#1 – Farsan ser Teemu Selänne i Tällberg
Jag har en farsa.
Man växer aldrig ifrån att skämmas för sina föräldrar, men jag antar att det är dags att snacka om honom nu, hur mycket det än bär emot.
En gång i tiden var han nämligen en duktig hockeyspelare med tolv fina LIF-säsonger i bagaget.
Men som så många andra farsor har han aldrig varit beredd att släppa taget om det där fina och låta det höra hemma i det förgångna. Trots att tiden har rusat förbi, världen har förändrats och tekniken sprungit om.
Han vill fortfarande kalla sig initierad.
Och som så många andra farsor, i synnerhet de som är födda och uppväxta i västra Dalarna, har han åsikter.
Ofta, högljutt och mycket.
Låt oss säga så här: kombinationen beskriven ovanför kan i vissa fall vilseleda en hel by.
***
Året är 2007. Platsen är Leksand. Det är höst.
Mikael Lundström och Per-Olof Ejendal har precis landat ett nyförvärv av största modell – NHL-stjärnan Ed Belfour.
Värvningen öppnade LIF-publikens ögon för två sanningar:
1. Ingenting är omöjligt.
2. Ejendal har svinmycket pengar.
Sådana förutsättningar ger självklart upphov till snack. Speciellt på en liten plats där alla har en sak gemensamt.
***
De värsta fantasier sedan häxprocesserna på Kärringberget tog vid. Hela kommunen samlades i ett ultimat watercooler moment. Varenda lunchmöte bestod av tissel och tassel kring nya rykten om superspelare som var beredda att ge upp allt för att genomföra en säsong i Leksand. Byn var en kittel av viskande vindar.
***
1992 flyttade Teemu Selänne till Winnipeg för att testa lyckan i NHL. Rookiesäsongen slutade i 76 mål – ett rekord som antagligen aldrig kommer att slås. 15 år senare stod han som vinnare av Stanley Cup och karriären verkade vara över.
***
Men så föll bomben.
Selänne var på väg till Leksand.
Varenda del av hjärnan som fortfarande arbetade med ord som logik, vett och sans sade nej.
Bland all galenskap låg ändå en viss rimlighet i att Belfour befann sig i Leksand, han var ju ändå på väg ned på karriärsstegen, medan Selänne i allra högsta grad var vital.
En massa bevis talade dock för att finnen hade kontakt med Leksand – vittnen berättade att han hade vandrat runt i byn, en av hans närmsta vänner, Juha Lind, spelade i laget och hans fru var från Bollnäs.
Mikael Lundström dementerade men då trädde ”pojken-som-ropade-varg”-regeln in.
***
Jag visste vad jag skulle tro. Låter något för bra för att vara sant så är det oftast det.
Mina vänner var däremot inte lika säkra. De ansåg att det faktiskt kunde ligga substans i snacket. Till och med spelbolagen trodde på det!
Under en av våra diskussioner trädde farsan in i rummet. Han frågade oss vad vi pratade om, jag svarade.
– Han kommer, sade farsan tvärsäkert.
Vi höjde på våra ögonbryn.
– Vad får dig att tro det?
– Tror, skrockade farsan. Jag vet.
Jag skrattade till med den hånande misstro som bara ett barn kan visa sin förälder. Vad fan vet han liksom?
– Grabben, sade han för att sätta mig på plats. Jag såg honom. I Tällberg.
Mina kompisar blev exalterade. Farsan var nöjd med sin seger. Jag bröt ihop. Jag visste nämligen också en grej.
Farsan hade inte sett Teemu Selänne.
Farsan skulle inte se skillnad på Carl-Johan Rapp och Fredrik Reinfeldt.
Sedan bröt jag ihop igen.
Jag insåg att jag inte var den första han berättade det här för. Han hade ju givetvis skränat ut det för alla han hade träffat. Alla dessa människor, som trodde att farsan visste vad han snackade om, hade sugit i sig hans välbaserade ”bakom kulisserna”-kunskap.
Farsan hade blåst upp världens största bubbla. Nu gick den inte att ha sönder.
Jag är än i dag fullkomligt övertygad om att det var farsan ensam som startade ”Teemu Selänne till Leksand”-vågen. Jag kan fortfarande vakna skrikandes vid blotta tanken.
***
Egentligen handlar inte det här inlägget om farsan. Eller Teemu Selänne, för den delen.
Det handlar om att komma hem och inse att världen har blivit galen. För så kändes det. Det började i Leksand, sedan kom Mrmadhawk:s sida i gång och strax därpå såg alla möjliga övergångar eller proffsspelare i gathörnet. Helt plötsligt visste alla något. Att avslöja en värvning blev det nya svarta.
Ett halvår senare, post-Ed Belfour, ville vi inte veta av superspelare längre.
Många kände sig lurade, lite som att jultomten dök upp men aldrig delade ut ett stort hårt paket. ”Hur kunde vi, jordbundna masar, gå på allt snack?”. Men det gjorde vi.
När man tänker efter, visst var det ändå rätt kul? Ingenting är omöjligt, hela världen är vår spelplats. Aldrig har Leksand varit så i fas med resten av hockeymarknaden. Hur ofta har vi fått känna på det viset under detta miserabla 00-tal?
Ibland är en lögn det finaste man har.
***
Epilog: Teemu Selänne skrev vid årsskiftet på ett nytt kontrakt med Anaheim Ducks. Han var aldrig aktuell för Leksand. Det enda någorlunda kända namn som visade sig ha varit aktuellt var Jeff Friesen.
Farsan har fortfarande inte kommenterat sin miss.
Jesper Eriksson
