Från Burra till Borelius

Jag har en farsa.

Man växer aldrig ifrån att skämmas för sina föräldrar, men jag antar att det är dags att snacka om honom nu, hur mycket det än bär emot.

En gång i tiden var han nämligen en duktig hockeyspelare med tolv fina LIF-säsonger i bagaget.

Men som så många andra farsor har han aldrig varit beredd att släppa taget om det där fina och låta det höra hemma i det förgångna. Trots att tiden har rusat förbi, världen har förändrats och tekniken sprungit om.

Han vill fortfarande kalla sig initierad.

Och som så många andra farsor, i synnerhet de som är födda och uppväxta i västra Dalarna, har han åsikter.

Ofta, högljutt och mycket.

Låt oss säga så här: kombinationen beskriven ovanför kan i vissa fall vilseleda en hel by.

***

Året är 2007. Platsen är Leksand. Det är höst.

Mikael Lundström och Per-Olof Ejendal har precis landat ett nyförvärv av största modell – NHL-stjärnan Ed Belfour.

Värvningen öppnade LIF-publikens ögon för två sanningar:

1. Ingenting är omöjligt.

2. Ejendal har svinmycket pengar.


Sådana förutsättningar ger självklart upphov till snack. Speciellt på en liten plats där alla har en sak gemensamt.

***

De värsta fantasier sedan häxprocesserna på Kärringberget tog vid. Hela kommunen samlades i ett ultimat watercooler moment. Varenda lunchmöte bestod av tissel och tassel kring nya rykten om superspelare som var beredda att ge upp allt för att genomföra en säsong i Leksand. Byn var en kittel av viskande vindar.

***

1992 flyttade Teemu Selänne till Winnipeg för att testa lyckan i NHL. Rookiesäsongen slutade i 76 mål – ett rekord som antagligen aldrig kommer att slås. 15 år senare stod han som vinnare av Stanley Cup och karriären verkade vara över.

***

Men så föll bomben.

Selänne var på väg till Leksand.

Varenda del av hjärnan som fortfarande arbetade med ord som logik, vett och sans sade nej.

Bland all galenskap låg ändå en viss rimlighet i att Belfour befann sig i Leksand, han var ju ändå på väg ned på karriärsstegen, medan Selänne i allra högsta grad var vital.

En massa bevis talade dock för att finnen hade kontakt med Leksand – vittnen berättade att han hade vandrat runt i byn, en av hans närmsta vänner, Juha Lind, spelade i laget och hans fru var från Bollnäs.

Mikael Lundström dementerade men då trädde ”pojken-som-ropade-varg”-regeln in.

***

Jag visste vad jag skulle tro. Låter något för bra för att vara sant så är det oftast det.

Mina vänner var däremot inte lika säkra. De ansåg att det faktiskt kunde ligga substans i snacket. Till och med spelbolagen trodde på det!

Under en av våra diskussioner trädde farsan in i rummet. Han frågade oss vad vi pratade om, jag svarade.

– Han kommer, sade farsan tvärsäkert.

Vi höjde på våra ögonbryn.

– Vad får dig att tro det?

– Tror, skrockade farsan. Jag vet.

Jag skrattade till med den hånande misstro som bara ett barn kan visa sin förälder. Vad fan vet han liksom?

– Grabben, sade han för att sätta mig på plats. Jag såg honom. I Tällberg.

Mina kompisar blev exalterade. Farsan var nöjd med sin seger. Jag bröt ihop. Jag visste nämligen också en grej.

Farsan hade inte sett Teemu Selänne.

Farsan skulle inte se skillnad på Carl-Johan Rapp och Fredrik Reinfeldt.

Sedan bröt jag ihop igen.

Jag insåg att jag inte var den första han berättade det här för. Han hade ju givetvis skränat ut det för alla han hade träffat. Alla dessa människor, som trodde att farsan visste vad han snackade om, hade sugit i sig hans välbaserade ”bakom kulisserna”-kunskap.

Farsan hade blåst upp världens största bubbla. Nu gick den inte att ha sönder.

Jag är än i dag fullkomligt övertygad om att det var farsan ensam som startade ”Teemu Selänne till Leksand”-vågen. Jag kan fortfarande vakna skrikandes vid blotta tanken.

***

Egentligen handlar inte det här inlägget om farsan. Eller Teemu Selänne, för den delen.

Det handlar om att komma hem och inse att världen har blivit galen. För så kändes det. Det började i Leksand, sedan kom Mrmadhawk:s sida i gång och strax därpå såg alla möjliga övergångar eller proffsspelare i gathörnet. Helt plötsligt visste alla något. Att avslöja en värvning blev det nya svarta.

Ett halvår senare, post-Ed Belfour, ville vi inte veta av superspelare längre.

Många kände sig lurade, lite som att jultomten dök upp men aldrig delade ut ett stort hårt paket. ”Hur kunde vi, jordbundna masar, gå på allt snack?”. Men det gjorde vi.

När man tänker efter, visst var det ändå rätt kul? Ingenting är omöjligt, hela världen är vår spelplats. Aldrig har Leksand varit så i fas med resten av hockeymarknaden. Hur ofta har vi fått känna på det viset under detta miserabla 00-tal?

Ibland är en lögn det finaste man har.

***

Epilog: Teemu Selänne skrev vid årsskiftet på ett nytt kontrakt med Anaheim Ducks. Han var aldrig aktuell för Leksand. Det enda någorlunda kända namn som visade sig ha varit aktuellt var Jeff Friesen.

Farsan har fortfarande inte kommenterat sin miss.



Jesper Eriksson

Den avgörande matchen. Rysaren. Mandomsprovet. Finalen.


Kokar man ner det här med att heja på ett lag är detta vad det till sist handlar om.


Matchen.


Den som avgör om man når fram till slutmålet eller inte. Moroten som har lockat en hela säsongen. Matchen som man i hemlighet haft ett förväntansfullt illamående inför ända sedan försäsongens första ögonblick.

Det kan vara VM-kvalmatch i fotboll. OS-final i hockey. Avgörande slutspelsmatch i hockey-SM. Och det kan, i synnerhet, vara kvalseriehockey.

Matcher som man inte för allt smör i Småland kan analysera efteråt, eftersom man varit så nervöst paranoid hela matchen, då varje motståndaranfall känns som en ofantligt solklar målchans, medan det egna lagets anfall bara känns som ett tillfälle att andas ut och hoppas på en tekning i offensiv zon. Eller ett inkast om det är fotboll.

***

Det finns två olika drömscenarier i denna typ av matcher.

Och det finns några matcher som man måste ha sett för att överhuvudtaget kunna tro att det är möjligt och inte bara obegripliga, övernaiva önskedrömmar att hoppas att det ska inträffa.

***

Scenario ett: De riktiga supermuskedunderrysarna. De med strid på kniven och osannolika vändningar och händelser ända fram till slutsignalen.

Det kan vara när Sverige gör två mål under slutminuterna borta mot Turkiet 2001 och säkrar platsen i fotbolls-VM. När Zlatan Ibrahimovic klackar in 1-1 i fotbolls-EM mot Italien med tio minuter kvar. När Sverige vänder 1-5 mot Finland och vinner med 6-5 i hockey-VM. När Jussi Pesonen i Kvalserien skjuter 2-3 med 70 sekunder kvar borta mot AIK. Eller när Leksand säkrar slutspelsplatsen genom att slå Södertälje med 1-2 borta i sista matchen.

