldrig göra en dålig match. Stark defensivt, men också med en hyfsad offensiv.”

Visst låter det bra? Rena rama drömspelaren, för tusan! Vem kan det ha handlat om? Christer Olsson? Greg Brown kanske? Eller hade Leksand rent av lyckats värva Scott Niedermayer?

Nja.

Spelaren det handlade om var Jonas Elofsson.

En på många sätt charmant spelare och person, förvisso. Och med en rejäl dos talang som då och då tittade fram.

Men ”känd för att aldrig göra en dålig match”? ”Stabil”? ”Stark defensivt”?

Jag tror inte ens att den mest insvurne Elof-supportern skulle ha beskrivit honom med de orden. Och det borde definitivt inte finnas någon som skulle beskriva honom som en i huvudsak defensiv back.

De som såg Leksand säsongen 2002/03 minns nog snarare en stundtals ganska lat back som med jämna mellanrum struntade i att fullfölja närkamperna och då och då tog odisciplinerade utvisningar.

Å andra sidan. Han sköt sex elitseriemål den säsongen, varav tre i samma match. Så fair enough, ”en hyfsad offensiv” kunde nog de flesta gå med på.

Det får man ge Aftonbladet.



Oskar Klingborn

Ni vet hur det är.

I takt med att idrotten blir allt mer professionell blir de roliga intervjuerna med utövarna allt färre.

De okontroversiella självklarheterna staplas på varandra, helt och hållet till priset av att säga något kul, intressant eller givande.

Några får inte för sina klubbar, några tror att de inte får för sina klubbar, några vill inte och några (läs: Håkan Bogg) är helt enkelt inte speciellt roliga. Och eftersom motsatsen är så efterlängtad förvandlas de som vågar bryta mot dessa konventioner oftast till ständigt skandalomsusade ”citatmaskiner” av Per Ledin-typ som ”alla” antingen ”hatar eller älskar” och som i slutänden bara säger det kontroversiella för kontroversens skull.

Tack och lov finns det än så länge en del undantag.

Superstars hemsida hade vårsäsongen 2008 en alldeles för kort men också fullkomligt lysande rolig artikelserie där man besökte spelarna i deras hem.

Seriens höjdpunkt var när man besökte Gabriel Karlsson i lägenheten i Borlänge.

I en intervju med ett tjugotal svordomar och åtminstone fem alkoholreferenser där Gabbe bland annat lägger ut texten om hemarbete, matlagning, bilkörning, Guitar Hero och jämställdhet står det snart klart vem det är vi har att göra med – Dalarnas egen Homer Simpson.

Med en serie citat ur intervjun ger vi er nu chansen att tillskanska er denna unika livsfilosofi och världsbild och leva livet The Gabriel Karlsson Way:


Gabbe om…

…sin sångröst: ”När jag är full sjunger jag faktiskt jävligt bra.”

…sambolivets kompromisser: ”Jag kan berätta att när vi flyttade ihop var det tydligen så att alla mina grejer var bara skit. Allt mitt har vi typ rensat ut. Jag kan bli tokig på Jonna som har så jävla mycket grejer och dessutom vägrar slänga något. Men mina grejer gick det tydligen skitbra att slänga, men hennes ska vara kvar, hehe.”

… sitt kylskåp: ”Som tur är så rensade jag ur ölen igår.”

…jämställdhet och sin favoritplats i hemmet: ”Jag tycker nog mest om att stå vid spisen tror jag. Laga mat är min grej. Nej, skämt åt sido. Jag måste säga soffan.”

…matlagning: ”En gång skulle jag faktiskt lyxa till det lite, trodde jag. Jonna skulle iväg och träna och jag skulle göra mat. ”Gör din jävla pasta då” sa hon och då svarade jag ”Nu ska du faktiskt inte få det. Den här gången ska du få något annat”. Den gången stekte jag på blodpudding. Det blev ett jävla liv då alltså, hehe.”

