Från Burra till Borelius

Det är något med vissa.

De liksom klamrar sig fast i ens medvetande.

Precis. Det är dags att snacka Anders ”Masken” Carlsson igen.

***

Mer än tio av punkterna på den här listan har haft Masken i någon av de ledande rollerna. Och mer kommer det att bli, vågar jag avslöja.

Då har vi ändå skurit ner på just Masken-incidenter. Vissa saker har skrotats och andra har bundits samman med andra händelser. Det skulle bli för mycket annars. En rimlig uppföljare till det här listprojektet skulle kunna vara att jag och Jesper nästa sommar rangordnar 100 Masken-höjdare. Vi skulle förmodligen ändå få plocka bort ett helt gäng med darlings.

***

Vad är det med honom? Varför är det så lätt att alltid återkomma till honom?

För att det inte går att förstå ett uns av Leksands 2000-tal utan lära sig vem Masken är. Jag vill hävda att det inte finns någon som bättre personifierar det LIF som försökt ta sig an det nya seklet.

Han har blandat framgångar med hisnande missar. Han har hanterat fadäserna med kommentarer som fört tankarna till David Brent. Han har gått i täten för det lag som stundtals, hur mycket vi än inte vill det, fungerat som hela landets åtlöje.

***

Om vi bortser från hans första säsong vid rodret, som blev ett övergångsår där han inte riktigt hann sätta sin egen prägel på laget, var Masken sportchef fem säsonger.

Två av dessa säsonger gick Leksand upp i Elitserien.

En gång gick man till slutspel.

Med andra ord slutade tre av fem säsonger, hur man än vrider och vänder på det, i någon form av stor succé.

Hur kunde då hans rykte så fullkomligt dunkas i botten? 

***

Hela grunden lades säsongen 2003/04.

Vi har redan varit inne på hur han fick sitt lagbygge raserat av skador, skeppade iväg en helt bunt med 82:or och i stället förlängde kontraktet med Tobias Holm. Det finns ytterligare högvis med händelser värda att nämna i alla sorters sammanhang.

Men låt oss för enkelhetens skull lämna det därhän och nöja oss med att lista de tre allra märkligaste insatserna som Masken stod för under denna säsong.

***

Så.

Varsågoda.

***

We are proud to present: 3 Masken-höjdare anno 2003/04:

3. Masken ersätter Sean Gauthier med Mike Bales.

Sean Gauthier – en karismatisk målvakt som i långa stunder var helt sanslöst bra. ”Omutbar” är ett extremt utslitet adjektiv när det handlar om storspelande målvakter, men när han var som bäst gick det inte att beskriva honom på något annat sätt. Efter vårsäsongen 2003 lyckades han aldrig komma överens med Leksand om ett nytt kontrakt.

Mike Bales – en… ja… näe… jag vet att det är orättvist att döma en person efter för kort tid. Kanske hade han bara otur med anpassning när han kom till Leksand. Men snälla jösses så dålig han var under så långa stunder. Jag är normalt sett in absurdum förstående när det gäller underpresterande LIF-spelare. Ser alltid kvaliteter, ser alltid möjliga förklaringar. Men med Bales… nej. Det får räcka som beskrivning. Nej.

Gauthier hade, minst sagt, sina sidor också. Han mixade upp alla sina fantommatcher med att i vissa matcher släppa in de mest simpla slumppuckarna. Men grejen med honom var att man aldrig kunde förutse det. Han utstrålade alltid överjordiskt självförtroende, självkänsla och en hinna av oövervinnerlighet. Även om han några sekunder släppte in en studsande puck från mittzon.

Bales däremot. Jag har aldrig sett en målvakt som excellerat så i konsten att komma på mellanhand. Att lägga tyngden på fel ben. Att tappa balansen i fel lägen.

Jag har massvis att gott att säga om Olle Öst, men att det var han som tipsade Masken om Bales, det kommer jag nog aldrig någonsin att glömma.

***

2. Masken går in i säsongen med två centrar.

Ut gick poängkungen Mikael Karlberg som flyttat till Schweiz. Han ersattes av… tja… ingen.

Leksand närmade sig säsongen med enbart två naturliga centrar, Niklas Persson och Henrik Nordfeldt. Masken var initialt på jakt efter en till, men gav till slut upp.

– Vi har jagat en center, men inte lyckats hitta någon av den kalibern vi eftersökt. Nu är det en ytterforward vi jagar, och då blir det så att Tommy Westlund i stället får spela center, sade han till Dalarnas Tidningar.

Tommy Westlund, ja. Stjärnförvärvet från Carolina Hurricanes. Profilen som skulle ta Leksand ännu längre än den gångna säsongens kvartsfinal. Problemet var att han själv inte var speciellt bekväm med att spela center. Och att det märktes tydligt när serien väl drog igång.

Nu blev det inget långtgående problem. Westlund gjorde illa ryggen redan på försäsongen, spelade med smärtor i några elitseriematcher innan han tvingades vila ett par månader.

Och så var de bara två igen.

Masken tog till slut sitt förnuft till fånga och värvade Rastislav Pavlikovsky. När han sedan också värvade Jari Kauppila ståtade Leksand plötsligt med fyra väldigt bra centrar.

Med dessa på plats kunde Niklas Persson, i en intervju med Dalarnas Tidningar, i februari 2004 ta bladet från munnen angående säsongsstartens situation:

”– Det ser ju betydligt bättre ut än tidigare. Nu har vi i alla fall centrar, när säsongen började var vi bara två naturliga centrar, säger Persson.

Skönt även för dig, att allt ansvar inte vilar på dina axlar?
– Nej, det innebär ju att jag får mindre istid… Skämt åsido, det är klart att det är bättre att spela med bra folk. Nu känner jag inte att jag måste in och teka så fort det blir tekning i egen zon.

Så kändes det i höstas?
– Lite grann så var det ju. Jag var in och tittade på tekningsstatistiken i julas, och jag hade 200 fler tekningar än den som var tvåa…”

***

1. Masken ersätter Greg Brown med Per Lundell.

Tillsammans med Niklas Persson och Tomas Jonsson borde Greg Brown vara den spelare som mina vänner är mest trött på. Det är nämligen dessa spelare som jag allt som oftast tenderar att drömskt och nostalgiskt börja tjata om, likt med Deer Hunter, Håkan Hellström, Eric Cantona, Blood on the Tracks, Ben & Gunnar, Tintin i Tibet, Andres Lokko och Seinfeld.

Greg Brown var en backklippa som såg ut som John Wayne och delade just Tomas Jonssons förmåga att aldrig någonsin göra fel, att inge en med känslan att när han tog pucken, ja, då skulle han inte släppa den förrän han ville släppa den. För ett lag på undre halvan av tabellen (som dessutom har Jonas Elofsson i truppen) är den typen av egenskaper fullkomligt ovärderlig.

Greg Brown var, och är, i min värld en superhjälte i paritet med Clark Kents alter ego.

Vårvintern 2003 kungjorde han att den pågående säsongen skulle bli hans sista.

Masken lyckades under våren och sommaren att övertala Brown att ändå förlänga sitt kontrakt och sin karriär med ett år.

Lagom till seriestart sa emellertid kroppen ifrån. Ett diskbråck konstaterades och nu var det oåterkalleligen över.

Masken stod dock inte handfallen, utan värvade omgående en ersättare: Per Lundell.

Det ska omedelbart sägas att det fanns en tid då Lundell var en rekorderlig hockeyspelare. Han hade spelat i landslaget, vunnit SM och även fått in ett par framgångsrika säsonger i Leksand på sitt CV.

Men den 37-åriga versionen av Per Lundell var en spillra av sitt forna jag.

Han hade fortfarande några hyfsat dugliga offensiva kvaliteter och gjorde sex mål och tolv poäng på 50 grundseriematcher. Allt annat var en bedrövelse.

Spelet i egen zon var en skymf, men ändå ingenting mot hans forte, att slarva bort puckar på offensiv blå i power play, detta att jämföra med Brown som inte ens under pistolhot skulle fumla ut pucken ur offensiv zon.

Jag har ytterst få gånger gastat några negativa ord mot Leksands egna spelare när jag stått på läktaren. Men det finns ett undantag. När Leksand i andra kvalserieomgången 2004 låg under med ultraförnedrande 0-5 hemma mot Hammarby, och Lundell, för jag vet inte vilken gång i ordningen den säsongen, i power play tappade balansen på blålinjen och orsakade ett friläge för motståndarna, då tog instinkten över och jag vrålade med det bastantaste tonfallet jag kunde uppbringa ”men du är så JÄVLA bra, Lundell!!!”. Det kändes inte som att det var en enda person i hela arenan som inte hörde mitt vrål.

***

Epilog: Leksand har just nu ingen sportchef alls. Om det beror på Masken är oklart.



Oskar Klingborn

Ni vet hur det är.

Man rotar bland gamla prylar, lyfter undan en samlingsskiva från tv-programmet ”Sikta mot Stjärnorna”, och där ligger den – skolkatalogen.

Du borde inte börja bläddra i den, men det är omöjligt att låta bli. En bortglömd del av ditt förflutna sköljer över dig.

Tänk, vilka kläder du bar! Hur tänkte du egentligen? Vilken fasa! Och så naivt allt var.

Du skakar på huvudet åt dig själv, skrattar till och tänker att du aldrig skulle visa klassfotot för dina svärföräldrar. Pinsamt.

Närmast identiska känslor fyller min kropp när jag minns tillbaka på tiden då LIF kallades Leksand Stars.

***

Jag vet egentligen inte exakt hur, var, när och varför namnet ändrades.

Men i takt med att världen blev en mindre plats att leva på, och NHL-hockey blev någonting man kunde se i sitt eget vardagsrum, så ville elitklubbarna dra nytta av det.

Det var ju inte bara Leksand som skaffade ett tilläggsnamn – eller bara du som hade såna där ADIDAS-byxor med knappar på sidorna – i mitten av 90-talet hade alla det. Se själva:


Färjestad Wolves
Frölunda Indians
Södertälje Lightning
Luleå Bears
Brynäs Tigers
Timrå Red Eagles
HV71 Blue Bulls


Och precis som med ungdomen så präglades denna tid av en experimentell lusta. Minns ni den lättklädda kalendern? Stars-chipsen? Det timmeslånga introt ”Stjärnhimlen”? Varenda outforskad del av ordet marknadsföring testades.

Those were the days!

***

Och precis som med ungdomen kommer också verkligheten till sist i fatt. Verkligheten i form av jurister från Texas. Kostymnissarna i NHL-laget Dallas Stars organisation hade nämligen reagerat på Leksands namn och logga. Det hela blev en rättsak. De ville att patent- och registreringsverket skulle häva Leksands registrering och att stjärnorna skulle sluta användas i namn och logga.

Ganska lustigt egentligen, en klubb skapad år 1993 tyckte att en förening grundad 1919, känd för sina stjärnor, skulle sluta använda dem.

PRV avslog Dallas begäran med motiveringen att, och håll i er nu, det här är ganska roligt, NHL inte är ett tillräckligt känt varumärke i Sverige.

***

I september 2008 rev Patentbesvärsrätten upp beslutet. LIF fick inte använda namnet ”Stars” och inte sälja några souvenirer med tillägget.

– Vi har lämnat Stars och kallar oss ganska tydligt för Leksands IF. Jag ser inga problem i det, sade VD Håkan Åman till Expressen om beslutet.

Per Källgren, informationschef, var inne på samma linje i Dagens Media:

– Vi har sedan en tid tillbaka gått tillbaka till att kalla oss Leksands IF. För ett år sedan bytte vår hemsida namn från Leksandstars.com till Leksandsif.se. Vi har tagit bort alla souvenirer med Stars. Jag kan tycka att de där tilläggsnamnen som kom på 90-talet är lite löjliga.

***

Så är det med ungdomen. Man utvecklas. Tacka gudarna för det.

Samtidigt kan man aldrig förgöra resterna av vad man en gång var, det är bara att acceptera – i souvenirbutiken säljs i dag produkter som brödrostar, whiskeyglas och godis – under namnet Star Shop.

Och sist, men absolut inte minst, glädjespridarna på läktaren, som dansar i både seger och förlust: Star Babes.



Jesper Eriksson

2000-talet har varit fyllt av en hel del smärta för oss leksingar. Det visar väl om inte annat den här listan där ganska precis hälften av punkterna är av det mer tragikomiska slaget.

Men vi är åtminstone inte ensamma.

Ni får välja själva om ni vill se det som något positivt eller negativt, men Leksand har även dem fått chansen, och tagit den, att ställa till med trubbel för andra.

Fråga bara Malmö.

***

Ingen kan anklaga Leksand för att ha haft lätt för Malmö. De blåvita har inte vunnit borta mot skåningarna sedan 24 november 2002 när man vann med 3-5 efter att en stekhet Robert Nilsson skjutit de två första målen. Tre gånger har Leksand inlett kvalserier i Malmö och på dessa matcher skrapat ihop sammanlagt noll poäng.

Trots detta utvecklades Leksand under 2007-2009 till en ständigt återkommande vakenmardröm för malmöiterna.

***

1 april 2007, sista omgången av Kvalserien. Malmö hade efter en mardrömselitserie repat mod och gjort ett hyfsat kval. I sista omgången gick dock det avsågade Leksand ifrån till 6-2 i mitten av sista perioden och vann till slut med 6-5. Efter matchen visade det sig att två poäng hade räckt för Malmö för att säkra elitseriekontraktet.

10 april 2008, sista omgången av Kvalserien. Leksands chanser till avancemang försvann i och med en förlust borta mot Brynäs i den föregående omgången. För Malmö räckte tre poäng för en plats i högsta serien. Det såg också ut att gå vägen utan problem när Tomas Wallgren gjorde 0-3 tidigt i andra perioden. Leksand åt sig emellertid i kapp och med fem minuter kvar av ordinarie matchtid gjorde Jan Huokko 4-4 och i förlängningen dödade Johan Hägglund alla sorters förhoppningar med ett matchavgörande mål.

27 februari 2009, sista omgången av Allsvenskan: Ett dyrt och stjärnfyllt Malmö havererade fullständigt, både spelmässigt och ekonomiskt. I slutet av januari, lagom till transferdeadline, blev situationen ohållbar. Samtliga spelare fick möjligheten att bryta sina kontrakt. Flera etablerade spelare valde att göra just det och kvar fanns ett uppstyckat Babyhawks – som gjorde succé. Det unga laget vann plötsligt match på match och i sista omgången, mot redan klara seriesegraren Leksand, behövdes två poäng för att säkra plats i play off. Dramaturgiskt vässande nog gick matchen till straffar. I tredje omgången fick Jacob Berglund chansen att avgöra och fintade ner målvakten Jere Myllyniemi på isen, men sköt utanför det tomma målet. I stället avgjorde Kevin Doell för Leksand i första extraomgången.

***

Man vad vet vi leksingar egentligen om hur dessa matcher var? Det är inte som att det är vi som har varit huvudkaraktärerna i den här historien.

Jag slog en signal till Johan Svensson, bloggare på http://mrmadhawk.se, för att se om såren har läkt:


Dina egna minnen från de här tre matcherna?
– 2007 var det inte så farligt. Där hade man sabbat det redan innan när man tappade poäng mot Björklöven. Malmö var beroende av att Södertälje skulle tappa poäng mot Löven. Nu gjorde man ju faktiskt det, men så gick Leksand upp till 6-2 och då kändes det redan kört. Men det var ändå första gången det hände och man var beroende av andra resultat.

2008 var väl värre. Då hade man allt i egna händer. Det värsta med den matchen var väl egentligen att Rögle gick upp. Jag var rätt samlad, men jag minns alla som gick loss på ståplats efter matchen. Det minns säkert du också. Malmö gick ju upp till 3-0 och 4-2, och då såg det bra ut, men sen minns jag väl att jag var rätt förbannad att de backade hem efter det. Spelarna sa ju efteråt att de var rädda att förlora matchen.

Förra året var det rätt så lugnt. Det kändes redan i januari att det var kört. Och man ska alltid vara beredd på det värsta. Jag tror inte att de hade gått vidare från play off ändå sedan.


Finns det någon liten del av dig som kan bli bitter över att Leksand, som inte haft något att spela för, inte låtit Malmö vinna någon av de här matcherna?
– Nej, det tycker jag inte. Faktiskt inte. Leksingarna hånade inte så mycket ändå heller. Det har till och med varit imponerande. -08 var det rätt så jävligt. Men förra året fick jag faktiskt många sympatier från leksingar.


Jag tycker att man som leksing har fått en speciell relation till Malmö. Man har legat på samma nivå ett tag och både lagen har fått liknande stämplar ute i landet. Dessutom har man kunnat följa Malmö på ganska nära håll. Är det något du känner igen? Hur är din relation till Leksand?
– Ja, Malmö och Leksand har ju blivit 2000-talets två stora flopplag. Det har blivit en lite het match. Det är ju matcherna mot Leksand som är garanterat att vara utsålda varje år. Men nu blir det ju annorlunda när Rögle är tillbaka. Nu blir det den stora matchen.


Du skriver en del om Leksand, vad har leksingar för relation till dig?
– De har nog en rätt bra relation. Det är som med alla andra lag att det kan bli hett om öronen om man skriver något som inte faller dem i smaken. De bästa inläggen är ju ofta de med noll kommentarer. De flesta håller tyst tills de läser något som de inte gillar.


Möts Malmö och Leksand i Kvalserien 2011?
– Det är väl högst troligt. Det är två av de lag som ska finnas med däruppe. Allt hänger på Malmös backar. Som det är nu tycker jag att det ser ut som en katastrof. Eller katastrof är kanske fel ord, men det är mycket som måste klaffa där. Leksands backsida ser ganska okej ut. Det är väl finnarna, Lotvonen och Hulkkonen, som man kanske borde ta och bli av med. Det kan nog hända något med dem i augusti. Jag kan dra paralleller till hur det såg ut med Nieminen och Eloranta, när de gick hela sommaren och tryckte lön, sedan i augusti blev de finska klubbarna intresserade.


***

Finndumpningar eller inte, en sak kan vi väl definitivt enas med Johan och kompani om, nog har väl Rögle ställt till tillräckligt med elände de senaste åren?



Oskar Klingborn

Leksands laguppställningar har genom åren innehållit en del brödrapar. Christer och Tommy Abrahamsson. Niklas och Marcus Eriksson. Johan och Roger Rosén. Richard och Rastislav Pavlikovsky.

Inför säsongen 2005/2006 hade Anders ”Masken” Carlsson som målsättning att knyta till sig fem landslagsspelare. Den 20 april offentliggör han en trippelvärvning - Patrik Hucko, back från Nyköping och så bröderna Oscar och Calle Steen från Färjestad.

Den första skulle bli en bortglömd flopp, den andra SM-mästare inom två år och den tredje slutade som den i särklass mest hatade spelaren bland supportrarna i föreningens historia.

Vad gick snett, Calle Steen?

***

För livet måste ha sett ljust ut den där våren. Ett fint kontrakt och en chans till en mer ansvarsfull roll.

Men ja, min fråga i textens inledande stycke lär bli obesvarad till världens undergång. Att det endast gick utför är tämligen klart.

***

Sprickorna blev alltmer tydliga efter säsongens slut. Steen hade rätt att bryta sitt kontrakt ifall Leksand åkte ur och det gjorde han. Ny klubb: allsvenska Södertälje. Anledning? Han ville ha kortare avstånd till sin flickvän i Karlskoga, simhopperskan Anna Lindberg (de få antal kilometer det rörde sig om gjorde tydligen stor skillnad).

På olika Leksandsforum började rykten och rövarhistorier göra sig hörda. Smeknamn som ”diva”, ”dryg stockholmare”, ”dumscalle” och ”steendum” blev frekventa inslag.

När sedan materialförvaltaren och hedersknyffeln Johan Bonde i en intervju med Superstars ansåg att ”han var ju inte riktigt klok på någon punkt men det är något hela hockey-Sverige känner till” kändes det som att sista spiken slogs i kistan.

Där fanns ingen kärlekshistoria.

***

Idag har Calle Steen slutat spela aktivt efter en elak skada. Han bor numera i Bofors med sin sambo och sonen Yelverton och fungerar som ”instruktör och inspiratör” åt klubbens yngre spelare.




Jesper Eriksson

Ni vet hur det brukar vara. Ju större förväntningarna är, desto snopnare känns besvikelserna.

***

När jag var liten och började följa Leksand i Elitserien drömde jag ibland om större saker.

När jag funderade på vad som kunde göra Leksand ännu mer framgångsrika i grundseriespelet och, i synnerhet, ta dem förbi kvartsfinalerna när det blev dags för slutspel, ja, då svävade mina tankar iväg.

Iväg över Atlanten. Till NHL. Till de riktigt, riktigt stora stjärnorna. De man storögt läste om i Pro Hockey, som man såg på Sportnytt, som man var på Sega-spelen, som man samlade hockeybilder på.


Wayne Gretzky
Mario Lemieux
Mats Sundin
Pavel Bure
Al McInnis
Jaromir Jagr
Teemu Selänne
Joe Sakic
Bill Ranford
Eric Lindros

Och så vidare.


Blotta tanken på att bara för en match se någon av dessa spelare i Leksands tröja var svindlande. Det var hisnande att tänka hur mycket de skulle dominera i svensk hockey, hur mycket bättre skulle bli med dem i laget.

En av dessa spelare var definitivt Ed Belfour.

***

Flera år senare såg det plötsligt ut som att drömmen skulle gå i uppfyllelse.

18 augusti 2007 bjöd Expressen på en nyhetsbomb som hette duga: Ed Belfour var ”bara detaljer” från att komma överens med allsvenska Leksand.

Leksand förnekade först att något var på gång, men efter en dryg vecka kunde en glad och stolt sportchef Mikael Lundström presentera sin målvaktsvärvning. Belfour hade skrivit på ett sexmånaders artistkontrakt. I huvudsak skulle kostnaderna tas om hand av storsponsorn P-O Ejendal.

***

Det här var, och är, utan konkurrens, den största värvning föreningen någonsin gjort.


En målvakt som gjort 963 NHL-matcher.

Som gjort 161 Stanley Cup-matcher.

Som hållit nollan 90 gånger på dessa sammanlagt 1124 försök.

Som vunnit Stanley Cup.

Som vunnit Canada Cup.

Som vunnit OS.

Som blivit utsedd till Årets rookie i NHL.

Som blivit utsedd till ligans bäste målvakt två gånger.

Som spelat fem all star-matcher.

Som haft ligans bästa räddningsprocent fyra gånger.

Som gjort 18 NHL-säsonger.

Som inte spelat en enda match i någon annan liga sedan 1988.

Som aldrig tillhört en förening utanför Nordamerika.


I Leksand! I allsvenskan!


Ord räcker inte till.


Superstjärnan hade visserligen hunnit bli 42 år gammal och var inte riktigt den spelare han en gång hade varit, men det handlade ändå om en målvakt som stått 58 NHL-matcher för Florida Panthers den gångna säsongen och på dessa haft över 90 i räddningsprocent.

Det var inget som några andra svenskar föreningar kunde skryta med.

***

Jag behöver med andra ord inte ens påpeka att förväntningarna var överväldigande när det äntligen var dags för debut, 31 oktober, nästan på pricken två månader efter att affären offentliggjorts. Hemmamatch mot Sundsvall väntade.

***

Vägen och väntan dit hade varit lång.

Han landade i Sverige redan två veckor tidigare, 16 oktober. Pådraget var enormt redan på Arlanda och fortsatte så vara hela vägen till Leksand, via Romme, och framme vid Ejendals Arena. Tidningarna och hemsidan liverapporterade och ankomsten fyllde kvällens tv-sändningars sportnyheter. Samma kväll slog Leksand Västerås med 3-1, med sitt nyanlända nyförvärv på hedersplats på läktaren.

Det skulle spelas ytterligare tre matcher utan Belfour på plan.

Nästkommande match var bortamatch mot Växjö, men av marknadsföringsmässiga skäl ville man att debuten skulle ske på hemmais, så Eddie Läck fick återigen förtroendet och höll nollan när Leksand vann med solklara 5-0.

De flesta förväntade sig att det skulle vara dags när Nyköping några dagar senare kom på besök i Ejendals. Men Läck ansågs vara i bättre skick och form och Leksand vann med 4-1 utan sin största stjärna.

Och den nästkommande bortamatchen mot Borås (Leksand vände 1-2 till 3-2 i sista perioden) var ju inte heller aktuell.

***

Men nu var det alltså dags.

6 795 personer hade tagit sig till arenan och det var inte motståndaren Sundsvall som de var nyfikna på.

Så här lät det och såg ut på läktarna före nedsläpp:





***

Två månaders väntan.

Fullsatta läktare.

Ett mäktigt tifo.

En målvakt med större meriter än hela övriga serien tillsammans.


Hm… vad var det vi sade om det där med stora förväntningar…?

***

Det tog 70 sekunder.

Pang!

Sundsvalls tjeck Ivan Puncochar sköt 0-1. På lagets första skott.

Belfours räddningsprocent så långt: 0 %.

***

Vågar vi gissa att det inte riktigt var så det var tänkt att bli?

***

Epilog: Leksand vände till slut matchen och vann med 4-1. Belfours tid i föreningen skulle innehålla mycket mer av det mesta, både gott och ont. Men låt oss återkomma till det.



Oskar Klingborn

Den 4 februari 2004 ser Facebook dagens ljus. Grundaren Mark Zuckerberg skapade sajten ensam i sitt lilla studentrum. Till en början var sidan enbart till för de Harvardstudenter han pluggade tillsammans med – numera använder 500 miljoner människor communityt dagligen. Zuckerberg är världens yngsta miljardär och har enligt Wikipedia genomfört det dyraste bilköpet någonsin.

***

Vad har det här med Leksand att göra?

