#1 – Farsan ser Teemu Selänne i Tällberg

Jag har en farsa.

Man växer aldrig ifrån att skämmas för sina föräldrar, men jag antar att det är dags att snacka om honom nu, hur mycket det än bär emot.

En gång i tiden var han nämligen en duktig hockeyspelare med tolv fina LIF-säsonger i bagaget.

Men som så många andra farsor har han aldrig varit beredd att släppa taget om det där fina och låta det höra hemma i det förgångna. Trots att tiden har rusat förbi, världen har förändrats och tekniken sprungit om.

Han vill fortfarande kalla sig initierad.

Och som så många andra farsor, i synnerhet de som är födda och uppväxta i västra Dalarna, har han åsikter.

Ofta, högljutt och mycket.

Låt oss säga så här: kombinationen beskriven ovanför kan i vissa fall vilseleda en hel by.

***

Året är 2007. Platsen är Leksand. Det är höst.

Mikael Lundström
och Per-Olof Ejendal har precis landat ett nyförvärv av största modell – NHL-stjärnan Ed Belfour.

Värvningen öppnade LIF-publikens ögon för två sanningar:

1. Ingenting är omöjligt.

2. Ejendal har svinmycket pengar.


Sådana förutsättningar ger självklart upphov till snack. Speciellt på en liten plats där alla har en sak gemensamt.

***

De värsta fantasier sedan häxprocesserna på Kärringberget tog vid. Hela kommunen samlades i ett ultimat watercooler moment. Varenda lunchmöte bestod av tissel och tassel kring nya rykten om superspelare som var beredda att ge upp allt för att genomföra en säsong i Leksand. Byn var en kittel av viskande vindar.

***

1992 flyttade Teemu Selänne till Winnipeg för att testa lyckan i NHL. Rookiesäsongen slutade i 76 mål – ett rekord som antagligen aldrig kommer att slås. 15 år senare stod han som vinnare av Stanley Cup och karriären verkade vara över.

***

Men så föll bomben.

Selänne var på väg till Leksand.

Varenda del av hjärnan som fortfarande arbetade med ord som logik, vett och sans sade nej.

Bland all galenskap låg ändå en viss rimlighet i att Belfour befann sig i Leksand, han var ju ändå på väg ned på karriärsstegen, medan Selänne i allra högsta grad var vital.

En massa bevis talade dock för att finnen hade kontakt med Leksand – vittnen berättade att han hade vandrat runt i byn, en av hans närmsta vänner, Juha Lind, spelade i laget och hans fru var från Bollnäs.

Mikael Lundström dementerade men då trädde ”pojken-som-ropade-varg”-regeln in.

***

Jag visste vad jag skulle tro. Låter något för bra för att vara sant så är det oftast det.

Mina vänner var däremot inte lika säkra. De ansåg att det faktiskt kunde ligga substans i snacket. Till och med spelbolagen trodde på det!

Under en av våra diskussioner trädde farsan in i rummet. Han frågade oss vad vi pratade om, jag svarade.

– Han kommer, sade farsan tvärsäkert.

Vi höjde på våra ögonbryn.

– Vad får dig att tro det?

– Tror, skrockade farsan. Jag vet.

Jag skrattade till med den hånande misstro som bara ett barn kan visa sin förälder. Vad fan vet han liksom?

– Grabben, sade han för att sätta mig på plats. Jag såg honom. I Tällberg.

Mina kompisar blev exalterade. Farsan var nöjd med sin seger. Jag bröt ihop. Jag visste nämligen också en grej.

Farsan hade inte sett Teemu Selänne.

Farsan skulle inte se skillnad på Carl-Johan Rapp och Fredrik Reinfeldt.

Sedan bröt jag ihop igen.

Jag insåg att jag inte var den första han berättade det här för. Han hade ju givetvis skränat ut det för alla han hade träffat. Alla dessa människor, som trodde att farsan visste vad han snackade om, hade sugit i sig hans välbaserade ”bakom kulisserna”-kunskap.

Farsan hade blåst upp världens största bubbla. Nu gick den inte att ha sönder.

Jag är än i dag fullkomligt övertygad om att det var farsan ensam som startade ”Teemu Selänne till Leksand”-vågen. Jag kan fortfarande vakna skrikandes vid blotta tanken.

***

Egentligen handlar inte det här inlägget om farsan. Eller Teemu Selänne, för den delen.

Det handlar om att komma hem och inse att världen har blivit galen. För så kändes det. Det började i Leksand, sedan kom Mrmadhawk:s sida i gång och strax därpå såg alla möjliga övergångar eller proffsspelare i gathörnet. Helt plötsligt visste alla något. Att avslöja en värvning blev det nya svarta.

Ett halvår senare, post-Ed Belfour, ville vi inte veta av superspelare längre.

Många kände sig lurade, lite som att jultomten dök upp men aldrig delade ut ett stort hårt paket. ”Hur kunde vi, jordbundna masar, gå på allt snack?”. Men det gjorde vi.

När man tänker efter, visst var det ändå rätt kul? Ingenting är omöjligt, hela världen är vår spelplats. Aldrig har Leksand varit så i fas med resten av hockeymarknaden. Hur ofta har vi fått känna på det viset under detta miserabla 00-tal?

Ibland är en lögn det finaste man har.

***

Epilog:
Teemu Selänne skrev vid årsskiftet på ett nytt kontrakt med Anaheim Ducks. Han var aldrig aktuell för Leksand. Det enda någorlunda kända namn som visade sig ha varit aktuellt var Jeff Friesen.

Farsan har fortfarande inte kommenterat sin miss.



Jesper Eriksson


#2 – Leksand krossar, mosar, pulveriserar, massakrerar, förnedrar och smular sönder AIK – och det med besked

Den avgörande matchen. Rysaren. Mandomsprovet. Finalen.


Kokar man ner det här med att heja på ett lag är detta vad det till sist handlar om.


Matchen.


Den som avgör om man når fram till slutmålet eller inte. Moroten som har lockat en hela säsongen. Matchen som man i hemlighet haft ett förväntansfullt illamående inför ända sedan försäsongens första ögonblick.

Det kan vara VM-kvalmatch i fotboll. OS-final i hockey. Avgörande slutspelsmatch i hockey-SM. Och det kan, i synnerhet, vara kvalseriehockey.

Matcher som man inte för allt smör i Småland kan analysera efteråt, eftersom man varit så nervöst paranoid hela matchen, då varje motståndaranfall känns som en ofantligt solklar målchans, medan det egna lagets anfall bara känns som ett tillfälle att andas ut och hoppas på en tekning i offensiv zon. Eller ett inkast om det är fotboll.

***

Det finns två olika drömscenarier i denna typ av matcher.

Och det finns några matcher som man måste ha sett för att överhuvudtaget kunna tro att det är möjligt och inte bara obegripliga, övernaiva önskedrömmar att hoppas att det ska inträffa.

***

Scenario ett: De riktiga supermuskedunderrysarna. De med strid på kniven och osannolika vändningar och händelser ända fram till slutsignalen.

Det kan vara när Sverige gör två mål under slutminuterna borta mot Turkiet 2001 och säkrar platsen i fotbolls-VM. När Zlatan Ibrahimovic klackar in 1-1 i fotbolls-EM mot Italien med tio minuter kvar. När Sverige vänder 1-5 mot Finland och vinner med 6-5 i hockey-VM. När Jussi Pesonen i Kvalserien skjuter 2-3 med 70 sekunder kvar borta mot AIK. Eller när Leksand säkrar slutspelsplatsen genom att slå Södertälje med 1-2 borta i sista matchen.

Det är sådana händelser som man behåller i bakhuvudet och därför aldrig ger upp hoppet, hur få sekunder det än må vara kvar. Det kan hända. Det kan faktiskt det.

***

Och så drömscenario nummer två: Klang- och jubelföreställningen. Defileringen. Den solklara segern efter ett tidigt försprång.

Och det är det som detta ska handla om.

***

12 april 2002. Kvalseriens åttonde omgång. Superallsvenskans segrare Leksand mot elitserieelvan AIK.

Förutsättningarna var enkla. Tre poäng för Leksand och elitserieplatsen var säkrad. Och noll poäng för AIK och deras degradering var klar.

***

Faktum är att hela den här säsongen var ett enda långt exempel på en sådan där klang- och jubelföreställning som jag nyss nämnde.

Ända sedan jag någon gång i femårsåldern började följa Leksand hade jag förskräckt undrat hur det egentligen skulle vara om de åkte ur Elitserien. Hur det skulle vara om Leksand spelade i Allsvenskan. Och jag såg framför mig lika skräckinjagade bilder som man ser framför sig om man tänker på hur världen skulle ha sett ut om Sauron slutligen hade segrat i Sagan om Ringen-böckerna.

Och jag ska inte ljuga. Det skar i hjärtat varje gång någon pratade om Elitserien, och i synnerhet när det spelades matcher i högsta serien. Och i slutspelet.

Men det var också en av de absolut roligaste säsongerna som jag någonsin har upplevt.

***

Ni vet de där totalt orealistiska bilderna som en del fans brukar måla upp inför varje säsong? Ni vet, där man vet att alla nyförvärv är bättre än de som försvunnit? Där man vet att truppen är alldeles för bra för att inte lyckas? Där man vet att inget lag egentligen är lika bra? Ni vet, det där som Robert Pettersson tycker är så kul att roa sig åt?

Allt detta blev verkligen så för Leksand 2001/02. Varenda positiv tanke man på något vis kunde tänka uppfylldes och blev till sanning.


Man hade en förstakedja bestående av Mikael Karlberg, Jens Nielsen och Stefan ”Loppan” Hellkvist som sammanlagt gjorde 219 poäng under säsongens sammanlagt 55 omgångar.

Sean Gauthier
var stundtals magnifik.

Greg Brown
konstant fullkomligt gudomlig.

Jonas Elofsson
spelade som en blivande NHL-back.


Laget vann den 32 matcher långa Södra Allsvenskan med 29 poängs marginal.

Och den 14 matcher långa Superallsvenskan med 15 poäng ner till tabelltvåan.

Lagom till matchen mot AIK hade Leksand spelat 53 matcher. Av 159 möjliga poäng hade man tagit 147.


***

Det kändes inte som att någonting alls kunde gå fel för Leksand den här säsongen. Och det kändes som att nästan hela hockeysverige ville ha tillbaka laget i högsta serien.

En av de mest seglivade uppfattningarna om vårt lag är att ”media gullar med Leksand”.

Det hade, vågar jag lova, sin grund i säsongen 2001/02.

Då hade dessa belackare rätt. Media gullade verkligen med Leksand.

Men det vore väl faktiskt också själva fan annars.

***

Tillbaka till 12 april och gamla ishallen.

Jag stod på ståplats.

I efterhand minns jag inte hur tidigt jag och mina vänner var där. Två timmar före nedsläpp kanske? Hur som helst var det så gott som fullt där redan då.

Att stå i två timmar och trängas är inte direkt någon lisa för nerverna. Matchen, som man redan tänkt in och ut på i flera dagar, hann spelas i ens huvud ett par gånger om under väntan.

Det florerade redan innan matchstart rosa Sportbladet-löpsedlar med texten ”LEKSAND TILLBAKA!” som eventuellt skulle komma till användning efter slutsignalen. Emil Nilsén bannlös löpen genom att, med det djupa tonfall som bara han kan uppbringa, förkunna att ”ingen ska FAAN vifta med några rosa papperslappar när vi är tillbaka!”.

***

Matchen börjar efter en evighet.

Och större delen av första perioden är en förbannad pina.

AIK skapar bra med möjligheter. Greg Brown sitter utvisad i två minuter och nervpärsen blir än värre.

Och AIK trummar på.


Tills. Plötsligt.


Daniel Widing
i en kontring, rycker sig till ett friläge och dras omkull av Mathias Svedberg.

Straff!

Klockan står på 14.16.

Micke Karlberg ska ta hand om den. Han har en hel förenings framtid på sina axlar. Han måste känna av det.

Det märks emellertid inte för ett ögonblick när han hur bestämt och behärskat som helst åker fram och stänker in den i Niklas Bäckströms plockhandskryss.

1-0!

Så där ja.


Hur skulle nu Leksand hantera detta? Backa hem? Bli nervösa?


Vi fick 55 sekunder på oss att fundera på det.

Sedan fick Niklas Persson pucken av Niklas Eriksson och sköt så hårt som han aldrig har gjort, varken förr eller senare.

2-0!


Och Leksand hade plötsligt matchen, och kvalet, i ett järngrepp.


De sista tvivlen försvann när Karlberg två och en halv minut in på andra perioden gjorde sitt andra mål.

3-0!


Sedan rann det på.


Niklas Persson blev också han tvåmålsskytt.

4-0!


Och Loppan Hellkvist avrundade med två egna mål.

5-0!

och

6-0!