…Magnus Hedlunds bilförarskills: ”Han är en fruktansvärt dålig bilförare! Han har en fin bil, men det går så jävla sakta. Det roliga med honom är att om en bil åker åt sidan, så att man kan åka om fastän det kommer en bil som möte, vägrar han. Han gör det inte om det inte är fritt mitt emot. Man sitter bara och säger: MEN ÅK OM! Chauffören framför tänker väl säkert också varför i helvete han inte åker förbi. Nej, då sitter han där bakom och puttrar. När han väl ska köra om går det fan inte fort. Att man behöver ha en halvmils omkörningssträcka är otroligt. Haha.”

…Emil Nilsén: ”Emil har ju uttalat sig själv som någon jävla Guitar Hero-kung.”

…lite mer Guitar Hero: ”Ett tag var jag faktiskt uppe på expert och spelade, men det går så jävla fort. Två vänner till mig var iväg på en ”Guitar Hero-kryssning”. Den ena av dem vann och den andra kom fyra. Expert är ju toksnabbt, men sedan kan man fixa så det blir hypersnabbt, och han spelade på det. Jag fattar inte hur de klarar det?! Det går ju så fort! Man blir så less när någon är bättre än en själv, och ännu värre när det är någon liten unge som äger en.”

…ytterligare lite Emil, Guitar Hero och en eventuell utmaning: ”Ja, när vi gått upp i elitserien ska han få sin åktur. Vad blir det? Elfte april? Eller nej. Då är man väl så jävla bakfull. Det får väl bli den tolfte då.”



Oskar Klingborn

Okej. Det här är lite barnsligt, det erkänner vi utan omsvep. Men så får det faktiskt vara. Det fanns nämligen inte en chans att vi skulle lämna det här utanför listan.

Backen Daniel Jardemyr hade en brokig karriär bakom sig.

Efter en lovande start med tre elitseriesäsonger för AIK och två säsonger med över en poäng per match för Almtuna och Pantern i division ett stötte Jardan på problem. Det avslöjades att han tagit amfetamin och han stängdes omedelbart av. Efter två år utan hockey fortsatte sedan karriären i högprofilerade klubbar som Crocodiles Hamburg, Esbjerg, Vipiteno och Cardiff Devils.

Han kom till Leksand på try out-kontrakt under hösten 2001.

I en presentation i Leksingen fick han svara på punkten ”Tre tillfällen då livet är en fest”.

Jardemyr inledde med två förväntade, accepterade och i de här sammanhangen uttjatade punkter om hur underbart det är att ”vara hemma med familjen” och ”den fantastiska känslan som finns i ett omklädningsrum efter en seger”.

Men vilket var då det tredje tillfället då livet kändes som en fest för den kontroversielle, ifrågasatte, skandalomsusade och provspelande backen med ett narkotikastraff på samvetet?

Jo. Vi citerar.

”3. När det är grabbkväll med bira och sånt.”


Infantilt, som sagt.

Men också den perfekta kombinationen av dels en spelare som har viktigare saker att tänka på än medieträning och en präktig image, och dels en perfekt inringning av en hel nätbrynjebärande Tipsextra-generations innersta drömmar.



Oskar Klingborn

De flesta värvningarna, både genomförda och havererade, brukar ske i det tysta och nå offentlighetens ljus först efter ett klart besked.

Men det finns undantag. När spelare som Ed Belfour, Robert Petrovicky och Antti-Jussi Niemi värvades figurerade deras namn i spekulationerna flera veckor innan kontrakten skrevs på. Och inför transferdeadline vårvintern 2008 löpte supporterforumen amok med drömmar och rykten om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Jeff Friesen, Andreas Karlsson och Teemu Selänne, något som slutade med att Leksand kapade åt sig de två tungt NHL-meriterade spelarna Ric Jackman och Michal Grosek. Detta gjorde förväntningarna på samtliga dessa nyförvärv än högre när de väl debuterade.

Den förhistoriska upplagan till dessa cirkusföreställningar kan härledas till sommaren 2002.

Leksand förberedde sig för elitseriecomeback och sportchef Anders ”Masken” Carlsson (tro oss, det namnet kommer ni att se mer av på den här listan) hade ett ess i den berömda rockärmen. En ”välkänd NHL-spelare” var på väg in för att fylla rollen som förstecenter. Masken erkände att det handlade om en drömvärvning, om en spelare med nästan 700 NHL- och Stanley Cup-matcher på kontot, om en spelare som skulle bli en superstjärna.