Det är sådana händelser som man behåller i bakhuvudet och därför aldrig ger upp hoppet, hur få sekunder det än må vara kvar. Det kan hända. Det kan faktiskt det.

***

Och så drömscenario nummer två: Klang- och jubelföreställningen. Defileringen. Den solklara segern efter ett tidigt försprång.

Och det är det som detta ska handla om.

***

12 april 2002. Kvalseriens åttonde omgång. Superallsvenskans segrare Leksand mot elitserieelvan AIK.

Förutsättningarna var enkla. Tre poäng för Leksand och elitserieplatsen var säkrad. Och noll poäng för AIK och deras degradering var klar.

***

Faktum är att hela den här säsongen var ett enda långt exempel på en sådan där klang- och jubelföreställning som jag nyss nämnde.

Ända sedan jag någon gång i femårsåldern började följa Leksand hade jag förskräckt undrat hur det egentligen skulle vara om de åkte ur Elitserien. Hur det skulle vara om Leksand spelade i Allsvenskan. Och jag såg framför mig lika skräckinjagade bilder som man ser framför sig om man tänker på hur världen skulle ha sett ut om Sauron slutligen hade segrat i Sagan om Ringen-böckerna.

Och jag ska inte ljuga. Det skar i hjärtat varje gång någon pratade om Elitserien, och i synnerhet när det spelades matcher i högsta serien. Och i slutspelet.

Men det var också en av de absolut roligaste säsongerna som jag någonsin har upplevt.

***

Ni vet de där totalt orealistiska bilderna som en del fans brukar måla upp inför varje säsong? Ni vet, där man vet att alla nyförvärv är bättre än de som försvunnit? Där man vet att truppen är alldeles för bra för att inte lyckas? Där man vet att inget lag egentligen är lika bra? Ni vet, det där som Robert Pettersson tycker är så kul att roa sig åt?

Allt detta blev verkligen så för Leksand 2001/02. Varenda positiv tanke man på något vis kunde tänka uppfylldes och blev till sanning.


Man hade en förstakedja bestående av Mikael Karlberg, Jens Nielsen och Stefan ”Loppan” Hellkvist som sammanlagt gjorde 219 poäng under säsongens sammanlagt 55 omgångar.

Sean Gauthier var stundtals magnifik.

Greg Brown konstant fullkomligt gudomlig.

Jonas Elofsson spelade som en blivande NHL-back.


Laget vann den 32 matcher långa Södra Allsvenskan med 29 poängs marginal.

Och den 14 matcher långa Superallsvenskan med 15 poäng ner till tabelltvåan.

Lagom till matchen mot AIK hade Leksand spelat 53 matcher. Av 159 möjliga poäng hade man tagit 147.


***

Det kändes inte som att någonting alls kunde gå fel för Leksand den här säsongen. Och det kändes som att nästan hela hockeysverige ville ha tillbaka laget i högsta serien.

En av de mest seglivade uppfattningarna om vårt lag är att ”media gullar med Leksand”.

Det hade, vågar jag lova, sin grund i säsongen 2001/02.

Då hade dessa belackare rätt. Media gullade verkligen med Leksand.

Men det vore väl faktiskt också själva fan annars.

***

Tillbaka till 12 april och gamla ishallen.

Jag stod på ståplats.

I efterhand minns jag inte hur tidigt jag och mina vänner var där. Två timmar före nedsläpp kanske? Hur som helst var det så gott som fullt där redan då.

Att stå i två timmar och trängas är inte direkt någon lisa för nerverna. Matchen, som man redan tänkt in och ut på i flera dagar, hann spelas i ens huvud ett par gånger om under väntan.

Det florerade redan innan matchstart rosa Sportbladet-löpsedlar med texten ”LEKSAND TILLBAKA!” som eventuellt skulle komma till användning efter slutsignalen. Emil Nilsén bannlös löpen genom att, med det djupa tonfall som bara han kan uppbringa, förkunna att ”ingen ska FAAN vifta med några rosa papperslappar när vi är tillbaka!”.

***

Matchen börjar efter en evighet.

Och större delen av första perioden är en förbannad pina.

AIK skapar bra med möjligheter. Greg Brown sitter utvisad i två minuter och nervpärsen blir än värre.

Och AIK trummar på.


Tills. Plötsligt.


Daniel Widing i en kontring, rycker sig till ett friläge och dras omkull av Mathias Svedberg.

Straff!

Klockan står på 14.16.

Micke Karlberg ska ta hand om den. Han har en hel förenings framtid på sina axlar. Han måste känna av det.

Det märks emellertid inte för ett ögonblick när han hur bestämt och behärskat som helst åker fram och stänker in den i Niklas Bäckströms plockhandskryss.

1-0!

Så där ja.


Hur skulle nu Leksand hantera detta? Backa hem? Bli nervösa?


Vi fick 55 sekunder på oss att fundera på det.

Sedan fick Niklas Persson pucken av Niklas Eriksson och sköt så hårt som han aldrig har gjort, varken förr eller senare.

2-0!


Och Leksand hade plötsligt matchen, och kvalet, i ett järngrepp.


De sista tvivlen försvann när Karlberg två och en halv minut in på andra perioden gjorde sitt andra mål.

3-0!


Sedan rann det på.


Niklas Persson blev också han tvåmålsskytt.

4-0!


Och Loppan Hellkvist avrundade med två egna mål.

5-0!

och

6-0!

***

Jag undrar hur länge vi var kvar i hallen efter matchen. Och hur länge spelarna var ute på isen och firade med oss fans. En timme?

Och Emil Nilséns makt över läktarfolket må vara stor. Men det viftades faktiskt med en väldans massa rosa löpsedlar den kvällen.

Jag har fortfarande mitt ex i säkert behåll. Det hänger kvar i mitt pojkrum i Leksand.

Det hänger där för att påminna mig om det finaste och gladaste minnet jag har i hela mitt LIF-liv.



Oskar Klingborn

Mick Jagger
Robert Downey jr.
Marilyn Monroe
Lou Reed
Hugh Grant
David Duchovny
Sid Vicious
Angelina Jolie
Mikael Persbrandt
Johnny Cash
David Letterman
Rob Lowe


Alla är de firade och hyllade nöjespersonligheter. Och alla har de hamnat i blåsväder och skandaler i privatlivet. Vissa i mer allvarlig utsträckning än andra.

Även om det inte rör sig om saker som alltid är värda att ta efter har det adderat en extra krydda till deras namn, något som fascinerar och kanske lockar oss andra som tittar på.

Även sportvärlden har fått sin beskärda del av det här.

Fråga Tiger Woods. Eller Sven-Göran Eriksson.

***

Och att sporten sedan länge är en del av underhållningsbranschen kan ingen förneka, hur nöjda eller missnöjda vi än är med det.

De tävlande är kändisar. Därför är det kul om det finns färgstarka personligheter, människor som sticker ut ur mallen och ger tillvaron ett extra lager av komplexitet.

Och därför är det trist att svensk ishockey mycket väl kan vara den mest fyrakantiga och stiffa branschen genom alla tider. En hel värld av strikt småborgerlig medelklass. Det mest heteronormativa gänget sedan Kristdemokraterna. En samling människor där 80 procent inte har något mer eget än ”sänka skatten” att komma med som svar på vad de skulle göra om de fick vara statsminister.