Jo, under våren 2004 drog Superstars igång ett litet projekt som överträffade alla tänkbara förväntningar. Ilskan över att LIF än en gång trillat ur högsta serien förvandlades till initiativlusta.

De startade en pengainsamling. Målet – att hjälpa föreningen att värva en spelare av rang.

I juni, en och en halv månad efter idén att presenterats, döptes projektet om till Drömliraren. 30.000 kronor låg redan i kassan och nu fanns även kravspecifikation på spelaren:

”Siktet är inställt på en spelare som vi vet har ett stort Leksandshjärta. Men med respekt för det begränsade antalet riktiga Leksingar ute i proffsvärlden, och deras situation är vi väl medvetna om att vi kan vara tvungna att hitta andra alternativ. Dock skall inga avkall på kvalité göras i detta sammanhang, målet är en spelare av toppklass med den rätta inställningen till sitt jobb. Den rätta klubbkänslan får vi supportrar se till att han får”

***

Jag var en av dem som skrockade. I detta samhälle, där man måste skrika för att höras och klä av sig naken för att synas, skulle aldrig något så ouppseendeväckande som en pengainsamling lyckas. Inte en chans i helvetet.

Fel, fel, fel.

***

Den 2 augusti presenterades Johan Hedberg som Drömliraren. Det gick vägen. Med hjälp av fansens bidrag, över 300.000 kronor, lyckades Leksand ro hem dundervärvningen.

Hedberg var också den perfekta drömliraren, av många anledningar. Dels var han bra. Dels hade han stor känsla för klubben och gjorde därför inga anspråk på en hög lön. Dels var han skadad och spel innan Superallsvenskan ansågs vara en omöjlighet, vilket också innebar att han inte kunde göra anspråk på en hög lön.

***

Debuten skedde mot Oskarshamn efter nyår. Här är nog många beredda att gå mot mig, men jag vill minnas Hedberg som inte särskilt förtroendeingivande under säsongen. Spelet runt buren var darrigt och några märkliga puckar släpptes in.

– Det var ett jäkligt stort steg från NHL till allsvenskan. På många sätt är det svårare, man känner inte alls till lagen och spelarna. Och bra spelare vet ändå hur man hänger dit pucken, sade han efter säsongens slut till Dalarnas Tidningar.

När det väl brann till mot slutet av kvalserien stod han dock på huvudet för att rädda sitt lag. I omgång åtta mot Oskarshamn höll han sin första nolla. Efter att elitserieavancemanget säkrades i hemmamötet mot Nyköping talade han inför hela laget:

– Jag vet att jag varit jobbig de senaste veckorna, jag vet att jag har kastat in ett par puckar. Jag har varit med om mycket i min karriär, men det här är det absolut största för mig. I sista perioden hade jag tårar i ögonen. Jag vill tacka er, alla mina vänner.

***

Något som började lite trevande, och lät totalt dödfött, blev i slutändan det som tog LIF upp till Elitserien igen. Det är sånt som får mig att aldrig döma ut dumma idéer från kompisar – Drömliraren anno 2004 är beviset.

Jag antar att summan av kardemumman är att vill man få någonting gjort så får man göra det själv.



Jesper Eriksson

Denna lilla historia utspelar sig för tio år sedan.

Vad som kan vara viktigt att veta i sammanhanget är att på den här tiden hade Leksand vid varje hemmamatch en artist på plats som underhöll publiken i pauserna.

Varför jag berättar det?

Det kommer du snart att förstå.

***

December 2000. Bottenmatch i Elitserien. Leksand mot Timrå.

Leksand går in i matchen med fem raka förluster bakom sig. Nykomlingen Timrå har i sin tur bara tagit fyra poäng på sina elva senaste matcher.

Med andra ord en viktig match för båda lagen för att inte bli allt för hårt insyltade i bottenstriden.

***

Den musikaliska underhållningen skulle framföras av Evert Sandin, en dragspelsspelande äldre gentleman från Rättvik.

Jag, Oskar, var femton på den här tiden. Dragspel stod, för att uttrycka det lågmält, inte direkt överst på min lista över favoritmusik.

Under den här dagen skulle jag få en chans att vänja mig vid instrumentets ljud.

***

Det hann gå tolv minuter av matchen.

Ställningen var 0-0.

Då blåste domare Peter Andersson av matchen mitt i en spelsekvens.

Varför gjorde han så? Vad var det som pågick? Ingen av oss i publiken tycktes ha en aning.

Även spelarna tycktes frågande och gestikulerade mot Andersson som i sin tur pekade mot mittcirkeln.

***

Isen hade brustit och en bit röd reklamplast tittade fram i stället.

Paniken spred sig. Ishockey utan is är, kort och gott, inte ishockey. Matchen kunde inte fortsätta under dessa förutsättningar.

***

Till en början verkade arbetet med att rätta till problemet fullkomligt planlöst. Någon var där och försökte trycka ner lite is med hjälp av skridskon. Någon hällde vatten. Ingen effekt.

Då fick Leksands vd nog. Han stegade in på isen i en grå kostym, med en mikrofon i högsta hugg och yttrade de omedelbart klassiska inledningsorden:

– Mina damer och herrar, det här är Jonas Bergqvist som talar.

Efter ett försök att lugna massorna började han sedan leda räddningsarbetet av isen med fast hand.

– Vi måste få isen att frysa och då måste vi spruta med kolsyresläckare och lägga på plankor för att få kylan att stanna. Det bildas även porer på isen, som gör att den blir skör. Därför måste vi spruta på vatten med en fin stril, förklarade han.

***

Men ingen kunde anklaga processen för att gå fort. Likt ett försenat SJ-tåg sköts den uppskattade matchåterstarten hela tiden framåt, sisådär en kvart i taget.

Man sysselsatte sig bäst man kunde under tiden. Jag tror att jag gick åtminstone fem varv inne i arenan. Var ute ett tag. Funderade på att åka hem.

Skulle matchen ens kunna spelas klart?

Regeln sade matchen fick vara stoppad max två timmar utan att brytas.

***

Med några minuters marginal klarade man biffen.

Efter mer än en timme och femtio minuter släpptes pucken igen.

***

Av de drygt 4 000 tusen personerna på plats var det nog bara en enda som var nöjd med det inträffade.

Evert Sandin.

Han släppte inte sitt instrument en enda sekund under uppehållet.

Tonerna av dragspel tystnade aldrig.

***

En del musik som spelats vid fel tillfällen skapar trauman när man hör den igen.

Den som har sett Apocalypse Now kan inte höra ”The End” med The Doors utan att tänka på kriget i Vietnam.

Den som har sett Hajen vet att det är fara å färde när stråkmusik spelas.

Den som har sett Torsk på Tallinn kan inte höra Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” utan att tänka på en samling sorgligt ensamma manliga individer.

Själv kan jag inte höra dragspel utan att få flimriga, jobbiga bilder på insidan av ögonlocken av osäker väntan, rastlöshet och hopplöst stirrande på omkringirrande vaktmästarhangarounds.

***

Matchen då?

Kompenserades avbrottet av en fartfylld hockeyfest?

Nä.

Tvärtom.

Det blev en av de torftigaste och märkligaste matcherna jag sett.

Mitt i andra perioden trillade ett Jan Huokko-skott in.

Sedan dröjde det till slutminuten innan 2-0 kom i tom bur.

Så Leksand vann i alla fall.

Hurra.



Oskar Klingborn

I början av 1930-talet tog Gunnar Faleij med sig idén om ishockey till Dalarna. Idén utvecklade sig till en byalagsserie och 1935 bildades Mora IK.

Söndagen den 16 januari 1938 mötte de Leksand. Ishockey var en ny grej för leksingarna, klubben pysslade egentligen med bandy, och matchen mot Mora var föreningens första. En riktig mumsbit, med andra ord.

Efter tre perioder stod det 8-0. Till Leksand. Enligt sägnen bad moringarna om en extra period vilket resulterade i ytterligare tre mål i arslet.

***

75 år senare:

När jag gick i skolan fanns det, som i alla skolor, grupperingar. En av utomstående särskilt illa omtyckt sådan var hockeybögarna. Jag var en hockeybög.

Jag tänker inte gå in på varför hockeybögarna ogillades av vissa, den diskussionen ryms inte här, men jag tänker gå in på det faktum att det blev ett jävla liv på skolgårdarna varje gång Leksand var klara för kval.

Hockeybögshatarna tog på sig sina ”Vi är tillbaka!”-tröjor och gick runt med stora leenden.

Vi hockeybögar gick med våra huvuden nedsänkta.

Det kan vara svårt att förstå, men just där och då kände alla stora, starka, snygga hockeybögar någon slags Morrissey-gemenskap med varandra.

Vad förstod de? Ingenting.

Lördagen den 10 april 2004 åkte Leksand ur Elitserien. Grannen i norr överraskade alla och gick upp.

Veckan efter i skolcafeterian var särskilt jobbig.

Jag hade nämligen skaffat mig en vän från Mora som precis börjat förstå det här med ishockey och allt vad det innebar.

***

Let’s face the facts.

Namnet Brynäs är inte synonymt med ordet derby längre.

***

Mina fem starkaste Moraminnen (i skratt och förtvivlan, i glädje och sorg):


5. 30 november 2001 – LIF – MIK 6-3. Första mötet mot MIK i tävlingssammanhang på…länge.

Eller ja, inte det första mötet (7-3-seger i Smidjegrav), men väl den första matchen i Isstadion. Som det var laddat i ladan! Moraderbyt (märk väl att jag skriver Moraderbyt, vid tiden för tillfället var ordföljden Slaget om Siljan del fyra beyond our wildest dreams) var en av väldigt få anledningar till att överhuvudtaget se fram emot en allsvensk säsong.

Man var spänd, nervös, orolig och framför allt var man packad som en sill bland 6300 åskådare. Trots att rivalerna låg så geografiskt nära kändes de som främlingar. Vad kunde vi förvänta oss?

Egentligen ingenting, visade det sig. Matchen i sig var inte mycket att orda om, en komfortabel 6-3-seger till LIF. Skotten: 47-18.

4. 7 november 2009 - MIK – LIF 2-6. Leksand hade fem omgångar tidigare åkt på en riktig förnedring i Ejendals Arena, Oliver Ekman-Larsson hade slagits mot Victor Enmalm och Håkan Bogg hade snurrat upp försvaret i brygga.

Jag bodde i Oslo och vi samlade ihop folket från byn. En trevlig kväll, på det hela taget, som andades förlösning. I efterhand en av de bästa matcher laget genomförde under säsongen.

JLGP gjorde mål från halva plan, Patric Carlsson smällde in två och man började få höga förhoppningar på paret Nordström/Åslin.

3. 6 april 2004 – LIF – MIK 2-4.

2. 23 mars 2004 – MIK – LIF 6-3. Se här.

1. 29 mars 2008 – LIF – MIK 2-0. En kompis från Östersund var på besök. Han skulle nog, timråit som han är, aldrig erkänna det här, men hans engagemang var påtagligt från sekund ett – det är en av många saker som Siljansderbyt gör med en.

Jag minns att jag ansåg att hockeyatmosfär inte blir bättre än vad som låg i luften den kvällen (när Maple Leafs vinner Stanley Cup genom ett suddenmål i den sjunde avgörande matchen på hemmaplan kan det möjligtvis toppas).

Matchen då? Leksand ville ta kvalserierevansch och gjorde det. I en jämn och inte särskilt välspelad match gjorde Ric Jackman mål med ett slagskott från slottet och Morten Green drog fördel av en miss från Juha Pitkämäki.

***

Mer då? Mja, jag vet inte. Ska jag vara ärlig så har jag inte så många matchbilder i huvudet. Siljansderbyn tenderar att vara täta, jämna och oftast inte särskilt kul att titta på. Det rör sig sällan om överlägsna resultat och även om det blir så brukar det bero på att siffrorna har runnit i väg mot slutet.

Ändå känner man sig alldeles omtöcknad efter slutsignalen.

***

I tävlingssammanhang står det, om jag har räknat rätt, 13-8 till LIF i matcher.

***

Det mest färgstarka minnet måste väl ändå vara att Mora spelade i Elitserien när Leksand inte gjorde det. Välkommen till verkligheten. MIK fick ta del av lockout-säsongen.

Där satt jag med min vän från Mora i skolcafeterian, den ende som ville prata hockey, när alla andra skadeglada, ogynsamma jävlar skrattade.

Det var lika tufft det. Jag hade levt och verkat i den där satans ishallen och så satt han där, med sitt lag i Elitserien på ett bananskal och i hög grad tack vare Leksand, och kände sig nöjd med värvningen av Marian Hossa. Tro fan det.

***

Med åren har jag försonats med tanken.

Många andra verkar inte ha gjort det. Den ständiga och kontraproduktiva debatten som befläckar varenda kommentatorsfält lär väl rasa vidare.

Min åsikt är att utan de svart-grön-vita-röda-vad de nu är, så skulle den allsvenska säsongen kännas övermäktig, ännu fulare, ännu jävligare.

Derbyt är en fest. En anledning att komma hem.

LÄNGE LEVE DERBYT!



Jesper Eriksson

”Får jag svära? Bra. Då tycker jag att det är ren och skär jävla parodi.”

– Micke Sundlöv, Brynäs sportchef, hösten 2004

***

Okej. En användbar tumregel:

Alla sorters förändringar av förutsättningar och regler fungerar, rent generellt, alltid till Leksands nackdel.

Införs en regel om två minuters utvisning för puck över sargen, ja, då vet man att Calle Steen kommer dra trissan över planket åtminstone en gång per match.

Införs en regel om att domaren ska släppa pucken strax efter att båda lagen bytt, ja, då vet man att domaren kommer att släppa pucken när Leksand ut tagit målvakten, trots att tekaren Niklas Persson fortfarande befinner sig strax utanför sitt eget bås.

Införs det striktare regler mot hakningar, ja, då vet man att Magnus Österby kommer att strunta i det.

***

Men ibland, minsann, blir det annorlunda.

***

Säsongen 2004/05 vändes spelplanen på ända.

Strejk i NHL och alla superstars var up for grabs.

Högst jublade Modo som kapade åt sig Peter Forsberg, Markus Näslund, Tommy Salo, Dan Hinote, Mattias Weinhandl, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Pierre Hedin, Bryan Muir, Frantisek Kaberle och Adrian Aucoin.

Frölunda och Linköping kunde knappast heller klaga på sina tillskott.

Och Mora, av alla lag, dunkade in Marian Hossa.

***

Men det var en minerad mark det handlade om.

Modo gick det i slutändan åt fanders för. De hackade hela säsongen och åkte ut i kvarten mot Färjestad.

Vad Brynäs tyckte kan ni se i inledningen av det här inlägget. De hamnade i kvalet.

Regerande mästarna HV 71 gjorde misstaget att inledningsvis hålla fast vid att de skulle klara sig med sin SM-vinnande trupp. De missade slutspel.

Dessa problem nådde även allsvensk nivå.

Skellefteå, en av storfavoriterna till att steget upp, förstörde stämningen och lagbygget genom att peta undan förstemålisen Sean Gauthier och i stället, i sista stund, ta in Mike Dunham.

***

Som sagt, det var en frestande, men riskabel väg som de svenska sportcheferna färdades på.

Säsongen 2003/04 hade sannerligen inte varit sportchef Anders ”Masken” Carlssons år (men mer om det inom de närmsta veckorna).

Det var inte direkt så att man räknade kallt och lugnt med att han skulle visa den rätta fingertoppskänslan.

***

Och starten på arbetet efter degraderingen våren 2004 var kanske inte den mest lyckade. Han värvade trots allt Mikko Rautee.

Men sedan rullade det plötsligt på.

Johan Hedberg värvades. Drömliraren.

Och senare under sommaren kom nästa stjärnförstärkning, den 24-årige kanadensaren Michael Ryder, som varit NHL:s mål- och poängstarkaste rookie under den föregående säsongen.

Hur fick man egentligen honom till Allsvenskan?

***

Skulle han leverera så mycket som man kunde förvänta sig på den här nivån?

Det skulle han.

Han öste in mål redan från början.

***

Säsongen gick.

Ryder toppade poängligan och bildade kedja med Niklas Eriksson och Niklas Persson.

Hedberg skulle snart vara frisk från den axeloperation som han genomgått under sommaren.

Men behövdes det inte en riktig stjärnback också?

Jo då, han skulle komma.

***

I november 2004 värvas en av Ryders lagkamrater från Montreal Canadiens, 29-årige backen Francis Bouillon.

***

På 21 allsvenska matcher gjorde Bouillon 18 poäng. I Kvalserien gjorde han, för backar, orimliga 13 poäng på 10 matcher.

På 32 allsvenska matcher gjorde Ryder 48 poäng och i kvalet stod även han för 13 på 10 omgångar.

Johan Hedberg stod nio matcher i kvalet och blev med 91,81 % tvåa i seriens målvaktsliga, slagen enbart av Johan Holmqvist.

***

Att Masken, där så många hamnade så fel, hade så makalöst hög träffsäkerhet på dessa stjärnor är förbluffande. Det finns nog inget annat som han mäktade med under sin tid som sportchef gjort mig tillnärmelsevis så imponerad av honom.

Och då har jag inte ens nämnt att han lagom till slutspurten presenterade ett nyförv till.

Mikael Karlberg.

***

Och en liten detalj till.

Leksand gick upp i Elitserien våren 2005.

Det har man inte gjort om sedan dess.



Oskar Klingborn

Gårdagens inlägg lämnade vi i totalt jävla mörker. En sparkad mytomspunnen stortränare, ett lag i kris och hotet om nedflyttning låg som ett stackmoln över Leksands Isstadion.

Vid den här tiden hade jag aldrig varit med om ett dåligt Leksand. Inledningen av 90-talet var jag för ung att minnas, allt jag visste var ett LIF som alltid låg i topp och alltid hade klassiska spelare i laguppställningen och alltid hade chans på SM-guld.

Min värld var upp- och nedvänd. Jag var orolig. Inte kunde väl Leksand åka ur?

***

”Det gick trögt i första perioden, men sedan gick ketchupflaskan upp i topp.”

”Fan vilket höjdarväder. En sån här dag skulle man haft en utomhushall att träna i.”

”Jag gick in i det här med ett öppet ansikte…”

”Jag hälsar press, tv, radio och framför allt massmedia välkomna.”

”Vi går ut och värmer upp i rektangulära cirklar.”

***

Enter Christer Abrahamsson, numera Christer Abris. Den toklegendariske målvakten. Det bindgalna fighterhjärtat. Den passionerade vinnaren. Samma dag som Tommy Sandlin lämnade Leksand i en bil mot Gävle presenterades ”Abris” som ny tränare för LIF med Dan Söderström som assisterande.

– Vi ska köra på som vanligt, men få in lite glädje i laget, sade han till Aftonbladet.

– Det är som ett krig, när Leksand kallar ställer man upp.

Som ny huvudtränare för Leksands IF utsågs alltså Tommy Sandlins motsats.

Raka motsats.

Spikraka motsats.

***

Tokiga Masar Manhattans ordförande Per Bjurman skrev sin mest klassiska krönika:

”I min lilla värld är ‘Abris’ en hjälte av samma oerhörda dignitet som Zeb Macahan – och av precis samma anledningar. Allt elände i världen kunde ju drabba resten av den tappra familjen Macahan hemma på gården och ibland såg det ut som om att hela tillvaron skulle gå över styr. Men när mäktige Zeb kom hem från sina långväga äventyr i bergen ställde han allt till rätta igen. ‘Abris’ kommer att göra likadant i Leksand.”

***

Allt det här bidrog givetvis till ett omänskligt tryck. Det kändes som att ALLA ville se Leksand lyckas. Den första matchen för firma Abrahamsson/Söderström kunde dock ha varit enklare – serieledaren Djurgården.

***

Mycket folk i Isstadion den kvällen. Elektricitet i luften. Nervositet utanpå kläderna. Över Superstars läktare rullades en banderoll med texten ”På den sjunde dagen skapade Gud Abris – vår frälsare” ut.

Abris klev ut ur omklädningsrummet på sin golgatavandring mot båset och möttes av en stående publik som applåderade och jublade.

En smak av väckelsemöte.

***

Nog var det skillnad i båset. Han drev på och skrek som en galning.

Leksand var det bättre laget i den första perioden. Trots ett flertal vassa chanser blev det ingen utdelning.

I den andra var de helt överlägsna. Fortfarande inget mål.

Men så – med 113 sekunder kvar av mittperioden lyckades LIF att trycka in pucken bakom Mikael Tellqvist. Målskytt: Niklas Persson.

Aldrig har ett grötmål varit vackrare.

”Pajen”, som i runda slängor spelat cirka tre sekunder under säsongen, och blivit utfryst av Tommy Sandlin, fick sin stora revansch.

Och sättet målet gjordes på – inga konster, inga krusiduller. Ett kampmål, byggt på ingenting annat än vilja. Kunde symboliken ha varit mer markant?

***

Leksand red ut en storm i den tredje perioden. Vinst med 1-0 över serieledarna.

Taket på ladan lyfte. Spelarna hoppade upp och ned. Och sedan bilden jag aldrig kommer glömma.

Christer Abrahamsson, 53 år gammal med tre SM-guld i bagaget, och Dan Söderström, 52 år med fyra SM-guld, sprang mot varandra och möttes i en omfamning. En freezeframe på den genuina glädjen.

Jublet ville inte sluta. ”Abris” klev ut på isen och sträckte ut sin knutna näve. Han klappade inte sina händer och tackade. Han sträckte ut sin knutna näve.

***

I nästa match plockade man nästa skalp – vinst mot serietvåan Brynäs med 3-1.

***

– Främst har glädjen kommit tillbaka. Redan när ”Abris” klev in i omklädningsrummet första gången, så skrattade alla spelare, sade Jens Nielsen till Dalarnas Tidningar.

– De träningar vi haft har genomförts i ett otroligt högt tempo. Samtidigt har vi återfått glädjen i laget, tyckte Magnus Svensson.

***

Vi vet alla hur det slutade. LIF klarade sig inte kvar.

Men det spelar liksom ingen roll – ifall jag printade ned en lista över mina 10 finaste Leksandsminnen så skulle matchen den 30 januari 2001 mot Djurgården ligga etta. Överlägset.

Det var så mycket känslor, vilja och framåtanda i hallen – inte bara hos spelarna utan även hos publiken – och allt brast liksom i kramen de båda tränarna emellan.

När jag tänker efter – inte ens de båda uppgångarna till Elitserien, segrarna mot Mora, Andreas Karlssons mål i sudden mot Färjestad – kan jämföras med glädjen och framtidstron som bultade i bröstet efter slutsignalen den där kvällen.

Jag hade vandrat i totalt beckmörker. Två och en halv timme senare befann jag mig i mitt mest positiva hockeyögonblick.



Jesper Eriksson

Tommy Sandlin.

Sju SM-guld. Ett VM-guld.

Denna gigant bland giganter.

Skulle Brynäslegendaren verkligen träna Leksand?

Jovisst, i mars år 2000 presenterades han som mannen att föra tillbaka LIF till glansen efter ett mellanår.

– Jag vet vad jag ger mig in på och vad som krävs, sade han till Dalarnas Tidningar.

Som assistent fick han Björn Åkerblom, vars huvudansvar blev att coacha laget.

– Min styrka är planering och att ha hand om träningar. Jag ser mig själv som hockeyutbildare. Därför är det en bra lösning med Björn som ansvarig för coachbiten.

***

Nog pysslade "hockeyprofessorn" med planering alltid. Varje spelare fick några pärmar med olika isträningar i och på tavlan i omklädningsrummet stod vilket pass som skulle köras. Ingen genomgång.

Jag var på den här tiden en pojkspelare som sprang runt i hallen vid varje ledig lucka i schemat. En märklig detalj som jag reagerade på (kanske som ett resultat av Kjell Mases terrorpass) var att Sandlin aldrig var med på isen. Han stod alltid i båset med en mikrofon.

***

Säsongen började bra. Seger mot HV71 i hemmapremiären och Robert Burakovsky, som innan starten varit ett frågetecken, levererade. En ny trepoängare plockades hem från Kempehallen tre dagar senare.

Sedan var det roliga slut och verkligheten hann ikapp.

Fyra raka förluster. Niklas Persson placerad i frysboxen. Greg Parks åkte hem. 11 mål i arslet mot Färjestad.

***

Efter novemberuppehållet publicerade medlemstidningen Leksingen en intervju med demontränaren. Där framkom det att Sandlin inte tyckte att den tunga sommarträningen gett några resultat, "snarare tvärtom". Han ansåg att också att de hade spelat med för många juniorer.

Svaren må ha varit sanna, men kändes ändå som märkliga punkter att ta upp offentligt. Bilden av ett Leksand med en negativ känsla i laget började framträda.

Värre skulle det bli.

I början av januari låg LIF under kvalseriestrecket för första gången under säsongen. Det blev ännu en tvåsiffrig förlust, den här gången mot HV71.

"En gång är ingen gång, men nu har det blivit två sådana här stjärnsmällar. Det är en gång för mycket och frågan är hur egentligen Leksands IF mår som förening. Något måste vara galet. Så här ska inte en elitserieförening uppträda och skämma ut sig" skrev DT:s Christer Sandberg i sitt referat efter matchen.

Tommy Sandlin fick kritik för sitt passiva beteende i båset.

– Det är väl en stämpel jag har fått på mig, att jag bara skulle stå där i båset, säger han till samma tidning.

– Men det är fel, jag skulle inte haft tio guld i dag om jag genom åren bara stått stilla där i båset.

I ett sista desperat försök övertalade han sportchefen Anders "Masken" Carlsson att göra comeback. Det gav ingen effekt.

***

26 april 2001 kommer det väntade beskedet. Tommy Sandlin får sparken.