– Jag kan bekräfta att det är en transatlant med mycket NHL-rutin. Den här killen har varit vårt förstaval hela tiden, men för att vara ärlig trodde vi inte att han skulle vilja komma, sa Masken till Dalarnas Tidningar.

Nu exploderade supportrarnas förhoppningar, förväntingar, spekulationer och fantasier. Under veckan mellan att ryktet bekräftades och att affären var klar och namnet presenterades kokade Superstars forum över. Mer eller mindre varenda spelare som hade spelat i NHL de senaste åren stöttes och blöttes. Och flera landade vid samma svindlande tanke: Kunde det vara Eric Lindros?

Det var Mike Stapleton.

En 36-årig center som under sina fjorton NHL-säsonger agerat defensiv rollspelare. Ingen Lindros direkt. Men supportrarna var ändå nöjda. Har man spelat så många matcher och så många år i världens bästa liga måste man ju vara riktigt bra i Elitserien.

Eller?

Det första oroande tecknet kom när Masken till bland annat Sportbladet sade att värvningen hade ”ett ruggigt skott” och Stapleton senare i en intervju i Leksingen skrockandes undrade vem som ”hade betalat honom för att säga det”.

Det andra när han efter förlust i debutmatchen klagade på – visiret:

– Visiret ställde till det. Det var svårt att uppfatta allt som hände på isen, sa han till Dalarnas Tidningar.

Och den tredje föraningen om att något inte var som man hade tänkt sig? Tja, vad sägs om när Stapleton efter 19 matcher, acklimatiseringsproblem, ojämna insatser och tio poäng fick sparken?

Visiret nämndes inte i eftersnacket.


Epilog: Är det ändå inte lite orättvist att, som så många har gjort, peka ut Stapleton som en sådan fiaskovärvning? Han visade väl ändå att han var långtifrån någon dålig elitseriespelare och han producerade ju en del poäng?

Det kan man tycka.

Problemet var bara att det som hände i laget efter att den grånade kanadicken försvann inte direkt talade till dennes fördel.

Robert Nilsson, som fick ta steget från fjärdekedjan till en konstellation med Niklas Eriksson och Henrik Nordfeldt som en följd av Stapletons sorti, fick sitt stora genombrott och gjorde i de två efterföljande matcherna fyra mål och tre assist.

Och Leksand tog åtta raka fullpoängare, vilket i förlängningen lade grunden till föreningens första slutspelsplats på fyra år.



Oskar Klingborn

Det sägs att man inte kan polera en bajskorv.

Och ja, det hade känts ohyggligt överflödigt att försöka modifiera sanningen genom att linda in klippet nedanför i en lång harang eftersom att inget, och jag menar inget, annat klipp på vår lista klarar sig så bra på egen hand som det när Henrik Andersén gör sitt första mål i A-lagssammanhang.

Så, Kära Läsare, varsågod, den här kan ni.






Jesper Eriksson

De är personerna som uppnått en Fröken Ur-typ av fame – alla känner igen rösten, ingen känner igen ansiktet.

Jag talar naturligtvis om matchspeakrarna.

Det här är en hyllning till dessa kajplatser i hockeysjön. Personerna som gör en hockeymatch till den upplevelse den är, utan att de någonsin nämns i matchreferaten. Tycker du att det här känns irrelevant? I sådana fall är du en del av problemet. Problemet som gör att matchspeakrar världen över lever i en onödig anonymitet.

Under större delen av 90- och 00-talet sköttes sysslan av Christer. Eller vi tror i alla fall att den sköttes av Christer, för i själva verket var det nog egentligen två personer som stod för pratandet. Den ene satt nere vid rinkside mellan utvisningsbåsen, medan den andre satt… ja, någon annanstans.