***

Jag undrar hur länge vi var kvar i hallen efter matchen. Och hur länge spelarna var ute på isen och firade med oss fans. En timme?

Och Emil Nilséns makt över läktarfolket må vara stor. Men det viftades faktiskt med en väldans massa rosa löpsedlar den kvällen.

Jag har fortfarande mitt ex i säkert behåll. Det hänger kvar i mitt pojkrum i Leksand.

Det hänger där för att påminna mig om det finaste och gladaste minnet jag har i hela mitt LIF-liv.



Oskar Klingborn


#3 – Jan Huokko förvandlas till svensk hockeys största rockstar

Mick Jagger
Robert Downey jr.
Marilyn Monroe
Lou Reed
Hugh Grant
David Duchovny
Sid Vicious
Angelina Jolie
Mikael Persbrandt
Johnny Cash

David Letterman
Rob Lowe


Alla är de firade och hyllade nöjespersonligheter. Och alla har de hamnat i blåsväder och skandaler i privatlivet. Vissa i mer allvarlig utsträckning än andra.

Även om det inte rör sig om saker som alltid är värda att ta efter har det adderat en extra krydda till deras namn, något som fascinerar och kanske lockar oss andra som tittar på.

Även sportvärlden har fått sin beskärda del av det här.

Fråga Tiger Woods. Eller Sven-Göran Eriksson.

***

Och att sporten sedan länge är en del av underhållningsbranschen kan ingen förneka, hur nöjda eller missnöjda vi än är med det.

De tävlande är kändisar. Därför är det kul om det finns färgstarka personligheter, människor som sticker ut ur mallen och ger tillvaron ett extra lager av komplexitet.

Och därför är det trist att svensk ishockey mycket väl kan vara den mest fyrakantiga och stiffa branschen genom alla tider. En hel värld av strikt småborgerlig medelklass. Det mest heteronormativa gänget sedan Kristdemokraterna. En samling människor där 80 procent inte har något mer eget än ”sänka skatten” att komma med som svar på vad de skulle göra om de fick vara statsminister.

***

Det är i skenet av detta som jag tycker att denna punkt ska ses.

***

Det var sommaren 2008 det smällde till.

Vi ska inte trassla in oss i några detaljer, men vi tar ändå en kort resumé:


1. Två mobilfilmade klipp föreställande Leksands back Jan Huokko hittar ut på internets svarta marknad.

2. Det blir ett jävla liv.


Om du inte har sett filmerna, eller fått dem beskrivna för dig, är inte det här stället där du får en väl utvecklad beskrivning. Men två ledtrådar:


1. Dalarnas Tidningar kallade innehållet i filmerna ”komprometterande”.

2. När AIK:s fans ville psyka Huokko efter det inträffade kastade de in en stor samling dildos på isen.


Sedan kan du dra dina egna slutsatser om videoalstrens storyboard.

***

Jag tycker inte att vi behöver prata så mycket om reaktionerna på händelsen.

Om det tämligen sanslösa i att internetröster försökte göra gällande att Huokko ”inte hade en chans att visa sig igen”.

Eller om att Håkan Åman sade att det ”är inget som föreningen vill förknippas med”.

Eller det märkliga som hände när Huokko i augusti 2008, när allt verkat lägga sig, plötsligt bröt sitt kontrakt med Leksand.

Eller det ännu märkligare när han en dryg vecka senare plötsligt skrev på igen.

Eller om ramsorna som motståndarfansen bombarderade honom med.

Vi behöver inte ens prata om det komiska i när tidningarna försökte berätta allt om filmernas spridning och dess effekter utan att beskriva en enda detalj från dem.

***

I stället tycker jag att vi fokuserar på att 2008 var sommaren när Leksand och hockeysverige fick sin första riktiga rockstjärna.


Det stenhårda slagskottet.

Fäblessen för att då och då göra fyra mål i en och samma match.

Det långa håret.

Det eviga flinet.

Den märkliga tendensen att så ofta klä sig i röda, alldeles för tighta toppluvor.

Badrummet med de dubbla handfaten.



Det enda som saknades var en frustande, nyfiken och öppensinnad sexualitet.


Sedan hade vi vår egen Iggy Pop.

***

Och så ska vi naturligtvis inte glömma den fantastiska, gudomliga rättvisan i att Janne Huokkos allra sista mål kom efter naturlagstrotsande huliganslagskott – mot AIK. På Hovet.



Oskar Klingborn


#4 – Per & Ed – ett litet inlägg om manlig vänskap

Två män. En bil. Ett möte.

Scenariot är klassiskt.

***

Det händer emellanåt att journalister tappar distansen till vad de skriver om.

När Metallica gjorde comeback efter fem års frånvaro med plattan ”St. Anger” fick Close-Up Magazines Martin Carlsson chansen att åka till USA för en förhandslyssning. Rapporten bjöd på många välbalanserade beskrivningar, bland annat talade han om gitarrerna som ”så jävla skruvade, så jävla onda, så jävla otroliga!”. När skivan väl kom ut i handeln så sågades den med fotknölarna och den gode Carlsson fick skämmas.

I sportvärlden finns ännu fler exempel på luttrade journalister som häpnar över alldagliga detaljer i stjärnornas liv. Som när Per Bjurman spekulerade i Mats Sundins ”efter-match”-rutiner: ”Jag börjar oroa mig för att Sudden byter om för fort. Varje gång han kommer ut från omklädningsrummen tränger eftersvetten fram i en alltjämt rödsprängd panna. Här i Wachovia Center är det riktigt alarmerande. Det ser ut som han inte torkat sig efter duschen – alternativt inte duschat alls.”


Samtidigt kan man förstå det.

Jag skulle i och för sig inte vilja kalla mig något så vackert som journalist, men jag säger då det, den dagen Charlotte Kalla vandrar on the streets of Noret är yrseln nära. Att bli starstruck är någonting djupt mänskligt.

Det är därför dagens punkt är så rolig. Det är också därför vi misstänker att huvudpersonerna i dramat kan bjuda på det här.

***

Ed Belfour
måste vara den mest spektakulära värvning av en redan etablerad spelare som LIF någonsin har gjort (med Nisse Nilsson och Per-Erik Eklund som runner-ups). Hypen var givetvis enorm, pressen tung och förväntningarna skyhöga.

När namnet på allas läppar till sist landade i Sverige ville Per Källgren, informatör och pressansvarig i föreningen, se bortom den fina statistiken, skränet och tona ned stjärnglansen. På den officiella hemsidan kåserade han fritt om sitt första möte med Örnen:


Helt enkelt några ögonblick som jag kommer att bära med mig från den här dagen:

När Ed kliver in i korridoren som leder fram till det rum där Mikael Lundström, Håkan Åman och P-O Ejendal sitter och väntar. På väg till rummet tar han sig tid att hälsa på alla som nyfiket kikar på honom. Proffsigt, ödmjukt och helt enkelt precis så som man hade önskat att han skulle bete sig.

När han kliver in i rummet där presskonferensen på Arlanda ska hållas. De första som han stannar vid och skakar hand med är tre matchtröjeklädda killar från Superstars Stockholm. Med ens växer Ed ytterligare några pinnhål som person och spelare. Allt för fansen, verkar vara hans motto.

Tålamodet med alla frågor som han får under dagen. Om, och om igen får han likartade frågor och han svara artigt och proffsigt på dem allihop.


So far so good. En personlig reflektion som ger fansen, hungrandes hemma som små barn på julafton, goda besked och visar allmänheten att mannen i fråga är en vanlig människa och inte Messias. Kan tyckas märkligt att lägga ut på hemsidan, men ändå ett uppskattat initiativ som spolar bort det mediatränade filtret.

I nästa stycke tar dock det hela en märklig vändning. Källgrens beundrande värme tar för några rader nästan en erotisk ton och rapporteringen slår rekord i vilka spärrar som kan sprängas i en stalkeraktig observation av jetlagens konsekvenser:


När han somnar i bilen på väg till Leksand. Efter ett dygn med alldeles för lite sömn  passar han på att sluta ögonen i några minuter. Det var faktiskt tur att det inte blev något mottagande från supportrarna vid den norra rastplatsen utanför Leksand. Då hade undertecknad fått vinka åt honom om man säger så.

På plats i Leksand och Ejendals Arena får han återigen ställa upp på bilder och skriva autografer. Något som han så klart ställer upp på.

Man kan väl sammanfatta intrycken av honom med tre ord. Ödmjuk, proffsig och ruggigt trevlig. Om det blev fler än tre ord så bjuder jag på det en dag som denna.

Ed Belfour är här nu.


***

Till Per Källgrens försvar skall det sägas att vi alla var förväntansfulla. Tyvärr fick inte alla möjligheten att se det vackra i en tupplur efter en lång flygresa.



Jesper Eriksson


#5 – P-O Ejendal blir Leksands Roman Abramovitj – eller Blåbärskungen

1979 publicerades William Styrons roman Sophie’s Choice. I boken tvingas titelkaraktären välja vem av hennes två barn som ska få leva och vem som omedelbart ska dödas.

Sedan dess har ”Sophie’s Choice” blivit ett begrepp som används, även i betydligt mindre traumatiska sammanhang, för att illustrera ett ofrånkomligt val mellan två dåliga alternativ, där man tvingas att ge upp något viktigt vad man än väljer.

Fenomenet finns inom idrotten också.

För vad man ska man prioritera? En ekonomisk integritet med stadig budget på en medelhög sportslig nivå? Eller vill man ha ett lag som ständigt siktar högst upp bland stjärnorna och fyller truppen med dyra superspelare?

***

När Åshöjdens BK, från Max Lundgrens fyra legendariska böcker från 1960- och 70-talet, tog sig från fotbollens division fem och nästan ända upp i Allsvenskan gjorde man det främst genom finansiering från den stenhårde och iskalle affärsmannen Blåbärskungen. Det ekonomiska stödet var till gränslös hjälp, men man var också hela tiden helt i greppet av mogulens lynne.

Florentino Pérez
tog över som president för den spanska fotbollsklubben Real Madrid år 2000 (och nu befinner vi oss inte längre i den skönlitterära verkligheten). Han inledde direkt sin jakt på det perfekta laget. Sommaren 2000 värvade han Luis Figo. 2001 var det Zinedine Zidanes tur. 2002 Ronaldos. Och 2003 köptes David Beckham. 2004 kom Michael Owen från Liverpool.

Snabbt blev ”Real” ett prefix som i svensk press användes så fort ett lag gjorde en satsning med hjälp av ett par storskaliga värvningar. När Modo dammsög NHL på superstars under lockoutsäsongen kallades de snart för Real Modo. I fotbollsallsvenskan talades det om Real Malmö (och det är väl klart, man värvade trots allt Igor Sypniewski). Ja, det skrevs till och med lite om Real Masarna i speedwayens elitserie.

Alla dessa ”Real”, inklusive originalet, hade en sak till gemensamt förutom de stora satsningarna, rent sportsligt gick det i längden tämligen värdelöst för dem.

***

I svensk hockey gjorde sig Percy Nilsson känd som den förste storfinansiären. I slutet av 1980-talet investerade han under två säsonger sammanlagt sju miljoner kronor på spelarvärvningar i sitt Malmö. Satsningen tog skruv. Man var snart i uppe i landets högsta serie och både 1992 och 1994 vann man föreningens två första (och hittills enda) SM-guld.

På många sätt alltså en succé. Men föreningen fick också en fet och dödskalleringskronisk stämpel som sade ”köpelag”. Det har fnysts och häcklats angående Malmös och Percy Nilssons satsningar mer eller mindre konstant under de senaste tjugo åren.

Och ingen kan påstå något annat än att en hel del leksingar också varit del av spottet speet som delats ut.

Det var bara det att även Leksand skulle få samma stämpel.

Symbolen skulle visa sig heta Per-Olof Ejendal.

***

Hans första steg in i det allmäna hockeymedvetandet kom hösten 2005 när Leksands nya, supermoderna arena invigdes. Den hade fått namnet Ejendals Arena efter byggprojektets störste sponsor.

Ännu större skulle uppmärksamheten bli två år senare när han hösten 2007 offentliggjordes som mannen bakom den väldokumenterade värvningen av Ed Belfour. När Teemu Selänne sedan under samma säsong påstods vara på gång förklarade Ejendal att han mer än gärna skulle hjälpa till att finansiera den värvningen.

I stället fick han under den nästkommande våren 2008 nöja sig med att stå för kosingen när Pelle Prestberg skrev på ett tvåårskontrakt.

***

Och det säger sig självt att det finns uppenbara fördelar med att ha denna typ av kapitalstarka vänner på sin sida.

När den snorrike (jo, jag tror faktiskt att det är den tekniska termen för ryssens förmögenhet) Roman Abramovitj 2003 köpte Chelsea hade klubben inte vunnit engelska ligan sedan 1955. På de sju åren som han nu haft makten har laget vunnit tre Premier League-titlar, spelat en Champions League-final och vunnit FA-cupen tre gånger.