***

Det är i skenet av detta som jag tycker att denna punkt ska ses.

***

Det var sommaren 2008 det smällde till.

Vi ska inte trassla in oss i några detaljer, men vi tar ändå en kort resumé:


1. Två mobilfilmade klipp föreställande Leksands back Jan Huokko hittar ut på internets svarta marknad.

2. Det blir ett jävla liv.


Om du inte har sett filmerna, eller fått dem beskrivna för dig, är inte det här stället där du får en väl utvecklad beskrivning. Men två ledtrådar:


1. Dalarnas Tidningar kallade innehållet i filmerna ”komprometterande”.

2. När AIK:s fans ville psyka Huokko efter det inträffade kastade de in en stor samling dildos på isen.


Sedan kan du dra dina egna slutsatser om videoalstrens storyboard.

***

Jag tycker inte att vi behöver prata så mycket om reaktionerna på händelsen.

Om det tämligen sanslösa i att internetröster försökte göra gällande att Huokko ”inte hade en chans att visa sig igen”.

Eller om att Håkan Åman sade att det ”är inget som föreningen vill förknippas med”.

Eller det märkliga som hände när Huokko i augusti 2008, när allt verkat lägga sig, plötsligt bröt sitt kontrakt med Leksand.

Eller det ännu märkligare när han en dryg vecka senare plötsligt skrev på igen.

Eller om ramsorna som motståndarfansen bombarderade honom med.

Vi behöver inte ens prata om det komiska i när tidningarna försökte berätta allt om filmernas spridning och dess effekter utan att beskriva en enda detalj från dem.

***

I stället tycker jag att vi fokuserar på att 2008 var sommaren när Leksand och hockeysverige fick sin första riktiga rockstjärna.


Det stenhårda slagskottet.

Fäblessen för att då och då göra fyra mål i en och samma match.

Det långa håret.

Det eviga flinet.

Den märkliga tendensen att så ofta klä sig i röda, alldeles för tighta toppluvor.

Badrummet med de dubbla handfaten.


Det enda som saknades var en frustande, nyfiken och öppensinnad sexualitet.


Sedan hade vi vår egen Iggy Pop.

***

Och så ska vi naturligtvis inte glömma den fantastiska, gudomliga rättvisan i att Janne Huokkos allra sista mål kom efter naturlagstrotsande huliganslagskott – mot AIK. På Hovet.



Oskar Klingborn

Två män. En bil. Ett möte.

Scenariot är klassiskt.

***

Det händer emellanåt att journalister tappar distansen till vad de skriver om.

När Metallica gjorde comeback efter fem års frånvaro med plattan ”St. Anger” fick Close-Up Magazines Martin Carlsson chansen att åka till USA för en förhandslyssning. Rapporten bjöd på många välbalanserade beskrivningar, bland annat talade han om gitarrerna som ”så jävla skruvade, så jävla onda, så jävla otroliga!”. När skivan väl kom ut i handeln så sågades den med fotknölarna och den gode Carlsson fick skämmas.

I sportvärlden finns ännu fler exempel på luttrade journalister som häpnar över alldagliga detaljer i stjärnornas liv. Som när Per Bjurman spekulerade i Mats Sundins ”efter-match”-rutiner: ”Jag börjar oroa mig för att Sudden byter om för fort. Varje gång han kommer ut från omklädningsrummen tränger eftersvetten fram i en alltjämt rödsprängd panna. Här i Wachovia Center är det riktigt alarmerande. Det ser ut som han inte torkat sig efter duschen – alternativt inte duschat alls.”


Samtidigt kan man förstå det.

Jag skulle i och för sig inte vilja kalla mig något så vackert som journalist, men jag säger då det, den dagen Charlotte Kalla vandrar on the streets of Noret är yrseln nära. Att bli starstruck är någonting djupt mänskligt.

Det är därför dagens punkt är så rolig. Det är också därför vi misstänker att huvudpersonerna i dramat kan bjuda på det här.

***

Ed Belfour måste vara den mest spektakulära värvning av en redan etablerad spelare som LIF någonsin har gjort (med Nisse Nilsson och Per-Erik Eklund som runner-ups). Hypen var givetvis enorm, pressen tung och förväntningarna skyhöga.

När namnet på allas läppar till sist landade i Sverige ville Per Källgren, informatör och pressansvarig i föreningen, se bortom den fina statistiken, skränet och tona ned stjärnglansen. På den officiella hemsidan kåserade han fritt om sitt första möte med Örnen:

Helt enkelt några ögonblick som jag kommer att bära med mig från den här dagen:

När Ed kliver in i korridoren som leder fram till det rum där Mikael Lundström, Håkan Åman och P-O Ejendal sitter och väntar. På väg till rummet tar han sig tid att hälsa på alla som nyfiket kikar på honom. Proffsigt, ödmjukt och helt enkelt precis så som man hade önskat att han skulle bete sig.

När han kliver in i rummet där presskonferensen på Arlanda ska hållas. De första som han stannar vid och skakar hand med är tre matchtröjeklädda killar från Superstars Stockholm. Med ens växer Ed ytterligare några pinnhål som person och spelare. Allt för fansen, verkar vara hans motto.

Tålamodet med alla frågor som han får under dagen. Om, och om igen får han likartade frågor och han svara artigt och proffsigt på dem allihop.

So far so good. En personlig reflektion som ger fansen, hungrandes hemma som små barn på julafton, goda besked och visar allmänheten att mannen i fråga är en vanlig människa och inte Messias. Kan tyckas märkligt att lägga ut på hemsidan, men ändå ett uppskattat initiativ som spolar bort det mediatränade filtret.

I nästa stycke tar dock det hela en märklig vändning. Källgrens beundrande värme tar för några rader nästan en erotisk ton och rapporteringen slår rekord i vilka spärrar som kan sprängas i en stalkeraktig observation av jetlagens konsekvenser:

När han somnar i bilen på väg till Leksand. Efter ett dygn med alldeles för lite sömn  passar han på att sluta ögonen i några minuter. Det var faktiskt tur att det inte blev något mottagande från supportrarna vid den norra rastplatsen utanför Leksand. Då hade undertecknad fått vinka åt honom om man säger så.

På plats i Leksand och Ejendals Arena får han återigen ställa upp på bilder och skriva autografer. Något som han så klart ställer upp på.

Man kan väl sammanfatta intrycken av honom med tre ord. Ödmjuk, proffsig och ruggigt trevlig. Om det blev fler än tre ord så bjuder jag på det en dag som denna.

Ed Belfour är här nu.

***

Till Per Källgrens försvar skall det sägas att vi alla var förväntansfulla. Tyvärr fick inte alla möjligheten att se det vackra i en tupplur efter en lång flygresa.



Jesper Eriksson

1979 publicerades William Styrons roman Sophie’s Choice. I boken tvingas titelkaraktären välja vem av hennes två barn som ska få leva och vem som omedelbart ska dödas.

Sedan dess har ”Sophie’s Choice” blivit ett begrepp som används, även i betydligt mindre traumatiska sammanhang, för att illustrera ett ofrånkomligt val mellan två dåliga alternativ, där man tvingas att ge upp något viktigt vad man än väljer.