Om vi låter osäkra nu så är det för att vi är det. Stämmorna var nämligen identiskt lika, en röstterapeut hade inte kunnat skilja dem åt. Men då personen/personerna då och då lämnade över till ”Christer, i speakerbåset” får vi nog, trots allt, anta att de var två stycken. Såvida vi inte pratar om a pretty bad case of personlighetsklyvning.

Däremot utesluter vi inte att båda dessa skuggfigurer heter Christer. Därför låter vi ”Speaker-Christer” fungera som samlingsnamn för de två tvillingrösterna.


I alla fall.


Våra tre favoritminnen av ”Speaker-Christer”:


3. En åskådare kastar in en snusdosa på isen. ”Speaker-Christer” reagerar genom att kort och gott ropa ”PUBLIKEN…!” med en stämma så sprucken och gäll att den för tankarna till Rudolf Andersson.

2. ”Speaker-Christer” ägnar en hel säsong åt att åtminstone tre gånger per match ropa ”AaaaaAAAA, vi hänger på Superstars nu’ra!”, alltid med exakt samma betoning. Eventuellt var stridsropet förinspelat. (OBS! Här spekulerar vi.)

1. ”Speaker-Christer” försöker påkalla domaren Tomas Anderssons uppmärksamhet. Det går inte speciellt bra:
”Huvuddomare Andersson till speakerbåset… Huvuddomare Andersson till speakerbåset… Huvuddomare Andersson till speakerbåset… Kan Tomas Andersson komma till speakerbåset? ANDERSSON!!!”


Epilog: Vad ”Speaker-Christer” gör i dag är ytterst oklart. Förmodligen ser han fram emot sommaren.



Oskar Klingborn

Kära Läsare, tillåt mig presentera ett nervdallrande, omtumlade och oförutsägbart kammarspel i en akt med omdiskuterat slut.

I rollen som straffläggaren ser vi Conny Strömberg, en f.d. notorisk poängmakare i division ett, men när vi träder in i handlingen är han utskrattad och desillusionerad samt belönad med minimal speltid av den karismatiske Modo-coachen Per Bäckman.

Som hans nemesis, i målvaktsrollen, ser vi Reinhard Divis, firad österrikisk burväktare, fast besluten att slå igenom i den svenska högstaligan, bärande ett svajigt lag på sina axlar. 

I en tvekamp kan bara en man segra. Ridån går upp.





Epilog: Strömberg skulle, tio år och lika många klubbar senare, finna ro och vinna den allsvenska skytteligan.

Reinhard Divis skulle genom en dålig säsong i Färjestad 08/09 skapa ett Monster.



Jesper Eriksson

Säsongen 2001/2002 var…annorlunda. Målet var visserligen mer än självklart, med allt annat än elitserieavancemang stämplat som fiasko, och i efterhand kan man se satsningen som lyckad. Men nog skedde det underligheter under vägens gång. Inget var märkligare än hemmamötet i kvalserien mot Björklöven.

LIF hade gått fram som en ångvält i Allsvenskan med tillhörande fortsättningsserier. För första gången i föreningens historia skulle man gå in i kvalet och sparka uppåt. Tyvärr lyckades inte laget med mer än att plocka hem en straffseger från Boden i den inledande omgången, men trots detta sprudlade optimismen, revanschlustan började ta form och nu skulle Björklöven få smaka på the fucking fury.

Pucken släpps.

Efter fyra minuter och fem sekunders spel gör Löven 0-1 genom Göran Hermansson (som senare skulle bli en omtyckt spelare i LIF-dressen).

En minut och femtionio sekunder senare kommer 0-2 genom Greg Parks (som tidigare varit en omtyckt spelare i LIF-dressen).

Efter ytterligare sex minuter och tjugofyra sekunder ökar de på till 0-3 tack vare Lars Briell (som aldrig iklätt sig LIF-dressen).

Paniken är påtaglig. Halvvägs in i första perioden och hemmalaget har inte haft en sportmössa. Vafan är det som händer? Sean Gauthier, som varit så fantastisk hela säsongen, byts ut. In med Jonas Fransson. Positiva tankar, börja om, tänk 0-0.

Ett skott senare står det 0-4.