Belfour slog Leksands klubbrekord i hållna nollor under en säsong. Prestberg gjorde 139 poäng på 107 matcher under sin tid i föreningen.

Det hade knappast skett utan P-O Ejendal.

***

Problemet är att det är ett stöd som ger föreningen en ytterst oviss tillvaro på en skör lina. För vad händer om sponsorn sätter stopp?

Och konsekvens är i ärlighetens namn kanske inte något som den gode Ejendal alltid har manifesterat.

I september 2007, i kölvattnet av Belfour-affären, berättade han för Dalarnas Tidningar att han ville göra en sådan satsning redan ett år tidigare.

– Jag sa det vid ett möte i fastighetsbolagets styrelse, där jag sitter, och då råkade sportchefen vara med. Men det blev aldrig av den gången. Kanske fanns ingen spelare av rätt sort tillgänglig då.

Han ville se fler liknande storköp.

– Men jag vill helst att andra företag, som Clas Ohlson och Leksandsbröd, för att ta två exempel, gör något liknande som jag gör nu. Det skulle gagna alla, både föreningen och företagen.

I december samma år, när Selänne var på tapeten, tyckte han fortfarande att det där med superstjärnor var en bra idé.

– Om jag skulle få frågan att hjälpa till skulle jag vara positiv. Jag ställer mig positiv, det gör nog hela Dalarna, sade han till Expressen.

I april 2008, när kvalet gått åt skogen, var tonen i samma tidning, minst sagt, en annan:

– Allt har gått snett i tio år. Om Leksand hade satsat på sina juniorer skulle vi aldrig vara i den här situationen.

Nu gjorde den ilskan kanske inte så mycket. På dagen en månad senare skrev Prestberg på.

***

Det är spännande, och angränsande till det komiska, att föreställa sig hur det är att arbeta som sportchef med Ejendal i faggorna.

Att, som Mikael Lundström, å ena sidan veta att så gott som ingen spelare är helt omöjlig att få, att till och med NHL-legender snart kan spela under en.

Och att, också som Lundström, å andra sidan inte kunna utesluta att man efter tre år av hästjobb för föreningen våren 2009 medialt avrättas när storsponsorn i riks-tv får frågan om vad han tycker om det jobb som sportchefen gjort och svarar:

– Vilket jobb?

***

Epilog:
P-O Ejendal är fortfarande en avgörande del för Leksands existens. För Dalarnas Tidningar avslöjade han juli 2010 att han så sent som i december 2009 utökat sitt ägande i Leksand Strand för att spelarna skulle kunna få ut sina löner före jul.



Oskar Klingborn


#6 – Leksand värvar Yan Golubovsky

Ishockey har aldrig spelats så fulländat som av CCCP-ryssarna från gamla Sovjetunionen.

Det ter sig ironiskt om man tänker på vad Leksands hittills ende ryske spelare lyckades prestera under sin tid i föreningen.

***

I går pratade vi om säsongen 2000/01.

Leksand åkte ur Elitserien för första gången någonsin.

Ett historiskt och monumentalt misslyckande naturligtvis. Men ändå inte den värsta säsongen i min egen LIF-värld.

Skulle jag få chansen att en gång för alla få stryka en säsong från historien skulle jag ropa ”2005/06″ snabbare än någon kan säga ”Mike Watt”.

***

Vi har redan vänt in och ut på detta haveri till säsong på den här listan. Vi har nagelfarit sportchef Anders ”Masken” Carlsson raserade lagbygge flera gånger om. Ni har kunnat läsa om en tänkt stjärnvärvning som inte hade det riktigt rätta klubbhjärtat, spelaren som skulle bli föreningens kanske mest avskydda genom tiderna, parodiska skadeproblem och en orimlig satsning på tjecker.

Men det stannar faktiskt inte där.

Detta var också säsongen som Leksand värvade det som mycket väl kan vara den sämste spelare som någonsin representerat A-laget.

***

Det började ju annars rätt bra. Man vann åtta av försäsongens elva matcher och tog därmed hem två olika försäsongsturneringar, som båda märkligt nog gick under namnet Mästarcupen. Under den senare hade man dessutom tagit in en spännande back på provspel: den 29-årige, högerfattade ryssen Yan Golubovsky, som bland annat ståtade med 56 NHL-matcher på meritlistan, varav 50 för Detroit Red Wings.

Frilansjournalisten Elisabet Wahl, med mångårig erfarenhet som skribent för bland annat Superstars och Leksingen, minns:

”September 2005 spelade LIF en försäsongsturnering på Åland. Vi var kanske 50 personer från Superstars om tagit oss dit och vi var alla sugna på att se det nya lagbygget. Vi visste också att en ny spelare från Ryssland skulle testas och vi var alla rejält nyfikna på honom.

Matcherna spelades, Leksand vann turneringen (efter bland annat en skön seger över FBK där en supersur Leif Strömberg efteråt sa att LIF aldrig skulle hålla i elitserien eftersom laget var för kortväxt. Vi hånskrattade åt honom och pratade om slutspel. Det var tider det!) och på lördagen var det stor segerfest. Ett av de hetaste ämnena var just Yan Golubovsky som alla – ALLA! – på plats var helt eniga om var ett toppenfynd. Masken blev mer eller mindre belägrad av ölstinna supportrar som hela tiden tjatade om att han skulle signa Yan. Jag kommer verkligen ihåg hur folk med viktig hockeykännarmin pratade om säkra uppspel, vältajmade tacklingar och vilken viktig del i vårt lagbygge han skulle bli.”

Med andra ord var alla nöjda när ryssen signerade ett kontrakt för hela säsongen.

***

Men sedan drog serien igång och det var som att vända på en hand.

Elisabet Wahl igen:

”Sedan började serien och det storspel vi sett på Åland såg vi aldrig röken av igen. Det var bara fummel, klantigheter och felpassningar. Och ingen fattade någonting. Var det verkligen samma spelare som vi sett på Åland? Hur fulla var vi egentligen då vi bedömde honom? Eller hände det något på efterfesten? Jag och många med mig har i alla fall aldrig sett en spelare spela på två så vitt skilda sätt. I serien var han ju så dålig att det nästan blev komiskt.”

Och så var det verkligen. Jag har aldrig sett någon så tydligt visa hur svårt, krångligt och näst intill omöjligt det kan vara att spela försvarshockey. Allt gick fruktansvärt långsamt, passningsspelet var av Papphammar-snitt och tekniken hade till och med fått Per-Anton Lundström att rasa.

Vad som låg bakom detta förfall är än i dag ett av Leksands IF:s allra största mysterier.

***

Epilog 1:
Yan Golubovsky gjorde sin elitseriematch i januari 2006 mot Mora då han tvingades gå av med en hjärnskakning.

Epilog 2:
Efter sin tid i Leksand bokfördes inte Golubovsky för en enda match under de två nästkommande säsongerna. 2008/09 dök han plötsligt upp i vitryska Yonust Minsk där han gjorde nio poäng på 21 matcher. Förra säsongen spelade han för slovenska HK Jesenice och gjorde hela 24 poäng på 51 matcher. Gollum is back!

Epilog 3:
En rolig detalj att tänka på ibland är att Yan Golubovsky 1994 plockades av Detroit Red Wings i den första rundan av NHL-draften.

Epilog 4:
Enligt så kallade ”källor nära föreningen” togs Golubovsky in på provspel i stället för en finsk back som Leksand också erbjöds.

Backens namn? Hannu Pikkarainen, som under den senaste säsongen var hela Elitseriens kanske bäste back och slog Modos klubbrekord för backpoäng.



Oskar Klingborn


#7 – Burra fixar biffen

En av anledningarna till att jag är en sportnörd är tanken på någonting större.

Händelser och dramaturgier som är totalt orealistiska i andra sammanhang blir i idrottens värld verklighet.

Ibland räcker det endast med en tanke om tanken på något större för att jag ska falla.

***

Burra.

Finns det något att tillägga? Kanske inte. Oskar har redogjort för det mesta.

Robert Burakovsky
, denna seriefigur. En legoknekt med osviklig känsla för målet – som det inte går att tycka illa om eftersom att man egentligen inte förväntar sig något av honom.

En jättebebis utan ansvarskänsla.

Eller en avslappnad poängkung.

Take it or leave it.

***

Genom hela listan har vi staplat de dåliga säsongerna på hög.

Den ena värre än den andra.

Men vi vet, allihopa på det här forumet, att urmodern och roten till det onda är säsongen 2000/2001.

Tommy Sandlin
skulle ta över Leksands långsiktiga satsning på 82-generation och resultatet blev tvåsiffriga förluster, en comeback av sportchefen och slutligen ett entledigande.

Ur denna aska, ur de spillror som var föreningen, ur denna depression, ur det vakuum, ur den totala förlamning som rådde efter Sandlins ”hej då” så dök en fråga upp.

Vem fan håller i träningen i dag?

***

Några namn ur laguppställningen:

Niklas Eriksson
Magnus Svensson
Jan Huokko
Torbjörn Johansson
Per Löfström
Anders Carlsson
Mikael Karlberg
Jens Nielsen
Tore Vikingstad

***

Ni vet hur det är i sportcollegefilmerna? Laget går dåligt, och killarna sitter ihopsjunkna i omklädningsrummet. Allt är förlorat. Till ledaren reser sig, håller ett brandtal, kör i gång en ”Quack! Quack! Quack!” och fyllda av inspiration efter den ansvarstagande eldsjälens initiativ går laget ut och vinner i slutet.

Man vill tro att någon av de spelare uppräknade ovanför tog tag i taktpinnen, samlade ihop grabbarna, ledde laget och styrde upp träningen.

Men nej.

I stället reser sig Burra.

***

För några månader sedan pratade jag med kille som var nära laget vid det här tillfället. Jag påminde honom om händelsen och han tänkte efter en stund innan han lyste upp i ett skratt.

– Ja jävlar! Det där stämmer ju, skrockade han.

Hur passet såg ut och vilka övningar det bestod av mindes han inte. Men han hade ett svagt minne av att den sparkade assisterande tränaren Björn Åkerblom var med och körde.

***

Ni kan tycka att den här punkten på listan är för billig men jag är beredd att slåss för den med mitt liv.

Jag har inte ens försökt att efterforska eller snoka reda på mer info i fallet.

Det räcker så här.

Det räcker med tanken på att Burra har hållit i en träning.

Att det sedan skedde i snorallvarligt läge gör inte saken sämre. Att assisterande tränaren var med på isen och agerade andrefiol gör ”incidenten” monumental.

Antagligen gick inte händelseförloppet som ledde fram till att Burra tog ansvaret till på det sätt jag har beskrivit det.

Det är bara ett tecken på min vilda fantasi – men det är det som är så underbart.

För inte kunde väl Burra ha tagit träningen för att införa lite comic relief i det knivskarpa läget som laget trots allt befann sig i? Och om det var så, varför tog inte ”Sigge” honom i örat?

Hade han en visselpipa? Och om han hade det, blåste han i den?

Ritade han något på tavlan?

Körde de djungelhockey som uppvärmning? Eller nja, stryk den meningen, givetvis blev det djungelhockey.

Men ni märker själva – man behöver bara gnistan, resten sköter elden.

Vem vet, min källa kanske önsketänker, kanske har det aldrig hänt. Då må vara en myt. Men att den har levt så länge tyder på något – det finns kanske fler som inte tror att miraklenas tid är förbi.

***

Burra höll i en träning.

Lika absurt som att Karlsson på Taket skulle skattedeklarera.

Eller att Beppe Wolgers skulle ha startat den norska black metal-vågen.

Eller som att George Best skulle ha medlat fram världsfred.

***

Epilog:
Efter sina karriärer blev Niklas Eriksson, Magnus Svensson och Torbjörn Johansson tränare. Även Anders Carlsson har hittat till båset vid tillfällen.

Robert Burakovsky går in på sin 25:e seniorsäsong. I år hittar vi honom i Kallinge/Ronneby, division 2.



Jesper Eriksson


#8 – Ronny Borelius tar ett rejält kliv, rakt in i strålkastarljuset

Säg ”Leksand” till en utomboendes och denna person börjar snart prata om ”alla hockeygalna fans” som bor där.

Och det är sant. Vi finns där, det gör vi.

Men det finns en annan sida också.

Det blir naturligtvis konsekvenser när en kommun som ligger på plats 145 på befolkningslistan har ett hockeylag som ligger på åttonde plats i Elitseriens maratontabell.

Eller när laget har en arena som tar in 7650 personer, vilket är ganska precis så många som bor i kommunens centrala del.

Det är ofrånkomligt att laget tar stor plats då. Att mycket kretsar kring det.

Och det är lika ofrånkomligt att det inte uppskattas av alla.

