Från Burra till Borelius

1979 publicerades William Styrons roman Sophie’s Choice. I boken tvingas titelkaraktären välja vem av hennes två barn som ska få leva och vem som omedelbart ska dödas.

Sedan dess har ”Sophie’s Choice” blivit ett begrepp som används, även i betydligt mindre traumatiska sammanhang, för att illustrera ett ofrånkomligt val mellan två dåliga alternativ, där man tvingas att ge upp något viktigt vad man än väljer.

Fenomenet finns inom idrotten också.

För vad man ska man prioritera? En ekonomisk integritet med stadig budget på en medelhög sportslig nivå? Eller vill man ha ett lag som ständigt siktar högst upp bland stjärnorna och fyller truppen med dyra superspelare?

***

När Åshöjdens BK, från Max Lundgrens fyra legendariska böcker från 1960- och 70-talet, tog sig från fotbollens division fem och nästan ända upp i Allsvenskan gjorde man det främst genom finansiering från den stenhårde och iskalle affärsmannen Blåbärskungen. Det ekonomiska stödet var till gränslös hjälp, men man var också hela tiden helt i greppet av mogulens lynne.

Florentino Pérez tog över som president för den spanska fotbollsklubben Real Madrid år 2000 (och nu befinner vi oss inte längre i den skönlitterära verkligheten). Han inledde direkt sin jakt på det perfekta laget. Sommaren 2000 värvade han Luis Figo. 2001 var det Zinedine Zidanes tur. 2002 Ronaldos. Och 2003 köptes David Beckham. 2004 kom Michael Owen från Liverpool.

Snabbt blev ”Real” ett prefix som i svensk press användes så fort ett lag gjorde en satsning med hjälp av ett par storskaliga värvningar. När Modo dammsög NHL på superstars under lockoutsäsongen kallades de snart för Real Modo. I fotbollsallsvenskan talades det om Real Malmö (och det är väl klart, man värvade trots allt Igor Sypniewski). Ja, det skrevs till och med lite om Real Masarna i speedwayens elitserie.

Alla dessa ”Real”, inklusive originalet, hade en sak till gemensamt förutom de stora satsningarna, rent sportsligt gick det i längden tämligen värdelöst för dem.

***

I svensk hockey gjorde sig Percy Nilsson känd som den förste storfinansiären. I slutet av 1980-talet investerade han under två säsonger sammanlagt sju miljoner kronor på spelarvärvningar i sitt Malmö. Satsningen tog skruv. Man var snart i uppe i landets högsta serie och både 1992 och 1994 vann man föreningens två första (och hittills enda) SM-guld.

På många sätt alltså en succé. Men föreningen fick också en fet och dödskalleringskronisk stämpel som sade ”köpelag”. Det har fnysts och häcklats angående Malmös och Percy Nilssons satsningar mer eller mindre konstant under de senaste tjugo åren.

Och ingen kan påstå något annat än att en hel del leksingar också varit del av spottet speet som delats ut.

Det var bara det att även Leksand skulle få samma stämpel.

Symbolen skulle visa sig heta Per-Olof Ejendal.

***

Hans första steg in i det allmäna hockeymedvetandet kom hösten 2005 när Leksands nya, supermoderna arena invigdes. Den hade fått namnet Ejendals Arena efter byggprojektets störste sponsor.

Ännu större skulle uppmärksamheten bli två år senare när han hösten 2007 offentliggjordes som mannen bakom den väldokumenterade värvningen av Ed Belfour. När Teemu Selänne sedan under samma säsong påstods vara på gång förklarade Ejendal att han mer än gärna skulle hjälpa till att finansiera den värvningen.

I stället fick han under den nästkommande våren 2008 nöja sig med att stå för kosingen när Pelle Prestberg skrev på ett tvåårskontrakt.

***

Och det säger sig självt att det finns uppenbara fördelar med att ha denna typ av kapitalstarka vänner på sin sida.

När den snorrike (jo, jag tror faktiskt att det är den tekniska termen för ryssens förmögenhet) Roman Abramovitj 2003 köpte Chelsea hade klubben inte vunnit engelska ligan sedan 1955. På de sju åren som han nu haft makten har laget vunnit tre Premier League-titlar, spelat en Champions League-final och vunnit FA-cupen tre gånger.

Belfour slog Leksands klubbrekord i hållna nollor under en säsong. Prestberg gjorde 139 poäng på 107 matcher under sin tid i föreningen.

Det hade knappast skett utan P-O Ejendal.

***

Problemet är att det är ett stöd som ger föreningen en ytterst oviss tillvaro på en skör lina. För vad händer om sponsorn sätter stopp?

Och konsekvens är i ärlighetens namn kanske inte något som den gode Ejendal alltid har manifesterat.

I september 2007, i kölvattnet av Belfour-affären, berättade han för Dalarnas Tidningar att han ville göra en sådan satsning redan ett år tidigare.

– Jag sa det vid ett möte i fastighetsbolagets styrelse, där jag sitter, och då råkade sportchefen vara med. Men det blev aldrig av den gången. Kanske fanns ingen spelare av rätt sort tillgänglig då.

Han ville se fler liknande storköp.

– Men jag vill helst att andra företag, som Clas Ohlson och Leksandsbröd, för att ta två exempel, gör något liknande som jag gör nu. Det skulle gagna alla, både föreningen och företagen.

I december samma år, när Selänne var på tapeten, tyckte han fortfarande att det där med superstjärnor var en bra idé.

– Om jag skulle få frågan att hjälpa till skulle jag vara positiv. Jag ställer mig positiv, det gör nog hela Dalarna, sade han till Expressen.

I april 2008, när kvalet gått åt skogen, var tonen i samma tidning, minst sagt, en annan:

– Allt har gått snett i tio år. Om Leksand hade satsat på sina juniorer skulle vi aldrig vara i den här situationen.

Nu gjorde den ilskan kanske inte så mycket. På dagen en månad senare skrev Prestberg på.

***

Det är spännande, och angränsande till det komiska, att föreställa sig hur det är att arbeta som sportchef med Ejendal i faggorna.

Att, som Mikael Lundström, å ena sidan veta att så gott som ingen spelare är helt omöjlig att få, att till och med NHL-legender snart kan spela under en.

Och att, också som Lundström, å andra sidan inte kunna utesluta att man efter tre år av hästjobb för föreningen våren 2009 medialt avrättas när storsponsorn i riks-tv får frågan om vad han tycker om det jobb som sportchefen gjort och svarar:

– Vilket jobb?

***

Epilog: P-O Ejendal är fortfarande en avgörande del för Leksands existens. För Dalarnas Tidningar avslöjade han juli 2010 att han så sent som i december 2009 utökat sitt ägande i Leksand Strand för att spelarna skulle kunna få ut sina löner före jul.



Oskar Klingborn