Ridå. Den tidigare så dundrande Isstadion är dödstyst. Matchen var nästintill slutsåld, nu börjar det glesna mellan bänkraderna. Folk kastar sina sittdynor, svär åt sina barn och åker hem. Visst, Leksand får med sig en pyts in i den andra perioden, men känslan är att målet är av marginell betydelse.

Knappt två timmar senare är matchen avgjord och Leksand har vunnit med galaktiska 11-6.

Hur det gick till? Ja, säg det.

LIF gjorde visserligen tio mål på tjugoen skott men hela matchen var såpass bisarr (bara en sån sak som att Daniel Jardemyr gjorde två mål efter varann!) att absolut inga slutsatser kunde dras. Ändå skulle Björklövens tränare Randy Edmonds utse LIF till kvalseriens bästa lag inför Dalarnas Tidningar. Mikael Karlberg skulle säga att han aldrig var orolig trots den prekära inledningen, även om han aldrig hade varit med om något liknande. Jens Nielsen skulle instämma.

Datumet var den näst sista mars 2002, och därmed påskafton, men att Leksand skulle återuppstå, och på det sätt de gjorde det, kunde knappt fan ha trott.



Jesper Eriksson

Februari 2006: Gudarna ska veta att 2005/06 inte var någon bra säsong för Leksand.

Lagbygget havererade, nyförvärv floppade och man låg sist under i stort sett hela serien. Skadeläget hjälpte inte direkt till. Lagkaptenen Niklas Persson skadade såväl ett finger som en ljumske, Jukka Tiilikainen lade av efter att ha fått en hjärnskakning under försäsongen, Mike Watts knä strulade så gott som hela tiden, bäste backen Kimmo Lotvonen fick hjärtfel(!) och Oscar Steen missade flera matcher på grund av foteksem(!!).

Med andra ord, det där med skador var inte något som man behövde mer av.

I det skedet beslutade sig målvakten Johan Backlund och backen Elias Granath för att ta sig en fisketur.

Det gick inte riktigt som de hade tänkt sig. Elias skulle göra i ordning ved och just där och då förvandlades denna lugna dag på sjön till Rambo II. Elias råkade nämligen sticka sig själv i armen.

– Det blödde kraftigt. Blodet pumpade hela tiden…, berättade han själv för Dalarnas Tidningar.

Det blev inte bättre av att bilen var en kilometer bort.

– Det var svår terräng att sig genom. Mycket snö som försvårade det hela, sa Elias till tidningen.

Den store hjälten i sammanhanget var Backlund:

– Det var viktigt att inte stressa upp sig. Vi fick lov att hålla hans vänsterarm högt och inte skynda för snabbt för att hålla nere pulsen. Jag skar mig själv på en borr för två år sedan i samband med fiske så jag vet ungefär vad som måste göras. Tur i oturen att kniven inte träffade någon pulsåder, förklarade han.

Läskigt och omskakande naturligtvis. Men också fullkomligt bisarrt och en form av actionscener som man inte förknippar med svenska professionella idrottsmän.

Nu blev det ändå till sist slutet gott, allting gott.

Ja, alltså, tills det konstaterades att Elias skulle missa resten av säsongen. Och tills Leksand åkte ur Elitserien.

Tydligare tecken på att denna upplaga av LIF inte hade de högre makternas stöd är svårt att tänka sig.



Oskar Klingborn

Definitionen av ordet ”laglojal” har naggats i kanten inom idrottsvärlden de senaste åren. För oss betraktare och fans ter det sig, cyniskt nog, numera ganska normalt att spelare hoppar runt bland olika klubbar i hopp om att finna lyckan. Dock lever vissa hedersregler kvar i den smutsiga värvningskarusellen och det fick fotbollsstjärnan Emmanuel Adebayor bittert erfara tidigare i vintras, när han, som anfallare i Manchester City, gav en intervju iklädd en Arsenal-tröja (anmärkningsvärt i sammanhanget är att Londonklubben var togolesens föregående arbetsgivare). Stort ramaskri utbröt – att klädesincidenten var ett resultat av kaoset efter skottlossningen mot Togos spelarbuss under afrikanska mästerskapen brydde sig ingen om.