– Vi måste göra allt, precis allt, som går att göra för att rädda kvar Leksand i elitserien, sade VD:n Jonas Bergqvist till DT.

– Vi har hela tiden trott på en vändning. Vi trodde till exempel att "Maskens" inhopp i laget skulle hjälpa till att lösa knutar men inget har fungerat som vi hoppades.

***

Tommy Sandlin framstod till en början som otröstlig.

– Nu är det över för alltid. Jag är 56 år och har gjort mitt som ishockeytränare. Dessutom vill jag aldrig uppleva det här igen, sade han till Aftonbladet.

Han var dock inte helt oförstående till beslutet:

– Som tränare har jag inte lyckats skapa harmoni i laget. Jag ser det här som ett personligt misslyckande.

Till Ulf Jansson kom svaret "verkligen inte!" på frågan om han rekommenderade yngre tränare att fortsätta sina karriärer.

***

Ulf Jansson var det, ja. Hockeyoraklet rasade över beslutet. Medförfattaren till Sandlins bok "Ett spel för livet" ansåg att styrelsen, Jonas Bergqvist och "Masken" hade tappat all trovärdighet. Över ett uppslag i Falu-Kuriren skällde och spottade han.

Jens Nielsen förstod inte kritiken. I samma tidning beskrev han sin åsikt:

– Tommys träningar var alldeles för dåliga. Han gjorde upp planeringen för hur vi skulle träna under säsongen redan i juni. Inte på en enda punkt har han ändrat sig sedan, trots vår tabellposition, trots hur vi spelat...

***

Tommy Sandlin prövade på ett gäng olika sysslor efter Leksand. Assisterande tränare åt bandylaget Sandviken, rädda AIK kvar i Elitserien und so weiter. Den 26 december 2006 avled Tommy Sandlin, 62 år gammal.

***

Ingen kan ta Tommy Sandlins framgångar ifrån honom.

Tyvärr fungerade det inte i Leksand.

Jesper Eriksson

Problemet med att skriva en lista som denna är inte att fundera ut 100 saker värda att nämna eller att googla fram lustiga länkar.

Nej, det stora dilemmat ligger i att skriva om höjdare som precis har skett.

Det säger nog sig självt att det är fan så mycket roligare att gräva i de gamla rullarna än att försöka omformulera en händelse som nyligen har skänkts spaltmeter på Masugnen.

Men det finns faktiskt äldre grejer som är rätt otacksamma att ge sig på:

1. Andra världskriget.

2. Mordet på Olof Palme.

3. Mötet mot AIK i Globen för åtta år sedan.

Minnet från tillställningen som sådant är sällsamt; gammalt och antikt, lämnat i en svunnen och mycket vackrare tid, men samtidigt så uttjatat och sentimentalt våldtaget.

För jag utgår från att ingenting har lämnats oberättat sedan den första april 2002. Dagen då landsbygden erövrade huvudstaden.

Den blåvita Globen.

Jens Nielsens 1-0 ur ingen vinkel på den numera firade NHL-målvakten Niklas Bäckström.

En nyskapad positiv energi som sedan bar laget hela vägen.

***

Leksand hade varit nere men uppe på fem i den föregående omgången.

Eller förresten, stryk meningen ovan. Hockeyn i sig är totalt ointressant den här gången. Åtminstone i jämförelse med vad som skedde på läktarna.

Jag har aldrig hört talas om en match, i någon sport, där hemmaarenan till 98 procent bestått av bortalagets supportrar - och vi pratar om en arena med kapacitet för 13.000 personer.

När media-Sverige hypade Djurgården och deras klack för det röda havet på Hovet tidigare i våras så misstänker jag att många leksingar slöt ögonen och tänkte tillbaks på den där dagen.

***

– Vilket otroligt stöd vi hade, synd att man inte fick vara med själv och spela, sade Peter Ekroth till Dalarnas Tidningar.

– Det är bara att ge Superstars en eloge som verkligen stöttar Leksand, det kändes som att komma tillbaka till den gamla goda tiden, sade Janne Huokko, då i AIK.

***

Än i dag återkommer man ofta till karnevalen i Globen. Äldre spelare som kommer till klubben har tillställningen som sitt starkaste pre-LIF-minne, yngre spelare har det som sitt första.

***

Ska vi göra ett till försök att beskriva matchen?

Det var tätt och jämnt och... äh. Som Oskar en gång skrev, ett stats.swehockey.se-screenshot säger mer än tusen ord, och sen kan ni, kära läsarkrets, do your own crying:

Kommer ni ihåg säsongen 2009/10?

Jag misstänker det.

Den var, bland mycket annat, trevlig ur juniorperspektiv. Joacim Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhörde lagets allra största stjärnor. Henric Andersén hoppade sig rätt in i folksjälen. Martin Karlsson retade med sitt diaboliska flin gallfeber på en hel serie. Och J20-laget gjorde magnifik succé och vann SM-guld.

Det har ju inte alltid varit så.

Under större delen av 2000-talet har man gjort bäst i att tala ganska tyst om Leksands unga satsningar. Den ene "supertalangen" efter den andre strandade snart av i, säg, danska andraligan.

Det finns speciellt ett gäng före detta ynglingar som får alla leksingar att helst av allt vända ner blicken i marken, byta samtalsämne eller bara svära som en borstbindare. Som familjemedlemmar som blir obekväma när släktens svarta får förs på tal. Eller alla amerikanerna som vägrade erkänna att de någonsin röstat på Nixon.

Det handlar inte om spelare som inte utvecklades och blev bra, utan snarare om spelare som blev bra någon annanstans i stället.

De kallas visst för "82:orna".

***

Vid millennieskiftet hade Leksand extremt framgångsrika och lovande juniorlag. De byggdes runt hockeygymnasiets urstarka årgång född 1982.

2000 blev det SM-guld för B-juniorerna.

2001 blev det SM-final för A-juniorerna.

Juniorlandslagen använde dessutom leksingarna som stommarna i sina lagbyggen.

Det här var gänget som skulle ta över som de nya stjärnorna. De som skulle föra vidare arvet från 90-talets superstjärnor somJohan Hedberg, Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Jonas Bergqvist, Per-Erik Eklund, Masken Carlsson, Andreas Karlsson och resten av gänget.

***

Och visst gick det bra för årgången.

Tio av dem har spelat i Elitserien:

Daniel Sperrle
Jimmy Danielsson
Lars Jonsson
Jörgen Sundqvist
Daniel Widing
Johan Eneqvist
Jonas Nordquist
Daniel Hermansson
Mikael Zettergren
Pontus Petterström

Tre av dem har nått Tre Kronor:

Jonsson
Widing
Nordquist

Jonsson och Nordquist har till och med spelat i NHL.

***

Så vad finns det att klaga på? Det gick ju helt okej.

Visst.

Problemet är att Eneqvist och Hermansson är de enda som överhuvudtaget har spelat i Leksand de senaste sex åren.

***

Gemensam nämnare för alla dessa spelare är att de lämnade föreningen under Maskens tid vid sportchefsrodret. Det största spillet kom våren 2003.

Våren innan hade Nordquist försvunnit till Rögle på jakt efter mer speltid.

Nu försvann fyra 82:or på ett bräde: Sundqvist, Hermansson, Eneqvist och Widing.

Widing följde Nordquists exempel och drog frivilligt med ambitionen att få spela mer, men varken Sundqvist, Hermansson eller Eneqvist blev erbjudna förlängning.

Värt att påpeka är att en av spelarna som fick förlängning var Tobias Holm.

Sedan dess har samtliga spelare, inklusive Nordquist, spelat elitseriehockey för andra lag än Leksand. Eneqvist i Djurgården. Övriga gänget minst en sejour var i Brynäs.

Där fick de sedermera sällskap av Jonsson.

För Holm... har det inte gått riktigt lika bra.

***

Det är naturligtvis inte rättvist att lägga över all skuldbörda på Maskens axlar. Spelarna själva och även tränarna har också en stor del i att det blev som det blev.

Likväl kommer det faktum att en hel gyllene generation mer eller mindre fullständigt slarvades bort under hans tid som ansvarig för alltid stå kvar som en av de allra största bockarna i kanten när hans tid i föreningen summeras.

***

Men det är klart. Det är ju inte så himla lätt. Som Masken själv uttryckte det när Petterström firade stora triumfer i Skellefteå och sportchefen pressades om det hela av Dalarnas Tidningar:

– Visst är Pontus duktig nu. Men vad skulle vi ha gjort av honom under tiden?

Oskar Klingborn

I begynnelsen var Olle Öst.

Under det glada 90-talet var han Leksands sportchef. Han hade som specialitet att redan i april, sisådär tre timmar efter att säsongens sista match blåsts av och efter att ha genomfört ett par högkalibriga värvningar, förklara Leksands trupp till kommande säsong som spikad, först av alla elitserielag.

1995/96 sportade han dessutom en trupp med enbart svenska spelare (och jo, du har rätt, det är lockande att tänka att det beror på att Jergus Baca spelade i Leksand säsongen innan) och de nästkommande tre säsongerna hade truppen enbart en utlänning och det var Jens Nielsen, dansken som är mer svensk än Emil i Lönneberga.

***

Under Anders "Masken" Carlssons efterföljande tid vid rodret blev det annat. Maskens trupper var aldrig någonsin spikade. Han var på ständig jakt och stack heller aldrig under stol med att lagbygget inte var komplett.

***

Så kom då Mikael Lundström in i våra liv våren 2006. Utåt sett hade han en annan attityd än Masken. Han tonade ner alla förväntningar på värvningar under säsongen. Men det var uppenbart att taktiken egentligen var en annan. För ofelbart så dök det ändå upp spelare under seriens gång.

Hans forte var att januarivärva, under den sista månaden innan transferdeadline.

***

Under Lundströms tre år i föreningen levererade han sammanlagt sju spelare under årets första månad.

***

2007 plockade han in backen Dan Johansson och målsprutan Martin Bartek. Johansson fick knappt spela alls under återstoden av säsongen, men Bartek gjorde sex mål och tio poäng på bara fem grundseriematcher. I kvalet vann hans Leksands poängliga med åtta poäng.

***

2008 hade Leksand redan under hösten stjärnspelare som Ed Belfour, Tomi Pettinen, Jan Huokko, Mikael Karlberg, Juha Lind och seriens poängkung Jens Bergenström i laget. Och mer lovades det att det skulle bli. Det galnaste och mest envisa ryktet var Teemu Selänne, men även namn som Lars Jonsson och Andreas Karlsson återkom ofta i spekulationerna.

Rykteshetsen gick på högvarv den sista veckan innan backen Ric Jackman och anfallaren Michal Grosek presenterades.

Jackman gjorde sex poäng på åtta grundseriematcher och i kvalet gjorde han nio poäng och sköt hela fyra mål, bland annat det avgörande i 2-0-segern hemma mot Mora.

Grosek kom att stämplas som en flopp, men lyckades trots sina loja utstrålning i alla fall göra tretton poäng på sammanlagt sjutton matcher i föreningen.

***

2009 hade man före säsongen spetsat laget med bland annat Pelle Prestberg. 19 januari säger SVT:s lokala nyheter att Leksand gjort klart med backklippan Antti-Jussi Niemi och anfallaren Robert Petrovicky, som vunnit Leksands poängliga i kvalet 2008.

Leksand dementerar att något är klart, men spekulationsmaskinen har ännu en gång tuggat igång.

Några dagar senare presenteras så Niemi som klar. Den sista januari kommer ytterligare ett besked. Leksand har värvat igen, inte bara Petrovicky, utan också centern Mathias Johansson från det ekonomiskt krisande Malmö.

Ni minns säkerligen hur Niemis säsong tog slut med ett rejält brak i kvalets andra omgång. För Petrovicky knöt det sig fullständigt och han lämnade kvalet poänglös. Johansson satte ett par potentiellt viktiga mål, men fick ändå inte förlängt kontrakt efter säsongen.

***

Låt oss sammanfatta.

Sju spelare:

Dan Johansson
Martin Bartek
Ric Jackman
Michal Grosek
Antti-Jussi Niemi
Robert Petrovicky
Mathias Johansson.

Antal NHL-matcher: 1052

Antal elitseriematcher: 916

Antal matcher under resterande delen av säsongerna de kom till LIF: 99

Antal poäng på dessa matcher: 58

***

Resultatet av värvningarna må ha varit varierande, men att som allsvensk förening kunna kapa åt sig så erfarna och profilstarka spelare är minst sagt imponerande.

Januaripulsen har blivit en tradition som man har vant sig vid att leva med varje år.

Frågan är, nu när budgeten och satsningen är en annan, hur det kommer att kännas januari 2011.

Oskar Klingborn

I går pratade vi om hur de tog sig dit. Nu är det dags att gå vidare till hur det gick till när Leksand faktiskt spelade SM-slutspel 2003.

Det visade sig alltså bli den enda gången under hela 00-talet. Detta kan ställas i relief mot 90-talet när Leksand gick till slutspel sju gånger på raken från 1993 till 1999. Då var ens största bekymmer att det verkade omöjligt för LIF att ta sig förbi kvartsfinalerna. Åh, den naiva ungdomens sorgfria dagar.

***

Den här gången var play off-spelet en ren bonus, inte "gubbarnas sista chans till SM-guld" som det brukade heta under andra halvan av Tomas Jonsson-paradiset.

De regerande mästarna och serietvåorna Färjestad mot nykomlingen Leksand som skulle vara tvungna att klara sig utan ryggskadade stjärnan Jens Nielsen.

Det var en matchserie med en rimligtvis given vinnare, den typ av matchserie som Mats Wennerholm brukar förklara "bara kan sluta med 4-0 i matcher".

***

Färjestad står knappast speciellt högt i kurs i LIF-kretsar nuförtiden, men nu är det i alla fall fyra år sedan man senast möttes i en tävlingsmatch.

På den här tiden möttes man mest hela tiden och man var naturligtvis dödstrött på de där jävlarna, som dessutom envisades med att vara förbannat bra.

Och oj, vad det fanns spelare att irritera sig på. Jörgen Jönsson och Peter Nordström naturligtvis. Och Pelle Prestberg. Den ständigt klubbviftande målisen Sinuhe Wallinheimo. Den gamle LIF-dödaren från 1997, Claes Eriksson. Och de dryga bråkstakarna Calle Steen och bröderna Trygg. Och, givetvis, Marko Jantunen.

Det var i sig tillräckligt för övertyga sig själv om att mirakel kunde hända.

***

Och det vore väl dumt att ge upp på förhand.

***

När första matchen, i Leksand, drog igång verkade det dock som att det skulle ha varit lika bra.

27 sekunder gick. Sedan gjorde Peter Nordström 0-1.

Who were we trying to fool?

Klart att klasskillnaden var för stor.

***

Nja.

***

En kvart in i första perioden, efter en hel hög med utvisningar, hände plötsligt det fullkomligt osannolika. Hans Lodin, av alla människor, fyrade av ett utsiktslöst skott från mittzon – i mål. Det var det fina med Wallinheimo. Han var inte bara bindgalen, han var dessutom ganska dålig.

Plötsligt var man med igen och i andra perioden såg det omöjliga ut att faktiskt bli verklighet.

Först: 2-1. Henrik Nordfeldt.

Sedan: 3-1. Tomas Forslund, som knappast varit någon målspruta under säsongen.

***

3-1 med en period kvar. Vad var på väg att hända?

***

Fem minuter in i sista perioden kom 3-2. Men visst skulle det väl hålla ändå?

***

Perioden betades sakta men säkert av och såg ut att vara i hamn. Då glömde Leksand bort det där med disciplin, medan domaren glömde bort att man inte måste döma för allt.

***

56.12. Micke Pettersson. 2 minuter för slashing.

57.01. Christer Olsson. 2 minuter för crosschecking.

57.49. Hans Lodin slår till Nordström som faller lätt. 2 minuter för roughing.

Och så 58.15. 3-3. Dieter Kalt.

***

Ridå.

Stämningen var hätsk mot domare Ulf Rönnmark.

Leksand var i spillror.

I förlängningen dröjde det bara femton sekunder innan Hannes Hyvönen avgjorde matchen.

***

Efter matchen stängdes Christer Olsson av två matcher för sin utvisning i slutskedet. Även Lodin anmäldes till disciplinnämnden av Färjestad, men friades.

***

I andra matchen, i Karlstad, blev det aldrig riktigt, riktigt spännande. Färjestad befann sig i förarsätet från början till slut och med fem minuter kvar gjorde man 4-1 i tom bur, med en man utvisad.

Men en viss puls piskades upp i slutet av matchen. Johan Eneqvist, en av matchens bästa leksingar, åkte sig fri i matchens sista minut, drogs omkull och fick straff.

Mikael Karlberg tog hand om straffen, satte den snyggt och gjorde därmed sin femte poäng i slutspelet. Efter målet jublade han högt, dunkade med klubben i isen och pekade sedan med den mot Wallinheimo i buren. Än tänkte man inte ge sig.

***

Och i match tre, i Leksand, fick man i alla fall en liten revansch.

Skotten vann Färjestad med 36-19.

Men Sean Gauthier, som efter en ojämn start på säsongen växt ut till en av Elitseriens allra bästa spelare, var svindlande bra i målet och Leksand vann med 2-0. Karlberg spelade fram till båda målen.

***

Nu räckte det inte längre än så.

Två matcher i Karlstad. Två 4-1-förluster. Och så var en av de roligaste säsongerna i mitt LIF-liv över.

***

Det var väl helt enkelt aldrig speciellt nära att gå vägen, men det spelar ingen roll, bättre än så här blev aldrig Leksand under 00-talet.

Oskar Klingborn

Ett utdrag ur elitserietabellen med en omgång kvar vårsäsongen 2003:

8. Södertälje 49  17 9 23  112-126  66
9. Leksand 49  18 6 25  139-134  65

Ett utdrag ur spelschemat för den sista omgången:

Södertälje-Leksand

Förutsättningarna var alltså glasklara. Leksandsseger efter full tid och Leksand går till slutspel, något annat och det blir Södertälje som tar den åtråvärda platsen.

***

Det känns som en ovanlig ynnest att med ett svenskt klubblag i ishockey få uppleva en match av den här cupmatchkaraktären. Speciellt med Leksand som dessutom rent generellt har slutat spela slutspelshockey.

I stället brukar det antingen handla om matcher där man har kniven mot strupen för att man om man förlorar är ute ur spelet ELLER om matcher där man har möjligheter, då en vinst gör att man säkrar en kval-, slutspels- eller elitserieplats.

Att båda dessa faktorer möts i en enda allt eller inget-match brukar man få nöja sig med i fotbollslandslagets kvalmatcher.

***

Södertälje mönstrade en förstakedja med de blivande LIF-favoriterna Juha Lind och Tony Virta. Dessutom hade man Stefan Bemström, Jukka Tiilikainen och Gabriel Karlsson i laguppställningen.

Leksand i sin tur hade en förstakedja bestående av den sanslöst erfarna och populära trion Jens Nielsen, Mikael Karlberg och Niklas Eriksson. De skulle alla spela gigantiska roller i matchen.

***

Det skulle visa sig att matchens mest avgörande skeden skulle komma vid dess början och slut.

***

Redan efter 91 sekunder drar Leksands kapten Christer Olsson på sig två minuters utvisning för fasthållning av klubba.

Aj då.

En mardrömsstart? Skulle det bli en sådan match?

Inte direkt.

***

Hur bra Karlberg och Nielsen var i box play på den tiden vet vi redan. Det skulle betala sig igen.

***

Nedsläpp i Leksands zon.

Karlberg tekar pucken till Nielsen och sticker iväg.

Nielsen ser det och slår en perfekt passning tillbaka till centergeniet.

Karlberg åker sig fri och skjuter.

0-1. I box play. Efter 99 sekunder.

***

Mardrömsstarten förvandlades alltså till en drömstart. Men det var inte tillräckligt för att glida ifrån till en bekväm seger.

Södertälje vinner skotten i varje period. Sean Gauthier är alldeles, alldeles fenomenal i Leksands mål. Jens Nielsen åker sig igenom en gång, rivs ner, men får ingen straff.

Spänningen håller i sig.

***

Om det första målet kom till på ett märkligt sätt (i box play) så var det inget mot det andra.

57.47 in i matchen. Fortfarande 0-1. Södertälje tar ut målvakten Rolf Wanhainen.

Modigt. Men är det inte lite väl tidigt?

Det är just vad det är.

Karlberg, igen, hittar fram till Niklas Eriksson som kommer fri mot det tomma målet.

Just när han ska skjuta dras han omkull av Peter Ahola.

Pucken är inte i närheten av att gå in, men domaren dömer ändå, helt enligt regelboken, 0-2. 57.56.

***

Matchen såg ut att vara avgjord. Men en märklig match nöjer sig inte med att sluta utan ytterligare dramatik.

***

Den normalt sett så nyttige Micke Pettersson verkar glömma bort fullständigt vad som pågår och drar på sig en huvudlös utvisning för crosschecking bara sju sekunder efter 0-2-"målet".

Södertälje tar ut keepern igen och Antti Törmänen reducerar med 54 sekunder kvar och SSK är återigen bara ett mål från slutspel.

***

Men det stannar där. 1-2. Leksand vinner. Går till slutspel. Leksands första och, som det skulle visa sig, sista gång på hela 00-talet. Och Karlberg vinner poängligan i Elitserien.

***

Att Leksand spelar sådana här matcher är fantastiskt.

Att Leksand faktiskt vinner sådana här matcher, ja, det är monumentalt.

Oskar Klingborn

Det finns egentligen inget nytt att tillägga. På samma sätt som Oskar älskar Niklas Persson så älskar jag Niklas Eriksson. Jag blottade bröstet i en kärleksförklaring tidigare i våras:

"Jag förstod aldrig då.

Jag var en ung hockeygymnasieelev i Leksand och hade förmånen att stå bakom de gamla trästolarna uppe på VIP-läktaren i den gamla ladan. Framför mig satt forntida ess som Söderström, Åhlberg och Labraaten. Gubbmaffian skrädde inte orden. När Torgny Löwgren blev frispelad gormades ”Fel kille!” så högt att isoleringen skallrade.

Jag höll med drevet om att Eriksson var en skugga av sitt forna jag, att alla de där poängen från den första halvan av nittiotalet hade förvandlats till en tafflig puckföring och att han inte kunde göra mål även om buren var tom.

Men något år senare slutade jag spela hockey själv. Jag gled ifrån den malande äta-sova-träna-rutinen, tänkte djupare och såg saker som tidigare var dolda:

Niklas Eriksson var inget annat än en tvättäkta working class hero.

Han var huvudpersonen i en Springsteen-låt, en hederlig kille som dök upp varje dag vid stämpelklockan, tog jobbet och aldrig gnällde. Han var en sån som skulle ha platsat i USA:s OS-lag 1980.  Han var en ödmjuk ettrig iller med ett hjärta som bankade och slet oupphörligt."

***

Svagt och lite för sentimentalt, jag vet. Tur att det finns andra som är bättre på att uttrycka sin känslor. DT:s mittfältsmotor Carl-Johan Bergman avslöjade i en intervju med bloggen vem som var hans favorit:

– Ja, Niklas Eriksson! Jag har inga speciella matchbilder som jag ser framför mig när jag tänker på honom. Det är mer situationer nere i sarghörnet, med hans vilda blick, svettiga ansikte, och hjälmen lite uppskjuten i pannan. Det känns som bilden av den totale lagspelaren. Han har dessutom en integritet som jag har beundrat många gånger.

Kort och koncist.

***

Som vi har hånat och spottat på säsongen 05/06. En av förklaringarna till katastrofen var att man inte lyckades behålla tillräckligt många tongivande spelare från den allsvenska säsongen.

Men det är inte hela sanningen.

Vissa fick inte vara kvar.

Niklas Eriksson var en av dem.

***

Den 26 april 2005 har sportchef Anders "Masken" Carlsson stämt träff med Niklas för att prata framtid. Superstars hemsida hann ta ett snack med honom:

– Allt beror lite på vad han har att erbjuda men Leksand är självklart mitt förstahandsalternativ.

– Jag har sagt det flera gånger förut, men jag skulle tycka det var jättekul att spela i den nya arenan. Har man spelat i en lada i 17 säsonger så vill man vara med i det nya bygget också.

Mötet resulterade i en kalldusch. Niklas skulle inte få spela i den nya arenan. Maskens förklaring:

– Jag förstår att många är upprörda över det beslutet. Det var inte särskilt roligt att sitta där och tala om för honom att vi inte ville förlänga hans kontrakt, det kan jag lova.

– Vi bedömde att han med Elitseriemått mätt högst skulle platsa i fjärdefemman. Med åren har han också fått en rätt ansenlig lön och han blev helt enkelt för dyr för fjärdekedjan.

***

Det är lätt att romantisera i efterhand, och ja, kanske att man kan förstå sportkommitténs beslut. Samtidigt blir man även klok i efterhand, och ja, vi kan väl säga att en spelare med Niklas Erikssons historia i klubben hade behövts i den legoarmé som utgjorde Leksand 2005/06.

***

Man kan prata om värdiga och ovärdiga slut. Supportrarna rasade och Dalarnas största gubbrockare, Per Bjurman, var knäckt och besviken. Ett utdrag från en intervju med Superstars:

- Jag tycker det är väldigt ledsamt. För det första för att Niklas är en god vän och det gör mig ont att se honom få en sån här käftsmäll. Men jag tycker också, som supporter, att det är trist att se att man gör sig av av med det jag uppfattar som lagets själ och hjärta. Fan, vi byter ju halva truppen varje säsong. Det är lättare att hålla reda på vilka som spelar i fucking Färjestad än vilka som är leksingar. Vad är det för skit?

Något speciellt minne av/om honom?