Det gör att man heller inte ska underskatta antalet hockeyhatare/-skeptiker i bygden.

Väldigt få åtstramande beslut kan fattas i trakten utan att det raljeras över att ”hockeyn, den går det minsann bra att satsa på”.

När det stora mäktiga hockeylaget sveper fram och breder ut sig, står det alltid kvar en del människor som, omotiverat eller inte, känner sig trampade på tårna.

Detta ska handla om ett tillfälle när dessa förorättade personer verkligen vädrade morgonluft.

***

Ronny Borelius
var under ett par säsonger Leksands lagläkare. Han klarade av de första säsongerna i föreningen i skymundan, men fick en rejäl dos av rampljuset våren 2009 när han, i kölvattnet av Antti-Jussi Niemis fruktansvärda skada, under några veckor svingade vilt i riksmedia.

Det skulle komma betydligt mer under hösten och vintern samma år.

***

Vi har redan berättat ingående om Jens Bergenströms populära blogg på dt.se. Den 27 oktober skriver han om hur laget vaccinerats mot svininfluensan, viruset som utan överdrift var på de flesta svenskars läppar under denna höst. Det blir ett roligt inlägg om ”Stureplansikonen” Petter Ullmans rosa Frank Dandy-kalsonger, om hur Martin Janolhs förklarar att han ”fick nästan ett köttsår” och om hur vaccinmotståndaren Marcus Weinstock påstår att han ”vet vad företaget som tagit fram vaccinet håller på med…”. All fun’n'games.

Fast vänta lite…

Vaccinerade de sig redan nu? Var det inte bara de värsta riskgrupperna som hade rätt till det?

***

Just så var det.

Nästa dag slår Dala-Demokraten stort på nyheten. Snöbollen rullar blixtsnabbt och snart är nyheten en riksangelägenhet.

Det rapporteras om hur ”gravida och kroniskt sjuka” fått vänta snällt medan laget trängt sig före i kön.

I stormens öga står Ronny Borelius, mannen som utfört vaccineringen. Mannen som begärt ut 50 vaccindoser från Leksands vårdcentral.

Han slår ifrån sig och menar att han fått doser över från tidigare vaccineringar och att dessa skulle vara obrukbara om de inte genast användes.

Han menade dessutom att en stor del av laget visst befann sig i riskgruppen. I en skrivelse konstaterar Borelius advokat: 

”Borelius vaccinerade cirka 65 procent av laget och bedömde samtidigt att cirka 60 procent av laget tillhörde den angivna riskgruppen då de använder inhalatorer av olika slag mot astmatiska besvär och har gjort så under en längre tid”.

En spelare i laget som Dalarnas Tidningar pratar med ger en annan bild:

– Jag skulle uppskatta att det är bara två, tre spelare i laget som har problem med astma.

Socialstyrelsen är inte heller imponerad. I juli 2010 fastslår de att Borelius agerat fel och att en del av spelarna inte alls tillhört riskgrupperna. Men man konstaterar också att det inträffade inte medfört att några andra patienter fått vänta på vaccinering.

***

Nu spelar det knappast någon egentlig roll, varken om det var juridiskt eller moraliskt rätt eller inte.

I samma stund som rubriker om att ett stort idrottslag trängt sig före i vårdkön når massorna, ja, då är den mediala matchen förlorad.

Nu gällde det dessutom ett lag som under hela 00-talet fått se sitt rykte naggas i kanten. Som åkt ur högsta serien tre gånger och som fått en stämpel som ett underpresterade köpelag med begränsat hjärta. Ett lag som många tyckts tröttna på och gärna ser namnet dra i smutsen. Då blir inte de moraliska poängen direkt flera.

***

En liten rolig detalj var ett agerande Borelius stod för när mediedrevet drog igång. Efter att han betat av den första vågen av frågor gick han under följande dag plötsligt inte att få tag på. Han hade dragit. Till Florida. Kanske inte det allra säkraste tecknet på att allt gått helt rätt till.

***

Epilog:
Den 3 december 2009 slutar Ronny Borelius som lagläkare för Leksands IF. Vaccinationskritiken anges som huvudsakligt skäl.



Oskar Klingborn


#9 – Hockeyradion 94,7 – vuxna män gör saker tillsammans

Vi har tidigare pratat om smärtan i att inte kunna följa sitt lag på plats. Vi kör den grejen ett varv till.

För i fall Sverige stannade när Ingemar Stenmark tog sig ned för branterna eller Sammilsdalsskolan ställde in sina lektioner när J-O Waldner skruvade pingisbollar så var Leksand totalt folktomt när Hockeyradion 94,7 gick ut i sändning.

Eller ja, ärligt talat så vet jag inte om det faktiskt var så.

Jag satt ju inne i köket, i becksvart mörker, och lyssnade.

Ni förstår barn, det här var innan man kunde köpa webb-tv-matcher på S24, skrika över timslånga buffringsperioder och sitta i supportkö.

Men för att prata ett språk som ni förstår: Hockeyradion 94,7 säsongen 2004/2005 var fan kult.

Under den allsvenska säsongen, långt borta från media-Sveriges strålkastarljus, erbjöd Superstars en möjlighet att följa laget – och de gjorde det på sitt eget sätt.

***

Per Källgren
, i dag pressansvarig hos Leksands IF, drog i gång projektet:

– Jag var engagerad i Superstars och vi pratade om att köra. Vi undersökte möjligheterna att sända på webben och i lokalradion. Vi drog i gång och fick med oss bra folk, bland annat Claes Thirus som kunde mycket om radio. Det var lite amatörmässigt, men samtidigt blev det rätt bra.

Hockeykvällarna bestod av två timmars försnack i studion med Per, Claes och någon hockeyprofil, sedan direktsändning från matchen där antingen Ted Stöffling eller Patric Skoglund med tillhörande expertkommentator tog över och avslutningen bestod av eftersnack och intervjuer med spelarna.

– Det var ett skönt gäng. Jag och Thirus satt mest och snackade skit i studion, lite småbarnsligt ibland, men det blev kul också. Det hördes nog att vi hade roligt. Hockeyn blev kul och kom in i folks vardagsrum.

– Många hockeyprofiler ställde upp. Niklas Eriksson, Jens Nielsen, Hans Lodin och även systrarna Kallur var med en gång. Det tuffade på så pass bra att Leksands IF och Jonas Bergqvist tyckte att vi tog folk från matcherna.

Radioprogrammet blev faktiskt så populärt att Superstars ingick i en överenskommelse med föreningen att inte köra lokalradiosändningar från hemmamatcherna. Kan låta konstigt, men märkligare saker än så utspelade sig under året.

Du gillade ju att spela den där Schnappi–låten, vill jag minnas.

Vi fick ju faktiskt skivor skickade till oss från olika skivbolag. Vi lyssnade igenom allt och plötsligt hörde vi Schnappi. Den blev vår låt. Vi blev faktiskt lovade en guldskiva men den kom aldrig. Vi hade lite kontakt med en kille på ett skivbolag som menade på att vi hade varit med och lanserat den.

– Vi hade också ett litet akvarium med några småfiskar i som blev till en grej. En av fiskarna döpte vi till Starsky och då började vi få vykort, vinflaskor och presenter. Allt underskrivet från Starsky.

– Det var ett otroligt roligt år. Vi hade rimstuga vid jul med Magnus Österby och Pajen. Spelarna dök upp efter matchen och vi rimmade fram till småtimmarna, det ena var sämre än det andra. Antagligen lyssnade ingen, men vi sade att ”när ni åker förbi studion – tuta” och det tutade med en gång.

Varför tror du att radion blev en sån framgång?

– Naturligtvis för att du kunde lyssna på Leksands matcher live på lokalradion.

– Jag tror att folk tyckte att det var en bra mix. Vi körde bra musik, snack mellan låtarna, två pers i studion, två som kommenterade matchen, intervjuer efteråt… Det var som en Radiosporten-sändning fast vi inte tog det så allvarligt.

Stötte ni aldrig på några problem?

– Tekniskt sett var det ett pussel att få ihop allt med vår webprenumeration. En gång var det en gubbe som ringde och hörde av sig, han hade köpt en dator bara för att lyssna på radion och undrade hur han skulle göra. Så då fick man vara teknisk support.

– Men annars inga större problem. Vi hade väl hoppats på att få in lite mer pengar, vi gick nog plus minus noll.

– Eller ja, i och för sig, det var en gång när en kommentator, jag nämner inga namn men han jobbar på TV4 nu, var så jävla bakfull. Jag trodde inte att det skulle gå. Men han bet ihop och spydde i pauserna.

Vilket är ditt favoritminne från den säsongen?

– Det var nog när vi gick upp. Vi kände att vi, på vårat lilla fåniga sätt, hade bidragit med att sprida glädje och engagemang kring föreningen. Det fanns ett engagemang kring Hockeyradion, inbillar jag mig, som gjorde att Leksand fick lite ny kraft lokalt.

– Vi kände ”yes, nu är det äntligen klart”, hörde bilarna tuta utanför, tog våran vinflaska med fisketikett på, slog på Schnappi och gick till arenan och kramade om varandra. Vi hade ju suttit i studion i en hel jävla säsong, varenda match. Det var en skön känsla när det gick vägen.

***

I dag kan vi ta reda på fakta via TV, webb-tv, liverapportering, Leffe på läktaren och gud vet vad. Man kan via grafik analysera varenda sekund av en match, se skott i repris via höghastighetskamera och lyssna på vad tränarna säger under timeout.

Det är ju jättekul med tekniska framsteg och så men… satan vad jag saknar Hockeyradion 94, 7.



Jesper Eriksson


#10 – Rögle demolerar Ed Belfour och en hel bygd

Det finns förluster.

Och så finns det förjävliga förluster.

Och så finns det riktigt horribelt hemska förluster.

Och så finns det Leksands 4-8-förlust mot Rögle våren 2008.

***

Senast vi pratade om Ed Belfour lämnade vi honom efter att han släppt in det allra första skott han fick emot sig i Leksands tröja. Men historien tog ju faktiskt inte slut där. Alls.

***

Han följde upp det inledande debaclet genom att revanschera sig. Och det med besked.

Han stängde igen resten av debutmatchen mot Sundsvall. Seger med 4-1.

Han höll sedan tätt borta mot Nybro. Seger 4-0.

Och hemma mot AIK. Seger 2-0.

Och hemma mot Oskarshamn. 5-0.

Det dröjde 11.52 in på den nästföljande matchen hemma mot Bofors innan han återigen släppte in ett mål. En match Leksand ändå vann med 7-3.

Han höll alltså tätt tre hela matcher på raken. Mer än tolv perioder. Sammanlagt fyra timmar, tio minuter och 42 sekunder.

Klubbrekord naturligtvis.

***

Och statistiskt är det svårt att kalla Belfours tid i föreningen något annat än lysande. På 20 grundseriematcher höll han nollan sex gånger. Han hade på dessa matcher 92,12 i räddningsprocent. Han släppte in 1,79 mål per match.

***

På pappret såg det alltså bra ut. Det gjorde det också en stor del av tiden på isen.

Men det fanns sprickor i fasaden.

Och det handlade inte enbart om att han tog en månad långt jullov i samband med att hans barn föddes.

Det darrade nämligen till ordentligt ibland. När Leksand den sista november 2007 tog emot Malmö inför ett fullsatt Ejendal Arena gjorde man det med fjorton raka segrar i ryggen. I prestigemötet mot serietvåan hade Leksand verkligen chansen att visa att man var seriens kungar.

Och när man gjorde 2-0 redan efter fyra minuter såg det onekligen bra ut.

Men sedan började försvaret och Belfour plötsligt att läcka ordentligt. Matchen slutade till sist 5-5 och Örnen släppte in nästan en femtedel av de 26 skotten.

***

Men det är en hemmamatch mot ett annat skånskt lag som detta ska handla om.

***

Kvalserien 2008 inleddes precis som den inte skulle inledas. Noll poäng på två omgångar efter förluster mot Malmö och Brynäs.

Racet kändes kört innan det knappt ens hade börjat.

Det tyckte däremot inte Leksand. Och plötsligt kom man igång.

Storseger hemma mot Västerås. Vände underläge i tredje perioden och slog Rögle borta. Vann en magnifikt fantastisk 2-0-seger hemma mot Mora där Belfour var en av de verkligt stora giganterna.

Man var med igen. Det spelade ingen roll att man i sjätte omgången slarvade bort en ledning och förlorade med 4-3 borta i returmötet mot Mora.

Med fyra omgångar kvar var läget hur öppet som helst.

1. Malmö 15 poäng
2. Brynäs 10 poäng
3. Mora 10 poäng
4. Leksand 9 poäng
5. Rögle 9 poäng

Det här skulle minsann bli en rysare där Leksand, trots den dåliga starten, skulle vara med ända in till målsnöret.