En som saknar ursäkt är Jimmie Ericsson.

Året är 2005, elitserieplatsen är säkrad, Ejendals Arena står klar att ta emot besökare och Masken har gjort en hejdundrande värvning. En av den tidigare säsongens bästa allsvenska spelare, ovan nämnde Ericsson, har nämligen skrivit på. Många andra klubbar har suktat efter den tjugofemårige forwardens namnteckning men löften om stort förtroende från föreningens sida och en jävla massa pengar får honom att bestämma sig för två år i Dalarna. Det totala genombrottet är nära.

Kort sagt: Livet såg ljust ut för Jimmie.

Kanske var det också därför det inte bekom honom att han faktiskt körde runt på Noret i en bil märkt Skellefteå AIK, något han utan omsvep erkände i en intervju med Superstars.

Utan att ha spelat en match så visste lilla Leksand, det samhälle där minsta avvikelse noteras, att en ny sheriff var på plats. Det är lockande att föreställa sig hur Jimmie svänger in på nöjesgatan nummer ett, Sparbanksgatan, och cruisar förbi restaurang Bosporen och konditori Siljans uteserveringar i sin fina sponsorbil utan att märka blickarna.

Att han, en säsong och nio poäng senare, bröt kontraktet och flyttade tillbaka till Norrland kändes som en naturlig utveckling. Skelleftepubliken tog emot honom med öppna armar och förklarade den dåliga Leksandssäsongen med att den arma killen fått för mycket speltid. Jag antar att för varje bisarr undanflykt rörande mediokra insatser på isen finns en rimlig förklaring till varför man väljer att köra en SAIK-bil on the streets of Leksand, men det hindrar inte oss från att skänka händelsen en placering på listan.



Jesper Eriksson

Nej, hörrni, nu har 2000-talet pågått länge nog. Det har blivit dags att utse de roligaste händelserna som vi leksingar har fått uppleva.

I dag sparkar vi igång ett nytt projekt här på Leksandsbloggen.se. Vi, Oskar och Jesper, har jobbat ihop en artikelserie som kommer gå att följa under hela våren och sommaren.

Då vi båda är 80-talister är Filip Hammar och Fredrik Wikingsson ständigt närvarande referenser i våra liv. För några år sedan listade de i sin tv-serie/bok 100 höjdare!!! Sveriges och världens roligaste ögonblick.

Vi känner att vi inte behöver vara så mycket sämre. Därför har vi satt oss ner och listat de hundra roligaste LIF-ögonblicken under 2000-talet. Det kan låta godtyckligt och subjektivt. Men det stämmer inte. Det här ÄR detta årtusendes roligaste LIF-händelser.

Det blir en blandning av det storslagna, det underbara, det slapstickkomiska och det tragikomiska. Vi kommer att presentera minst en placering varje dag. Hoppas att ni ska gilla det.