- Tja, det finns många. Men efter AIK-matchen våren 2002, när vi gick upp förra gången, kom Niklas klättrande upp på läktaren, med skridskor, så vi kunde kramas lite. Det var stort. Jag minns också efterfesten den kvällen. Det är jag mer tveksam till om Niklas gör...

***

Niklas Eriksson avslutade sin aktiva karriär med två säsonger i italienska Brunico. Därefter tog ett annat kapitel vid - som hockeytränare.

Trots det tråkiga slutet ville han komma tillbaka och fick kröna sitt 00-tal med att leda Leksands J20-lag till ett SM-guld.

Och så kom det sig, fem år efter den iskalla separationen, att han blev a-lagstränare med allt vad det innebär.

Vad Erikssons eftermäle ska bli är än inte bestämt.

Vi får nog anledning att återkomma vad det lider.

Jesper Eriksson

Vi har nog alla hört eller läst det åtminstone femtio gånger.

”Ja, jag antar att Leksand laddar för, vad heter det nu igen, Återtåget… eller rättare sagt Återtåg nummer, vad är det nu, trettio? De får väl hoppas att det inte spårar ur.”


Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha.

Stop it, you’re breaking my funnybone.

***

Det där satans jävla ordet. Återtåget.

Som var så fint och glädjande i början. Som sedan har växt till att stundtals vara mitt allra mest hatade tåg. Vilket är hårda ord med tanke på alla gånger som Tomas Ledin dragit ihop Rocktåget.

Jag ska försöka att hålla detta kort, jag vill inte att den här listan ska förfläckas alltför mycket av brutal ilska.

***

Så här var det.

Så länge begreppet Återtåget var något som någon med anknytning till Leksand faktiskt använde sig av var det något väldigt bra.

Det seglade upp i våra medvetanden var när Leksand 2001 åkte ur Elitserien för första gången någonsin. Superstars lanserade uttrycket och tillsammans med den enkla men mäktiga ramsan ”Vi ska tillbaka!” utgjorde det en älskvärd kuliss till de allsvenska matcherna. Och det gick dessutom alldeles förträffligt. Man förlorade knappt en enda match och gick upp igen på direkten

***

Det var sedan det spårade ur (pun intended).

Leksand lade konceptet bakom sig. Det tycktes däremot ingen annan göra.

I stället har det blivit ett av de allra mest bestående intrycken/villfarelserna/uttrycken/referenspunktenerna som utomstående återkommer till när man pratar LIF med dem. Det är där uppe i toppskiktet med favoriter som:


”Leksand måste lägga det här med Lirarnas Lag bakom sig.”


”Media gullar med Leksand.”


”Leksand är för litet för ett stort hockeylag.”


”Leksands spelare måste visa hjärta.”


”Det spelar ingen roll hur överlägset man vinner grundserien.”


***

Nej, det får räcka här. Jag avslutar nu. Se det som en manifestation att jag har lämnat det hela bakom mig.

Snälla motståndarsupportrar, hockeykrönikörer och rubriksättare: gör det ni också!



Oskar Klingborn

Har ni sett SVT:s humorprogram ”Ingen bor i skogen”?

Om inte, så kan jag berätta att en av de åtta huvudkaraktärerna är en perfekt återgiven schablonbild av en vaktmästare – dålig hygien, bitter och missunnsam.

Och jag tänker alltid på Hans ”Spol” Jansson.

Jämförelsen är givetvis fruktansvärt orättvis, Spol-Janssons liv var absolut ingen komisk tragedi, men emellanåt framstod han faktiskt som en seriefigur. Kepsen, den höga rösten och det något ambivalenta förhållandet till sin arbetsgivare.

***

Leksingar vill gärna tro att Jansson är västvärldens mest berömde ismaskinist. Om det stämmer vet jag inte, men faktum är att han är den enda icke-hockeyspelaren med anknytning till kommunen som har legat på en innelista i Expressen. Länge dessutom.

Men innan de större delarna av Sverige upptäckte honom så levde vi bredvid.

Alla som någon gång spelat åtminstone en sekund i en LIF-tröja på någon nivå har hört Jansson orera, fäkta och skjuta citat från höften. Här är mina tre favoriter, som jag har haft förmånen att både få se och höra live:

3. Spol-Jansson har ett tusental oneliners på kontot. Den finaste av dem alla, enligt mitt sätt att se på det, är ”den dagen den sargen”. Uttrycket blev sedan något så barnsligt som ett begrepp i min umgängeskrets.

2. Under ett år som B-pojk hade vårat lag en ung hjälptränare. Vi befinner oss i slutet av 90-talet, när en ring i överkanten av örat fortfarande var socialt gångbart, och vår unga tränare hade skaffat sig just en sådan. Spol-Jansson, känd som en nyfiken man, fick syn på den blanka ringen, frågade (eller ja, vrålade, vilket var hans röstnivå by default) vad det var ”för jävla plotter” och slet ur smycket från örat.

1. A-laget, som kvällen innan har kommit hem från en förlustmatch, har förmiddagsträning. Isen var helt ledig efter de stora killarnas träning så jag och några polare passade på att lattja lite. Medan vi byter om, och a-laget kliver av isen, stöter de på Jansson i korridoren, som med århundradets största leende och en väldigt hånfull röst utbrister i: ”Titta på dom! Här kommer dom! Stjärngossarna! Fan vad bra ni är!”

***

När den nya arenan stod klar år 2005 fanns inte Jansson med i uppställningen längre. Jag gjorde lumpen och missade vad som egentligen hade hänt. Vissa sade att han hade slutat självmant och var på väg till Mora, andra sade att han hade blivit utsparkad och att kollegorna till sist inte orkade med honom.

Egentligen spelar det ingen roll vilket av alternativen som är sant – Jansson var fortfarande densamme. Under den trasiga elitseriesäsongen fick Expressen tag i honom, som den enda invånare ute på Noret, och så här lät det:

– De har ersatt tio spelare med tio nya. Det går inte bara att köpa en utländsk spelare som man köper köttfärs på extrapris för 29:90 på Hemköp.

– Alla har väl gått i ide och spelarna sitter i krismöten.

***

Kanske steg berömmelsen honom åt huvudet. Han tjatade faktiskt länge om att han hade fått en kyss av Marie Lehmann. Men jag vettefan.

På ett sätt så symboliserar han det ständiga gnället från vissa delar av publiken, samtidigt som han också symboliserar…, ja, sig själv.

***

Vad gör Jansson i dag? Enligt rykten träffade han en dam och är nu bosatt i Järvsö.

Vi får hoppas att Hans Jansson, denna oroliga själ, äntligen har funnit ro.



Jesper Eriksson

Vi har redan flera gånger varit inne på det motorstopp som var säsongen 2006/07. Spelet under den finske tränaren Jukka Rautakorpi fungerade inte och man hankade sig till kvalet efter en tredjeplats i grundserien. Elitseriechansen försvann i den sjunde kvalomgången, efter att Leksand då enbart tagit en trepoängare.

Den misslyckade säsongen fick konsekvenser. På flera sätt.

***

Strax efter säsongen bröts kontrakten med båda målvakterna Peter Hirsch och Joni Puurula, med backen Ilkka Vaarasuo och med målsprutan Pasi Saarela. Det ryktades även på sina håll om att Niko Mikkola och Magnus Hedlund skulle hänga löst.

Den sistnämnde skulle komma på tapeten igen.

***

Att missa Elitserien är inte gratis. Knappast att sparka spelare heller.

I maj 2007 publicerar Dalarnas Tidningar sensationella uppgifter. Leksand vill låna pengar av tre spelare. Jan Huokko, Mikael Karlberg – och så Magnus Hedlund.

Leksands förslag gick ut på att spelarna skulle sänka sina löner med femtio procent för att sedan kompenseras för det ”när Leksand var tillbaka i Elitserien”.

­– De killar som vi har frågat är spelare med stort klubbhjärta och jag tror att det ska lösa sig, säger Leksands vd Håkan Åman till tidningen.

***

Bortsett från det tämligen odiskutabla tecknet på att ekonomin inte var vad den borde väckte det hela än del funderingar till liv.

Huokko och Karlberg var kanske en sak. De var rutinerade, rimligtvis välavlönade och hade under föregående säsong varit kaptener i laget.

Men Hedlund?

Den 25-årige, tidigare supertalangen, vars karriär hackat sig genom toppar och dalar. Han gjorde en väldigt fin säsong för Leksand i Elitserien 2005/06, men hade under den nyss avslutade säsongen haft svårare att få spelet att klaffa och hade spelat både anfallare och försvarare.

Varför just han? Tjänade han verkligen så mycket? När han pratade med tidningen verkade han lika frågande själv.

”Varför tror du att just du fått frågan om lån?

– Det har jag faktiskt ingen aning om.

Hur hög lön har du?

– Det är inget jag vill gå ut med i tidningen. Men jag tror absolut inte att jag är topp tre i laget.

Sitter du på ett långtidskontrakt?

– Nej, det går ut efter den här säsongen och är på ett 1+1 år. Det skrevs innan ett tidigare 1+1-kontrakt gick ut.”

***

Det är oklart hur dessa uppgifter nådde massmedia, men oavsett vilket verkade Håkan Åman inte direkt talträngd inför situationen. Och att han satte press på dessa spelare genom att bekräfta deras namn och appellera till deras klubbhjärtan är onekligen uppseendeväckande.

***

Huruvida Huokko, Karlberg och Hedlund gick med på dealen eller inte har fortfarande inte framkommit.

***

Säsongen 2007/08 gick inget vidare, varken för Hedlund eller för den också påstått löshängande Mikkola.

Mikkola skadade ryggen på försäsongen, missade första halvan av säsongen och fick sedan lämna föreningen under lätt tumultartade former när skadan väl var läkt.

Hedlund tog aldrig någon ordinarie plats i kedjorna, utan agerade i stället försteinhoppare när någon anfallare saknades. Lagom till kvalseriedags var han så utfryst att han inte bokfördes för en enda match och inte ens var med och tränade. Sin sista match i föreningen gjorde han uppsatt som sjundeback i grundserieavslutningen borta mot Nybro.

Sedan dess har Magnus Hedlund gjort en halvdan säsong i Danmark, varvat ner, gjort comeback i division tre för Ludvika och sedan återvänt till Danmark. Förhoppningsvis kan han vid 28 års ålder få ny fart på karriären.



Oskar Klingborn

***

Om poängligasegern 02/03 är en av huvudanledningarna till att Mikael Karlberg ska benämnas som en ”stor spelare”, så är återkomsten till Leksand – mitt under ett galet återtåg – händelsen som befäste epitetet.

Jag minns en bortamatch mot Brynäs år 2003. Jag åkte med Superstars och på resan till Gävle satt jag med eldsjälen och legendaren Carl-Johan Rapp. Han var segerviss, glad och den Rappen som bara Rappen kan vara.

Matchen slutade i förlust.

På vägen hem var inte Rappen den Rappen som bara Rappen kan vara. Han var vansinnig och besvikelsen låg som en hinna över honom. Men han fann tröst i ett löfte:

- ”Challe” kommer tillbaka. Det har han lovat mig.

Jag misstänker att många inte tog honom vid orden, jag gjorde definitivt inte det. ”Challe” var förlorad, det visste alla.

***

Trots ett smörgåsbord av spelare – Buillon, Ryder, Eriksson, Olsson, Ollas, Bergenström – så hackade faktiskt spelet. Förra gången i Allsvenskan hade laget knappt förlorat en match men under den här svängen var saker och ting inte lika självklara.

Några dagar innan det berömda januarifönstrets stängning började det viskas om att Karlberg var på väg tillbaka, och den här gången på riktigt:

- Jag och Leksand håller kontakten. För tillfället är det dock inte aktuellt att flytta hem, sade Karlberg till Dalarnas Tidningar.

Han lade dock till:

- Det kan gå fort i den här branschen…

Och nog gick det fort alltid. Efter några dagar, och lite ihärdigt arbete av sportkommitténs Olle Öst skeppades ”Challe” hem igen. I Häradsbygden möttes han av banderoll med texten:

”KARLBERG CITY. Population: 15429 + 3. Det här glömmer vi aldrig/Superstars”

”Challe” till DT om mottagandet:

- Jag blev chockad – och rörd.

Jag antar att det var där och då som den tidigare förälskelsen ändrade FB-status till ”i ett förhållande”.

***

Men en comeback är ju inte likställt med någonting gott förrän den första matchen har spelats – eldprovet. Det är inte ofta det slutar i att det visar sig att tiden har stått stilla, gårdagens inlägg är ett gott exempel på det, och man kan utan problem förstå att killen var nervös efter det grandiosa välkomnandet:

- En flagga eller nåt i den stilen. Men så här stort trodde jag inte att det skulle bli. Visst blev man lite spänd efter det mottagandet, erkände han.

Men som ni minns – det fanns inget skäl till oro. Till och med Curt Lundmark hade kunnat förstå att kombinationen Ryder/Karlberg var en match made in heaven.

***

Motståndet var Skellefteå och fem minuter efter nedsläpp gjorde han mål.

På ett direktskott!

Det stod klart att kvällens match skulle bli en tillställning att minnas.

I efterhand kan jag erkänna att jag fick kolla upp slutresultatet, förlust med 4-5 (och det var Sundqvist, våran Sundqvist, som trillade in det matchavgörande målet), men jag glömmer inte att Karlberg gjorde tre poäng och var någon hundradel från att kvittera.

***

Fem år försent kom ”the Lemieux moment.” Det finns ingen anledning för mig att redovisa hur sagan slutade.

Det finns heller ingen anledning för mig att hoppas på att något liknande ska hända igen.

Tanken är lockande – och måhända realistisk. Någon dag ska ju killar som Oliver Ekman-Larsson, Niklas Persson och bannemig Mattias Ritola hem.

Men den sjunde februari 2005 ser vi aldrig åter.



Jesper Eriksson

I går nämnde vi namnet Mario Lemieux i förbifarten.

Vi kan gott göra det igen.

Den 27 december år 2000 gjorde nämligen den forne megastjärnan comeback.

NHL-pamparna drog en lättnadens suck. Lagkamraterna jublade. Ishockeyfansen var i extas.

Kanadensarens återkomst blev en succé. På 43 matcher skrapade Lemieux ihop 35 mål och 41 assists – ett hyfsat poängsnitt.

Vad Mario Lemieux inte visste var att svallvågorna efter hans makalösa bedrift till sist skulle nå Siljan på ett tämligen handgripligt sätt…

***

Ni som har följt den här listan knows the drill: Leksand spelar dåligt. Något måste hända. Något händer. Detta ”något” är fel. Vi kan skratta åt det så här i efterhand.

Vad som gör dagens inlägg speciellt är att ämnet är hämtat från en tid då man inte hade samma kunskap om misär som i dag.

***

År 2001. Den korta varianten: Demontränaren Tommy Sandlin har lett Leksand ned i botten. Den unga satsningen har inte slagit väl ut. Sandlin verkar dock ha varit uppmärksam på vad som har hänt på den andra sidan Atlanten – han menar att den nyligen pensionerade spelaren, numera sportchefen, Anders ”Masken” Carlsson kan vara lösningen:

– Absolut, framför allt med de ledaregenskaper han besitter, men även spelmässigt, säger han till Dalarnas Tidningar.


”Masken” är inte lika säker:

– Nja, steget är för stort att ta.

Två veckor senare förlorar LIF mot HV71 med 10-3. Dagen efter är ”Masken” Carlsson spelklar.

***

I den första matchen spelar han sex minuter – LIF förlorar efter straffar trots ledning med både 3-0 och 4-1. Så mycket för lite rutin.

I den andra utgår han efter en lårkaka.

Tommy Sandlin får sparken.

”Masken” blir kvar.

***

Några 76 poäng från Carlssons klubba blev det inte. Första målet kom efter en dryg månad – mot Frölunda – en match han spelade trots feber.

Och ja, så mycket mer finns egentligen inte att säga om hans återkomst, rent spelmässigt. Någonstans i bakhuvudet hade man Lemieux men att jämföra de två hade legat i paritet med att likställa Pelle Lindström och Bob Dylan.

Som det tidigare har påpekats är det lätt att spotta på allt ”Masken” har gjort i föreningen. Jag hoppas att ni inte misstar min syrliga ton för något så simpelt som förakt – nog för att saker kunde ha gjorts annorlunda, nog för att han inte ledde laget på det tilltänkta sättet på isen – men visst ska gubben ha all heder för försöket.

***

Efteråt framkom det att comebacken kunde ha slutat vid två matcher. De ”nya” tränarna, Christer Abris och Dan Söderström, ville inte att ”Masken” skulle spela vidare.

–  Det var en jävla soppa. Tommy och Jonas Bergquist bad mig att spela fast jag inte ville men jag gjorde ändå en comeback och det gick väl sådär. Men sen när de nya tränarna kom in så ville de inte att jag skulle spela och jag sa till dem: ”Jag behöver inte spela för jag har redan lagt av en gång”. Det var lite turbulent, sade ”Masken” i tv-programmet Trashtalk.

***

Man kan ju som bekant inte lyckas med allt här i livet. Men några år senare skulle ”Masken” vara involverad i en comeback som mottogs med öppna armar från alla håll och kanter. Mer om det i morgon.



Jesper Eriksson

Åh, som vi älskar en lyckad debut.

Speciellt vackert är det när man tänker på ungdomarna.

Mario Lemieux, till exempel. Han gjorde mål på sitt första skott i NHL efter att ha snott pucken från Ray Bourque.

Men en sådan framgångssaga bleknar lätt i jämförelse med Dalarnas mest spektakulära debut.

Mina damer och herrar, dags för en favorit i repris. Här är berättelsen om Petter Ullmans första fight.

***

Regel nummer ett vad gäller hockeyslagsmål: Välj din fiende.

Petter Ullman, vid det givna tillfället hela 19 år gammal, valde Modos landslagsforward Andreas Salomonsson, även känd som Foppas bästis.


Hur startade beefen, Petter?

– Vi bråkade hela säsongen i stort sett. Det började på Mästarcupen, det var typ den första matchen jag gjorde i a-laget. Jag var på honom som fan och fick till en open-ice så att han ramlade. Efter det hatade han mig.

Kurret fortsatte när säsongen drog igång och de båda möttes i Kempehallen:

– Jag slashade honom två gånger i vaden och sen gav jag honom en tackling så han åkte in i sargen efter avblåsning. Sen jagade han mig på en dump efteråt, pucken var borta för längesen, men han hoppade på mig och vi började slåss. På väg ut till omklädningsrummet tog han tag i mig och sade: ”Du ska passa dig jävligt noga, rör du mig en gång till så ska jag krossa näsbenet på dig din jävel”.


Och du svarade med?

– Jag flinade åt honom och måttade med pekfingret och tummen och sa: ”Så här rädd blir jag”. Man var så jäkla kaxig…(skratt)


Du måste ha varit livrädd?

– (skratt)… ja. Jag gick in och darrade.

– Vi hade en 2+2 mot varandra i varenda match. Hemma i Leksand fick jag 10 minuter. Vi bråkade och sen kastade jag hans klubba mot deras bås och då fick jag 10 minuter till.


Att den då 33-årige Salomonsson, med 71 NHL-matcher i bagaget, faktiskt hade fått totalt frispel på en liten 19-åring, fick Ullman veta i efterhand:

– Han hade frågat Oscar Steen vem ”den där jävla idioten” var. Han var nog lite frustrerad.


Du måste ändå vara lite nöjd. Salomonsson var ju en kille man såg i NHL när man var liten.

–  Det är ju sjukt. Jag tänkte inte på att jag borde ha respekt för honom. Jag kan ju tycka i efterhand att jag borde ha haft det.

***

Som vi tidigare har påpekat, bloggen uppmuntrar inte till våld, och vi gillar inte att glorifiera det. Petter Ullman är heller ingen kille som gillar att skrävla om de gånger nävarna har åkt fram.

Men precis som i fallet Roman Vopat så ligger det något beundransvärt och fascinerande i Ullmans uppoffringar – det totala vansinnet i att som rookie ge sig på en av landets mest namnkunniga rävar och ändå segra.

Hur lovande ynglingar som Robert Nilsson och Mattias Ritola än må ha varit så är det ingen egenskap de kan tillskriva sig. För det är inget man kan lära ut – det måste anses vara en äkta talang.

***

Under Andreas Salomonssons Ullman-säsong slog han personligt rekord i utvisningsminuter med 105 stycken.

Året därpå noterade han endast 24.



Jesper Eriksson

Låt oss börja med en liten avstickare.

Talkshowvärden Conan O’Brien tog hösten 2009, efter fem år av förberedelser, över det legendariska amerikanska programmet The Tonight Show. De långvariga succéerna för företrädarna Johnny Carson och Jay Leno fick de flesta att räkna med att Conan skaffat sig ett jobb för åtminstone tjugo år framöver.

I stället stod det redan efter sju månader, januari 2010, klart att den rödhårige irlandsättlingen snart skulle få lämna tillbaka programmet till Leno. Man raljerade därför under showens sista veckor friskt om sin korta överlevnad. Bland annat fanns ett stående inslag där man visade ”klassiska” inslag (som visats bara någon månad tidigare) från ”programmets historia”. Påannonseringarna kunde låta ungefär så här:

”This CLASSIC Tonight Show moment takes us back ALL THE WAY to November 2009. It was a time when Lady Gaga was popular, Angelina Jolie was still married to Brad Pitt and Megan Fox was considered hot…”

***

Så vad i hela friden har detta med saken att göra?

Jo.

Det känns ungefär lika tidsperspektivsbisarrt att på den här listan skriva om saker som har hänt under det senaste året. Och just den här punkten är den på hela listan som kommer att ta oss närmast realtid.

***

Så.

This CLASSIC Leksands IF moment takes us back ALL THE WAY to May 2010. It was a time when Niklas Eriksson was preparing for his first season as a first team coach and Victor Rask was still considered a huge prospect for the future.

***

Bakgrunden minns ni förmodligen redan, men låt oss ta en kort resumé.

11 april: Trots seger i säsongens sista match mot Almtuna står det ändå klart att Leksand åter misslyckats att gå upp i den högsta serien. Ordförande Bertil Daniels talar om en ny, ungdomlig helsatsning.

13 april: Leif Strömberg slutar som tränare i Leksand. I stället för Patric Kjellberg är det Bertil Daniels som uttalar sig i frågan från Leksands håll. Under dagen pratar Expressen med Kjellberg och Daniels, vilket renderar i en artikel som onekligen får det att verka som att Kjellberg fått sparken. På kvällen rapporterar Mrmadhawk att det är mer eller mindre klart att Andreas Johansson ska ta över som ny sportchef i föreningen. Allt verkar klappat, packeterat och klart.

14 april: Leksands vd Håkan Åman vänder spelplanen på ända när han berättar för Dalarnas Tidningar att Patric Kjellberg visst ska ha fortsatt ansvar för lagbygget.

Efter detta blir det plötsligt knäpptyst från Bertil Daniels, som efter det missade kvalet figuerat mycket i media. I stället kliver Patric Kjellberg tillbaka in i spelet och vågar återigen uttala sig om sitt jobb.

***

Den ryktesmaskin som är Leksands kommun exploderar naturligtvis. Vad är det egentligen som har hänt i kulisserna? Och vart tog Bertil Daniels egentligen vägen? Ligger han bakbunden och kloroformerad i en städskrubb någonstans i arenan?

***

7 maj: Dalarnas Tidningar smäller upp ett bastant grävarbete över fyra sidor. Där levereras en detaljerad rapport om hur hela processen, enligt deras uppgifter, ska ha gått till. Det rapporteras om en styrelse med en färdiguttänkt plan, om att Håkan Åman och Nils-Eric Johansson ska ha gjort sitt bästa för att sätta stopp för Andreas Johanssons tillträde och om hur deras påtryckningar fått styrelsen att ändra sig och skippa planerna på förändring. Johansson bekräftar att han fått en förfrågan. Daniels erkänner att styrelsen i ett skede beslutat att bryta samarbetet med Kjellberg och att man hade tagit kontakt med Johansson. Åman förnekar däremot att han varit med och ens diskuterat Johansson eller att han ens kände till att Johansson skulle ha varit på gång.

***

Och nu är vi äntligen framme vid den här punktens egentliga huvudnummer.

***

Artiklarna i lokaltidningen väckte givetvis en hel hög med frågor till liv. Vad är det egentligen som har hänt? Vem ljuger? Eller ljuger ingen, har man bara missförstått varandra? Råder det en maktkamp i föreningen? Vem har egentligen ansvaret för vad? Fattar personer beslut som är utanför deras ansvarsområde? Vad händer med ledningen? Kan alla verkligen fortsätta? Är inte oenigheten för stor?

Leksands IF:s eget försök att räta ut dessa frågetecken gick… så där.

***

9 maj, två dagar efter tidningsgranskningen, publiceras LIF:s hemsida en artikel under rubriken ”Klargörande från styrelsen”. Att kalla texten för ”klargörande”… ja, det kan inte riktigt anses som korrekt.

Texten är en intervju med ”ställföreträdande ordförande” Ulf Bergkvist. Redan här hajar man till en aning. Ställföreträdande? Vore det inte rimligare att låta den faktiske ordföranden Bertil Daniels vara ansiktet utåt för denna kungörelse? I en tid av spekulationer om maktkamp och en ordförande som fått sin position duperad är detta kanske inte den bästa taktiken.

Första frågan och svaret anger tonen för resten av texten:

”Vem är det som beslutar om sportsliga frågor och hur ser arbetsgången sedan ut?

- Föreningens medlemmar väljer styrelse på årsmötet. Styrelsen utser VD, sportchef eller sportsligt ansvarig samt tränare. Klubbledningen föredrar ärenden och förslag som styrelsen beslutar om och självklart diskuteras olika alternativ och synpunkter här för att komma fram till ett för föreningen så bra beslut som är möjligt.”

Alltså, en redogörelse för hur ett styrelsearbete ska se ut, inte hur det nödvändigtvis har sett ut.