***

Hemmamatch mot Rögle väntade. Ett lag som Leksand tagit full pott mot under säsongens fyra matcher. Här handlade det bara om att gå ut och göra ett bra jobb så skulle det ordna sig.

***

04.05 0-1 Andrée Persson.

Aj då.

Efter 11.34 åker Martin Johansson ut för interference. Chans till replik? Tvärtom.

12.18 0-2 Peter Lorentzon.

14.06 in i perioden reducerar Jan Huokko. Bättring på gång? Tvärtom.

16.40 1-3 Martin Johansson.

Rögle skjuter nio skott i första perioden. På dessa gör man tre mål. Mål på var tredje skott.

***

Men hoppet väcks när Johan Eneqvist i första periodens allra sista sekund, i numerärt underläge, kommer fri och gör 2-3.

Laget tar med sig energikicken av det målet in i andra perioden, det märks.

Efter 23.50 drar Mattias Sjögren på sig två minuters utvisning för hakning.

Nu jäklar.

Det tar bara fem sekunder. Sedan. Pang! 3-3 Ric Jackman.

Leksand har gjort det! Man har tagit igen sig efter mardrömstarten! Nu satan vänder det!

***

Well, easy, tiger.

***

Fem minuter efter kvitteringen gör Rögle mål på två skott i följd. 3-5. Och Ed Belfour lämnar sitt mål.

Eddie Läck
hoppar in – och släpper in det första skottet han får på sig.

Rögle gör även i den här perioden tre mål. Denna gången efter åtta skott på mål.

Matchen slutar 4-8 efter ängelholmarna gjort mål på två av sex skott i tredje perioden.

***

Jag har aldrig någonsin (och det här är ingen överdrift för dramatikens skull) mått så fysiskt och psykiskt illa över en idrottsinsats som denna. Jag har aldrig känt mig så snuvad, bedragen, illamående och trampad på som efter denna förnedring.

***

På många sätt kan jag känna att det är orättvist att Belfours tid i Leksand har utmålats som ett sådant fiasko. Att han på det stora hela var ungefär så bra som man kunde förvänta sig.

Men det är alltså på det stora hela.

I den här matchen mot Rögle var han… ja… det går inte att säga något annat än värdelös. Han var bedrövlig. Precis som resten av laget. När han behövdes som mest.

***

Epilog:
Två omgångar senare försvann en gång för alla chansen för Leksand när man förlorade borta mot Brynäs med 3-0 efter två mål i tom bur.

Hösten 2009 blev Ed Belfour målvaktskonsult inom St Louis Blues organisation. Han sade upp sig januari 2010.



Oskar Klingborn


#11 – LIF jobbar brevväxling

Leksands IF.

Smaka på det.

Vilket jävla liv det har varit. Och fortfarande är.

Den neutrale brukar, efter evighetslånga diskussioner med någon mer insatt, till sist konstatera att ”LIF berör”.

Det var annorlunda förr. Visst fanns åsikter om Leksands IF, precis som med alla andra hockeylag. Men någonstans vände det – nuförtiden har ALLA en åsikt.

Antingen tycker man att det gullas för mycket med bönderna och att de har förtjänat sin plats eller så är man en fanatiker och anser att LIF är hela Sveriges lag och att alla landets människoliv skulle berikas av att ha dem i Elitserien.

Hur kunde det bli så här? Var började det?

***

7 april 2001.

Sjunde omgången av kvalserien. Leksand förlorar mot Linköping med 4-2. Säsongen från helvetet. Början på slutet, hoppet om att behålla elitserieplatsen sinar.


8 april 2001.

Paniken är total. De 51 åren i den högsta serien är snart förbi. Sanningen började gå upp för ordförande Nils-Erik Johansson. Och vad gör man i fall man inte lyckas fixa sin målsättning och tiden börjar rinna ut?

Man vädjar.

Han snackade ihop sig med Björklövens dito, Lennart Grefve, och tillsammans körde de en fräckis. Ett brev komponerades och skickades till Svenska Hockeyligan.

***


Till styrelsen i vår gemensamma intresseförening SHL

Som Ni förstår så slåss vi för vår existens i nästa års elitserie. Samtidigt så ska vi vara med och ta beslut om att skydda SHL-lagen i fem år framöver.

Vi hoppas och tror att alla förstår hur vi känner i dessa tuffa tider. Vi bedömer att vi kan tillföra SHL mycket under de kommande fem åren, och vår förhoppning är att ”Elitseriegarantin” skulle kunna gälla med omedelbar verkan. Det är ju faktiskt så att vi drivit på det här beslutet för att skydda de lag som i år spelat i Elitserien.

De tongångar och ambitioner som speglade helgens ordförandekonferens om att det till nästa år skulle bli så kallad ”Elitseriegaranti” gör det – som vi ser det – möjligt att redan i år införa garantin eller alternativt utöka elitserien inför säsongen 2001-2002.

Vi är beredda att diskutera olika lösningar för att både Leksands IF och IF Björklöven ska behålla sin plats i SHL.

Båda lagen är i en uppbyggnadsfas. Efter ett antal tuffa år så har vi levt upp till de krav som liganämnden har ställt på oss. Vi har inarbetade varumärken, väl fungerande ungdoms- och juniorverksamhet samt ligger i startgroparna för att bygga om våra ishallar för att emotse de krav som bör ställas på elitserielagen i framtiden.

Det känns givetvis svårt att prata i egen sak i detta utsatta läge, men om det sunda förnuftet får råda och man vågar se vad som är bäst för svensk ishockey i allmänhet och SHL i synnerhet så är detta ett logiskt beslut
.


***

”Garantin”  var en regeländring som innebar att elitserieklubbarna inte skulle kunna falla ur det högsta systemet lika lätt –  under en treårsperiod krävdes två misslyckade kvalserier innan det var läge att vinka Elitserien hejdå.

***

Fredag den 13 april avslöjade Expressen hela skiten. Dagen efter fick Falu-Kuriren tag i Nils-Erik Johansson.

– För det första vill jag säga att jag är oerhört besviken över att brevet ”läckt ut”. Jag trodde att det var ”säkrat” när det skickades direkt till styrelsen. Men alla vill ha oss kvar i elitserien och jag fick samtal från kolleger om att jag skulle skriva det här brevet. Det gjorde jag. Vi i Leksand är viktiga för svensk ishockey.

***

Det måste ha varit där det började.

Oskulden rycktes bort som ett plåster. Leksands IF var inte längre det charmiga laget från landsbygden. Landet
var indelat i en George W. Bush-polemik: Antingen är ni med oss eller mot oss. I vissa kretsar var LIF helt plötsligt någonting fult.

Jag antar att desperation gör galna saker med människan.

Någonstans kan jag tycka att den här händelsen, på ett rent galghumoristiskt sätt, är en lustig påminnelse om hur utbredd rädslan för Allsvenskan var en gång i tiden – en värld vi numera känner mer än väl.

Det är också lätt att göra jämförelsen med ett barn, som vet att spelet är förlorat, men i sista stund hittar på regler till sin egen fördel.

***

Epilog:

Det blev ingen ”garanti”. Huruvida Elitserien ska utökas eller inte diskuteras fortfarande och algom till årsskiftet har debatten pågått längre än Kalla kriget.

År 2010 begärde Björklöven sig själva i konkurs.



Jesper Eriksson


#12 – 2003/04 – året då Masken blev The Masken

Det är något med vissa.

De liksom klamrar sig fast i ens medvetande.

Precis. Det är dags att snacka Anders ”Masken” Carlsson igen.

***

Mer än tio av punkterna på den här listan har haft Masken i någon av de ledande rollerna. Och mer kommer det att bli, vågar jag avslöja.

Då har vi ändå skurit ner på just Masken-incidenter. Vissa saker har skrotats och andra har bundits samman med andra händelser. Det skulle bli för mycket annars. En rimlig uppföljare till det här listprojektet skulle kunna vara att jag och Jesper nästa sommar rangordnar 100 Masken-höjdare. Vi skulle förmodligen ändå få plocka bort ett helt gäng med darlings.

***

Vad är det med honom? Varför är det så lätt att alltid återkomma till honom?

För att det inte går att förstå ett uns av Leksands 2000-tal utan lära sig vem Masken är. Jag vill hävda att det inte finns någon som bättre personifierar det LIF som försökt ta sig an det nya seklet.

Han har blandat framgångar med hisnande missar. Han har hanterat fadäserna med kommentarer som fört tankarna till David Brent. Han har gått i täten för det lag som stundtals, hur mycket vi än inte vill det, fungerat som hela landets åtlöje.

***

Om vi bortser från hans första säsong vid rodret, som blev ett övergångsår där han inte riktigt hann sätta sin egen prägel på laget, var Masken sportchef fem säsonger.

Två av dessa säsonger gick Leksand upp i Elitserien.

En gång gick man till slutspel.

Med andra ord slutade tre av fem säsonger, hur man än vrider och vänder på det, i någon form av stor succé.

Hur kunde då hans rykte så fullkomligt dunkas i botten? 

***

Hela grunden lades säsongen 2003/04.

Vi har redan varit inne på hur han fick sitt lagbygge raserat av skador, skeppade iväg en helt bunt med 82:or och i stället förlängde kontraktet med Tobias Holm. Det finns ytterligare högvis med händelser värda att nämna i alla sorters sammanhang.

Men låt oss för enkelhetens skull lämna det därhän och nöja oss med att lista de tre allra märkligaste insatserna som Masken stod för under denna säsong.

***

Så.

Varsågoda.

***

We are proud to present: 3 Masken-höjdare anno 2003/04:

3. Masken ersätter Sean Gauthier med Mike Bales.

Sean Gauthier –
en karismatisk målvakt som i långa stunder var helt sanslöst bra. ”Omutbar” är ett extremt utslitet adjektiv när det handlar om storspelande målvakter, men när han var som bäst gick det inte att beskriva honom på något annat sätt. Efter vårsäsongen 2003 lyckades han aldrig komma överens med Leksand om ett nytt kontrakt.

Mike Bales –
en… ja… näe… jag vet att det är orättvist att döma en person efter för kort tid. Kanske hade han bara otur med anpassning när han kom till Leksand. Men snälla jösses så dålig han var under så långa stunder. Jag är normalt sett in absurdum förstående när det gäller underpresterande LIF-spelare. Ser alltid kvaliteter, ser alltid möjliga förklaringar. Men med Bales… nej. Det får räcka som beskrivning. Nej.

Gauthier hade, minst sagt, sina sidor också. Han mixade upp alla sina fantommatcher med att i vissa matcher släppa in de mest simpla slumppuckarna. Men grejen med honom var att man aldrig kunde förutse det. Han utstrålade alltid överjordiskt självförtroende, självkänsla och en hinna av oövervinnerlighet. Även om han några sekunder släppte in en studsande puck från mittzon.

Bales däremot. Jag har aldrig sett en målvakt som excellerat så i konsten att komma på mellanhand. Att lägga tyngden på fel ben. Att tappa balansen i fel lägen.

Jag har massvis att gott att säga om Olle Öst, men att det var han som tipsade Masken om Bales, det kommer jag nog aldrig någonsin att glömma.

***

2. Masken går in i säsongen med två centrar.

Ut gick poängkungen Mikael Karlberg som flyttat till Schweiz. Han ersattes av… tja… ingen.

Leksand närmade sig säsongen med enbart två naturliga centrar, Niklas Persson och Henrik Nordfeldt. Masken var initialt på jakt efter en till, men gav till slut upp.

– Vi har jagat en center, men inte lyckats hitta någon av den kalibern vi eftersökt. Nu är det en ytterforward vi jagar, och då blir det så att Tommy Westlund i stället får spela center, sade han till Dalarnas Tidningar.

Tommy Westlund, ja. Stjärnförvärvet från Carolina Hurricanes. Profilen som skulle ta Leksand ännu längre än den gångna säsongens kvartsfinal. Problemet var att han själv inte var speciellt bekväm med att spela center. Och att det märktes tydligt när serien väl drog igång.

Nu blev det inget långtgående problem. Westlund gjorde illa ryggen redan på försäsongen, spelade med smärtor i några elitseriematcher innan han tvingades vila ett par månader.

Och så var de bara två igen.

Masken tog till slut sitt förnuft till fånga och värvade Rastislav Pavlikovsky. När han sedan också värvade Jari Kauppila ståtade Leksand plötsligt med fyra väldigt bra centrar.

Med dessa på plats kunde Niklas Persson, i en intervju med Dalarnas Tidningar, i februari 2004 ta bladet från munnen angående säsongsstartens situation:

”– Det ser ju betydligt bättre ut än tidigare. Nu har vi i alla fall centrar, när säsongen började var vi bara två naturliga centrar, säger Persson.

