Från Burra till Borelius

För något år sedan traskade jag runt på Manhattan. New York kan vara en ganska omtumlande upplevelse för en tjugotvåårig landsortsbo. Jag hade blicken riktad uppåt och tittade på alla höga skyskrapor, lyssnade på allt oväsen runtomkring och kände dofterna av hela världens alla olika kök. Det kändes som om jag befann mig i världens största Hollywoodkuliss och Everybody’s talkin’ var soundtracket.

Plötsligt vacklade jag till och tittade in i en gränd.

Därinne var det mörkt. Tyst. Skitigt. Illaluktande.

Där och då insåg jag att Broadway och all dess glans faktiskt var en kuliss. Och att gränden var verkligheten.

***

Steget mellan min upplevelse på andra sidan pölen och Leksands två degraderingar i början av 00-talet är inte så långt som det inledningsvis kan verka. Vid båda nedflyttningarna stod laget helt plötsligt i en verklighet fjärran från tv-miljoner, stora omklädningsrum och uppmärksamhet. De befann sig i det sanna hockey-Sverige.

I en uppdelad allsvensk serie spelade lag som, och håll i er nu, Team Uppsala, Tierp, Piteå HC, Tranås AIF, HC Örebro 90, Gislaveds SK och Halmstad Hammers. Blev ni översköljda av varm nostalgi eller är det bortaresor ni försökt låsa igen i en koffert och aldrig ämnat att öppna igen? Hej då till en stor stark och nachotallrik. Hej till blaskigt kaffe och kokkorv.

Hur mycket man än ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. Allsvenskan södra säsongen 01/02 så minns jag något genuint och en möjligtvis romantiserad men likväl renhjärtad bild av folkhemsidrott.


Kanske är det också därför jag lider lite extra, och känner lite mer, när jag försöker undersöka vad det blev av klubbarna Leksand lämnade bakom sig. Vissa öden står ut mer än andra:


Tegs SK, den urgamla Umeåklubben som hann göra två säsonger i Allsvenskan innan de gled ur och till sist hamnade i division två. När man klickar in sig på Tegs lagsida på eliteprospects.com så finns inte en enda ”star & cult player” uppskriven. Ögnar man igenom laguppställningarna från de senaste tio åren så är också Jon Palmebjörk tillsammans med Igor Matuchkin de mest namnkunniga vilket gör lagets prestation än mer beundransvärd (därmed inget ont sagt om vare sig Palmebjörk eller Matuchkin). Till kommande säsong spelar Teg i division ett igen – Lycksele, som vann kvalet, gav upp sin plats på grund av ekonomiska svårigheter.


Mörrum GoIS IK, eller Mörrum Hockey som de numera kallar sig, är tydligen ”mer än bara en klubb”. Det vettefan, men nog har det varit mer rock’n'roll i Blekinge på sistone än i Barcelona. Klubben som en gång haft hand om stjärnspelare som Patrick Thoresen och Jens Bergenström har under de senaste fyra åren, om jag räknat rätt, sparkat hela tolv tränare! Resultaten har blivit därefter. Efter att ha vunnit över Vetlanda/Boro med 9-1 i den sista kvalmatchen klarade man sig till sist kvar i division 1F.


Bodens IK, som inte finns kvar längre. Föreningen som 1994 missade elitserien med ett ynka mål. Som 1995 missade elitserien med en ynka seger. Föreningen som med Bert-Olav Karlsson och Pär Rova i spetsen snodde poäng från Leksand i kvalserien 2002. När Allsvenskan blev Hockeyallsvenskan 2005 föll de ur. Ett halvår senare gick de i graven. Klubben startade dock om under namnet Boden HF säsongen efter och spelar nu i division ett.

***

Det ligger det en tragisk hinna över flera lag i de svenska underdivisionerna värd att påminna om. Medan elitklubbarna utvecklas i takt med att pengaluntorna blir större så dör de mindre föreningarna, sakta, bit för bit. Ekonomiska problem är snarare regel än undantag.

Micke Renberg vill dela upp den näst högsta divisionen igen och fylla på med fler lag. Jag har som vanligt inga svar, men nog känns det som att gubbarna i kostym har glömt bort ryggraden i svensk hockey.

Alla kanske inte kan dela samma verklighet men nog kan vi åtminstone hjälpas åt att sopa ur den där gränden.



Jesper Eriksson