Resten av texten är i princip redogörelser av fakta som Leksand själva redan rapporterat om i pressmeddelanden. Alltså, en redovisning av de slutgiltiga beslut som fattats, betydligt mindre om de snåriga vägarna till besluten.

Att det som skrevs i artikeln är korrekt finns det inga skäl alls att tvivla på. Tvärtom. Allt som konstateras är sådant som alla som är någorlunda intresserade redan vet om. Och det är väl just där skon klämmer. Inte ett enda frågetecken rätas ut. Och Andreas Johanssons namn nämns överhuvudtaget inte.

***

Vi vill passa på att påpeka att vi i dagsläget inte tar någon sida i det här. Vi ville inte spekulera i vad som faktiskt är sant och inte eller vad som vore rätt eller fel. Det görs det tillräckligt mycket på annat håll ändå. Så länge sanningen inte är framme och fastslagen håller vi oss neutrala.

Vi förstår också att en förening inte kan berätta om allt som händer i alla lägen. Det vore ohållbart.

Ändå klamrar vi oss fast vid vår rätt att roas åt ironin i att bjuda på ett ”klargörande” som i ärlighetens inte klargör ett enda dugg, utan snarare spär på spekulationerna (för varför var det egentligen inte Daniels som uttalade sig?).

Och vi konstaterar stilla, om än lite oroat, att en förening där ett ”klargörande” leder till frågor kanske inte riktigt är en föreningen där ordningen just då är den bästa.

***

Epilog: 19 maj, mindre än två veckor efter intervjun med Bergkvist, kom beskedet att Patric Kjellberg ändå lämnar föreningen. Ny sportchef är fortfarande inte utsedd.



Oskar Klingborn

Traditionen.

Den där tunga arvsynden som alltid har legat som ett mörkt moln över Leksands IF.

Dunga kan gnälla bäst han vill om hur det brasilianska laget aldrig kommer spela tillräckligt roligt för att tillfredsställa sin publik eller om hur uppfattningen kring sambafotboll är en ren historieförfalskning.

He ain’t got shit on Leksand.


Skridskoåkning.

Spelförande.

Kreativitet.


Finliret har varit pelaren som organisationen alltid sagt sig ha byggt sin framgång på.

***

Tre killar, alla med olika bakgrund, uppfostran och förutsättningar, men med likadana värderingar, var en gång i tiden nära att förändra Leksandspublikens syn på hur det ädla spelet ishockey ska liras.

***

Jag minns inte första gången jag tänkte på dem som Krigarkedjan och ska jag vara ärlig – här får andra gärna rätta mig – så tror jag inte ens att ett sådant ögonblick fanns.

Som så många andra stora folkrörelser så var det något som byggdes upp nedifrån, i besvikelse över att de som var menade att leda vägen inte gjorde det.

***

De var blodhundar, ständigt vädrande efter någon att forechecka, studsandes i båset, fastbundna i sina koppel till de släpptes lös.

En stressad back är en dålig back, har Niklas Wikegård en gång sagt.

Det visste vi redan. Varje matchkväll jagade Jesper Ollas, Johan Hägglund och Johan Eneqvist ihjäl försvararna såfort spelet tycktes ha stagnerat.

Trots att poängkolumnerna i statistiken kanske inte visar det, så ska man komma ihåg att de skapade målchanser. I överflöd. Inga chanser som resultat av klubbtekniska prestationer, men varje tappad puck i anfallszon höggs fast, och även om det inte resulterade i mål så hade man SKAPAT och därmed övertygat publiken om den rätta vägen att spela hockey.

Det behövdes inget klapp-klapp. Inget finlir.

Allt som krävdes var hjärta, lite tacklingsvilja och en jävla ihärdighet.

***

Jesper Ollas – puckhållaren.

Johan Hägglund – den kloka tvåvägscentern.

Johan Eneqvist – skridskoåkaren.

***

Säsongen 09/10 sprack kedjan. Under Leif Strömbergs ledning fick inte Eneqvist vara kvar. Jesper Ollas hittade finessen och blev poängkung i egen regi.

Kvar stod Johan Hägglund.

Sorgligt så klart, på många sätt bar de LIF under några säsonger.

Men begreppet, minnena och den nya kravbilden kommer alltid leva kvar.

***

Som jag skrev tidigare – jag minns inte första gången jag såg dem som enheten Krigarkedjan – men jag kommer aldrig glömma midsommarfirandet 2009, i fyllan och villan, när stången kommit upp och folk runtomkring börjar stämma upp i ett ”…krigare, krigare, KRIGARE, KRIGARE”.

Corny? Absolut.

Töntigt? Herregud, ja.

Ett fenomen? Utan tvekan.



Jesper Eriksson

Vi har tidigare behandlat Mikael Karlberg på den här listan. Man skulle kunna sammanfatta hans hockeygärning hyfsat snärtigt med att konstatera att han gjorde mycket poäng.

Vi har också behandlat Roman Vopat på den här listan. Man skulle kunna sammanfatta hans hockeygärning hyfsat snärtigt med att konstatera att han var elak.

Vi har också det fria ordet. Man skulle kunna sammanfatta det fria ordet hyfsat snärtigt med att konstatera att det är en bra grej men leder till märkliga situationer emellanåt.

Vi har även, i ett mörkt ögonblick, tagit upp Patrik Hucko på listan.

Där har ni förutsättningarna. Så vad säger ni, är det inte dags att blanda ingredienserna och se vad som händer?

***

27 oktober 2006. Tionde omgången av Allsvenskan. Den tjeckiske backen Patrik Hucko, som säsongen innan fått lämna Dalarna med svansen mellan benen, är tillsammans med sin nygamla klubb Nyköping back on the crime scene. Gissningsvis vaknade han upp på morgonen spänd, förväntansfull – och lite förbannad.

Och det är ju så som det alltid är med starka känslor – ibland blir det fel.

Det tar bara åtta minuter innan det brister för Hucko. Mikael Karlberg, Leksands stora fixstjärna, som i stort sett aldrig suttit i ett utvisningsbås, passar fram Pasi Saarela till 2-0. Jubel. Glädje.

Någonstans i vimlet står Hucko. Förnedrad – men han att vägrar rulla i smutsen utan att ta med sig någon annan ned i fallet. Så han siktar in sig, tar full sats och knätacklar Karlberg.

”Challe” vrider sig i smärtor. Halva arenan håller andan. Den andra är i upplösningstillstånd.

Ett riktigt fult överfall.

Och ingen utvisning.

***

A long time ago, in a galaxy far, far away:





***

Efter paus rullas en ny, hastigt tillverkad banderoll ut över Superstars läktare.

”ROMAN, GO FOR #61. TAKE HIS FUCKING HEAD OFF”

Det känns onödigt att orera i budskapet – Roman Vopat skulle inte bli erkänd som en målskytt den här säsongen heller.

***

Efter matchen var Nyköpings tränare Lenny Eriksson upprörd:

– Jag tycker att det bör bli någon reaktion från Leksandsledningen och att Patrik ska få en ursäkt från Leksand, sade han till Dalarnas Tidningar.

Håkan Åman var inte heller helt nöjd:

– Det här är någonting som vi givetvis inte står bakom och vi fördömer det starkt.

Leksand Tifo Crew bad om ursäkt och menade att uppmaningen inte var allvarligt menad.

***

Slagord och uppmaningar från läktaren är något ishockeyvärlden till stor del varit befriad ifrån. Det är något vi på bloggen anser vara sunt och helt i sin ordning, men dagen då fenomenet kom till byn är alldeles för exotiskt att inte uppmärksamma.

***

Epilog: Mikael Karlberg hade inte full närvaro under säsongen efter smällen på knät.

Vopat slet inte av Huckos huvud.

Hucko då? Ja, han fick visserligen ingen utvisning för sitt fula tilltag men i dag spelar han för Fischtown Pinguins i den tyska andraligan, vilket måste ses som straff nog.



Jesper Eriksson

Okej. Det bär emot en aning.

Men nu ska det minsann raljeras dels om Anders ”Masken” Carlsson och dels om utländska spelare!

Det bär emot eftersom det är lätt gjort och båda dessa komponenter genom åren har fått klä skott för en hel del som de, mitt bland alla fadäser, inte varit skyldiga till.

Men ibland kan man inte blunda för sanningen.

***

Sommaren 2005. Kvalet under den föregående våren slutade ju väl och Leksand tog sig tillbaka till högsta serien. Nu skulle nästa steg i satsningen ta vid. Det hela försvårades dock av att en stor del av stommen försvunnit.

Johan Hedberg
Francis Bouillon
Fredrik Svensson
Michael Ryder
Mikael Karlberg
Niklas Eriksson
Trond Magnussen
Johan Rosén
Göran Hermansson
Johan Witehall

Det var bara några av alla nyckelspelare som lämnat föreningen.

Sportchef Masken gjorde sitt bästa för att täta luckorna och några prestigekamper vanns på transfermarknaden. Niklas Persson förlängde kontraktet trots intresse från flera klubbar, Skellefteås jättetalang Jimmie Ericsson skrev på och kvalets poängkung Patrik Wallenberg lämnade Nyköping för att flytta till Dalarna.

Men flera försök misslyckades också. Mika Hannula och Johan Franzén tackade nej. Jonas Frögren och Johnny Oduya likaså.

***

Och när den svenska transfermarknaden sviker, ja, då har man inget annat val än att sikta mot utlandet. Masken lät därför tyngdpunkten på lagbyggets försvarsspel ligga på Tjeckien.

Leksand gick in i elitseriesäsongen med fem tjecker:

Tomas Duba
Jan Nemecek
Ladislav Benysek
Jan Srdinko
Patrik Hucko

En målvakt, fyra backar.

***

Slutspelssatsningen, som skulle bli Maskens sista säsong i föreningen, fungerade förfärande dåligt.

På de elva första grundseriematcherna skrapade Leksand ihop en(!) poäng. Efter det gick avståndet inte att ta igen. Leksand lämnade jumboplatsen i tabellen sammanlagt tre gånger, man tog sig inte upp över kvalstrecket en enda gång. Man slutade sist i serien, med 17 poäng upp till fast mark.

***

För tjeckerna gick det inte speciellt mycket bättre. Vi kan ta dem, en efter en:

Duba: Målvakten stod för en okej säsong, med några riktigt bra matcher och några där det gick lite tyngre. Han stod 22 elitseriematcher. Han blev dock aldrig den toppvärvning som han utmålades som och hamnade i skuggan av Johan Backlund, som efter en inledning med delat ansvar tog rollen som förstaval.

Nemecek: Den enligt mig bäste av de fem. Åsikterna om honom gick isär bland supportrarna, men jag tycker att han bidrog med mycket intelligens både framåt och bakåt. Och ni minns säkert också att Curre Lundmark blev så förtjust att han jämställde Nemecek med ett slagskepp.

Benysek: Gjorde också en helt okej insats. Poängskörden stannade dock vid 1+1 trots att han gjorde mål i första matchen för säsongen. Hans tvåårskontrakt bröts efter säsongen.

Srdinko: Den defensivt inriktade backen gick med hull och hår in i den ena sargduellen efter den andra, trots det tycktes han aldrig komma ur situationerna med pucken i behåll. Han gick knappt över mittlinjen på hela säsongen och lyckades på 45 elitseriematcher skrapa ihop den imponerande poängskörden 0+0.

Hucko: Jag tror knappt att någon protesterar om jag utser honom till den värste av dem alla. Han hade innan han skrev på för Leksand gjort imponerande 44 poäng på 51 allsvenska matcher. Varför skulle inte det kunna bli en succé i Elitserien? Tja, kanske för att hans skridskotempo förde tankarna till Jergus Baca och att han var marginellt smidigare än Clancy Wiggum. Den typen av begränsad mobilitet kom man undan med i power play-spelet i den tidens allsvenska, men inte på elitserienivå. Det blev 17 matcher, ett mål, en assist och sju minusmål innan han fick sparken och gick till tjeckiska Zlin. Säsongen efter skulle han hamna på LIF-tapeten igen när han förstörde Mikael Karlbergs säsong med en ful (jag tror ingen skulle protestera mot den beskrivningen heller) knätackling efter avblåsning. Men mer om det senare på listan.

***

Men, som Johan Rosén uttryckte det när det gick tungt två år tidigare, man kan inte bara lägga sig ner och dö.

Det visste Masken.

Han var framme i januari 2006. Kvalserien var oundviklig och deadline för övergångar närmade sig. En sista chans att spetsa laget. En sista chans att kanske rädda elitseriekontraktet.

***

Och vart vänder man sig när ens satsning på tjecker inte har funkat?

Jo, till Tjeckien naturligtvis.

***

Masken tog sitt pick och pack och sin plånbok och åkte till Tjeckien, på, vad det verkade, vinst och förlust.

***

27 januari i Dalarnas Tidningar är Masken optimistisk:

– Det har inte sett så här positivt ut tidigare. Därför skulle jag bli besviken om vi inte får något nyförvärv.

***

30 januari berättar Masken för samma tidning att landslagsforwarden Jaroslav Kalla är klar:

– Det är en klasspelare. Det här är en värvning som Leksand får stor nytta av. Och vi jobbar vidare. Jag utesluter inte att det kan bli något mer, säger Masken.

***

31 januari förkunnar ”en glad” Masken från ”en middagssittning i Tjeckien” för tidningen att backen Pavel Trnka är klar:

– Jag såg honom spela som lagkapten för Plzen i tjeckiska Extraliga i går. Han var mycket bra och i dag kunde jag göra klart med honom så att han spelar med Leksand resten av säsongen. Han har gjort ett mycket gott intryck på mig. Det känns inspirerande att få Trnka till Leksand, säger sportchefen.

Han berättar också att han scoutar fler spelare:

– Jag vill inte säga vilken match jag ska se, men det beror i alla fall på hur det går i den matchen om det kan bli aktuellt med fler spelare till Leksand. Men jag är långtifrån ensam här nere. I går var det folk från sex-sju klubbar från runtom i Europa och tittade på matchen, det lär bli lika i morgon. Det mesta är förberett för att få klart med ytterligare någon ny spelare. Men det är verkligen ”snabba puckar” om man ska hinna faxa i väg alla nödvändiga handlingar innan transferfönstret stänger vid midnatt natten till onsdag. Det känns skönt att till att börja med kunna lyfta in Kalla och Trnka i laget, nu ska jag göra allt jag kan för att få klart med ytterligare någon spelare.

***

1 februari berättar tidningen att Masken föregående kväll (alltså innan deadline) trots allt inte trodde på några fler nyförvärv. Det hade gått lite för bra för tilltänkta centerförvärvet Vaclav Skuhravy:

– Det ser väldigt mörkt ut. Jag gick i slutet av matchen, då ledde Karlovy Vary säkert och det var inte bra för oss. Synd, för det är en bra spelare och han gjorde en stark instats i kvällens match. Jag har ett ”långskott” kvar, en spelare som jag inte sett spela här nere i Tjeckien. Men ärligt talat ser det inte så lovande ut att få honom till Leksand, säger Masken.

***

Vem ”långskottet” var framkom aldrig, men i Leksand hamnade han i alla fall inte. Masken fick efter sin tämligen chansartade värvningsräd nöja sig med två välmeriterade tillskott.

***

Nu räckte det som såg bra ut på pappret ändå inte speciellt långt.

Jaroslav Kalla samlade på sammanlagt 18 matcher i Leksand förvisso på sig tio assist, men lyckades bara göra ett mål.

Pavel Trnka gjorde på 16 matcher noll mål och fyra assist.

Och hur det gick för Leksand? Man misslyckades fatalt i kvalet och landade tre placering och elva poäng från en elitserieplats.



Oskar Klingborn

Vissa säsonger är roligare än andra. Man behöver inte vara Peter Englund för att notera att säsongen 2002/03 återkommer ofta på den här listan. Går man till slutspel så gör man.

På senare år är 2007/08 en av mina favoritsäsonger, det hemska slutet till trots.

Lagbygget hade en rolig mix av Belfour-superstars, Huokko-rävar, Bellemare-ynglingar och Bergenström-borlängeiter.

På isen gjorde man en utmärkt grundserie. Vid sidan av isen frodades en bild av ett lag som trivdes ihop och hade kul om dagarna.

Det senare byggde mycket på de filmer som visades på jumbotronen i pauserna av matcherna och som gjordes i samarbete med medieprogrammet på Leksands gymnasium. Vid varje match fick vi träffa en ny spelare. Ibland på i deras hem, ibland i arenan, ibland på andra ställen.

***

Filmerna var både roliga och väldigt välgjorda. Vi fick se Pierre-Edouard Bellemare steka bacon, höra Elias Granath tala ut om sin kärlek till Seinfeld, se Jens Bergenström vara iklädd blåställ som bilmekaniker medan han ilsket skrek åt en okänd ”Jarmo”, se Morten Green leka krig med en hockeyklubba som gevär, Daniel Nielsen handla på Konsum, Herman Hultgren köra grävmaskin, Johan Hägglund lägga om Janne Huokkos tak och Johan Eneqvist spela inomhusgolf. Bland mycket annat.

Godbitarna var många och vi har tagit på oss ansvaret att utse de fem största höjdpunkterna.

***

Så.


5. Tomi Pettinen. Den finske titanen ägnade hela intervjun åt att sitta i bastun skyld endast av en handduk runt det allra mest heliga. Den emblematiskt vältränade backen lämnade därmed samtliga som ens någon gång har vistats på ett gym med galopperande kroppskomplex.

4. Jonas Elofsson. Elof spenderade större delen av inslaget sittandes i sin lekstuga. Han berättade om hur hela laget brukade samlas och fika där. Han pekade bland annat på en liten barnstol och konstaterade att ”där brukar Magnus Hedlund sitta”. Klippet avslutades med att Elof dumpade av skräp på grannens tomt. Vem grannen var? Christer Olsson.

3. Gabriel Karlsson. Intervjun, som ägt rum på en gård med ett stall, avslutades med att Gabbe klappade om en häst, tryckte sitt huvud mot honom och konstaterade drömskt ”ja du, gubben, du är nästan lika go som Challe du…”. Vem Challe är? Jo, det är näste man på listan.

2. Mikael Karlberg. Kanske borde platsen i stället tillskrivas Marcus Karlberg, då Challes 7-årige son fick klä skott för en hel del i klippet. När Challe välte några av svärfars grejer i garaget förklarade han sig för den drabbade med orden ”Marcus förstörde lite av dina saker i garaget”. När kalaset avslutades med en hockeymatch mellan far och son stötte Challe på problem när han gång på gång blev bortdribblad – tills han helt sonika hakade upp sin son, tog pucken och sköt i mål.

1. Juha Lind. Filmcrewet träffade Lind i allrummet i Ejendals arena. Han hann med det mesta under klippets fyra minuter. Han gick till duschen och frågade vem som var där och möttes av en dansk svordomskanonad från Morten Green, han spelade rundpingis, spöade Eddie Läck i en lek som gick ut på att inte få en elstöt, ritade upp en detaljerad skiss över sitt första mål i föreningen, berättade att Gabriel Karlsson skulle bli pappa, vilket förvånade honom eftersom ”ja… det trodde jag inte om Gabbe…”, gick tillbaka till duschen och fick reda på att ”fransmannen” var där och gick då därifrån med motiveringen att det var ”inget att se”. Klippet avslutades med att han vinkade hej då, sa att han ”skulle sova” och sedan kröp ner i en tom frysbox.



Oskar Klingborn

Ni vet hur det är.

Vissa dagar är det inte bara kul att gå till jobbet.

Trots alla pengar de tjänar, trots all ära och berömmelse de erfar, trots alla privilegier de roffar åt sig, så kan det även vara verkligheten för en hockeyspelare.

Utan att ha några belägg så misstänker jag att det var lite så Tomas Forslund tänkte på annandag jul år 2002.

Möte mot Djurgården och Björn Nord smäller in 0-1 efter två och en halv minut. 90 sekunder senare orkar inte Forslund vara med längre:

On the streets of Noret måste det ha spekulerats vilt, som så många gånger förr, kring varför ”Whild Thing”valt att stämpla ut så tidigt. Träkeps? Molande visdomstand? Trassel hemmavid?

Skämt åsido. 

Till skillnad från dagens idrottsstjärnor, som emellanåt tenderar att vara otillgängliga i sina slottstorn, var Forslund en man som ständigt mötte oss vanliga dödliga på ett anspråkslöst sätt, både i med- och motgång. Om det så var kring Torgkiosksparkeringens skumfyllda fontän, på restaurang eller runt kommunens svar på en campfire: Siljans köttbullechiabatta. 

Nog unnar man en sådan working class hero en halvdag på jobbet - och önskar att fler kunde klä av sig den lila uniformen och gå på stan som vanliga män.

Jesper Eriksson

Talang.

Utveckling.

Kontinuitet.


Tre ord som fungerar som alla sportchefers heliga graal i deras jakt på spelare.

***

Ofta blir det lite si och så med ord två och tre för de spelare som besitter väldigt mycket av det första.

Det finns supertalanger som Lars Jonsson och Robert Nilsson som förvisso blir väldigt bra och går långt, men inte ens är i närheten av att gå så långt som de flesta trott och tänkt. Jonsson, draftad som totalsjua 2000, har bara fått åtta NHL-matcher på kontot och sitter för tillfället i Brynäs-karantän. Nilsson fick i dagarna sparken från Edmonton Oilers.

Sedan finns det spelare som Oliver Ekman-Larsson som förvisso håller världsklass innan han ens har fyllt tjugo, men som det förmodligen kommer dröja åtminstone femton år innan man kan hoppas på att få se honom i Leksands tröja igen.

Vi har även tekniskt begåvade spelare som Mattias Ritola som roade publiken med sina finter, men inte ens var nära att få en nyckelroll i laget innan han lämnade landet.

Eller Niclas Andersén som drog till Gävle innan han blivit en backkraft att räkna med.

***

Med Jens Nielsen var det däremot annat. Ur ett supporterperspektiv kan jag knappt tänka mig en bättre karriärutveckling än Nielsens.

***

Han kom till Leksand som 17-åring 1987. Då hade han redan hunnit göra 22 poäng på 20 matcher för Herlev i danska högstaligan.

Under andra säsongen i Sverige kom det första genombrottet när han som 19-åring gjorde 17 poäng på 31 elitseriematcher och i slutspelet fyra poäng på nio matcher när Leksand gick till sin senaste SM-final.

Men det lossnade inte helt och hållet under de närmaste säsongerna. Han bjöd på många läckra finter, men allt för ofta slutade dibblingsorgierna med att han även dribblade bort sig själv och han var populärare hos publiken än hos tränarna.

Jag såg för första gången en hockeymatch på plats vårvintern 1992. Leksand mötte Rögle i den allsvenska serie som de två sämsta elitserielagen på den tiden hamnade i efter juluppehållet. Serieledande Rögle vann till slut med 3-4 efter att Jonas Levén kommit ur postion på det sista målet.

Men ett av mina riktigt bestående minnen var hur publiken, när det barkade mot förlust, började ropa efter Nielsen, som varit bänkad större delen av matchen. Det var honom man ville ha in. Det var han som skulle komma in med fart och teknik. Det var han som skulle komma in och ändra prägeln på matchbilden.

Publikens man.

Lite som med David Åslin under 2009/10. Eller som den roll fotbollslandslagets Christian ”Chippen” Wilhelmsson iklädde sig under ett par år.

***

Men Chippen blev till slut helt petad av Lars Lagerbäck.

Och Jens Nielsen blev inte kvar i Leksand.

***

Efter sex säsonger i Dalarna flyttade han 1993 till Västerås. Hans statistiskt bästa säsong i Leksand såg då ut att bli 1989/90 då han gjorde tio mål och sammanlagt 22 poäng på 36 grundseriematcher och spetsade det med fyra poäng på tre slutspelsmatcher.

***

Det blev tre år på vift.

Först en säsong i Västerås och sedan två i Rögle.

Men det fick vara nog.

Hösten 1996, nio år efter att han för första gången kom till Leksand, var han tillbaka. Olle Öst plockade tillbaka honom och lät honom därmed ensam utgöra Leksands utländska inslag.

***

De två första säsongerna efter återkomsten gick helt okej. 20 poäng första säsongen. 24 den andra.

Sedan.

Sedan var det dags för riktiga, rejäla genombrottet:

1998/99-1999/00: På sammanlagt 97 elitseriematcher blev det 94 poäng. Båda säsongerna tog sig Nielsen in på topp-tio i Elitseriens poängliga.

2000/01: Fjorton poäng på tio kvalseriematcher.

2001/02: 66 poäng på 43 allsvenska matcher. Femton poäng på nio kvalseriematcher.

2002/03: Trots ryggproblem och fyra missade matcher gjorde Nielsen 38 poäng och kom tolva i Elitseriens poängliga. Dessutom hjälpte han kedjekompisen Mikael Karlberg att göra flest poäng i hela serien.

***

Utveckling kallades det väl?

***

Under dessa fem år klev Jens Nielsen fram i förgrunden. Han blev en stjärna och en klippa att luta sig emot. En som var kvar år efter år, trots att han öste in poäng. Jämför med hur det ser nu, när vi får vara glada att se Pelle Prestberg i laget under två säsonger och där många av poängsprutorna kommer i januari och drar igen i april.

Men det döljer sig mer än offensiv succé bakom statistiken.

Mer eller mindre i lönndom utvecklade han också en vass defensiv.

Han spelade under många år massor av box play. Till en början suckade man, som av ren slentrian, ”vad gör han inne på isen?”, tills man insåg att han var lysande på det.

Säsongen 2002/03 briljerade Leksand i att döda utvisningar och slutade till sist trea i ligan över de starkaste box play-lagen. Den allra största delen av dödandet stod Nielsen och Karlberg för. Med sin telepatiska kontakt, sina kvicka fötter och händer och enorma spelsinne var de det närmaste Jörgen Jönsson/Peter Nordström man kunde komma i Leksand.