Fenomenet finns inom idrotten också.

För vad man ska man prioritera? En ekonomisk integritet med stadig budget på en medelhög sportslig nivå? Eller vill man ha ett lag som ständigt siktar högst upp bland stjärnorna och fyller truppen med dyra superspelare?

***

När Åshöjdens BK, från Max Lundgrens fyra legendariska böcker från 1960- och 70-talet, tog sig från fotbollens division fem och nästan ända upp i Allsvenskan gjorde man det främst genom finansiering från den stenhårde och iskalle affärsmannen Blåbärskungen. Det ekonomiska stödet var till gränslös hjälp, men man var också hela tiden helt i greppet av mogulens lynne.

Florentino Pérez tog över som president för den spanska fotbollsklubben Real Madrid år 2000 (och nu befinner vi oss inte längre i den skönlitterära verkligheten). Han inledde direkt sin jakt på det perfekta laget. Sommaren 2000 värvade han Luis Figo. 2001 var det Zinedine Zidanes tur. 2002 Ronaldos. Och 2003 köptes David Beckham. 2004 kom Michael Owen från Liverpool.

Snabbt blev ”Real” ett prefix som i svensk press användes så fort ett lag gjorde en satsning med hjälp av ett par storskaliga värvningar. När Modo dammsög NHL på superstars under lockoutsäsongen kallades de snart för Real Modo. I fotbollsallsvenskan talades det om Real Malmö (och det är väl klart, man värvade trots allt Igor Sypniewski). Ja, det skrevs till och med lite om Real Masarna i speedwayens elitserie.

Alla dessa ”Real”, inklusive originalet, hade en sak till gemensamt förutom de stora satsningarna, rent sportsligt gick det i längden tämligen värdelöst för dem.

***

I svensk hockey gjorde sig Percy Nilsson känd som den förste storfinansiären. I slutet av 1980-talet investerade han under två säsonger sammanlagt sju miljoner kronor på spelarvärvningar i sitt Malmö. Satsningen tog skruv. Man var snart i uppe i landets högsta serie och både 1992 och 1994 vann man föreningens två första (och hittills enda) SM-guld.

På många sätt alltså en succé. Men föreningen fick också en fet och dödskalleringskronisk stämpel som sade ”köpelag”. Det har fnysts och häcklats angående Malmös och Percy Nilssons satsningar mer eller mindre konstant under de senaste tjugo åren.

Och ingen kan påstå något annat än att en hel del leksingar också varit del av spottet speet som delats ut.

Det var bara det att även Leksand skulle få samma stämpel.

Symbolen skulle visa sig heta Per-Olof Ejendal.

***

Hans första steg in i det allmäna hockeymedvetandet kom hösten 2005 när Leksands nya, supermoderna arena invigdes. Den hade fått namnet Ejendals Arena efter byggprojektets störste sponsor.

Ännu större skulle uppmärksamheten bli två år senare när han hösten 2007 offentliggjordes som mannen bakom den väldokumenterade värvningen av Ed Belfour. När Teemu Selänne sedan under samma säsong påstods vara på gång förklarade Ejendal att han mer än gärna skulle hjälpa till att finansiera den värvningen.

I stället fick han under den nästkommande våren 2008 nöja sig med att stå för kosingen när Pelle Prestberg skrev på ett tvåårskontrakt.

***

Och det säger sig självt att det finns uppenbara fördelar med att ha denna typ av kapitalstarka vänner på sin sida.

När den snorrike (jo, jag tror faktiskt att det är den tekniska termen för ryssens förmögenhet) Roman Abramovitj 2003 köpte Chelsea hade klubben inte vunnit engelska ligan sedan 1955. På de sju åren som han nu haft makten har laget vunnit tre Premier League-titlar, spelat en Champions League-final och vunnit FA-cupen tre gånger.

Belfour slog Leksands klubbrekord i hållna nollor under en säsong. Prestberg gjorde 139 poäng på 107 matcher under sin tid i föreningen.

Det hade knappast skett utan P-O Ejendal.

***

Problemet är att det är ett stöd som ger föreningen en ytterst oviss tillvaro på en skör lina. För vad händer om sponsorn sätter stopp?

Och konsekvens är i ärlighetens namn kanske inte något som den gode Ejendal alltid har manifesterat.

I september 2007, i kölvattnet av Belfour-affären, berättade han för Dalarnas Tidningar att han ville göra en sådan satsning redan ett år tidigare.

– Jag sa det vid ett möte i fastighetsbolagets styrelse, där jag sitter, och då råkade sportchefen vara med. Men det blev aldrig av den gången. Kanske fanns ingen spelare av rätt sort tillgänglig då.

Han ville se fler liknande storköp.

– Men jag vill helst att andra företag, som Clas Ohlson och Leksandsbröd, för att ta två exempel, gör något liknande som jag gör nu. Det skulle gagna alla, både föreningen och företagen.

I december samma år, när Selänne var på tapeten, tyckte han fortfarande att det där med superstjärnor var en bra idé.

– Om jag skulle få frågan att hjälpa till skulle jag vara positiv. Jag ställer mig positiv, det gör nog hela Dalarna, sade han till Expressen.

I april 2008, när kvalet gått åt skogen, var tonen i samma tidning, minst sagt, en annan:

– Allt har gått snett i tio år. Om Leksand hade satsat på sina juniorer skulle vi aldrig vara i den här situationen.

Nu gjorde den ilskan kanske inte så mycket. På dagen en månad senare skrev Prestberg på.

***

Det är spännande, och angränsande till det komiska, att föreställa sig hur det är att arbeta som sportchef med Ejendal i faggorna.

Att, som Mikael Lundström, å ena sidan veta att så gott som ingen spelare är helt omöjlig att få, att till och med NHL-legender snart kan spela under en.

Och att, också som Lundström, å andra sidan inte kunna utesluta att man efter tre år av hästjobb för föreningen våren 2009 medialt avrättas när storsponsorn i riks-tv får frågan om vad han tycker om det jobb som sportchefen gjort och svarar:

– Vilket jobb?

***

Epilog: P-O Ejendal är fortfarande en avgörande del för Leksands existens. För Dalarnas Tidningar avslöjade han juli 2010 att han så sent som i december 2009 utökat sitt ägande i Leksand Strand för att spelarna skulle kunna få ut sina löner före jul.



Oskar Klingborn

Ishockey har aldrig spelats så fulländat som av CCCP-ryssarna från gamla Sovjetunionen.

Det ter sig ironiskt om man tänker på vad Leksands hittills ende ryske spelare lyckades prestera under sin tid i föreningen.

***

I går pratade vi om säsongen 2000/01.

Leksand åkte ur Elitserien för första gången någonsin.

Ett historiskt och monumentalt misslyckande naturligtvis. Men ändå inte den värsta säsongen i min egen LIF-värld.

Skulle jag få chansen att en gång för alla få stryka en säsong från historien skulle jag ropa ”2005/06″ snabbare än någon kan säga ”Mike Watt”.

***

Vi har redan vänt in och ut på detta haveri till säsong på den här listan. Vi har nagelfarit sportchef Anders ”Masken” Carlsson raserade lagbygge flera gånger om. Ni har kunnat läsa om en tänkt stjärnvärvning som inte hade det riktigt rätta klubbhjärtat, spelaren som skulle bli föreningens kanske mest avskydda genom tiderna, parodiska skadeproblem och en orimlig satsning på tjecker.