Oskar Klingborn
Jesper Eriksson
Leksand
2010-05-03


***


2. Leksand krossar, mosar, pulveriserar, massakrerar, förnedrar och smular sönder AIK – och det med besked
3. Jan Huokko förvandlas till svensk hockeys största rockstar
4. Per & Ed – ett litet inlägg om manlig vänskap
5. P-O Ejendal blir Leksands Roman Abramovitj – eller Blåbärskungen
6. Leksand värvar Yan Golubovsky
7. Burra fixar biffen
8. Ronny Borelius tar ett rejält kliv, rakt in i strålkastarljuset
9. Hockeyradion 94,7 – Vuxna män gör saker tillsammans
10. Rögle demolerar Ed Belfour och en hel bygd
11. LIF jobbar brevväxling
12. 2003/04 – året då Masken blev The Masken
13. Dallas Stars lackar ur
14. Leksand förvandlas till Malmös eviga banemän
15. Calle Steen
16. Ed Belfour får chansen att komma in i matchen och bli varm i kläderna
17. Drömliraren
18. Isen går sönder – The Evert Sandin Orgy Story
19. Mora
20. Masken blir lock out-kungen
21. ”Abris” går ut i krig
22. Tommy Sandlin ger upphov till uttrycket ”epic fail”
23. Leksand tar över Kungsbudan
24. Masken vs. 82:orna
25. Micke Lundström – januarikungen
26. …och spelar kvartsfinal mot Färjestad
27. Leksand går till slutspel
28. Niklas Eriksson får sparken
29. ”Återtåget” blir ordet från helvetet
30. Spol-Jansson avgår
31. Leksand vill låna pengar av Magnus Hedlund
32. Leksand förvandlas till Karlberg City
33. Masken försöker göra en Lemieux
34. Petter Ullman presenterar sig för Andreas Salomonsson
35. Ulf Bergkvist bjuder på ”ett klargörande”
36. Krigarkedjan
37. The revenge of Hucko
38. Masken tar med sig en kappsäck full med pengar och drar till Tjeckien
39. Star-tv förvandlar LIF till handbollslandslaget
40. Forslund tar en halvdag
41. Jens Nielsen skriver skolboken om utveckling
42. Sportkommittér – the men in black
43. Widde ger sin syn på det utrikespolitiska läget
44. LIF och förtidspensionärerna
45. Andreas Johansson ger oss fyrtio minuters förhoppningar
46. Örjan Lindmark – den odödlige
47. Niklas Persson förvandlas till superhjälten Kvalserie-Pajen
48. Peter Nordström yxar sönder Niklas Gällstedt
49. Dr Hermansson and mr Hyde
50. Burras 2000-tal
51. Jesper Ollas och kärleken
52. Tomas Forslund flexar sina tatueringar i riks-tv
53. Eddie Läck – ett litet inlägg om att göra någon illa
54. Petter Ullman står upp för Almtuna
55. Mikko Rautee talar ut om sig själv, sin stjärnstatus och sin framtid
56. Hans Lodin+sarg-ut=sant
57. Torgny Löwgren – missarnas man
58. Jens Bergenström och hans blogg
59. Hans Lodin och Lars Jonsson – backkonstellationen Gud glömde
60. Miraklet i Ejendals Arena
61. Per Källgren rycker ut till Micke Lundströms försvar
62. Antti-Jussi Niemi får en kyss som heter duga
63. Sigge Svensson och jakten på det perfekta slutet
64. Ryan Foster visar vad han går för
65. Mikael Karlberg vinner Elitseriens poängliga
66. Burra straffar Linköping
67. Leksand gör Mora en tjänst
68. Micke Pettersson och Johan Rosén slår etablissemanget på käften
69. Jarmo Tolvanen – A new hope
70. JLGP får in en smäll på Fredrik Carlssons näsa
71. Masken ser ”en hel del kvaliteter” hos Tobbe Holm
72. Mike Siklenka går fel
73. Micke Lundström nätverkar
74. Greg Parks kommer tillbaks
75. Patric Kjellberg chattar
76. Domare Hellström visar var skåpet ska stå
77. Niklas Andersson ersätter Janne Huokko
78. Gamla polare från tiden då det begav sig, visst är vi det
79. Joaquin Gage – the boy with the thorn in his side
80. The rise and fall of Robert Nilsson
81. Harry Persson och hemligheternas kammare
82. Michael Ryder vs. Ödet (och Johan Witehall)
83. Burra kastar in handduken – bokstavligt talat
84. Leksand värvar Mikko Rautee
85. The Brynäs Connection
86. Curre Lundmark pulls a Tommy Söderberg on Jan Nemecek
87. The year of Jukka
88. …men Frölunda slår tillbaka tre år senare
89. Widde massakrerar Frölunda
90. Peter Ekroth jobbar extra
91. Aftonbladet doktorerar i ämnet ”Jonas Elofsson”
92. Gabriel Karlsson laddar för en karriär som borstbindare
93. Jardan planerar helgen
94. Mike Stapleton – Belfours förfader
95. Konsten i att bli världskändis över en natt
96. ”Speaker-Christer”
97. Reinhard Divis fråntas all heder och ära i riks-tv
98. Leksand gör en Jesus
99. Elias Granath och Johan Backlund leker Rambo
100. Jimmie Ericsson cruisar Leksand runt i Skellefteås bil