***

Och just det tillhör det som gör mig allra mest imponerad av Nielsens utveckling.

Att gå från att vara stämplad som en one-trick pony som bara levde på sina snitsiga finter till att blomma ut till en allround och fullskalig hockeyspelare med sin peak efter 30-årsdagen.

Än mer storstilat blir det när man betänker att han aldrig behövde tumma på de kvaliteter som gjorde honom bra från början.

37-årige fotbollsspelaren Ryan Giggs kan användas som exempel. Han har haft en nyckelroll på Manchester Uniteds mittfält i snart tjugo år nu. Han var från början en vindsnabb ytter som ägnade större delen av tiden åt att komma runt på kanten och slå inlägg. Han har, med ålderns framtåg, tvingats modifiera sitt spel till Pär Djoos-modell där han på grund av bristande fart i stället får leva på fin teknik på små ytor och ett kliniskt passningsspel. Det känns som att det var tio år sedan han senaste lade av en patenterad kantrusch.

Den typen av kompromiss behövde Jens Nielsen aldrig göra. Han utvecklade hela sitt spel samtidigt som han stod för sina dragningar, sin fina skridskoåkning och hela tiden ökade sin poängskörd.

***

Jag har tidigare berättat om Magnus Svenssons ultimata slut.

Tyvärr blev fallet inte alls likadant för Nielsen.

Säsongen 2003/04 var Karlberg borta. Något som både Leksand och Nielsen hade svårt att hantera. Leksand åkte ur högsta serien igen. Nielsen hade skadeproblem och långa stunder svårt att få spelet att funka (vilket delvis kunde härledas att han i orimligt många matcher tvingades bilda kedja med Tobias Holm). Vissa matcher var han lysande, i vissa betydligt svagare.

Trots detta kom han på andra plats i Leksands interna poängliga.

Men det var inte bra nog för nye tränaren Pirro Alexandersson. Han gjorde tidigt klart att han inte ville ha kvar dansken i laget.

Nielsen, som hade ett år kvar på kontraktet, var inte alls lika sugen på att flytta, men gick ändå med på att bryta kontraktet under sommaren. I stället gick han med på att skriva på ett tryout-kontrakt under höstsäsongen i Allsvenskan.

Det blev femton matcher och lika många poäng. Trots den fina skörden fick sedan Pirro sin vilja igenom och kontraktet förlängdes inte.

Så här i efterhand är det svårt att se det som något annat än en skymf att en så etablerad och skicklig spelare som så extremt tydligt visade att han ville vara kvar i Leksand inte fick stanna.

Pirro fick sparken ganska precis ett år efter att Nielsen fick det. Jag kan nog med tämligen goda belägg fastslå att den senare har varit betydligt mer saknad sedan dess.

***

Men om slutet i Leksand inte blev det bästa blev slutet på karrirären desto bättre.

Efter spel i Schweiz, Danmark, Slovenien, Borlänge och Ore hamnade Nielsen tillsammans med Karlberg under förra säsongen i Ludvika i division tre. Jens Nielsen spelade där sammanlagt elva matcher.

Antal mål? 12.

Antal poäng? 40.

Om Ludvika gick upp i tvåan? Ja.



Oskar Klingborn

Om man ska blicka tillbaka på Leksands 00-tal så måste också ett inlägg tillägnas decenniets modeord nummer ett:

Sportkommitté.

Eller elitkommitté.

Eller den sportsliga elitkommittén.

Ni ser själva, en enda röra. Jag gör inga anspråk på att försöka reda ut det hela, den här sommarföljetongen har aldrig handlat om det, snarare tvärtom. Låt oss istället bara dyka ned i en förening som under de senaste tio åren har provat på alla möjliga organisationsförändringar i jakt på lyckan.

***

Mitt första minne av en sportkommitté hämtar jag från säsongen 04/05. Som ett led i arbetet med att ta sig upp igen skulle några få utvalda män agera bollplank till Masken och de båda huvudtränarna.

Jag fäste ingen större vikt vid idén. Där och då tyckte man ju att ledningen kunde behöva all hjälp de kunde få.

Men vafan, någonstans när det stod klart att Jens Nielsen inte skulle få ett förlängt kontrakt och det gamla forwardsesset och körskolelegenden Cenneth Söderlund var en av de som fick motta slag från upprörda fans, höjde jag på ögonbrynet.

Det blev dock inte så mycket mer till skäll. Visst, det värvades kanske mycket (trots att en kille som Rudolf Huna gjorde bra ifrån sig kan jag inte hjälpa att tycka att han kändes överflödig), det värvades dåligt (Mikko Rauttee) men det värvades också snyggt (Tomas Kucharcik och håll i er nu, Trond Magnussen, som tillförde en hel del i kvalserien) och gubbarna ska bannemig ha cred för att de lyckades skeppa hem projektet.

***

Det var väl ganska naturligt att ge det gamla beprövade kommittékonceptet ett nytt försök när den allsvenska treårsplanen gick åt helvete. Givetvis arbetade man med rådgivare och bollplank under åren fram till 2009 men nu utannonseras en elitkommitté. Återigen ska en samling ihopsvetsade själar ta upp Leksand.


Laguppställningen:


Leif Strömberg, huvudtränare.

Christer Olsson, ständig sekreterare.

Patric Kjellberg, bysheriff och ordförande.

P-E Eklund, storscout.

Mikael Lundström, halvtidsarbetande sportchef på dekis.


I september försvinner Eklund på grund av intressekonflikter. I oktober försvinner Lundström på grund av (läsarens egna fält, fritt för spekulation) men också…intressekonflikter.

Johan Rosén plockas in som ersättare (och där kan man snacka om att jobba i skymundan!).

Men trots Roséns inträde kändes liksom hela kommittéförsöket ganska håglöst efter avhoppen. Ett tag verkade hela projektet ha agerat som en snäll ursäkt för att kunna ge Lundström sparken. Efter nyår pratades det knappt om kommittén längre.

Samtidigt måste man imponeras. När publiken på läktaren ständigt vill hugga huvudet av varenda människa i ledningen så räds inte gubbarna på kansliet en förändring. Det är mer än vad andra kan stoltsera med.

***

Epilog: Leif Strömberg och Patric Kjellberg försvann lagom till våren.

LIF beslöt sig för att gå tillbaka till en renodlad sportchef.

Christer Olsson jobbar fortfarande kvar i båset.

LIF letar fortfarande efter en renodlad sportchef.

Cenneth Söderlund mår bra och återgick till att lära ungdomarna i Leksand att köra bil. Körskolan har semester mellan 19 juli och 4 augusti men det går bra att läsa teorin ändå.



Jesper Eriksson

(OBS! DISCLAIMER! INNEHÅLLER TRAMS! INNEHÅLLER TRAMS! INNEHÅLLER TRAMS! INNEHÅLLER TRAMS!)

Det finns, som ni vet, händelser som tränger undan allt annat. Som spräcker ens bubbla. Som tvingar alla att bry sig. Eller ja, man skulle kunna tro att det handlade om alla.

***

Ingen har glömt vinterns fruktansvärda jordbävning på Haiti. Det tvivelsutan märkligaste som hände i kölvattnet av den katastrofen, som tog livet av minst 150 000 personer, var när det kom fram att Gunde Svan, trots en hel vecka av extremt massiv mediebevakning, helt och hållet hade missat att en jordbävning hade inträffat.

***

Tisdag 11 september 2001 smäller det till rejält i USA. Fyra passagerarflygplan kapas av sammanlagt nitton personer. Två plan flyger rakt in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Ett i försvarshögkvarteret Pentagon i delstaten Virginia. Och ett havererar på ett fält i Shanksville, Pennsylvania.

Ungefär tretusen personer dödas i attacken. Terrornätverket al-Qaida med grundaren Usama bin Ladin i spetsen tar snart på sig skulden för dådet.

Att det tar hus i helvete kan ni nog ana. USA attackerar Afghanistan i jakt på terrorledaren.

Västvärlden är hotad. Hela världsordningen är i gungning.

– Är ni inte med oss är ni emot oss, proklamerar USA:s president George W. Bush för omvärlden.

***

Men vad har då detta med Leksand och med denna lista att göra?

Jo, som sagt, så lämnar ju dessa händelser ingen oberörd. Inte ens professionella idrottsmän. Och som på alla arbetsplatser diskuteras attentatet även i Leksands IF:s spelarbuss.

Den 19-årige supertalangen Daniel Widing är tydligt skakad av det inträffade. Han tvekar ändå inte ett ögonblick att ge sin syn på frågan:

– al-Qaida? Är det något jävla fotbollslag eller?



Oskar Klingborn

I går pratade vi om skador.

Vi kan gott göra det igen.

För det har varit några stycken genom åren – och inte vilka som helst – utan ofta karriäravslutande sådana, helst på nyckelspelare.

Så, alla skadeglada, håll i er nu, dagens inlägg kommer bli rena porren.

***

Debaclet tar sin början i onådens år 2003. Under våren har Per Löfström fått lov att pensionera sig efter några smällar mot huvudet. Lagom till säsongen 03/04 ska köra igång för Greg Brown tvingas han också lägga av.

Det tar inte slut där.

I december meddelar Hans Lodin att hans höft har gjort sitt. Stjärnvärvningen Tommy Westlund, som under hösten släpar på ett diskbråck, drabbas efter friskförklaringen av en handledsskada och så gick ännu en karriär. Joonas Jääskeläinen led av varenda sjukdom/skada som någonsin existerat.

Inte ens ett avsnitt av tv-serien House kunde ha varit rörigare.

Hur det gick? Kommentar överflödig. Man kan väl säga att ordet ”parodi” sällan har känts så träffsäkert.

***

Ännu en gång – det slutade inte där.

Tre matcher in på nästföljande säsong gav Christer Olsson upp. Året därpå – Jukka Tiilikainen.

Många gillade att beskylla Masken för dålig scouting. I Dalarnas Tidningar gav Jääskeläinen sin syn på saken:

– Jag kände ingenting när jag kom till Leksand. Att smärtan skulle komma tillbaka och tvinga mig att sluta var inget som varken jag eller Leksand kunde förutspå.

***

Nog visade det sig att skadeproblem inte var någon förbannelse kopplad till Masken, utan snarare till Leksand som förening.

Mentaliteten på läktaren har förändrats – olämpliga skador är numera något publiken förväntar sig.

Vem glömmer kvalserien 2009, när spelare som Jens Bergenström, Jan Huokko, Pelle Prestberg och Antti-Jussi Niemi knappt kunde medverka? Eller återigen Huokko, som senare tvingades lägga av i förtid? Eller Peter Nordström, vars enda uppgift var att hålla sig skadefri lagom till kvalserien, men ändå lyckades paja foten?

***

Nio förtidspensionärer inom loppet av sex år – och här antar jag att jag glömt någon – är en minst sagt tråkig siffra. Att skadeproblemen var en stor del i degraderingen 2004 är odiskutabelt. Sen kan Timrå IK gnälla bäst de vill.



Jesper Eriksson

Fyra försvann.

En dök aldrig upp.

Och en nöjde sig med två perioder.

***

Den här historien utspelar sig under hösten 2009, men den hade sin början redan våren 2008.

***

April 2008: Leksand har precis för tredje året i rad misslyckats i kvalseriespelet. Storsatsningen på stjärnor som Ed Belfour, Ric Jackman, Michal Grosek och Juha Lind hade inte räckt, det blev ändå bara en femteplats.

Hur går man vidare efter det? Ger man upp?

Nä.

Leksand hade korn på en finfin förstärkning. 34-årige centern Andreas Johansson med 377 NHL-matcher, 143 elitseriematcher och VM-, OS- och World Cup-spel på meritkontot.

18 april rapporterar Dalarnas Tidningar att Johansson och Leksand är nära en överenskommelse:

– Jag blev smickrad av inbjudan och det verkar vara en superproffsigt skött klubb. Jag är fortfarande väldigt sugen på hockey och jag vill inte bara spela av karriären. Det skulle vara sporrande att få vara med och ta Leksand tillbaka till elitserien, där jag tycker att laget hör hemma. Leksand är den enda klubb jag träffat och jag vill inte ränna runt bland klubbarna och ta in för mycket. Jag kommer förmodligen att ta ett beslut i juni om var jag ska spela nästa säsong, säger han till tidningen.

Förhoppningarna väcks nu på allvar hos fansen och en lång väntan börjar.

En väntan som slutar med att Andreas Johansson, som flaggat för att det är dags att flytta hem till Sverige och definitivt lämna Ryssland, skriver på – för ryska SKA St. Petersburg.

***

Men tillbaka till hösten 2009:

Även kvalet 2009 gick åt helskotta.

Under den efterföljande sommaren lämnar bland annat följande spelare föreningen:

Mikael Karlberg
Morten Green
Matthias Johansson
Kevin Doell

Rutinerade, poängstarka och viktiga centrar.

Den store ersättaren, och ny förstecenter, var tänkt att bli kanadensaren Jamie Johnson. Tills han i slutet av juli säger upp sitt avtal med Leksand och skriver på ett NHL-kontrakt i stället.

Chock. Kalldusch. Och en lucka att fylla.

***

Serien drar igång och Leksand är fortfarande i behov av minst en ytterligare center. Samtidigt har skadeproblem gjort att Andreas Johansson för andra säsongsinledningen i rad fått sparken från sin KHL-klubb, den här gången Salavat Yulaev.

***

Onsdagen 14 oktober kommer ett glädjande nyhets-SMS:

”NU är han klar. Andreas Johansson har skrivit på för Leksand och kommer att ansluta till laget nu på måndag. Kan därmed vara spelklar till onsdagens möte med Mora.”

***

Och visst blev det debut en vecka senare mot Mora.

Matchen slutade med en svidande, förnedrande 1-4-förlust för hemmalaget Leksand.

Nyförvärvet visade emellertid gott gry med bra tekningar, bra fart och goda intentioner.

Men varför spelade han bara i två perioder…?

***

Torsdagen 22 oktober, dagen efter matchen mot Mora, kommer en ny SMS-nyhet:

”Andreas Johansson slutar med hockeyn. Igår slog han upp sin gamla fotskada och tar därmed det trista beslutet.”

Så kallt. Så hårt. Så nedslående.

***

Det kan vara märkligt det där med vilka spelare som lever kvar i minnet. Vilka som det återkommande refereras till och vilka ingen någonsin ens nämner.

Det finns spelare som spelat 100-200 matcher för Leksand som ingen någonsin nämner och knappt ens någon verkar komma ihåg.

Och så finns det de som likt Antti-Jussi Niemi knappt ens hann ta på sig tandskyddet innan de för evigt blev del av Leksands historieböcker.

Andreas Johansson tillhörde föreningen i en vecka, spelade två perioder och kommer ändå alltid att vara ett ärr i Leksands hjärta.

***

Att Andreas Johansson, som potentiell sportchef, i våras blev en förgrundsfigur/slagträ i den maktkamp som då blossade upp i föreningen och renderade i spaltkilometer, ja, det kändes bara som ett rimligt förtydligande av hur lite av det som sker på isen ibland har att göra med vad som ger historiska avtryck.



Oskar Klingborn

Åh, Örjan.

Vad ska man göra för att bli sedd?

Den enda gången jag hittade en längre artikel om din roll i Leksands 00-tal var när du under tre matcher var petad men allmänheten trodde att du hade lagt av.

Åh, Örjan – den anspråkslösa defensivens ansikte utåt.

Ingen kommer ge dig femton sekunder av kändisskap, ingen kommer fråga din åsikt och ingen kommer att hedra ditt tröjnummer.

Åh, Örjan – att de inte förstår vad du har att lära ut.

Om laglojalitet, om att vara den coolaste katten i stan och hur man gör världens mest oväntade grej när man bombar in ett slagskott i en semifinalserie mot Färjestad.

Åh, Örjan – 172 poäng på 924 matcher imponerar.

Konsten i att bygga sin karriär på att aldrig ha korsat den röda gränsen tycks förlorad. Egenskapen att göra sitt jobb i det tysta, utan att kräva något tillbaka, beundrar.

Det finns inga spektakulära historier kring Dalarnas svar på Chris Chelios.

Bara Örjan.

Och om vi ska vara ärliga mot varann, känns det inte som en bris?



Jesper Eriksson

Jag har en tendens att ”heja” på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Pajen. Eller Niklas Persson, som han kallas när han går på gatorna som en vanligt man.

Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.

***

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

***

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.

Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

***

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen.

Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden.

Satte ett i omgång fyra mot Bofors.

Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå.

***

Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match.


Tre mot Boden.

Första målet mot Björklöven.

Avgörande målet mot Bofors.

Ett mot Timrå.

Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.


Så slår man igenom. Så blir man hjälte.

***

Gör Martin Janolhs samma sak våren 2011?



Oskar Klingborn

Ironin.

Åh herregud.

Ironin.

Ironin i att Peter Nordström faktiskt spelade i Leksand förra säsongen.

***

Jag tror att ni vet hur det är.

Det finns en del spelare som har en fenomenal förmåga att väcka motståndarsupportrars ilska. Sådana som fungerar som ett rött skynke för hela läktarsektioner.

Man kan dela in de spelare som under bortamatcher är allra mest benägna att möta antipatier och okväden från publiken i fyra olika kategorier. Ju längre ner i rangordningen på den listan man hamnar, desto större avskum stämplas man som:

1) Stjärnorna. Här kan det i många fall härledas till avundsjuka. Spelare som ofta ställer till problem för ens lag eftersom han har fräckheten att vara så jävla bra. Och spelar i något av de lag man tycker allra mest illa om.

2) De som beskrivs som spelare man ”älskar att ha i sitt lag, men hatar att möta”. Retstickorna som
kan every trick in the book. Som mer än gärna skulle klistra in texten ”pain in the ass” i ”about me”-fältet på Facebook. De som vet hur man sätter mental press på både motståndare och domare. Som inte tvekar att ta en smäll på käften i jakten på ett mål. De som i sömnen kan avgöra när ett rapp i knävecket är som allra mest frustrerande. Men som heller aldrig tvekar att göra grovgörat och därför ofta har en irriterande förmåga att sätta viktiga mål.

3) The ones who can dish it out, but can’t take it. Kort och gott de spelare som uppfyller kriterierna för kategori två, men själva tappar besinningen när de får pröva på sin egen medicin.

4) De riktigt livsfarligt bindgalna. De som, till skillnad från tvåorna och treorna, inte nöjer sig med att gnälla, bråka, filma och psyka och annat som förvisso är osportsligt och irriterande, utan i stället går över alla gränser och utsätter sina motståndare för allvarliga skaderisker.

***

Under sin tid i Färjestad uppfyllde Peter Nordström kriterierna för de samtliga fyra kategorierna.

Från 1997 till 2009 vann Färjestad SM-guld hela fem gånger och spelade i sammanlagt nio finaler. Navet i laget under dessa år utgjordes av Nordström tillsammans med Jörgen Jönsson.

Tillsammans byggde de upp ett samarbete som inte kunde beskrivas som något annat än telepatiskt. Förutom förbannat massa poäng bjöd de också på en enorm mängd dödade box play-underlägen.

Nordström blandning av stenhård fysik och cynisk rutin gjorde honom expert på att bedöma domarnas nivåer i olika matchlägen. Han visste precis hur mycket ribban höjdes för en utvisning när det redan var numerärt underläge, precis hur hårt och yvigt man kunde slasha motståndarbacken på blå utan att få en avblåsning emot sig och precis hur länge man kunde hålla i motståndarens klubba utan att någon ansvarig såg det.

Alla dessa undansmitna utvisningar till trots, VARJE gång domaren ändå blåste blev det ett jäkla liv, både på Nordström och Jönsson. Inget domslut var för solklart för att ifrågasätta. Domarna visste att det skulle bli trubbel om de agerade.

***

Men det där med att skada motståndarspelare då?

Ja, låt oss ta det kanske allra tydligaste exemplet.

***

Januari 2003. Färjestad-Leksand. Andra perioden.

Tobias Holm har några minuter tidigare reducerat Färjestads ledning till 2-1.

Nordström tar in pucken i Leksands zon. Leksandsbacken Niklas Gällstedt jagar desperat efter och stoppar Nordström med en slashing över armen.


Domaren höjer armen för en avvaktande utvisning.

Gällstedt åker efter pucken för att få stopp på spelet.

Då.

Slash.

Nordström tar tag i klubban med yxfattning, svingar den över huvudet och träffar sedan Gällstedt över bröstkorgen, höften och ryggslutet.

Och ett av hockeyhistoriens tydligaste matchstraff delas omedelbart ut.

***

Gällstedt skadade revbenen och missade ett par veckor med matcher. Nordström stängdes av fyra matcher.

Efter matchen var han ångerfull. Eller var han verkligen det? Han var inne i Leksands omklädningsrum och pratade med Gällstedt:

– Först ber han om ursäkt. Sen säger han ”slår du mig så slår jag dig”. Det gör mig nästan mer förbannad. Vad är det för inställning? sade Gällstedt till Sportbladet.

Nordström:

– Jag fick ett rapp precis när jag skulle skjuta. Sen slår jag tillbaka med flit. Jag blev oerhört arg och det var en reflex. Jag är sån som person. Blir jag avstängd så kanske det är bra, det kan kanske föra med sig en debatt. Många gånger använder backarna klubban vårdslöst och slår på oss forwards. Det har blivit mycket slag med klubbor eftersom man inte får tackla längre i Sverige.

***

Ja jösses.

–Vårdslöst använda klubbor var ordet, sa Bull.

***

Och så. Hösten 2009 stod han plötsligt där i Leksands tröja, för första gången sedan hösten 1994. Jag jublade själv åt att ha honom i laget, åt en del av hans insatser på isen och jag knöt många av mina kvalserieförhoppningar till honom.

När jag, och de flesta andra leksingar, klagade handlade det om skador, missade målchanser och korkade utvisningar, snarare än hans tid som en skurk klädd i lilagult.

Kanske handlade det om att flera år hade gått sedan Leksand regelbundet mötte Färjestad.

Kanske kunde man hävda att Nordström hade mognat.


Men förmodligen handlade det allra mest om ens desperata hunger efter sportslig framgång.



Oskar Klingborn

Esa Tikkanen.

Trashtalkets gudfader.

Många hockeylegendarer har genom åren berättat om finnens förmåga att ta sig in under skinnet på folk trots att de egentligen inte förstod vad han sade.

Och vi älskar ju trashtalkers. De går över gränser, gör det förbjudna och har ingen känsla för den hederskod som all idrott vill stå för.

En god trashtalker fascinerar. Vad var det han sa som fick den andre att bli så förbannad? När man sitter över en pilsner i ett kompisgäng så kan man lätt bli kung för en dag om man har en tidigare oberättad sportanekdot i rockärmen. Räkna med att bli bjuden för resten av kvällen ifall du kan leverera en som rör just trashtalk.

***

Göran Hermansson värvades till Leksand år 2002.

Han hade en alldeles fantastisk säsong i Björklöven bakom sig, med för honom anmärkningsvärda 44 poäng på 42 matcher, men i Leksand skulle han inte bli en poängkung.

Jag antar att en av anledningarna till det är att människan inte bar på några divalater – överhuvudtaget.

När en artist som Tobias Holm blev tillsagd att spela i J20-laget så vägrade han. Göran Hermansson tog en helt annan approach.

Flera av mina vänner spelade under Göran Hermanssons tid i klubben med a-juniorerna. Göran hade, efter en skada, blivit nedskickad i juniorlaget för att komma igång, och skulle spela en helg med unghästarna i Stockholm.

Men Göran kunde inte – han hade ingen barnvakt.

Tyvärr fanns ingen annan lösning, juniorerna var kort om forwards.

Så Göran gjorde vad vilken annan modern farsa skulle ha gjort – plockade med sig ungarna till jobbet. Bakom spelarbåset i Globen sysselsatte han sina barn och bad coachen knacka honom på axeln när han skulle ut på isen.

***

En fantastisk historia i sig – men idrottsmannen Göran Hermansson blir inte riktigt riktigt intressant förrän man belyser hans prestationer på isen – och det är här ölarhistorierna kommer in i bilden. Göran är nämligen vida berömd för sitt konstanta skitsnack.

Jag vet inte hur många olika historier jag har hört men ofta blev det spektakulärt.

Hur provocerandet går ihop med den vänlige och ohyggligt ödmjuke privatpersonen vet jag inte.

Till viss del hör såna här historier hemma på sandlådenivå – men det gör fan 80 procent av all konst också.

Eller så kan man vända på det, och se det för vad det egentligen är – en konstform.



Jesper Eriksson

I går pratade vi Jesper Ollas.

Det var klubbhjärta, slitvargande och en hjältestatus som handlar om annat än målgörande så att det stod härliga till.

***

I dag ska vi prata om något helt annat. Ja, man kan nog till och med kalla det för den raka motsatsen.

Robert Burakovsky.

***

Vi kommer i huvudsak låta siffrorna tala sitt tydliga språk. För det finns få saker som slår en titt på Burras statistik under 2000-talet när man ska illustrera den nya hockey- och idrottsvärld som har växt fram sedan det senaste sekelskiftet. En värld där jaget i många fall växt om laget. Där ekonomisk utveckling går före kontinuitet. Där gränserna är öppna. Där många moraliska tabun är brutna.

Det får bli en blandning av Eurohockey- och Eliteprospects-stats, då ingen av dem var för sig fått med alla Burras klubbar. Det skulle normalt sett ha frustrerat oss, men just i det här fallet blir det i stället väldigt talande.

I alla fall:




***

Låt oss summera lite:

Antal klubbar: 13.

Antal länder: 5.

Antal matcher: 403.

Antal mål: 197.

Antal poäng: 528.