Men det stannar faktiskt inte där.

Detta var också säsongen som Leksand värvade det som mycket väl kan vara den sämste spelare som någonsin representerat A-laget.

***

Det började ju annars rätt bra. Man vann åtta av försäsongens elva matcher och tog därmed hem två olika försäsongsturneringar, som båda märkligt nog gick under namnet Mästarcupen. Under den senare hade man dessutom tagit in en spännande back på provspel: den 29-årige, högerfattade ryssen Yan Golubovsky, som bland annat ståtade med 56 NHL-matcher på meritlistan, varav 50 för Detroit Red Wings.

Frilansjournalisten Elisabet Wahl, med mångårig erfarenhet som skribent för bland annat Superstars och Leksingen, minns:

”September 2005 spelade LIF en försäsongsturnering på Åland. Vi var kanske 50 personer från Superstars om tagit oss dit och vi var alla sugna på att se det nya lagbygget. Vi visste också att en ny spelare från Ryssland skulle testas och vi var alla rejält nyfikna på honom.

Matcherna spelades, Leksand vann turneringen (efter bland annat en skön seger över FBK där en supersur Leif Strömberg efteråt sa att LIF aldrig skulle hålla i elitserien eftersom laget var för kortväxt. Vi hånskrattade åt honom och pratade om slutspel. Det var tider det!) och på lördagen var det stor segerfest. Ett av de hetaste ämnena var just Yan Golubovsky som alla – ALLA! – på plats var helt eniga om var ett toppenfynd. Masken blev mer eller mindre belägrad av ölstinna supportrar som hela tiden tjatade om att han skulle signa Yan. Jag kommer verkligen ihåg hur folk med viktig hockeykännarmin pratade om säkra uppspel, vältajmade tacklingar och vilken viktig del i vårt lagbygge han skulle bli.”

Med andra ord var alla nöjda när ryssen signerade ett kontrakt för hela säsongen.

***

Men sedan drog serien igång och det var som att vända på en hand.

Elisabet Wahl igen:

”Sedan började serien och det storspel vi sett på Åland såg vi aldrig röken av igen. Det var bara fummel, klantigheter och felpassningar. Och ingen fattade någonting. Var det verkligen samma spelare som vi sett på Åland? Hur fulla var vi egentligen då vi bedömde honom? Eller hände det något på efterfesten? Jag och många med mig har i alla fall aldrig sett en spelare spela på två så vitt skilda sätt. I serien var han ju så dålig att det nästan blev komiskt.”

Och så var det verkligen. Jag har aldrig sett någon så tydligt visa hur svårt, krångligt och näst intill omöjligt det kan vara att spela försvarshockey. Allt gick fruktansvärt långsamt, passningsspelet var av Papphammar-snitt och tekniken hade till och med fått Per-Anton Lundström att rasa.

Vad som låg bakom detta förfall är än i dag ett av Leksands IF:s allra största mysterier.

***

Epilog 1: Yan Golubovsky gjorde sin elitseriematch i januari 2006 mot Mora då han tvingades gå av med en hjärnskakning.

Epilog 2: Efter sin tid i Leksand bokfördes inte Golubovsky för en enda match under de två nästkommande säsongerna. 2008/09 dök han plötsligt upp i vitryska Yonust Minsk där han gjorde nio poäng på 21 matcher. Förra säsongen spelade han för slovenska HK Jesenice och gjorde hela 24 poäng på 51 matcher. Gollum is back!

Epilog 3: En rolig detalj att tänka på ibland är att Yan Golubovsky 1994 plockades av Detroit Red Wings i den första rundan av NHL-draften.

Epilog 4: Enligt så kallade ”källor nära föreningen” togs Golubovsky in på provspel i stället för en finsk back som Leksand också erbjöds.

Backens namn? Hannu Pikkarainen, som under den senaste säsongen var hela Elitseriens kanske bäste back och slog Modos klubbrekord för backpoäng.



Oskar Klingborn

En av anledningarna till att jag är en sportnörd är tanken på någonting större.

Händelser och dramaturgier som är totalt orealistiska i andra sammanhang blir i idrottens värld verklighet.

Ibland räcker det endast med en tanke om tanken på något större för att jag ska falla.

***

Burra.

Finns det något att tillägga? Kanske inte. Oskar har redogjort för det mesta.

Robert Burakovsky, denna seriefigur. En legoknekt med osviklig känsla för målet – som det inte går att tycka illa om eftersom att man egentligen inte förväntar sig något av honom.

En jättebebis utan ansvarskänsla.

Eller en avslappnad poängkung.

Take it or leave it.

***

Genom hela listan har vi staplat de dåliga säsongerna på hög.

Den ena värre än den andra.

Men vi vet, allihopa på det här forumet, att urmodern och roten till det onda är säsongen 2000/2001.

Tommy Sandlin skulle ta över Leksands långsiktiga satsning på 82-generation och resultatet blev tvåsiffriga förluster, en comeback av sportchefen och slutligen ett entledigande.

Ur denna aska, ur de spillror som var föreningen, ur denna depression, ur det vakuum, ur den totala förlamning som rådde efter Sandlins ”hej då” så dök en fråga upp.

Vem fan håller i träningen i dag?

***

Några namn ur laguppställningen:

Niklas Eriksson
Magnus Svensson
Jan Huokko
Torbjörn Johansson
Per Löfström
Anders Carlsson
Mikael Karlberg
Jens Nielsen
Tore Vikingstad

***

Ni vet hur det är i sportcollegefilmerna? Laget går dåligt, och killarna sitter ihopsjunkna i omklädningsrummet. Allt är förlorat. Till ledaren reser sig, håller ett brandtal, kör i gång en ”Quack! Quack! Quack!” och fyllda av inspiration efter den ansvarstagande eldsjälens initiativ går laget ut och vinner i slutet.

Man vill tro att någon av de spelare uppräknade ovanför tog tag i taktpinnen, samlade ihop grabbarna, ledde laget och styrde upp träningen.

Men nej.

I stället reser sig Burra.

***

För några månader sedan pratade jag med kille som var nära laget vid det här tillfället. Jag påminde honom om händelsen och han tänkte efter en stund innan han lyste upp i ett skratt.

– Ja jävlar! Det där stämmer ju, skrockade han.

Hur passet såg ut och vilka övningar det bestod av mindes han inte. Men han hade ett svagt minne av att den sparkade assisterande tränaren Björn Åkerblom var med och körde.

***

Ni kan tycka att den här punkten på listan är för billig men jag är beredd att slåss för den med mitt liv.

Jag har inte ens försökt att efterforska eller snoka reda på mer info i fallet.

Det räcker så här.

Det räcker med tanken på att Burra har hållit i en träning.

Att det sedan skedde i snorallvarligt läge gör inte saken sämre. Att assisterande tränaren var med på isen och agerade andrefiol gör ”incidenten” monumental.

Antagligen gick inte händelseförloppet som ledde fram till att Burra tog ansvaret till på det sätt jag har beskrivit det.

Det är bara ett tecken på min vilda fantasi – men det är det som är så underbart.

För inte kunde väl Burra ha tagit träningen för att införa lite comic relief i det knivskarpa läget som laget trots allt befann sig i? Och om det var så, varför tog inte ”Sigge” honom i örat?

