#51 – Jesper Ollas och kärleken
Jag tycker att det är svårt att skriva ömt.
Man är ju ingen Daniel Westling.
Jag tycker att det är svårt att skriva om Jesper Ollas.
För hur kommer det sig att alla, och då menar jag alla, supportrar älskar en spelare vars skridskoåkning ser knackig ut, vars puckbehandling är stel och med en inte alltför imponerande poängproduktion?
Ett ord:
Hjärta.
För varje gång man dunkar sin näve i plexit efter ett mål, för varje gång man är brutalt ärlig i sin matchanalys i en direktsänd Jihde-intervju, för varje gång man backcheckar tillbaks en puck, för varje gång man vägrar ge efter är man ett steg närmare Ollas-idealet.
***
Undrar om inte Jesper Ollas är Leksands mest populära spelare under 00-talet. I en rättvis värld borde han vara det.
***
Som vi gladdes av hans framgångar i början av den förra säsongen.
Som jag gladdes än mer när han efter sin skada blev ”normal” igen. Jag vet, det låter egoistiskt, men med några taskiga kvinnorelationer i bagaget lär man sig att aldrig ta någon för givet. Jag vill inte att Ollas ska bli för bra. Jag vill inte att han ska se att gräset är grönare på andra sidan. Han ÄR ju det alla vill att Leksand ska vara. Ung, hungrig, engagerad.
Då spelar liksom inga på förhand klara facit någon roll.
***
Om två år – enligt mina beräkningar – bör han vara fast. Med 500 matcher i den vitblåa dressen bör titeln ”hockeysveriges bäst bevarade hemlighet” ha raderats ut. Kanske blir hans öde att agera fossil, såsom hockeylivet ofta ter sig för de som blir kvar. Kanske blir han fältgeneralen som till sist frälser bygden.
Med det sagt så kan vi väl åtminstone hoppas på att allmänheten har respekt nog att lära sig uttala hans efternamn. ”Varför får inte jag visa snoppen när Jesper Ollas” börjar kännas ganska tröttsam.
Jesper Eriksson