Burras nuvarande ålder: 43.

***

Det mest slående är nog att en spelare som så tydligt har det där med klubbkänsla ganska långt ner på prioriteringsordningen, samtidigt har ett så uppenbart hjärta för sporten att han vid 43 års ålder förlänger sitt kontrakt och genom alla år lyckas anpassa sig till alla sorters nivåer för att kunna fortsätta producera så sanslöst mycket poäng.

***

Två favoritnoteringar som inte syns i statistiken:

1) Den då 41-årige skåningen lämnar vårvintern 2008 oväntat division ett-klubben Pantern för schweiziska andraligalaget Biel, tränade av Burras gamle sidekick och partner-in-crime Heinz Ehlers. Klubben står inför ett kvalseriespel mot högsta ligan. Nyförvärvet tror emellertid inte på speciellt mycket speltid, utan att han mest kommer att hjälpa Ehlers med träningen:

– Biel har redan två utlänningar som är bra och fler får man inte ha på isen. Jag ska i alla fall spela de tre sista matcherna i grundserien för att komma in i systemet. Därefter har Heinz sagt att vi tar en match i taget, säger han till Sydsvenskan.

Så gick det: Nog kom han ”in i systemet” på de där tre matcherna alltid. Det blev tre mål och sammanlagt nio poäng, en per period.

I kvalet fortsatte succén. Sydsvenskan igen, den här gången i mitten av april:

”Och det gick alldeles utmärkt. Robert Burakovsky var med om att ta upp Biel till den högsta ligan, det märks att han har fått blodad tand.

– Jag fick spela mycket, är fortfarande snabb och vältränad, säger Robert Burakovsky.”

***

2) I november 2009 får Burra sparken från division två-klubben Trelleborg Vikings.

– Det är klart att vi väntat oss mer och det är klart lättare att briljera i division tre än i division två. Det är väldigt stor skillnad i divisionerna. Han har inte tillfört det vi önskat, vare sig på eller vid sidan om isen, säger klubbens ordförande Fredrik Jönsson till Sydsvenskan.

Huvudpersonen själv protesterar inte:

– Jag har haft väldigt svårt att motivera mig. Ibland, särskilt när vi förlorat stort, har jag åkt runt och undrat vad sjutton jag håller på med. Jag har fått ångestattacker. Ibland har det varit förnedrande och med tanke på den karriär jag har haft är det inte roligt att åka på sådana smällar som vi gjort på slutet med 0–11 och 3–15. Detta är min sista säsong, de yngre har många säsonger framför sig.

Så gick det: Burra skrev i stället på för Kallinge/Ronneby, också i division två. Och det verkade nog som att han klarade spel på nivån ändå. Det blev 36 poäng på 19 matcher. I det efterföljande kvalet till ettan blev det 22 på 12 matcher. Och nej, det blev inte Burras sista säsong.



Oskar Klingborn

Jag tycker att det är svårt att skriva ömt.

Man är ju ingen Daniel Westling.

Jag tycker att det är svårt att skriva om Jesper Ollas.

För hur kommer det sig att alla, och då menar jag alla, supportrar älskar en spelare vars skridskoåkning ser knackig ut, vars puckbehandling är stel och med en inte alltför imponerande poängproduktion?

Ett ord:

Hjärta.

För varje gång man dunkar sin näve i plexit efter ett mål, för varje gång man är brutalt ärlig i sin matchanalys i en direktsänd Jihde-intervju, för varje gång man backcheckar tillbaks en puck, för varje gång man vägrar ge efter är man ett steg närmare Ollas-idealet.

***

Undrar om inte Jesper Ollas är Leksands mest populära spelare under 00-talet. I en rättvis värld borde han vara det.

***

Som vi gladdes av hans framgångar i början av den förra säsongen.

Som jag gladdes än mer när han efter sin skada blev ”normal” igen. Jag vet, det låter egoistiskt, men med några taskiga kvinnorelationer i bagaget lär man sig att aldrig ta någon för givet. Jag vill inte att Ollas ska bli för bra. Jag vill inte att han ska se att gräset är grönare på andra sidan. Han ÄR ju det alla vill att Leksand ska vara. Ung, hungrig, engagerad.

Då spelar liksom inga på förhand klara facit någon roll.

***

Om två år – enligt mina beräkningar – bör han vara fast. Med 500 matcher i den vitblåa dressen bör titeln ”hockeysveriges bäst bevarade hemlighet” ha raderats ut. Kanske blir hans öde att agera fossil, såsom hockeylivet ofta ter sig för de som blir kvar. Kanske blir han fältgeneralen som till sist frälser bygden.

Med det sagt så kan vi väl åtminstone hoppas på att allmänheten har respekt nog att lära sig uttala hans efternamn. ”Varför får inte jag visa snoppen när Jesper Ollas” börjar kännas ganska tröttsam.



Jesper Eriksson

En travreporter.

En kamera.

Tjugoen spelare på testcykel.

En tatuerad man med en kopp kaffe och en snusprilla stor nog åt hela västsverige.

***

Nej, ovanstående är inte castinglistan till en film om Jönssonligan.

***

Det fanns en tid efter att han avslutat sin spelarkarriär med dubbla SM-guld med Djurgården, men innan han blev en elitserietränare med flegmatiskt humör, som den gamla OS- och VM-hjälten Charles Berglund i huvudsak försörjde sig som tv-stjärna.

Dels agerade han och Benny Haag som travprogrammet Vinnares motsvarighet till alla fotbollsgalors Dogge och Tomten.

Och dels var han ständig expert i Tv4:s Hockeykväll.

Ett av hans stående inslag där var Challe Cam, där han åkte land och rike runt och besökte de olika elitserielagen i sin vardag.

***

Sensommaren 2002 hade han så styrt skutan mot Leksand för att ta del av försäsongsträningen.

Nykomlingarna satsade stenhårt för att återkomsten i högsta serien inte skulle bli ettårig.

Och det märktes när Challe stegade in i träningslokalen.

Där fick tv-tittarna se dem sitta på varsin träningscykel.

Mikael Karlberg. Christer Olsson. Johan Rosén. Jens Nielsen. Henrik Nordfeldt.

Kameran visade den ena stjärnan efter den andra, genomsvettiga av den hårda träningen.

Men vänta… vem är det som sitter där…?

***

Idrottshistorien är fylld av storstjärnor som den hårda fysiska tillvaron till trots ändå inte riktigt gjort sitt bästa för att ta hand om sina kroppar.

Den legendariske NHL-målvakten Grant Fuhr förundrade många när han vid 35 års ålder två säsonger i rad stod över 70 grundseriematcher. Han förklarade sin nyåtervunna ungdom med att han hade ”börjat stretcha”, tidigare hade han ”bara slängt sig i poolen” när han kände sig stel.

Leksands egen Mats Åhlberg ska enligt uppgifter ha rökt i pauser och i duschen efter träningar och matcher.

Även fotbollslegenden Johan Cruijff rökte som en borstbindare under sin karriär.

Tony Adams kombinerade under många år sitt fotbollsspelande på internationell toppnivå med ett gravt alkoholmissbruk.

George Best ska vi inte ens prata om.

Livsnjutarna Gunnar Nordahl och Ferenc Puskás kämpade ända från ungdomen med att trivselkilona på magen inte skulle bli för många.


Den här typen av problem/ignorans kan vara ett slöseri med talang, speciellt i missbruksfallen naturligtvis. Men det är också en förmänskling av stjärnorna, det gör dem lite mer sårbara och lättillgängliga för oss andra. Därför är det på många sätt vansinnigt trist att dessa ytterligheter mer eller mindre har försvunnit från modern toppidrott.

Det vi ska prata om nu är inte alls i paritet med ovanstående exempel, men det är i alla fall en frisk liten fläkt.

***

Så. Tillbaka till träningslokalen.

Efter att kameran panorerat sig förbi det ena rödsvettiga fejset efter det andra stannar den vid ett bord.

Där sitter Tomas Forslund bekvämt tillbakalutad på en stol, dricker kaffe med en snusprilla stor nog att fylla Sammilsdalsgropen under läppen, och visar sina tatueringar för Challe Berglund.

***

Ingen vet nog riktigt varför Forslund inte var med och tränade. Vi ska ju inte utesluta att han var skadad.

Oavsett vilket blir kontrasten mellan de ambitiöst tränande arbetsdjuren och den bekväme, rutinerade räven komisk. Speciellt då det rör sig om en namnkunnig spelare som ska gå i bräschen för laget.

***

Det blev bara åtta poäng på sammanlagt 52 grundserie- och slutspelsmatcher för Tomas Forslund under 2002/03.

Om det berodde på den uteblivna cyklingen är oklart.

Men tatueringarna var i alla fall fina.



Oskar Klingborn

Idrottshistorien är full av atleter som har gnällt och gråtit kring för lite speltid.

Det finns även fall där det har gråtits kring för mycket speltid.

Men de som inte gnäller över för lite speltid då? De som inte ringer kvällspressen och kräver sin plats?

Vilka är de?

Är det helt enkelt så att de är tillfreds med sin situation?

Eller är det så att de har insett hur mycket pengar de faktiskt tjänar på att inte göra något, är soft med det och därmed smartare än oss alla andra?

Välkommen till berättelsen om Eddie Läck.

***

Kapitel 1 – Leksand.

Sommaren 2007. Eddie har sommaren innan blivit värvad till Dalarna. Efter en bra juniorsäsong och några svängar upp i a-laget har ledningen beslutat sig för att satsa på honom. Men så, från ingenstans – PANG.


Ed Belfour.


Eddie biter ihop. Innan Örnens entré i Leksand gör han sitt bästa. Och jäklar så bra han gjorde det. Han var helt enkelt fantastisk. Men det hade liksom inte spelat nån roll ifall Eddie hållt nollan varenda match – och gjort varje mål eller coachat laget eller köpt LIF en elitserieplats – Belfour skulle stå.

Hur det gick vet ni. Många tyckte i efterhand att Eddie skulle ha fått vakta buren från första början. Andra, som hyllat Belfour genom säsongen, kände dåligt samvete – skulle Läck någonsin förlåta oss?

***

Kapitel två – Leksand: Det andra året.

Leksandsledningen insåg också sitt misstag. Den här säsongen skulle det fanemej satsas på Eddie. Man försökte inte ens värva en back-up.

Men.Så.Kom.Kvalserien.

Eddie darrade inte en enda gång. Värvningsfingrarna på kostymkillarnas händer och firma Kempe-Jonsson gjorde däremot det. In med Myllyniemi, ut med Läck. En tjugoettårig fjunis kan väl ändå inte ta laget genom en kvalserie?

Hur det gick vet ni. Åt helvete. Operation Rädda Willy inleddes men försent. Eddie ville iväg.

Här träder också ett mönster in i bild.

Av alla lag i världen väljer Eddie Läck att gå till Brynäs.

Av alla lag i hela världen går han till den klubb som har världens hetaste juniormålvakt i buren.

Eddie går till den klubb i Sverige där han vet att han inte har en chans i helvetet på förstaspaden.

***

Kapitel 3 – Brynäs.

Mycket riktigt. Innan junior-VM blir det inte många matcher.

Men medan katten är borta dansar råttorna på bordet. När Jacob Markström är fullt sysselsatt med att spela hem ett brons i Kanada tar Eddie över målvaktssysslan i Brynäs och gör det bra. Absolut, inget snack om saken.

Några veckor senare står Läck likt förbannat och vaktar båsdörren igen.

Vad pågår i Eddies huvud här? Har han en djävulsk plan? ”När Markström väl försvinner till Florida så ska jag bli kapten på den här båten?”

Nej.

Innan Jacob Markström ens har hunnit prata med sin egen agent så har Eddie fixat sitt nya båsvaktarjobb. I Vancouver.

***

Missförstå mig rätt här. Jag gillar Eddie och tycker att han gjorde ett makalöst jobb i Leksand.

Visst, Vancouvergrejen kanske är en del av en långsiktig plan och man ska ta chansen när man får den och hit och dit. Och det är klart att en konkurrenssituation kan vara utvecklande.

Men jag vill ändå tro han har blivit spritt galen.

Varför skulle annars en så vansinnigt lovande målvakt göra såhär mot sig själv?

Minns ni Ray Finkle? Skurken i Ace Ventura – den galopperande detektiven som blivit sinnessjuk på grund av en missad spark i Super Bowl? Jag funderar på om inte Eddie Läck har ett hemligt rum i sin lägenhet där han har skrivit Jere Myllyniemi över väggarna och klistrat upp bilder på Ed Belfour i taket.


Traumatiserad av LIF. Möjligtvis skotträdd.

Den egna talangen uppäten av förmågan att anpassa sig till sin omgivning.

För det är ju otäckt det där med hur människor kan anpassa sig.

Eller så gillar han bara att casha in.



Jesper Eriksson

Inom sporten ishockey brukar man prata om tacklingarna som ”väckte laget”.

New Jersey Devils förre lagkapten Scott Stevens var expert på det där. Ifall laget spelade sömnigt så klev han fram och satte dit en axel. När den drabbade spelaren burits av planen tog matchen oftast en annorlunda vändning.

Laget som fått tacklingen emot sig spelade nervöst medan motståndarna var fyllda av inspiration och självförtroende.

Petter Ullman kände en gång att han ville väcka sina lagkamrater. Tyvärr blev det lite fel.

***

Men jag tänkte att vi skulle börja det här inlägget i andra änden.

Fast i och för sig, Roman Vopat behöver nog ingen närmare presentation.


90 matcher för Leksands IF. 390 utvisningsminuter.

192 cm lång. 100 kg tung.


Han har slagits mot stora grabbar såsom Jerome Iginla, Dale Hunter och däremellan smugit in något mål.

Elak.

***

Den 20 januari 2008. Ejendals Arena. Petter Ullman, som vi kommit att känna så mycket för i Leksandströjan, spelar vid tillfället för Almtuna. När vi kommer in i bilden har 13 minuter i den sista perioden passerat och Leksand har precis gjort 4-0.


Petter är less. Han vill tända sina egna gubbar. Han tänker bokstavligen inte ge sig utan en fight.

Det hela skulle ta bibliska proportioner. David mot Goliat.

Vopat mot Ullman.

***

Alltså, Petter. Vad tänkte du? Vopat var ju tokig!

– Bra fråga (skratt).

– Det bottnar i att jag hade varit på honom innan, tacklat och slashat honom och så. Det slutar alltid med att jag börjar bråka med den som är värst i det andra laget.


Vad var det som ledde fram till slagsmålet?

– Vid en tekning så frågade han om jag ville gå mot honom. Det gjorde jag ju inte, utan jag frågade Boorken (Leif Boork, tränardemon, förf. anmärkning) om jag fick gå mot honom i bytet efter. Då sa Boorken: ”Ja, gör det”. Vid nästa avblåsning åkte jag bara och log mot honom (Vopat). Då sa han att jag var ”den största fitta han hade mött”. Jag sa: ”Vågar du inte gå eller?” och så kastade jag handskarna.


Du visste om att du skulle få stryk på förhand?

– Jaja, det var ju solklart. Men det var bara att försöka göra det bästa av situationen.


Hade du någon speciell taktik?

– Hålla ned huvudet och försöka få in nån träff.

– Alltså, jag stör mig på folk som tror att de är så hårda och coola. Det är därför jag går på dom hela tiden. Det var det som gjorde att jag valde honom.


Efteråt kändes det som att Leif Boork tyckte att situationen var häftigare än vad du tyckte.

– Ja, han var så jävla nöjd med det. Han snackar ju jämt om det. Han sa att han förstod varför jag tog beslutet, att jag ville få ett momentum och väcka laget.

***

Petter Ullman överlevde slagsmålet trots några elaka smällar i bakhuvudet. Både han och Vopat fick matchstraff. Hur förlegat det än känns med slagsmål så kan jag inte låta bli att imponeras. Vi visste ju vad Petter gav sig in på. Den ultimata uppoffringen.

***

Epilog: Säsongen efter var Petter Ullman en Leksandsspelare igen. Det var inte Roman Vopat.

I dag jobbar Petter som krögare.



Jesper Eriksson

Ni kommer naturligtvis ihåg plats 84 på den här listan, den om när Mikko Rautee värvades till Leksand.

Vi vred, minst sagt, ut och in på ämnet redan då och kanske tänker ni att det inte kan finnas något mer att ösa ur den källan.

Fel.

Vi har sparat en liten godbit.

***

Inför säsongsstarten 2004 porträtterade Dalarnas Tidningar det finska nyförvärvet. Rautee visade där upp en självbild som… ja… fick Don Quijote att verka väl förankrad i verkligheten:

– Det är målet att vara första- eller andracenter och få spela power play.



Det är ju ett ganska rimligt mål. Ja, alltså om man är en spelare som kan spela ishockey. Det kan i sammanhanget tilläggas att Leksand i det kommande kvalet matchade Mikael Karlberg och Niklas Persson som sina två första centrar.

***

– Det här är en chansning. Jag skulle aldrig spela för någon annan klubb i allsvenskan, men Leksand har en bra organisation och en god chans att gå upp.



En chansning, indeed. Av Leksand alltså.

***

– Min styrka är tekningar.



En onekligen oväntad huvudsaklig styrka för en spelare som aspirerar på de två första femmorna och anser sig vara för bra för allsvensk hockey.

***

Och så favoriten:

– Jag har skrivit ett 1+1-kontrakt, men kommer inte att spela i allsvenskan mer än en säsong.



Epilog: Mycket kan man säga om Mikko Rautee, men ibland är han uppenbarligen en man av sitt ord. För ”mer än en säsong” i Allsvenskan blev det definitivt inte.



Oskar Klingborn

Ni kommer ihåg årets kvalserie? Ja, det gör ni nog. Tredje matchen spelades borta mot Södertälje, kvalets på pappret svåraste utmaning.

1-1 i andra perioden. Södertälje tryck är stenhårt, men Leksand bjuder på ett försvarsspel av rent fotbollsitalienska mått och klarar av box play på box play på box play.

Då får Antti Hulkkonen pucken i eget sarghörn. Vad ska han göra? Försöka starta anfall? Något borde det väl gå att…?

Pang. Uppspelet når bara blålinjen innan en SSK:are stoppar pucken och plötsligt står det 2-1.

***

Det finns en spelare som a-l-d-r-i-g  n-å-g-o-n-s-i-n skulle ha råkat ut för detta. En spelare som aldrig skulle ha drömt om att rensa genom att skjuta pucken inåt planen. Eller ens framåt.

Jag väljer att kalla honom sarg-ut-mannen. Till vardags går han under namnet Hans Lodin.

Det fanns inget läge i eget zon som var för trångt, för öppet, för stressigt eller för avslappnat för att vända sig om och dunka ner pucken i eget kortplank och sedan via rundeln se den dansa ut genom mittzon och stanna någonstans vid offensiv tekningscirkel.

***

Här kommer två korta instickare (som kan verka omotiverade, men snart får sin förklaring) om instruktioner:

1) Det är väldigt vanligt att prata om att idrottsaktioner utförs ”som hämtat från instruktionsboken”.

2) Inom ungdomsidrott, speciellt fotboll, är det vanligt med olika instruktionsvideor med olika stjärnor som används för att illustrera hur saker ska göras. Handlar det om dribblingar visas det stilstudier på Jesper Blomqvist, nickar Oliver Bierhoff, glidtacklingar Jocke Björklund och filmningar eller målfiranden Filippo Inzaghi. Och så vidare.


Så.


Vad har detta med saken att göra?

Skulle någon få för sig att skriva en instruktionsbok eller filma en instruktionsvideo om sarg-ut-rensningar skulle jag bli fly förbannad om inte Hans Lodin användes som förklarande objekt.

I synnerhet är det viktigt att rensningen genomförs så kantigt och så segt som möjligt, lite som att se Tony Adams eller Johan Mjällby försöka sig på en snurrfint. Och så, hur hård eller lös rensningen än är tänkt att vara, ska klubban svingas tillbaka så långt som det bara är möjligt. En sarg-ut utan yviga gester är ingen riktig sarg-ut.

***

Det är fantastiskt och märkligt att Lodin under sin sista sejour i Leksand plötsligt utvecklades till ett offensivt vasst vapen som med jämna mellanrum gjorde mål. 2002/03 riktade han i synnerhet in sig på de regerande mästarna Färjestad. Under grundserien gjorde han ett makalöst mål efter en övernaturligt dribbling och i första kvartsfinalen sköt han mål från mittzon.

Han övertalades att spela även säsongen 2003/04 trots att han bestämt sig för att sluta.

Ett kanske inte helt klokt beslut. På grund av skadeproblem blev det bara 16 matcher innan han slutligen lade av. På dessa matcher blev det bara två mål och noll målpass.

Å andra sidan kom båda målen i en av hans allra sista hemmamatcher, i och samma byte, med tjugo sekunders marginal, i en 8-3-seger mot Djurgården.

Ska man sätta punkt ska man göra det med besked.



Oskar Klingborn

Vi vet alla hur härligt det är med riktigt bra, naturliga målskyttar. Det känns som att man ständigt är på jakt för sådana, att det är de som saknas i lagbygget. Men tänker man efter har vi fått se en hel del härliga exempel i Leksands tröja.


Tomas Forslund

Stefan Hellkvist

Robert Burakovsky

Jan Huokko

Michael Ryder

Pasi Saarela

Martin Bartek

Pierre-Edouard Bellemare

Pelle Prestberg


Spelare som år efter år har stått vid ena stolpen, redo att vispa in förlupna puckar. Spelare som skulle kunna hitta krysset om de så befann sig i komatöst tillstånd.

***

Tyvärr finns även motsatsen. Spelarna som skulle kunna doktorera i att bränna chanser.

Patrik Wallenberg var duktig på det där. Patrik Carlsson brände en hel del öppna skottlägen. Tore Vikingstad fick en gång skämtsamt skäll i tidningen av Robert Burakovsky som sa att han borde fått fler assistpoäng, men att ”Tore kan ju inte göra mål”.

Till och med några superhjältar har fastnat i det där. Innan Mikael Karlberg riktigt hade utvecklats till den ikon han senare skulle bli hade han en märklig förmåga att avsluta den ena eleganta dribblingsraiden efter den andra med lama, lösa avslut rakt i magen på målvakten.

Och vi ska inte ens prata om hur många chanser Niklas Eriksson brände i Elitserien under några säsonger kring milleniumskiftet.

***

Arketypen för chanssumparen är dock en annan.


Torgny Löwgren.


Toggas förmåga att ”tänka för mycket” när möjligheterna dök upp måste anses som unik. Inget läge var för öppet för att kunna missa pucken, trilla omkull och ramma målburen och sargen. Det var som att han fick kaninpuls så fort han på en samma gång såg en svart puck och en röd målställning.

***

Hans kanske mest tydliga och ödesdigra miss kom vårvintern 2000.

Det slutspelsjagande Leksand tog emot AIK på hemmaplan.


Det börjar bra. Den då 20-årige Niklas Persson gör 1-0 i första perioden.


Inledningen av andra perioden. Leksand skapar flera chanser för att utöka och glida ifrån.


Drygt fyra minuter in på perioden åker Rikard Franzén ut för roughing. Nu då!

Och visst, det ser ut att gå vägen. Pucken spelas in framför kassen. Togga kommer framstörtande. Pucken studsar långsamt några decimeter från det tomma målet.

Togga klipper till.

En halv meter över.

Några minuter senare gör AIK 1-1.


Matchen slutar, håll i er nu, 1-8.

Och Leksand missar senare slutspel.

***

Togga är ett tydligt exempel på hur tiden förändrat ens perspektiv.

Han spelade trots allt sex säsonger och 290 elitseriematcher för Leksand. Utopiska siffror att drömma om att en spelare skulle göra det i Leksand nu.

Han gjorde 45 mål i sin elitseriekarriär.

Ni kan tänka er själva hur sugna Leksand skulle vara på honom under silly season om det hade varit i presens.

En säsong gjorde han 12 mål i högsta serien. I dagens hockey hade det renderat i en landslagsplats.

***

Toggas statistik vittnar om en ikon och en hjälte.

Vi som såg honom spela, och försöka avsluta anfall, vet att han också var det. Men på helt bakvända grunder.



Oskar Klingborn

I augusti 2009 börjar Jan Huokko blogga för nyhetssajten nyheter24.se. Projektet går dock i stöpet ganska omgående.

Till en början blev det ett jäkla liv i kvällspressen kring att föreningen inte gillade Huokkos extraknäck men när skrivandet väl fick grönt ljus så skrev han egentligen inget och det som faktiskt skrevs var väl, om vi ska vara ärliga, inte heller särskilt bra.

Som tur var så förstod Janne och lade ned. Hockeyspelare är hockeyspelare och inget annat.

Förväntningarna var därför inte speciellt höga när Dalarnas Tidningar presenterade långtidsskadade Jens Bergenström som ny bloggare på deras hemsida.

Men som han levererade. För visst satte Jens lite guldkant på tillvaron från sin position bakom kulisserna?

Från sidekicken Kenny Källström, som blev Blackburn med hela Sverige (nåja), korrumperade bordtennisturneringar, billiga ordvitsar, överdrivet detaljerade reseskildringar och fylliga anekdoter till mer allvarliga funderingar om behovet av att bli sedd i skadans skugga, om att kämpa när allt känns som skit och om fansens betydelse.

Samtidigt fick vi lära känna spelarna bättre än någonsin – bara en sån sak som att Thomas Rhodin visade sig hålla på det brasilianska fotbollslaget Gremio säger mer om Totto som person än hans diagonalpassningar över två zoner.

Inte nog med att Bergakungen visade en gammal skojare som Henrik Rydström att en ny sheriff hade äntrat stan, han lyckades också med konststycket att vinna sympatier hos motståndarsupportrar. En god vän till mig från Mora messade över reciteringar till mig titt som tätt.