Hade han en visselpipa? Och om han hade det, blåste han i den?

Ritade han något på tavlan?

Körde de djungelhockey som uppvärmning? Eller nja, stryk den meningen, givetvis blev det djungelhockey.

Men ni märker själva – man behöver bara gnistan, resten sköter elden.

Vem vet, min källa kanske önsketänker, kanske har det aldrig hänt. Då må vara en myt. Men att den har levt så länge tyder på något – det finns kanske fler som inte tror att miraklenas tid är förbi.

***

Burra höll i en träning.

Lika absurt som att Karlsson på Taket skulle skattedeklarera.

Eller att Beppe Wolgers skulle ha startat den norska black metal-vågen.

Eller som att George Best skulle ha medlat fram världsfred.

***

Epilog: Efter sina karriärer blev Niklas Eriksson, Magnus Svensson och Torbjörn Johansson tränare. Även Anders Carlsson har hittat till båset vid tillfällen.

Robert Burakovsky går in på sin 25:e seniorsäsong. I år hittar vi honom i Kallinge/Ronneby, division 2.



Jesper Eriksson

Säg ”Leksand” till en utomboendes och denna person börjar snart prata om ”alla hockeygalna fans” som bor där.

Och det är sant. Vi finns där, det gör vi.

Men det finns en annan sida också.

Det blir naturligtvis konsekvenser när en kommun som ligger på plats 145 på befolkningslistan har ett hockeylag som ligger på åttonde plats i Elitseriens maratontabell.

Eller när laget har en arena som tar in 7650 personer, vilket är ganska precis så många som bor i kommunens centrala del.

Det är ofrånkomligt att laget tar stor plats då. Att mycket kretsar kring det.

Och det är lika ofrånkomligt att det inte uppskattas av alla.

Det gör att man heller inte ska underskatta antalet hockeyhatare/-skeptiker i bygden.

Väldigt få åtstramande beslut kan fattas i trakten utan att det raljeras över att ”hockeyn, den går det minsann bra att satsa på”.

När det stora mäktiga hockeylaget sveper fram och breder ut sig, står det alltid kvar en del människor som, omotiverat eller inte, känner sig trampade på tårna.

Detta ska handla om ett tillfälle när dessa förorättade personer verkligen vädrade morgonluft.

***

Ronny Borelius var under ett par säsonger Leksands lagläkare. Han klarade av de första säsongerna i föreningen i skymundan, men fick en rejäl dos av rampljuset våren 2009 när han, i kölvattnet av Antti-Jussi Niemis fruktansvärda skada, under några veckor svingade vilt i riksmedia.

Det skulle komma betydligt mer under hösten och vintern samma år.

***

Vi har redan berättat ingående om Jens Bergenströms populära blogg på dt.se. Den 27 oktober skriver han om hur laget vaccinerats mot svininfluensan, viruset som utan överdrift var på de flesta svenskars läppar under denna höst. Det blir ett roligt inlägg om ”Stureplansikonen” Petter Ullmans rosa Frank Dandy-kalsonger, om hur Martin Janolhs förklarar att han ”fick nästan ett köttsår” och om hur vaccinmotståndaren Marcus Weinstock påstår att han ”vet vad företaget som tagit fram vaccinet håller på med…”. All fun’n'games.

Fast vänta lite…

Vaccinerade de sig redan nu? Var det inte bara de värsta riskgrupperna som hade rätt till det?

***

Just så var det.

Nästa dag slår Dala-Demokraten stort på nyheten. Snöbollen rullar blixtsnabbt och snart är nyheten en riksangelägenhet.

Det rapporteras om hur ”gravida och kroniskt sjuka” fått vänta snällt medan laget trängt sig före i kön.

I stormens öga står Ronny Borelius, mannen som utfört vaccineringen. Mannen som begärt ut 50 vaccindoser från Leksands vårdcentral.

Han slår ifrån sig och menar att han fått doser över från tidigare vaccineringar och att dessa skulle vara obrukbara om de inte genast användes.

Han menade dessutom att en stor del av laget visst befann sig i riskgruppen. I en skrivelse konstaterar Borelius advokat: 

”Borelius vaccinerade cirka 65 procent av laget och bedömde samtidigt att cirka 60 procent av laget tillhörde den angivna riskgruppen då de använder inhalatorer av olika slag mot astmatiska besvär och har gjort så under en längre tid”.

En spelare i laget som Dalarnas Tidningar pratar med ger en annan bild:

– Jag skulle uppskatta att det är bara två, tre spelare i laget som har problem med astma.

Socialstyrelsen är inte heller imponerad. I juli 2010 fastslår de att Borelius agerat fel och att en del av spelarna inte alls tillhört riskgrupperna. Men man konstaterar också att det inträffade inte medfört att några andra patienter fått vänta på vaccinering.

***

Nu spelar det knappast någon egentlig roll, varken om det var juridiskt eller moraliskt rätt eller inte.

I samma stund som rubriker om att ett stort idrottslag trängt sig före i vårdkön når massorna, ja, då är den mediala matchen förlorad.

Nu gällde det dessutom ett lag som under hela 00-talet fått se sitt rykte naggas i kanten. Som åkt ur högsta serien tre gånger och som fått en stämpel som ett underpresterade köpelag med begränsat hjärta. Ett lag som många tyckts tröttna på och gärna ser namnet dra i smutsen. Då blir inte de moraliska poängen direkt flera.

***

En liten rolig detalj var ett agerande Borelius stod för när mediedrevet drog igång. Efter att han betat av den första vågen av frågor gick han under följande dag plötsligt inte att få tag på. Han hade dragit. Till Florida. Kanske inte det allra säkraste tecknet på att allt gått helt rätt till.

***

Epilog: Den 3 december 2009 slutar Ronny Borelius som lagläkare för Leksands IF. Vaccinationskritiken anges som huvudsakligt skäl.



Oskar Klingborn

Vi har tidigare pratat om smärtan i att inte kunna följa sitt lag på plats. Vi kör den grejen ett varv till.

För i fall Sverige stannade när Ingemar Stenmark tog sig ned för branterna eller Sammilsdalsskolan ställde in sina lektioner när J-O Waldner skruvade pingisbollar så var Leksand totalt folktomt när Hockeyradion 94,7 gick ut i sändning.

Eller ja, ärligt talat så vet jag inte om det faktiskt var så.

Jag satt ju inne i köket, i becksvart mörker, och lyssnade.

Ni förstår barn, det här var innan man kunde köpa webb-tv-matcher på S24, skrika över timslånga buffringsperioder och sitta i supportkö.

Men för att prata ett språk som ni förstår: Hockeyradion 94,7 säsongen 2004/2005 var fan kult.

Under den allsvenska säsongen, långt borta från media-Sveriges strålkastarljus, erbjöd Superstars en möjlighet att följa laget – och de gjorde det på sitt eget sätt.

***

Per Källgren, i dag pressansvarig hos Leksands IF, drog i gång projektet:

– Jag var engagerad i Superstars och vi pratade om att köra. Vi undersökte möjligheterna att sända på webben och i lokalradion. Vi drog i gång och fick med oss bra folk, bland annat Claes Thirus som kunde mycket om radio. Det var lite amatörmässigt, men samtidigt blev det rätt bra.