Skönt även för dig, att allt ansvar inte vilar på dina axlar?
– Nej, det innebär ju att jag får mindre istid… Skämt åsido, det är klart att det är bättre att spela med bra folk. Nu känner jag inte att jag måste in och teka så fort det blir tekning i egen zon.

Så kändes det i höstas?
– Lite grann så var det ju. Jag var in och tittade på tekningsstatistiken i julas, och jag hade 200 fler tekningar än den som var tvåa…”

***

1. Masken ersätter Greg Brown med Per Lundell.

Tillsammans med Niklas Persson och Tomas Jonsson borde Greg Brown vara den spelare som mina vänner är mest trött på. Det är nämligen dessa spelare som jag allt som oftast tenderar att drömskt och nostalgiskt börja tjata om, likt med Deer Hunter, Håkan Hellström, Eric Cantona, Blood on the Tracks, Ben & Gunnar, Tintin i Tibet, Andres Lokko och Seinfeld.

Greg Brown var en backklippa som såg ut som John Wayne och delade just Tomas Jonssons förmåga att aldrig någonsin göra fel, att inge en med känslan att när han tog pucken, ja, då skulle han inte släppa den förrän han ville släppa den. För ett lag på undre halvan av tabellen (som dessutom har Jonas Elofsson i truppen) är den typen av egenskaper fullkomligt ovärderlig.

Greg Brown var, och är, i min värld en superhjälte i paritet med Clark Kents alter ego.

Vårvintern 2003 kungjorde han att den pågående säsongen skulle bli hans sista.

Masken lyckades under våren och sommaren att övertala Brown att ändå förlänga sitt kontrakt och sin karriär med ett år.

Lagom till seriestart sa emellertid kroppen ifrån. Ett diskbråck konstaterades och nu var det oåterkalleligen över.

Masken stod dock inte handfallen, utan värvade omgående en ersättare: Per Lundell.

Det ska omedelbart sägas att det fanns en tid då Lundell var en rekorderlig hockeyspelare. Han hade spelat i landslaget, vunnit SM och även fått in ett par framgångsrika säsonger i Leksand på sitt CV.

Men den 37-åriga versionen av Per Lundell var en spillra av sitt forna jag.

Han hade fortfarande några hyfsat dugliga offensiva kvaliteter och gjorde sex mål och tolv poäng på 50 grundseriematcher. Allt annat var en bedrövelse.

Spelet i egen zon var en skymf, men ändå ingenting mot hans forte, att slarva bort puckar på offensiv blå i power play, detta att jämföra med Brown som inte ens under pistolhot skulle fumla ut pucken ur offensiv zon.

Jag har ytterst få gånger gastat några negativa ord mot Leksands egna spelare när jag stått på läktaren. Men det finns ett undantag. När Leksand i andra kvalserieomgången 2004 låg under med ultraförnedrande 0-5 hemma mot Hammarby, och Lundell, för jag vet inte vilken gång i ordningen den säsongen, i power play tappade balansen på blålinjen och orsakade ett friläge för motståndarna, då tog instinkten över och jag vrålade med det bastantaste tonfallet jag kunde uppbringa ”men du är så JÄVLA bra, Lundell!!!”. Det kändes inte som att det var en enda person i hela arenan som inte hörde mitt vrål.

***

Epilog:
Leksand har just nu ingen sportchef alls. Om det beror på Masken är oklart.



Oskar Klingborn


#13 – Dallas Stars lackar ur

Ni vet hur det är.

Man rotar bland gamla prylar, lyfter undan en samlingsskiva från tv-programmet ”Sikta mot Stjärnorna”, och där ligger den – skolkatalogen.

Du borde inte börja bläddra i den, men det är omöjligt att låta bli. En bortglömd del av ditt förflutna sköljer över dig.

Tänk, vilka kläder du bar! Hur tänkte du egentligen? Vilken fasa! Och så naivt allt var.

Du skakar på huvudet åt dig själv, skrattar till och tänker att du aldrig skulle visa klassfotot för dina svärföräldrar. Pinsamt.

Närmast identiska känslor fyller min kropp när jag minns tillbaka på tiden då LIF kallades Leksand Stars.

***

Jag vet egentligen inte exakt hur, var, när och varför namnet ändrades.

Men i takt med att världen blev en mindre plats att leva på, och NHL-hockey blev någonting man kunde se i sitt eget vardagsrum, så ville elitklubbarna dra nytta av det.

Det var ju inte bara Leksand som skaffade ett tilläggsnamn – eller bara du som hade såna där ADIDAS-byxor med knappar på sidorna – i mitten av 90-talet hade alla det. Se själva:


Färjestad Wolves
Frölunda Indians
Södertälje Lightning
Luleå Bears
Brynäs Tigers
Timrå Red Eagles
HV71 Blue Bulls


Och precis som med ungdomen så präglades denna tid av en experimentell lusta. Minns ni den lättklädda kalendern? Stars-chipsen? Det timmeslånga introt ”Stjärnhimlen”? Varenda outforskad del av ordet marknadsföring testades.

Those were the days!

***

Och precis som med ungdomen kommer också verkligheten till sist i fatt. Verkligheten i form av jurister från Texas. Kostymnissarna i NHL-laget Dallas Stars organisation hade nämligen reagerat på Leksands namn och logga. Det hela blev en rättsak. De ville att patent- och registreringsverket skulle häva Leksands registrering och att stjärnorna skulle sluta användas i namn och logga.

Ganska lustigt egentligen, en klubb skapad år 1993 tyckte att en förening grundad 1919, känd för sina stjärnor, skulle sluta använda dem.

PRV avslog Dallas begäran med motiveringen att, och håll i er nu, det här är ganska roligt, NHL inte är ett tillräckligt känt varumärke i Sverige.

***

I september 2008 rev Patentbesvärsrätten upp beslutet. LIF fick inte använda namnet ”Stars” och inte sälja några souvenirer med tillägget.

– Vi har lämnat Stars och kallar oss ganska tydligt för Leksands IF. Jag ser inga problem i det, sade VD Håkan Åman till Expressen om beslutet.

Per Källgren
, informationschef, var inne på samma linje i Dagens Media:

– Vi har sedan en tid tillbaka gått tillbaka till att kalla oss Leksands IF. För ett år sedan bytte vår hemsida namn från Leksandstars.com till Leksandsif.se. Vi har tagit bort alla souvenirer med Stars. Jag kan tycka att de där tilläggsnamnen som kom på 90-talet är lite löjliga.

***

Så är det med ungdomen. Man utvecklas. Tacka gudarna för det.

Samtidigt kan man aldrig förgöra resterna av vad man en gång var, det är bara att acceptera – i souvenirbutiken säljs i dag produkter som brödrostar, whiskeyglas och godis – under namnet Star Shop.

Och sist, men absolut inte minst, glädjespridarna på läktaren, som dansar i både seger och förlust: Star Babes.



Jesper Eriksson


#14 – Leksand förvandlas till Malmös eviga banemän

2000-talet har varit fyllt av en hel del smärta för oss leksingar. Det visar väl om inte annat den här listan där ganska precis hälften av punkterna är av det mer tragikomiska slaget.

Men vi är åtminstone inte ensamma.

Ni får välja själva om ni vill se det som något positivt eller negativt, men Leksand har även dem fått chansen, och tagit den, att ställa till med trubbel för andra.

Fråga bara Malmö.

***

Ingen kan anklaga Leksand för att ha haft lätt för Malmö. De blåvita har inte vunnit borta mot skåningarna sedan 24 november 2002 när man vann med 3-5 efter att en stekhet Robert Nilsson skjutit de två första målen. Tre gånger har Leksand inlett kvalserier i Malmö och på dessa matcher skrapat ihop sammanlagt noll poäng.

Trots detta utvecklades Leksand under 2007-2009 till en ständigt återkommande vakenmardröm för malmöiterna.

***

1 april 2007, sista omgången av Kvalserien.
Malmö hade efter en mardrömselitserie repat mod och gjort ett hyfsat kval. I sista omgången gick dock det avsågade Leksand ifrån till 6-2 i mitten av sista perioden och vann till slut med 6-5. Efter matchen visade det sig att två poäng hade räckt för Malmö för att säkra elitseriekontraktet.

10 april 2008, sista omgången av Kvalserien.
Leksands chanser till avancemang försvann i och med en förlust borta mot Brynäs i den föregående omgången. För Malmö räckte tre poäng för en plats i högsta serien. Det såg också ut att gå vägen utan problem när Tomas Wallgren gjorde 0-3 tidigt i andra perioden. Leksand åt sig emellertid i kapp och med fem minuter kvar av ordinarie matchtid gjorde Jan Huokko 4-4 och i förlängningen dödade Johan Hägglund alla sorters förhoppningar med ett matchavgörande mål.

27 februari 2009, sista omgången av Allsvenskan:
Ett dyrt och stjärnfyllt Malmö havererade fullständigt, både spelmässigt och ekonomiskt. I slutet av januari, lagom till transferdeadline, blev situationen ohållbar. Samtliga spelare fick möjligheten att bryta sina kontrakt. Flera etablerade spelare valde att göra just det och kvar fanns ett uppstyckat Babyhawks – som gjorde succé. Det unga laget vann plötsligt match på match och i sista omgången, mot redan klara seriesegraren Leksand, behövdes två poäng för att säkra plats i play off. Dramaturgiskt vässande nog gick matchen till straffar. I tredje omgången fick Jacob Berglund chansen att avgöra och fintade ner målvakten Jere Myllyniemi på isen, men sköt utanför det tomma målet. I stället avgjorde Kevin Doell för Leksand i första extraomgången.

***

Man vad vet vi leksingar egentligen om hur dessa matcher var? Det är inte som att det är vi som har varit huvudkaraktärerna i den här historien.

Jag slog en signal till Johan Svensson, bloggare på http://mrmadhawk.se, för att se om såren har läkt:


Dina egna minnen från de här tre matcherna?
– 2007 var det inte så farligt. Där hade man sabbat det redan innan när man tappade poäng mot Björklöven. Malmö var beroende av att Södertälje skulle tappa poäng mot Löven. Nu gjorde man ju faktiskt det, men så gick Leksand upp till 6-2 och då kändes det redan kört. Men det var ändå första gången det hände och man var beroende av andra resultat.

2008 var väl värre. Då hade man allt i egna händer. Det värsta med den matchen var väl egentligen att Rögle gick upp. Jag var rätt samlad, men jag minns alla som gick loss på ståplats efter matchen. Det minns säkert du också. Malmö gick ju upp till 3-0 och 4-2, och då såg det bra ut, men sen minns jag väl att jag var rätt förbannad att de backade hem efter det. Spelarna sa ju efteråt att de var rädda att förlora matchen.

Förra året var det rätt så lugnt. Det kändes redan i januari att det var kört. Och man ska alltid vara beredd på det värsta. Jag tror inte att de hade gått vidare från play off ändå sedan.


Finns det någon liten del av dig som kan bli bitter över att Leksand, som inte haft något att spela för, inte låtit Malmö vinna någon av de här matcherna?

– Nej, det tycker jag inte. Faktiskt inte. Leksingarna hånade inte så mycket ändå heller. Det har till och med varit imponerande. -08 var det rätt så jävligt. Men förra året fick jag faktiskt många sympatier från leksingar.


Jag tycker att man som leksing har fått en speciell relation till Malmö. Man har legat på samma nivå ett tag och både lagen har fått liknande stämplar ute i landet. Dessutom har man kunnat följa Malmö på ganska nära håll. Är det något du känner igen? Hur är din relation till Leksand?
Ja, Malmö och Leksand har ju blivit 2000-talets två stora flopplag. Det har blivit en lite het match. Det är ju matcherna mot Leksand som är garanterat att vara utsålda varje år. Men nu blir det ju annorlunda när Rögle är tillbaka. Nu blir det den stora matchen.


Du skriver en del om Leksand, vad har leksingar för relation till dig?
– De har nog en rätt bra relation. Det är som med alla andra lag att det kan bli hett om öronen om man skriver något som inte faller dem i smaken. De bästa inläggen är ju ofta de med noll kommentarer. De flesta håller tyst tills de läser något som de inte gillar.


Möts Malmö och Leksand i Kvalserien 2011?
Det är väl högst troligt. Det är två av de lag som ska finnas med däruppe. Allt hänger på Malmös backar. Som det är nu tycker jag att det ser ut som en katastrof. Eller katastrof är kanske fel ord, men det är mycket som måste klaffa där. Leksands backsida ser ganska okej ut. Det är väl finnarna, Lotvonen och Hulkkonen, som man kanske borde ta och bli av med. Det kan nog hända något med dem i augusti. Jag kan dra paralleller till hur det såg ut med Nieminen och Eloranta, när de gick hela sommaren och tryckte lön, sedan i augusti blev de finska klubbarna intresserade.


***

Finndumpningar eller inte, en sak kan vi väl definitivt enas med Johan och kompani om, nog har väl Rögle ställt till tillräckligt med elände de senaste åren?