Hockeykvällarna bestod av två timmars försnack i studion med Per, Claes och någon hockeyprofil, sedan direktsändning från matchen där antingen Ted Stöffling eller Patric Skoglund med tillhörande expertkommentator tog över och avslutningen bestod av eftersnack och intervjuer med spelarna.

– Det var ett skönt gäng. Jag och Thirus satt mest och snackade skit i studion, lite småbarnsligt ibland, men det blev kul också. Det hördes nog att vi hade roligt. Hockeyn blev kul och kom in i folks vardagsrum.

– Många hockeyprofiler ställde upp. Niklas Eriksson, Jens Nielsen, Hans Lodin och även systrarna Kallur var med en gång. Det tuffade på så pass bra att Leksands IF och Jonas Bergqvist tyckte att vi tog folk från matcherna.

Radioprogrammet blev faktiskt så populärt att Superstars ingick i en överenskommelse med föreningen att inte köra lokalradiosändningar från hemmamatcherna. Kan låta konstigt, men märkligare saker än så utspelade sig under året.

Du gillade ju att spela den där Schnappi–låten, vill jag minnas.

– Vi fick ju faktiskt skivor skickade till oss från olika skivbolag. Vi lyssnade igenom allt och plötsligt hörde vi Schnappi. Den blev vår låt. Vi blev faktiskt lovade en guldskiva men den kom aldrig. Vi hade lite kontakt med en kille på ett skivbolag som menade på att vi hade varit med och lanserat den.

– Vi hade också ett litet akvarium med några småfiskar i som blev till en grej. En av fiskarna döpte vi till Starsky och då började vi få vykort, vinflaskor och presenter. Allt underskrivet från Starsky.

– Det var ett otroligt roligt år. Vi hade rimstuga vid jul med Magnus Österby och Pajen. Spelarna dök upp efter matchen och vi rimmade fram till småtimmarna, det ena var sämre än det andra. Antagligen lyssnade ingen, men vi sade att ”när ni åker förbi studion – tuta” och det tutade med en gång.

Varför tror du att radion blev en sån framgång?

– Naturligtvis för att du kunde lyssna på Leksands matcher live på lokalradion.

– Jag tror att folk tyckte att det var en bra mix. Vi körde bra musik, snack mellan låtarna, två pers i studion, två som kommenterade matchen, intervjuer efteråt… Det var som en Radiosporten-sändning fast vi inte tog det så allvarligt.

Stötte ni aldrig på några problem?

– Tekniskt sett var det ett pussel att få ihop allt med vår webprenumeration. En gång var det en gubbe som ringde och hörde av sig, han hade köpt en dator bara för att lyssna på radion och undrade hur han skulle göra. Så då fick man vara teknisk support.

– Men annars inga större problem. Vi hade väl hoppats på att få in lite mer pengar, vi gick nog plus minus noll.

– Eller ja, i och för sig, det var en gång när en kommentator, jag nämner inga namn men han jobbar på TV4 nu, var så jävla bakfull. Jag trodde inte att det skulle gå. Men han bet ihop och spydde i pauserna.

Vilket är ditt favoritminne från den säsongen?

– Det var nog när vi gick upp. Vi kände att vi, på vårat lilla fåniga sätt, hade bidragit med att sprida glädje och engagemang kring föreningen. Det fanns ett engagemang kring Hockeyradion, inbillar jag mig, som gjorde att Leksand fick lite ny kraft lokalt.

– Vi kände ”yes, nu är det äntligen klart”, hörde bilarna tuta utanför, tog våran vinflaska med fisketikett på, slog på Schnappi och gick till arenan och kramade om varandra. Vi hade ju suttit i studion i en hel jävla säsong, varenda match. Det var en skön känsla när det gick vägen.

***

I dag kan vi ta reda på fakta via TV, webb-tv, liverapportering, Leffe på läktaren och gud vet vad. Man kan via grafik analysera varenda sekund av en match, se skott i repris via höghastighetskamera och lyssna på vad tränarna säger under timeout.

Det är ju jättekul med tekniska framsteg och så men… satan vad jag saknar Hockeyradion 94, 7.



Jesper Eriksson

Det finns förluster.

Och så finns det förjävliga förluster.

Och så finns det riktigt horribelt hemska förluster.

Och så finns det Leksands 4-8-förlust mot Rögle våren 2008.

***

Senast vi pratade om Ed Belfour lämnade vi honom efter att han släppt in det allra första skott han fick emot sig i Leksands tröja. Men historien tog ju faktiskt inte slut där. Alls.

***

Han följde upp det inledande debaclet genom att revanschera sig. Och det med besked.

Han stängde igen resten av debutmatchen mot Sundsvall. Seger med 4-1.

Han höll sedan tätt borta mot Nybro. Seger 4-0.

Och hemma mot AIK. Seger 2-0.

Och hemma mot Oskarshamn. 5-0.

Det dröjde 11.52 in på den nästföljande matchen hemma mot Bofors innan han återigen släppte in ett mål. En match Leksand ändå vann med 7-3.

Han höll alltså tätt tre hela matcher på raken. Mer än tolv perioder. Sammanlagt fyra timmar, tio minuter och 42 sekunder.

Klubbrekord naturligtvis.

***

Och statistiskt är det svårt att kalla Belfours tid i föreningen något annat än lysande. På 20 grundseriematcher höll han nollan sex gånger. Han hade på dessa matcher 92,12 i räddningsprocent. Han släppte in 1,79 mål per match.

***

På pappret såg det alltså bra ut. Det gjorde det också en stor del av tiden på isen.

Men det fanns sprickor i fasaden.

Och det handlade inte enbart om att han tog en månad långt jullov i samband med att hans barn föddes.

Det darrade nämligen till ordentligt ibland. När Leksand den sista november 2007 tog emot Malmö inför ett fullsatt Ejendal Arena gjorde man det med fjorton raka segrar i ryggen. I prestigemötet mot serietvåan hade Leksand verkligen chansen att visa att man var seriens kungar.

Och när man gjorde 2-0 redan efter fyra minuter såg det onekligen bra ut.

Men sedan började försvaret och Belfour plötsligt att läcka ordentligt. Matchen slutade till sist 5-5 och Örnen släppte in nästan en femtedel av de 26 skotten.

***

Men det är en hemmamatch mot ett annat skånskt lag som detta ska handla om.

***

Kvalserien 2008 inleddes precis som den inte skulle inledas. Noll poäng på två omgångar efter förluster mot Malmö och Brynäs.

Racet kändes kört innan det knappt ens hade börjat.

Det tyckte däremot inte Leksand. Och plötsligt kom man igång.

Storseger hemma mot Västerås. Vände underläge i tredje perioden och slog Rögle borta. Vann en magnifikt fantastisk 2-0-seger hemma mot Mora där Belfour var en av de verkligt stora giganterna.

Man var med igen. Det spelade ingen roll att man i sjätte omgången slarvade bort en ledning och förlorade med 4-3 borta i returmötet mot Mora.

Med fyra omgångar kvar var läget hur öppet som helst.

1. Malmö 15 poäng
2. Brynäs 10 poäng
3. Mora 10 poäng
4. Leksand 9 poäng
5. Rögle 9 poäng

Det här skulle minsann bli en rysare där Leksand, trots den dåliga starten, skulle vara med ända in till målsnöret.