Oskar Klingborn


#15 – Calle Steen

Leksands laguppställningar har genom åren innehållit en del brödrapar. Christer och Tommy Abrahamsson. Niklas och Marcus Eriksson. Johan och Roger Rosén. Richard och Rastislav Pavlikovsky.

Inför säsongen 2005/2006 hade Anders ”Masken” Carlsson som målsättning att knyta till sig fem landslagsspelare. Den 20 april offentliggör han en trippelvärvningPatrik Hucko, back från Nyköping och så bröderna Oscar och Calle Steen från Färjestad.

Den första skulle bli en bortglömd flopp, den andra SM-mästare inom två år och den tredje slutade som den i särklass mest hatade spelaren bland supportrarna i föreningens historia.

Vad gick snett, Calle Steen?

***

För livet måste ha sett ljust ut den där våren. Ett fint kontrakt och en chans till en mer ansvarsfull roll.

Men ja, min fråga i textens inledande stycke lär bli obesvarad till världens undergång. Att det endast gick utför är tämligen klart.

***

Sprickorna blev alltmer tydliga efter säsongens slut. Steen hade rätt att bryta sitt kontrakt ifall Leksand åkte ur och det gjorde han. Ny klubb: allsvenska Södertälje. Anledning? Han ville ha kortare avstånd till sin flickvän i Karlskoga, simhopperskan Anna Lindberg (de få antal kilometer det rörde sig om gjorde tydligen stor skillnad).

På olika Leksandsforum började rykten och rövarhistorier göra sig hörda. Smeknamn som ”diva”, ”dryg stockholmare”, ”dumscalle” och ”steendum” blev frekventa inslag.

När sedan materialförvaltaren och hedersknyffeln Johan Bonde i en intervju med Superstars ansåg att ”han var ju inte riktigt klok på någon punkt men det är något hela hockey-Sverige känner till” kändes det som att sista spiken slogs i kistan.

Där fanns ingen kärlekshistoria.

***

Idag har Calle Steen slutat spela aktivt efter en elak skada. Han bor numera i Bofors med sin sambo och sonen Yelverton och fungerar som ”instruktör och inspiratör” åt klubbens yngre spelare.




Jesper Eriksson


#16 – Ed Belfour får chansen att komma in i matchen och bli varm i kläderna

Ni vet hur det brukar vara. Ju större förväntningarna är, desto snopnare känns besvikelserna.

***

När jag var liten och började följa Leksand i Elitserien drömde jag ibland om större saker.

När jag funderade på vad som kunde göra Leksand ännu mer framgångsrika i grundseriespelet och, i synnerhet, ta dem förbi kvartsfinalerna när det blev dags för slutspel, ja, då svävade mina tankar iväg.

Iväg över Atlanten. Till NHL. Till de riktigt, riktigt stora stjärnorna. De man storögt läste om i Pro Hockey, som man såg på Sportnytt, som man var på Sega-spelen, som man samlade hockeybilder på.


Wayne Gretzky
Mario Lemieux
Mats Sundin
Pavel Bure
Al McInnis
Jaromir Jagr
Teemu Selänne
Joe Sakic
Bill Ranford

Eric Lindros

Och så vidare.


Blotta tanken på att bara för en match se någon av dessa spelare i Leksands tröja var svindlande. Det var hisnande att tänka hur mycket de skulle dominera i svensk hockey, hur mycket bättre skulle bli med dem i laget.

En av dessa spelare var definitivt Ed Belfour.

***

Flera år senare såg det plötsligt ut som att drömmen skulle gå i uppfyllelse.

18 augusti 2007
bjöd Expressen på en nyhetsbomb som hette duga: Ed Belfour var ”bara detaljer” från att komma överens med allsvenska Leksand.

Leksand förnekade först att något var på gång, men efter en dryg vecka kunde en glad och stolt sportchef Mikael Lundström presentera sin målvaktsvärvning. Belfour hade skrivit på ett sexmånaders artistkontrakt. I huvudsak skulle kostnaderna tas om hand av storsponsorn P-O Ejendal.

***

Det här var, och är, utan konkurrens, den största värvning föreningen någonsin gjort.


En målvakt som gjort 963 NHL-matcher.

Som gjort 161 Stanley Cup-matcher.

Som hållit nollan 90 gånger på dessa sammanlagt 1124 försök.

Som vunnit Stanley Cup.

Som vunnit Canada Cup.

Som vunnit OS.

Som blivit utsedd till Årets rookie i NHL.

Som blivit utsedd till ligans bäste målvakt två gånger.

Som spelat fem all star-matcher.

Som haft ligans bästa räddningsprocent fyra gånger.

Som gjort 18 NHL-säsonger.

Som inte spelat en enda match i någon annan liga sedan 1988.

Som aldrig tillhört en förening utanför Nordamerika.


I Leksand! I allsvenskan!


Ord räcker inte till.


Superstjärnan hade visserligen hunnit bli 42 år gammal och var inte riktigt den spelare han en gång hade varit, men det handlade ändå om en målvakt som stått 58 NHL-matcher för Florida Panthers den gångna säsongen och på dessa haft över 90 i räddningsprocent.

Det var inget som några andra svenskar föreningar kunde skryta med.

***

Jag behöver med andra ord inte ens påpeka att förväntningarna var överväldigande när det äntligen var dags för debut, 31 oktober, nästan på pricken två månader efter att affären offentliggjorts. Hemmamatch mot Sundsvall väntade.

***

Vägen och väntan dit hade varit lång.

Han landade i Sverige redan två veckor tidigare, 16 oktober. Pådraget var enormt redan på Arlanda och fortsatte så vara hela vägen till Leksand, via Romme, och framme vid Ejendals Arena. Tidningarna och hemsidan liverapporterade och ankomsten fyllde kvällens tv-sändningars sportnyheter. Samma kväll slog Leksand Västerås med 3-1, med sitt nyanlända nyförvärv på hedersplats på läktaren.

Det skulle spelas ytterligare tre matcher utan Belfour på plan.

Nästkommande match var bortamatch mot Växjö, men av marknadsföringsmässiga skäl ville man att debuten skulle ske på hemmais, så Eddie Läck fick återigen förtroendet och höll nollan när Leksand vann med solklara 5-0.

De flesta förväntade sig att det skulle vara dags när Nyköping några dagar senare kom på besök i Ejendals. Men Läck ansågs vara i bättre skick och form och Leksand vann med 4-1 utan sin största stjärna.

Och den nästkommande bortamatchen mot Borås (Leksand vände 1-2 till 3-2 i sista perioden) var ju inte heller aktuell.

***

Men nu var det alltså dags.

6 795 personer hade tagit sig till arenan och det var inte motståndaren Sundsvall som de var nyfikna på.

Så här lät det och såg ut på läktarna före nedsläpp:





***

Två månaders väntan.

Fullsatta läktare.

Ett mäktigt tifo.

En målvakt med större meriter än hela övriga serien tillsammans.


Hm… vad var det vi sade om det där med stora förväntningar…?

***

Det tog 70 sekunder.

Pang!

Sundsvalls tjeck Ivan Puncochar sköt 0-1. På lagets första skott.

Belfours räddningsprocent så långt:
0 %.

***

Vågar vi gissa att det inte riktigt var så det var tänkt att bli?

***

Epilog:
Leksand vände till slut matchen och vann med 4-1. Belfours tid i föreningen skulle innehålla mycket mer av det mesta, både gott och ont. Men låt oss återkomma till det.



Oskar Klingborn


#17 – Drömliraren

Den 4 februari 2004 ser Facebook dagens ljus. Grundaren Mark Zuckerberg skapade sajten ensam i sitt lilla studentrum. Till en början var sidan enbart till för de Harvardstudenter han pluggade tillsammans med – numera använder 500 miljoner människor communityt dagligen. Zuckerberg är världens yngsta miljardär och har enligt Wikipedia genomfört det dyraste bilköpet någonsin.

***

Vad har det här med Leksand att göra?

Jo, under våren 2004 drog Superstars igång ett litet projekt som överträffade alla tänkbara förväntningar. Ilskan över att LIF än en gång trillat ur högsta serien förvandlades till initiativlusta.

De startade en pengainsamling. Målet – att hjälpa föreningen att värva en spelare av rang.

I juni, en och en halv månad efter idén att presenterats, döptes projektet om till Drömliraren. 30.000 kronor låg redan i kassan och nu fanns även kravspecifikation på spelaren:

Siktet är inställt på en spelare som vi vet har ett stort Leksandshjärta. Men med respekt för det begränsade antalet riktiga Leksingar ute i proffsvärlden, och deras situation är vi väl medvetna om att vi kan vara tvungna att hitta andra alternativ. Dock skall inga avkall på kvalité göras i detta sammanhang, målet är en spelare av toppklass med den rätta inställningen till sitt jobb. Den rätta klubbkänslan får vi supportrar se till att han får

***

Jag var en av dem som skrockade. I detta samhälle, där man måste skrika för att höras och klä av sig naken för att synas, skulle aldrig något så ouppseendeväckande som en pengainsamling lyckas. Inte en chans i helvetet.

Fel, fel, fel.

***

Den 2 augusti presenterades Johan Hedberg som Drömliraren. Det gick vägen. Med hjälp av fansens bidrag, över 300.000 kronor, lyckades Leksand ro hem dundervärvningen.

Hedberg var också den perfekta drömliraren, av många anledningar. Dels var han bra. Dels hade han stor känsla för klubben och gjorde därför inga anspråk på en hög lön. Dels var han skadad och spel innan Superallsvenskan ansågs vara en omöjlighet, vilket också innebar att han inte kunde göra anspråk på en hög lön.

***

Debuten skedde mot Oskarshamn efter nyår. Här är nog många beredda att gå mot mig, men jag vill minnas Hedberg som inte särskilt förtroendeingivande under säsongen. Spelet runt buren var darrigt och några märkliga puckar släpptes in.

– Det var ett jäkligt stort steg från NHL till allsvenskan. På många sätt är det svårare, man känner inte alls till lagen och spelarna. Och bra spelare vet ändå hur man hänger dit pucken, sade han efter säsongens slut till Dalarnas Tidningar.

När det väl brann till mot slutet av kvalserien stod han dock på huvudet för att rädda sitt lag. I omgång åtta mot Oskarshamn höll han sin första nolla. Efter att elitserieavancemanget säkrades i hemmamötet mot Nyköping talade han inför hela laget:

– Jag vet att jag varit jobbig de senaste veckorna, jag vet att jag har kastat in ett par puckar. Jag har varit med om mycket i min karriär, men det här är det absolut största för mig. I sista perioden hade jag tårar i ögonen. Jag vill tacka er, alla mina vänner.

***

Något som började lite trevande, och lät totalt dödfött, blev i slutändan det som tog LIF upp till Elitserien igen. Det är sånt som får mig att aldrig döma ut dumma idéer från kompisar – Drömliraren anno 2004 är beviset.

Jag antar att summan av kardemumman är att vill man få någonting gjort så får man göra det själv.



Jesper Eriksson


#18 – Isen går sönder – The Evert Sandin Orgy Story

Denna lilla historia utspelar sig för tio år sedan.

Vad som kan vara viktigt att veta i sammanhanget är att på den här tiden hade Leksand vid varje hemmamatch en artist på plats som underhöll publiken i pauserna.

Varför jag berättar det?

Det kommer du snart att förstå.

***

December 2000
. Bottenmatch i Elitserien. Leksand mot Timrå.

Leksand går in i matchen med fem raka förluster bakom sig. Nykomlingen Timrå har i sin tur bara tagit fyra poäng på sina elva senaste matcher.

Med andra ord en viktig match för båda lagen för att inte bli allt för hårt insyltade i bottenstriden.

***

Den musikaliska underhållningen skulle framföras av Evert Sandin, en dragspelsspelande äldre gentleman från Rättvik.

Jag, Oskar, var femton på den här tiden. Dragspel stod, för att uttrycka det lågmält, inte direkt överst på min lista över favoritmusik.

Under den här dagen skulle jag få en chans att vänja mig vid instrumentets ljud.

***

Det hann gå tolv minuter av matchen.

Ställningen var 0-0.

Då blåste domare Peter Andersson av matchen mitt i en spelsekvens.

Varför gjorde han så? Vad var det som pågick? Ingen av oss i publiken tycktes ha en aning.

Även spelarna tycktes frågande och gestikulerade mot Andersson som i sin tur pekade mot mittcirkeln.

***

Isen hade brustit och en bit röd reklamplast tittade fram i stället.

Paniken spred sig. Ishockey utan is är, kort och gott, inte ishockey. Matchen kunde inte fortsätta under dessa förutsättningar.

***

Till en början verkade arbetet med att rätta till problemet fullkomligt planlöst. Någon var där och försökte trycka ner lite is med hjälp av skridskon. Någon hällde vatten. Ingen effekt.