***

Hemmamatch mot Rögle väntade. Ett lag som Leksand tagit full pott mot under säsongens fyra matcher. Här handlade det bara om att gå ut och göra ett bra jobb så skulle det ordna sig.

***

04.05 0-1 Andrée Persson.

Aj då.

Efter 11.34 åker Martin Johansson ut för interference. Chans till replik? Tvärtom.

12.18 0-2 Peter Lorentzon.

14.06 in i perioden reducerar Jan Huokko. Bättring på gång? Tvärtom.

16.40 1-3 Martin Johansson.

Rögle skjuter nio skott i första perioden. På dessa gör man tre mål. Mål på var tredje skott.

***

Men hoppet väcks när Johan Eneqvist i första periodens allra sista sekund, i numerärt underläge, kommer fri och gör 2-3.

Laget tar med sig energikicken av det målet in i andra perioden, det märks.

Efter 23.50 drar Mattias Sjögren på sig två minuters utvisning för hakning.

Nu jäklar.

Det tar bara fem sekunder. Sedan. Pang! 3-3 Ric Jackman.

Leksand har gjort det! Man har tagit igen sig efter mardrömstarten! Nu satan vänder det!

***

Well, easy, tiger.

***

Fem minuter efter kvitteringen gör Rögle mål på två skott i följd. 3-5. Och Ed Belfour lämnar sitt mål.

Eddie Läck hoppar in – och släpper in det första skottet han får på sig.

Rögle gör även i den här perioden tre mål. Denna gången efter åtta skott på mål.

Matchen slutar 4-8 efter ängelholmarna gjort mål på två av sex skott i tredje perioden.

***

Jag har aldrig någonsin (och det här är ingen överdrift för dramatikens skull) mått så fysiskt och psykiskt illa över en idrottsinsats som denna. Jag har aldrig känt mig så snuvad, bedragen, illamående och trampad på som efter denna förnedring.

***

På många sätt kan jag känna att det är orättvist att Belfours tid i Leksand har utmålats som ett sådant fiasko. Att han på det stora hela var ungefär så bra som man kunde förvänta sig.

Men det är alltså på det stora hela.

I den här matchen mot Rögle var han… ja… det går inte att säga något annat än värdelös. Han var bedrövlig. Precis som resten av laget. När han behövdes som mest.

***

Epilog: Två omgångar senare försvann en gång för alla chansen för Leksand när man förlorade borta mot Brynäs med 3-0 efter två mål i tom bur.

Hösten 2009 blev Ed Belfour målvaktskonsult inom St Louis Blues organisation. Han sade upp sig januari 2010.



Oskar Klingborn

Leksands IF.

Smaka på det.

Vilket jävla liv det har varit. Och fortfarande är.

Den neutrale brukar, efter evighetslånga diskussioner med någon mer insatt, till sist konstatera att ”LIF berör”.

Det var annorlunda förr. Visst fanns åsikter om Leksands IF, precis som med alla andra hockeylag. Men någonstans vände det – nuförtiden har ALLA en åsikt.

Antingen tycker man att det gullas för mycket med bönderna och att de har förtjänat sin plats eller så är man en fanatiker och anser att LIF är hela Sveriges lag och att alla landets människoliv skulle berikas av att ha dem i Elitserien.

Hur kunde det bli så här? Var började det?

***

7 april 2001.

Sjunde omgången av kvalserien. Leksand förlorar mot Linköping med 4-2. Säsongen från helvetet. Början på slutet, hoppet om att behålla elitserieplatsen sinar.


8 april 2001.

Paniken är total. De 51 åren i den högsta serien är snart förbi. Sanningen började gå upp för ordförande Nils-Erik Johansson. Och vad gör man i fall man inte lyckas fixa sin målsättning och tiden börjar rinna ut?

Man vädjar.

Han snackade ihop sig med Björklövens dito, Lennart Grefve, och tillsammans körde de en fräckis. Ett brev komponerades och skickades till Svenska Hockeyligan.

***

”Till styrelsen i vår gemensamma intresseförening SHL

Som Ni förstår så slåss vi för vår existens i nästa års elitserie. Samtidigt så ska vi vara med och ta beslut om att skydda SHL-lagen i fem år framöver.

Vi hoppas och tror att alla förstår hur vi känner i dessa tuffa tider. Vi bedömer att vi kan tillföra SHL mycket under de kommande fem åren, och vår förhoppning är att ”Elitseriegarantin” skulle kunna gälla med omedelbar verkan. Det är ju faktiskt så att vi drivit på det här beslutet för att skydda de lag som i år spelat i Elitserien.

De tongångar och ambitioner som speglade helgens ordförandekonferens om att det till nästa år skulle bli så kallad ”Elitseriegaranti” gör det – som vi ser det – möjligt att redan i år införa garantin eller alternativt utöka elitserien inför säsongen 2001-2002.

Vi är beredda att diskutera olika lösningar för att både Leksands IF och IF Björklöven ska behålla sin plats i SHL.

Båda lagen är i en uppbyggnadsfas. Efter ett antal tuffa år så har vi levt upp till de krav som liganämnden har ställt på oss. Vi har inarbetade varumärken, väl fungerande ungdoms- och juniorverksamhet samt ligger i startgroparna för att bygga om våra ishallar för att emotse de krav som bör ställas på elitserielagen i framtiden.

Det känns givetvis svårt att prata i egen sak i detta utsatta läge, men om det sunda förnuftet får råda och man vågar se vad som är bäst för svensk ishockey i allmänhet och SHL i synnerhet så är detta ett logiskt beslut. ”

***

”Garantin”  var en regeländring som innebar att elitserieklubbarna inte skulle kunna falla ur det högsta systemet lika lätt –  under en treårsperiod krävdes två misslyckade kvalserier innan det var läge att vinka Elitserien hejdå.

***

Fredag den 13 april avslöjade Expressen hela skiten. Dagen efter fick Falu-Kuriren tag i Nils-Erik Johansson.

– För det första vill jag säga att jag är oerhört besviken över att brevet ”läckt ut”. Jag trodde att det var ”säkrat” när det skickades direkt till styrelsen. Men alla vill ha oss kvar i elitserien och jag fick samtal från kolleger om att jag skulle skriva det här brevet. Det gjorde jag. Vi i Leksand är viktiga för svensk ishockey.

***

Det måste ha varit där det började.

Oskulden rycktes bort som ett plåster. Leksands IF var inte längre det charmiga laget från landsbygden. Landet
var indelat i en George W. Bush-polemik: Antingen är ni med oss eller mot oss. I vissa kretsar var LIF helt plötsligt någonting fult.

Jag antar att desperation gör galna saker med människan.

Någonstans kan jag tycka att den här händelsen, på ett rent galghumoristiskt sätt, är en lustig påminnelse om hur utbredd rädslan för Allsvenskan var en gång i tiden – en värld vi numera känner mer än väl.

Det är också lätt att göra jämförelsen med ett barn, som vet att spelet är förlorat, men i sista stund hittar på regler till sin egen fördel.

***

Epilog:

Det blev ingen ”garanti”. Huruvida Elitserien ska utökas eller inte diskuteras fortfarande och algom till årsskiftet har debatten pågått längre än Kalla kriget.

År 2010 begärde Björklöven sig själva i konkurs.



Jesper Eriksson