Då fick Leksands vd nog. Han stegade in på isen i en grå kostym, med en mikrofon i högsta hugg och yttrade de omedelbart klassiska inledningsorden:

– Mina damer och herrar, det här är Jonas Bergqvist som talar.

Efter ett försök att lugna massorna började han sedan leda räddningsarbetet av isen med fast hand.

– Vi måste få isen att frysa och då måste vi spruta med kolsyresläckare och lägga på plankor för att få kylan att stanna. Det bildas även porer på isen, som gör att den blir skör. Därför måste vi spruta på vatten med en fin stril, förklarade han.

***

Men ingen kunde anklaga processen för att gå fort. Likt ett försenat SJ-tåg sköts den uppskattade matchåterstarten hela tiden framåt, sisådär en kvart i taget.

Man sysselsatte sig bäst man kunde under tiden. Jag tror att jag gick åtminstone fem varv inne i arenan. Var ute ett tag. Funderade på att åka hem.

Skulle matchen ens kunna spelas klart?

Regeln sade matchen fick vara stoppad max två timmar utan att brytas.

***

Med några minuters marginal klarade man biffen.

Efter mer än en timme och femtio minuter släpptes pucken igen.

***

Av de drygt 4 000 tusen personerna på plats var det nog bara en enda som var nöjd med det inträffade.

Evert Sandin.

Han släppte inte sitt instrument en enda sekund under uppehållet.

Tonerna av dragspel tystnade aldrig.

***

En del musik som spelats vid fel tillfällen skapar trauman när man hör den igen.

Den som har sett Apocalypse Now kan inte höra ”The End” med The Doors utan att tänka på kriget i Vietnam.

Den som har sett Hajen vet att det är fara å färde när stråkmusik spelas.

Den som har sett Torsk på Tallinn kan inte höra Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” utan att tänka på en samling sorgligt ensamma manliga individer.

Själv kan jag inte höra dragspel utan att få flimriga, jobbiga bilder på insidan av ögonlocken av osäker väntan, rastlöshet och hopplöst stirrande på omkringirrande vaktmästarhangarounds.

***

Matchen då?

Kompenserades avbrottet av en fartfylld hockeyfest?

Nä.

Tvärtom.

Det blev en av de torftigaste och märkligaste matcherna jag sett.

Mitt i andra perioden trillade ett Jan Huokko-skott in.

Sedan dröjde det till slutminuten innan 2-0 kom i tom bur.

Så Leksand vann i alla fall.

Hurra.



Oskar Klingborn


#19 – Mora

I början av 1930-talet tog Gunnar Faleij med sig idén om ishockey till Dalarna. Idén utvecklade sig till en byalagsserie och 1935 bildades Mora IK.

Söndagen den 16 januari 1938 mötte de Leksand. Ishockey var en ny grej för leksingarna, klubben pysslade egentligen med bandy, och matchen mot Mora var föreningens första. En riktig mumsbit, med andra ord.

Efter tre perioder stod det 8-0. Till Leksand. Enligt sägnen bad moringarna om en extra period vilket resulterade i ytterligare tre mål i arslet.

***

75 år senare:

När jag gick i skolan fanns det, som i alla skolor, grupperingar. En av utomstående särskilt illa omtyckt sådan var hockeybögarna. Jag var en hockeybög.

Jag tänker inte gå in på varför hockeybögarna ogillades av vissa, den diskussionen ryms inte här, men jag tänker gå in på det faktum att det blev ett jävla liv på skolgårdarna varje gång Leksand var klara för kval.

Hockeybögshatarna tog på sig sina ”Vi är tillbaka!”-tröjor och gick runt med stora leenden.

Vi hockeybögar gick med våra huvuden nedsänkta.

Det kan vara svårt att förstå, men just där och då kände alla stora, starka, snygga hockeybögar någon slags Morrissey-gemenskap med varandra.

Vad förstod de? Ingenting.

Lördagen den 10 april 2004 åkte Leksand ur Elitserien. Grannen i norr överraskade alla och gick upp.

Veckan efter i skolcafeterian var särskilt jobbig.

Jag hade nämligen skaffat mig en vän från Mora som precis börjat förstå det här med ishockey och allt vad det innebar.

***

Let’s face the facts.

Namnet Brynäs är inte synonymt med ordet derby längre.

***

Mina fem starkaste Moraminnen (i skratt och förtvivlan, i glädje och sorg):


5. 30 november 2001 – LIF – MIK 6-3.
Första mötet mot MIK i tävlingssammanhang på…länge.

Eller ja, inte det första mötet (7-3-seger i Smidjegrav), men väl den första matchen i Isstadion. Som det var laddat i ladan! Moraderbyt (märk väl att jag skriver Moraderbyt, vid tiden för tillfället var ordföljden Slaget om Siljan del fyra beyond our wildest dreams) var en av väldigt få anledningar till att överhuvudtaget se fram emot en allsvensk säsong.

Man var spänd, nervös, orolig och framför allt var man packad som en sill bland 6300 åskådare. Trots att rivalerna låg så geografiskt nära kändes de som främlingar. Vad kunde vi förvänta oss?

Egentligen ingenting, visade det sig. Matchen i sig var inte mycket att orda om, en komfortabel 6-3-seger till LIF. Skotten: 47-18.

4.
7 november 2009 - MIK – LIF 2-6. Leksand hade fem omgångar tidigare åkt på en riktig förnedring i Ejendals Arena, Oliver Ekman-Larsson hade slagits mot Victor Enmalm och Håkan Bogg hade snurrat upp försvaret i brygga.

Jag bodde i Oslo och vi samlade ihop folket från byn. En trevlig kväll, på det hela taget, som andades förlösning. I efterhand en av de bästa matcher laget genomförde under säsongen.

JLGP
gjorde mål från halva plan, Patric Carlsson smällde in två och man började få höga förhoppningar på paret Nordström/Åslin.

3. 6 april 2004 – LIF – MIK 2-4.

2. 23 mars 2004 – MIK – LIF 6-3.
Se här.

1. 29 mars 2008 – LIF – MIK 2-0.
En kompis från Östersund var på besök. Han skulle nog, timråit som han är, aldrig erkänna det här, men hans engagemang var påtagligt från sekund ett – det är en av många saker som Siljansderbyt gör med en.

Jag minns att jag ansåg att hockeyatmosfär inte blir bättre än vad som låg i luften den kvällen (när Maple Leafs vinner Stanley Cup genom ett suddenmål i den sjunde avgörande matchen på hemmaplan kan det möjligtvis toppas).

Matchen då? Leksand ville ta kvalserierevansch och gjorde det. I en jämn och inte särskilt välspelad match gjorde Ric Jackman mål med ett slagskott från slottet och Morten Green drog fördel av en miss från Juha Pitkämäki.

***

Mer då? Mja, jag vet inte. Ska jag vara ärlig så har jag inte så många matchbilder i huvudet. Siljansderbyn tenderar att vara täta, jämna och oftast inte särskilt kul att titta på. Det rör sig sällan om överlägsna resultat och även om det blir så brukar det bero på att siffrorna har runnit i väg mot slutet.

Ändå känner man sig alldeles omtöcknad efter slutsignalen.

***

I tävlingssammanhang står det, om jag har räknat rätt, 13-8 till LIF i matcher.

***

Det mest färgstarka minnet måste väl ändå vara att Mora spelade i Elitserien när Leksand inte gjorde det. Välkommen till verkligheten. MIK fick ta del av lockout-säsongen.

Där satt jag med min vän från Mora i skolcafeterian, den ende som ville prata hockey, när alla andra skadeglada, ogynsamma jävlar skrattade.

Det var lika tufft det. Jag hade levt och verkat i den där satans ishallen och så satt han där, med sitt lag i Elitserien på ett bananskal och i hög grad tack vare Leksand, och kände sig nöjd med värvningen av Marian Hossa. Tro fan det.

***

Med åren har jag försonats med tanken.

Många andra verkar inte ha gjort det. Den ständiga och kontraproduktiva debatten som befläckar varenda kommentatorsfält lär väl rasa vidare.

Min åsikt är att utan de svart-grön-vita-röda-vad de nu är, så skulle den allsvenska säsongen kännas övermäktig, ännu fulare, ännu jävligare.

Derbyt är en fest. En anledning att komma hem.

LÄNGE LEVE DERBYT!



Jesper Eriksson


#20 – Masken blir lock out-kungen

”Får jag svära? Bra. Då tycker jag att det är ren och skär jävla parodi.”

– Micke Sundlöv, Brynäs sportchef, hösten 2004

***

Okej. En användbar tumregel:

Alla sorters förändringar av förutsättningar och regler fungerar, rent generellt, alltid till Leksands nackdel.

Införs en regel om två minuters utvisning för puck över sargen, ja, då vet man att Calle Steen kommer dra trissan över planket åtminstone en gång per match.

Införs en regel om att domaren ska släppa pucken strax efter att båda lagen bytt, ja, då vet man att domaren kommer att släppa pucken när Leksand ut tagit målvakten, trots att tekaren Niklas Persson fortfarande befinner sig strax utanför sitt eget bås.

Införs det striktare regler mot hakningar, ja, då vet man att Magnus Österby kommer att strunta i det.

***

Men ibland, minsann, blir det annorlunda.

***

Säsongen 2004/05 vändes spelplanen på ända.

Strejk i NHL och alla superstars var up for grabs.

Högst jublade Modo som kapade åt sig Peter Forsberg, Markus Näslund, Tommy Salo, Dan Hinote, Mattias Weinhandl, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Pierre Hedin, Bryan Muir, Frantisek Kaberle och Adrian Aucoin.

Frölunda
och Linköping kunde knappast heller klaga på sina tillskott.

Och Mora, av alla lag, dunkade in Marian Hossa.

***

Men det var en minerad mark det handlade om.

Modo gick det i slutändan åt fanders för. De hackade hela säsongen och åkte ut i kvarten mot Färjestad.

Vad Brynäs tyckte kan ni se i inledningen av det här inlägget. De hamnade i kvalet.

Regerande mästarna HV 71 gjorde misstaget att inledningsvis hålla fast vid att de skulle klara sig med sin SM-vinnande trupp. De missade slutspel.

Dessa problem nådde även allsvensk nivå.

Skellefteå
, en av storfavoriterna till att steget upp, förstörde stämningen och lagbygget genom att peta undan förstemålisen Sean Gauthier och i stället, i sista stund, ta in Mike Dunham.

***

Som sagt, det var en frestande, men riskabel väg som de svenska sportcheferna färdades på.

Säsongen 2003/04 hade sannerligen inte varit sportchef Anders ”Masken” Carlssons år (men mer om det inom de närmsta veckorna).

Det var inte direkt så att man räknade kallt och lugnt med att han skulle visa den rätta fingertoppskänslan.

***

Och starten på arbetet efter degraderingen våren 2004 var kanske inte den mest lyckade. Han värvade trots allt Mikko Rautee.

Men sedan rullade det plötsligt på.

Johan Hedberg
värvades. Drömliraren.

Och senare under sommaren kom nästa stjärnförstärkning, den 24-årige kanadensaren Michael Ryder, som varit NHL:s mål- och poängstarkaste rookie under den föregående säsongen.

Hur fick man egentligen honom till Allsvenskan?

***

Skulle han leverera så mycket som man kunde förvänta sig på den här nivån?

Det skulle han.

Han öste in mål redan från början.

***

Säsongen gick.

Ryder toppade poängligan och bildade kedja med Niklas Eriksson och Niklas Persson.

Hedberg skulle snart vara frisk från den axeloperation som han genomgått under sommaren.

Men behövdes det inte en riktig stjärnback också?

Jo då, han skulle komma.

***

I november 2004 värvas en av Ryders lagkamrater från Montreal Canadiens, 29-årige backen Francis Bouillon.

***

På 21 allsvenska matcher gjorde Bouillon 18 poäng. I Kvalserien gjorde han, för backar, orimliga 13 poäng på 10 matcher.

På 32 allsvenska matcher gjorde Ryder 48 poäng och i kvalet stod även han för 13 på 10 omgångar.

Johan Hedberg stod nio matcher i kvalet och blev med 91,81 % tvåa i seriens målvaktsliga, slagen enbart av Johan Holmqvist.

***

Att Masken, där så många hamnade så fel, hade så makalöst hög träffsäkerhet på dessa stjärnor är förbluffande. Det finns nog inget annat som han mäktade med under sin tid som sportchef gjort mig tillnärmelsevis så imponerad av honom.

Och då har jag inte ens nämnt att han lagom till slutspurten presenterade ett nyförv till.

Mikael Karlberg
.

***

Och en liten detalj till.

Leksand gick upp i Elitserien våren 2005.

Det har man inte gjort om sedan dess.



Oskar Klingborn


Tidigare inlägg
RSS 2.0