När beskedet om bloggens nedläggning kom fram i ljuset i slutet av december svepte en smärre storm över kommentarsfälten.

Signaturen Sara i Stockholm:
”Jag har aldrig riktigt fattat det där med att följa bloggar – förrän jag upptäckte Jensas blogg. Nu har den blivit en del av morgonrutinen att kolla det senaste inlägget så fort man kommit till jobbet. Så otroligt roligt och bra! Stort tack Jens och lycka till framöver!”


Johan:
”All heder till Jens blogg. Trots att jag inte anser mig vara leksing, så har jag haft stor behållning av bloggen. Högsta klass!”


Jimpan:
”Detta var ju riktigt tråkiga nyheter. Jag har följt bloggen sen start och funnit den väldigt roande. Idéer har inte saknats. Det har känts som om man lärde känna laget bättre. Men tack ändå från mig sittandes vid alpernas fot i Österike.”



Ibland kommer jag på mig själv funderandes kring ifall man hade överlevt den grådaskiga serielunken utan Bergenströms betraktelser.

Till sist konstaterar jag att den där bloggen faktiskt var höstens mittpunkt – jag minns knappt en matchsekvens från första halvan av Allsvenskan – däremot kommer jag aldrig glömma att en stad i Dalarna numera heter Möjligheternas.



Jesper Eriksson

Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar strävsamma och dynamiska arbetspar.


Seinfeld-David

Maldini-Costacurta

Strummer-Jones

Karlberg-Nielsen

Hammar-Wikingsson

Andersson-Björklund

Skäringer-Zimmergren

Söderberg-Lagerbäck


Det finns något magiskt i att se hur de kompletterar varandra och hur slutsumman när de kombineras blir större än varje del för sig.

Detta gäller i allra högsta grad även backpar i hockey. Oliver Ekman-Larsson och Thomas Rhodin hade under en period föregående säsong en fin telepati. Den ultimate backpartnern var väl annars Tomas Jonsson som säsong efter säsong använde sin vita Titan för att peka sina orutinerade adepter tillrätta.

***

Lagom till elitseriepremiären 2002 såg Jarmo Tolvanen ut att ha hittat ett potentiellt drömpar. Hans Lodin och Lars Jonsson.

Den rutinerade, store, starke, defensivt stabile räven tillsammans med ynglingen med den gudabenådade talangen, fantastiska skridskoåkningen och den vassa offensiven.

Visst låter det som något som skulle kunna fungera alldeles utmärkt?

Det gjorde det inte.

Inte alls.

***

Match 1: Leksand-Brynäs. Förlust 2-3. Dagen efter skriver Dalarnas Tidningars sportchef Anders Norin om matchen:


”För mig kom det överraskande när det i somras stod klart att Hans Lodin skulle återvända till Leksand efter ett par år i Tyskland.
Nu såg han precis ut så trög som jag mindes honom från hans senaste sejour i Leksandströjan.
Men han har 49 matcher till på sig att bevisa motsatsen.
Men i par med Lars Jonsson så bildade Lodin Leksands sämsta backpar.
Gång på gång blev man fast i egen zon, efter att ha krånglat till det helt i onödan.”


***

Match 2: Frölunda-Leksand. Leksand förlorar med 5-2. För vår dynamiska duo gick det inte heller något vidare. Så här skrev Dalarnas Tidningars inför tredje matchen mot Luleå:


”Hans Lodin och Lars Jonsson har haft en tung start och var inne på samtliga tre baklängesmål i första perioden senast.
Redan under Frölundamatchen tog Daniel Jardemyr plats bredvid Lodin.
Med Jörgen Sundqvist och Jonsson har Leksand fyra hela femmor.
- Men förmodligen spelar vi med sex backar, säger tränare Tolvanen.”


Samarbetet stannade alltså vid fyra perioder. Sedan blev Jonsson bänkad. Mot Luleå bildade Lodin backpar med just Jardemyr. Leksand vann med 4-3.

***

Men är inte statistiken väl hård i sin dom? Siffror på ett papper kan väl inte veta hur det sett ut på isen? Kanske inte. Problemet var att det i det här fallet var verkligheten ännu värre. Vi som såg matcherna såg ett backsamarbete som fungerade parodiskt illa. I ena stunden gled man alldeles för långt isär. I andra stunden krockade man i stället och föll omkull på ett sätt att man trodde att Peter Nordström var på isen.

***

Tack och lov gick det till slut ändå bra för båda spelarna.

När Lodin väl kom igång gjorde han sin klart bästa säsong i Leksands tröja och satte, i sitt sammanhang, osannolika tio mål, inklusive ett i slutspelet.

Lars Jonssons säsong var tyngre med skador och dubbla utlåningar, men till slut kom han tillbaka och gjorde en stark insats i slutspelet. Säsongen efter var han Leksands förmodligen bäste back och fick debutera i landslaget. Sedan dess har han hunnit debutera i NHL och spela för ytterligare tre elitserieklubbar.



Oskar Klingborn

Fenomenet Oskar Klingborn har tidigare tagit upp den frustrerande maktlösheten i att inte följa sitt lag på plats. Vi kör den grejen ett varv till.

Sverigewebben, stats.swehockey.se och sms-rapporter i all ära, i min bok är den mest plågsamma källan till kunskap Radiosporten.

Missförstå mig rätt nu. Ifall någon får för sig att dokumentera min livshistoria så skulle jag vilja ha SR bakom ratten. De är fantastiska på det de gör – men det är också däri problematiken ligger – de är FÖR duktiga på det de gör.

Ta en sån kommentator som Lasse Granqvist. Jag undrar hur många hjärtinfarkter, hjärnblödningar och bilkrascher han har orsakat.

Den mest enfaldiga, banala händelse förvandlas till en kamp på liv och död i Radiosportens regi. Och som den sucker man är så sväljer man alltid betet med hull och hår.

Så kom det sig att jag den femtonde mars 2007 satt i fucking-jävla-Norge samtidigt som årets viktigaste kvalseriematch spelades i Ejendals Arena. Situationen var en klassisk kniven-mot-strupen, efter två förluster var vinst det enda som gällde, Rögle var på besök och om jag inte ville sitta och uppdatera målservicen på text-tv så var det till att se ett nervsammanbrott från den ljusa sidan och slå på radion.

Ett av de värsta beslut jag har tagit.

***

1-0. Roman Vopat i numerärt underläge, en minut innan första pausvilan. Psykologiskt viktigt!

1-1. Daniel Åhsberg pangar in kvitteringen efter en minut i andra perioden. Så mycket för psykologi.

2-1. En och en halv minut senare replikerar Vopat i power play. Jag älskar bra pp-spel.

2-2. Rögle får spela fem mot tre och Mattias Carlsson kvitterar. Pär Arlbrandt och Kenny Jönsson assisterar. Jag hatar bra pp-spel.

2-3. Rögle får ännu ett power play. Retstickan Gath krånglar in ledningsmålet. Arlbrandt assisterar igen.

2-4. Power play för Rögle igen. Mål igen. Halvvägs in i andra. Jag börjar lacka ur.

2-5. Tre minuter in på tredje och ännu ett jävla power play. Arlbrandts tredje assist och vid det här laget vill jag ha ihjäl allt som heter just Arlbrandt eller Kenny Jönsson eller Bobo Simensen. Det är aldrig för sent att ge upp, som den norrländske komikern Ronny Eriksson sade och jag tar honom på orden och slänger in handduken.


Men så:


3-5. BERGAKUNGEN! Fortfarande en känsla av whatever, men ändå, kul för grabben.

4-5. Bergenström igen! Det här kan ju gå vägen! Mitt adrenalin börjar pumpa okontrollerat. Tretton minuter kvar.

5-5. Ögonblicket då Jonas Elofsson blir en världsback. Herregud. Här någonstans är jag i upplösningstillstånd och ligger i fosterställning. Jag vill slå sönder radion samtidigt som jag vill hångla upp den i brygga. Jag är en heroinmissbrukare – jag vet att silen är dålig för mig men jag måste ändå ha den.

6-5. Morten Green slår in Vopats retur. Det finns inte adjektiv nog för att beskriva mitt hälsotillstånd.


***

– Fruktansvärt. Den tyngsta förlust jag just nu kan minnas i mitt hockeyliv, sa Bobo till Dalarnas Tidningar.

– Hårt arbete ger resultat, sa Jukka Rautakorpi.

***

Jag hade aldrig varit med om nåt liknande.

Mitt yngre jag var ett fanatiskt Liverpool-fan och dagen innan min student 2005 spelade de CL-final. Efter en halvlek låg de under med 0-3 och jag beslöt mig för att festa i stället. När jag kom hemkravlandes några timmar senare så slog jag igång teven och fick se att de vänt och vunnit. Jag trodde att min chans att ta del av en mirakelvändning var körd.

Visst, matchen mot Björklöven några år tidigare var också spektakulär, men mest av allt kändes den bisarr. Miraklet i Ejendals Arena var inget annat än en gastkramande skräckthriller i tre akter.

Nästa gång Leksand anser att det är läge att genomföra en liknande drabbning planerar jag att vara där, hur rockigt ”death by Radiosporten” än låter.



Jesper Eriksson

Okej.

Den här punkten drar vi oss lite för. Per Källgren är en vänlig, duktig och ambitiös person och det känns lite motigt att driva med honom.

Men vi gör det för att vi alla gör lite fel ibland. Och vi gör det för att vi tror att han tar det på rätt sätt. Och för att det illustrerar hur svårt det kan vara, det där med mediekontakter.

Men vi ser för säkerhets skull till att göra det ganska kort.

***

I alla fall.


Sensommaren 2008. Leksand har just, efter många spekulationer, till sist genomfört sin kanske allra mest spektakulära värvning genom alla tider – Ed Belfour. Uppmärksamheten hade varit stor och sportchef Micke Lundström hade satts under hård medial press i jakt på uppgifter.

När affären väl var klar skrev pressansvarig Per Källgren en krönika på hemsidan där han bland mycket annat gick till försvar för Lundström:

”Någon har mellan raderna beskyllt Micke för att ljuga i ärendet Ed Belfour bara för att han inte bekräftat att han varit aktuell för Leksands IF. Vi vill bara förtydliga att innan vi har ett kontrakt signerat och klart så kommer vi aldrig bekräfta något bara för att någon ställer en fråga. Oavsett vilket sammanhang, vilken tidning eller vilket sällskap frågan kommer från. Innan det är klart till 100% så är alltså spelaren inte klar.”

Gott så, det är väl inte att anmärka på? Nej, om det inte varit för att Lundström hade gjort lite mer än att bara ”inte bekräfta att han varit aktuell”.


Så här sa Lundström enligt Dalarnas Tidningar en vecka innan affären offentliggjordes:

”Vi går ut i media när vi har något konkret att komma med. Men vill du ha ett svar, så. Ed Belfour är inte aktuell för oss. Det ligger ingen sanning i ryktena. Jag vet inte var uppgifterna kommer från, jag blev själv överrumplad av dem.”


Vi tar det en gång till:

”Vi går ut i media när vi har något konkret att komma med. Men vill du ha ett svar, så. Ed Belfour är inte aktuell för oss. Det ligger ingen sanning i ryktena. Jag vet inte var uppgifterna kommer från, jag blev själv överrumplad av dem.”


Nej, det är svårt att kalla det så himla mycket annat än lögner.

Och visst, för rättvisans skull ska väl brasklappen om att det som står i tidningen inte alltid stämmer läggas fram. Men skulle inte Lundström ha sagt det där, hade nog Källgren passat på att berätta det i stället.

***

Det är förståeligt att man inte kan berätta allt hela tiden. Ändå måste vi få tillåta oss att skratta åt att man ändå bedyrar ärligheten.

Vi gillar Källgren och Lundström. Vi hoppas att de bjuder på det här.

Vi tycker om att vara snälla.

Så visst ska vi väl skippa att dra paralleller till Bagdad-Bob?



Oskar Klingborn

Som ni kanske har märkt så kallas denna sommarföljetong, lite käckt, delvis för ”100-LIF-höjdare från 2000-talet”.

För trots alla de tråkiga förluster och dåliga värvningar som vi tagit upp under de senaste veckornas lopp är det fortfarande händelser som jag och Oskar i dag kan minnas tillbaka på med en viss värme, hur cyniska vi än må låta.

Tyvärr har det även skett andra grejer också.

Grejer som fyllt ens kropp med starka känslor av olust.

En olycklig tackling, dramatiska nyhetsrapporter och en upprörd lagläkare skulle komma att prägla kvalserien 2009 mer än någonting annat.

***

Inför kvalet hade Mikael Lundström rustat som en krigsherre och Antti-Jussi Niemi var kronan på verket. Efter år av märkliga panikvärvningar innan transferfönstrets stängning kändes den rutinerade backen som ett exotiskt januaritillskott. Desto mer icke-exotiskt, snarare väldigt typiskt, var det faktum att han aldrig skulle få en egentlig chans att demonstrera sin skicklighet.

För den femtonde mars 2009, i sin tionde match med Leksand, händer detta:





Niemi bärs ut på bår med ett blödande jack i pannan och förs med ambulans till Helsingborgs lasarett.

***

Debatten om huruvida tacklingen var schysst eller ej rasade:

– Mathias Tjärnqvist gör i mina ögon absolut inget fel alls. Problemet i det här läget är att Antti-Jussi Niemi gör en reverse, ett tillbakaspel, lämnar sig helt öppen för tacklingen och kan inte skydda sig, tyckte SVT:s expertkommentator Niklas Wikegård.

– Han blev utslagen på ett regelvidrigt sätt. Jag är jävligt upprörd, sa Mikael Lundström till Dalarnas Tidningar.

– Tacklingen i sig är schysst, men han kommer väldigt fel in i sargen. Sedan är det väldigt olyckligt att det blir som det blir, det var inte meningen att skada någon, sa Tjärnqvist till Aftonbladet.

– Han tog kanske i lite för mycket men det är sånt som händer, sa Niemi himself till TT.

***





Mannen som pratar i klippet ovanför heter Ronny Borelius. Det var hans rapporter angående Niemis välbefinnande vi dagligen följde i tidningarna, radio, tv och som lamslog hockey-Sverige.

Ansiktsskadorna verkade nästintill oräkneliga. Lagläkaren Borelius pratade till en början om frakturerna som ”livsfarliga”. Niemis välmående pendlade – ena dagen mådde han bra, och andra dagar blev han sämre, vilket spädde på de otäcka stämningarna.

Borelius svingade vilt i DT:

– Det var fullständigt livsfarligt för våra spelare att vara där ute på isen, de var ute för att skada, jag ville bara skrika åt domaren att bryta matchen.

***

Några veckor senare blev fallet Antti-Jussi Niemi en fråga för riksdagen. Den kontroversielle kristdemokraten och riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus ville föra en diskussion kring huruvida våld i idrottssammanhang skall kunna underställas civilrättsliga prövningar.

– Oavsett hur man bedömer situationen då Rögles Mathias Tjärnqvist tacklade Antti-Jussi Niemi mot sargen i onsdagens match i kvalserien kan det finnas anledning att ifrågasätta en kultur av straffimmunitet för ett agerande som av många, utifrån en allmän rättskänsla, upplever som stötande, säger han i DT.

Justitieminister Beatrice Ask var dock inte lika pepp på att diskutera.

***

Tio dagar efter den stora smällen fick Niemi lämna sjukhus med en blåklocka stor som Siljan, ordinerad en månads vila.

Dagen innan hade LIF mött Västerås och namn som Jesper Ollas, Pelle Prestberg och Jens Bergenström kunde nu läggas till skadelistan.

Borelius var fortfarande upprörd, men den här gången på Västeråsspelarna och återigen ekade ett välkänt mantra:

– Det verkar som om de går in för att skada oss.

Att se alla spelare droppa av en efter en måste ha tagit knäcken på Ronny Borelius för till hösten hade han gett sig fan på att ingen skulle bli varken skadad eller sjuk. Men mer om det en annan gång.



Jesper Eriksson

Man vill helst minnas den gudabenådade skridskoåkningen, det vansinnigt hårda direktskottet och alla lyckade helikopterfinter i avgörande lägen.

Samtidigt gör man sitt bästa för att glömma bort det avtappade tempot i slutet av karriären, indianarna och alla misslyckade helikopterfinter i avgörande lägen. Och den där gången han bröt handen under ett slagsmål på en bankett efter en träningsturnering.

Det kan inte vara någon annan än Magnus ”Sigge” Svensson jag pratar om.

***

Han var utan tvivel en dubbelnatur utifrån en supporters perspektiv.

Sigge var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog exempelvis lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna.

***

Men en av Leksands absolut största legender är han och det vore väl själva fan annars.

Hans meritlista är häpnadsväckande.


527 elitseriematcher för Leksand

46 NHL-matcher

146 A-landskamper

SM-final med Leksand

Guld, silver och brons i VM

Bragdmedalj

OS-guld

Vinnare av Elitseriens poängliga för backar


Den allra mest framgångsrika säsongen var förmodligen 1993/94. Då hann Sigge med att vinna Elitserien med Leksand, göra 13 mål och 29 poäng på 39 elitseriematcher, vinna OS-guld efter att ha gjort mål under både finalens ordinarie tid och under dess straffläggning, vinna VM-brons och hela VM:s skytteliga.

***

Men en riktig stjärna vill man ju ge ett ordentligt och värdigt slut.

Det såg att bli sisådär med det för Sigges del.

Efter Luleå-blundern 1999 lämnade han föreningen och landet och flyttade till schweiziska Rapperswill. Hans tid i Leksand verkade sluta, en gång för alla, med en indianare.

Men efter bara ett år i alperna vände han återigen hem för en ny sejour i blått och vitt. Tyvärr verkade förfallet för sent att stoppa.

2000/01 gjorde Sigge enbart tio poäng på hela säsongen, hans sämsta notering i elitseriekarriären. För laget gick det inte ett dugg bättre, utan man åkte för första gången någonsin ut ur Elitserien.

Sigge följde många supportrars exempel och grät efter sista matchen.

Skulle en av föreningens allra största hjältars karriärer ta slut med föreningens historiskt största, mest magnifika fiasko?

Nej, den nyss 38 år fyllde Sigge vägrade låta det sluta så. Han fortsatte en säsong till.

***

2001/02 blev just en så stor succé som så många hoppats men så få vågat tro på.

Elitserieplatsen säkrades i åttonde kvalserieomgången i och med en underbar 6-0-seger hemma mot AIK. Sigge spelade fram till Niklas Perssons på många sätt avgörande 2-0-mål.

Nu grät han igen. Av andra anledningar.

Hans allra sista match kom hemma mot Timrå, i kvalets sista omgång.

Att han lyckades med bedriften att, trots att han spelade mer eller mindre konstant i tredje perioden då Leksand på några minuter gick upp från 1-4 till 4-4 och under sudden, inte göra någon poäng spelade ingen roll.

Att Timrå till slut avgjorde i förlängningen och därmed tog förstaplatsen i Kvalserien spelade ännu mindre roll.

Sigge fick ändå ett alldeles ultimat slut.

Efter matchen hyllades han av båda lagens klackar, av Jonas Bergqvist och Superstars ordförande Torbjörn Olsson.

Och Sigge grät. Igen.

***

Alla drömmer om det perfekta slutet. Såväl idrottare som alla andra.

Problemet är att det är extremt få förunnat att faktiskt få uppleva det.

För det är ju så det är med livet, att ofta inser man inte förrän några dagar, veckor, månader eller år senare vad som faktiskt var slutet. Det bara hände och så visar det sig att det inte kommer att hända igen.

Och för idrottare är det ännu svårare. Det finns så många hinder på vägen. Skador, motståndare, medspelare, tränare, domare, obönhörligt åldrande. Plötsligt är chansen borta.


Kokar man ner det handlar det om tre saker:


Att välja själv när det är slut.

Att sluta med en framgång.

Att kunna njuta av det.


Att Magnus Svensson lyckades med allt detta, att han fick byta sorgetårar mot glädjetårar, är en av de allra vackraste sagor som föreningens drygt nittioåriga historia har att berätta.



Oskar Klingborn

Att komma in bra i en arbetsgrupp är inget man kan ta för givet.

Vissa lägen är svårare än andra.

Ni minns när Leksand sparkade Mike Stapleton? Efter att kontraktet med centern blivet brutet under hösten 2002 tog man åtta raka segrar. Inte direkt något läge då behovet av nyförvärv kändes översvallande. Men tja, en plats i truppen var tom och mycket pengar hade frigjorts, så varför snåla?

Valet föll på kanadensaren Ryan Foster.

– Vi gjorde klart med honom strax innan matchen i går och hyr honom en månad till att börja med, sade sportchef Masken Carlsson till Dalarnas Tidningar.

Ett korttidskontrakt alltså. Med andra ord gällde det för anfallaren, som gjort absurda mängder poäng i österrikiska första- och andraligan de föregående tre säsongerna, att så fort som det bara var möjligt visa att han var något alldeles extra, någon som kunde spetsa ett redan framgångsrikt lag ytterligare.

Det gick så där.


Debuten skedde på hemmaplan mot Timrå.

Foster började matchen på bänken, men med 1-2-underläge efter två perioder fick han chansen från start i tredje perioden. Show time!

Det gick så där.


Först tacklade han omkull en medspelare (Niklas Persson), för att sedan lyckas tappa pucken till Sanny Lindström - trots att motståndaren hade tappat klubben, varpå Timrå kontrade och Markus Matthiasson gjorde 1-3 och dödade matchen.

Ryan Foster hade varit på isen i 33 sekunder.

***

Trots att kontraktet sträckte sig en månad blev det bara en match till i föreningen för Foster. Han lämnade Leksand med en föga minnesvärd statistik bestående av två matcher, noll mål, noll poäng, noll utvisningsminuter, noll tekningar, noll skott på mål och ett minusmål.

Efter den korta sejouren i Sverige återvände han till att vara en stor fisk i den lilla österrikiska hockeydammen. Och där, i alprikets två högsta ligor, har han blivit kvar. Vårsäsongen 2003 gjorde han 70 poäng på 23 matcher för Zell am See. Säsongen efter blev det 110 poäng på 37 matcher.

Sammanlagt har Ryan Foster gjort 470 poäng på 268 matcher sedan han lade Dalarna bakom sig. Den halvdana ligastandarden till trots är det fullkomligt orimliga siffror och att han inte har testat sina vingar mer än i två elitseriematcher är svindlande.

Är det verkligen vad Leksand gör med folk?



Oskar Klingborn

Det är sannerligen inte särskilt ofta en leksing vinner Elitseriens poängliga.

Faktum är att endast tre spelare har mäktat med bedriften – Mats Åhlberg (som stannade på helt fantastiska 64 poäng 1977), Ivan Hansen och Dan Labraaten. Jag antar att det egentligen inte säger speciellt mycket, men samtidigt älskar man ju en fixstjärna och att Leksand inte har haft någon som fullkomligen öst in poäng under de senaste tjugo åren i den högsta serien ger Mikael Karlbergs poängligaseger 2003 ganska stor vikt om man vill sammanfatta lagets 00-tal.

Den utbildade bagaren och hissmontören Karlberg är ett typiskt exempel på termen ”late-bloomer”. Efter en bra säsong i division ett med Björklöven plockades han ned till Dalarna 1995. Men den då tjugofyraårige centern hade under sina första säsonger en undanskymd roll:

– Jag visste ju vad Leksand hade för centrar. Det var ”Masken” Carlsson, Per-Erik Eklund och Andreas Karlsson… sa ”Challe” till Leksingen.

Transatlantisk tränarfilosofi var också en ny bekantskap för Karlberg:

– Wayne Fleming fick någon idé om att jag var defensiv specialist och jag fick till uppdrag att punktmarkera Ruuttu. Så varje byte som Ruutu var inne skulle jag också vara inne, berättade han för superstars.nu.


Till Leksingen:

– Det var tufft första tiden med Wayne. Han var på mig som satan. Han skrek och var på mig varenda träning. Men efter halva säsongen var det som att vända på en hand: Det blev hur lätt som helst och jag fick spela väldigt mycket. Så i efterhand är det ruskigt roligt att ha haft en kanadensisk tränare.

År 2002 står han på toppen. 31 år gammal har han erfarit ett genombrott av gigantiska proportioner. Visst, åren fram till degraderingen var han en stabil poängplockare, inte minst i ÅKE-konstellationen tillsammans med Markus Åkerblom och Niklas Eriksson men under den allsvenska säsongen kändes det som att barriärer sprängdes. Han och Jens Nielsen lekte ishockey med varandra. Frågan var bara ifall det skulle hålla i Elitserien?

Jodå, Karlberg kunde höja sig ett snäpp till. I november övertog han poängligaledningen (av bara farten plockade han med sig Nielsen som ett tag var den närmast jagande men även Henrik Nordfeldt som låg på nionde plats som bäst).

– Jag gjorde mycket poäng i fjol, men i elitserien är motståndet betydligt tuffare, sa ”Challe” till Dalarnas Tidningar.

Inför den sista omgången ligger Karlberg och Magnus Wernblom på delad plats men med Kramsforsgalningen som etta med fler mål. I den klassiska matchen mot Södertälje där Leksand lyckas sno åt sig den sista slutspelsplatsen gör ”Challe” två poäng av två möjliga (varav ett assist till Niklas Eriksson, som helt sopren framför ett öppet mål blir neddragen, men till sist tilldömd ett mål av domaren) och ror hem hela skiten.

Ett bestående minne efter matchen är hur Karlberg i direktsändning försöker släta över sin egen bedrift och i stället lyfta fram lagets prestation. När programledaren gör ett nytt försök att påminna honom om de fyrtiosex poäng han har gjort så spricker ett barnleende upp. Till sist vågar han prata ut om sin egna förväntningar:

– Jag är jättenöjd. Trodde nog inte att jag skulle hålla undan i toppen, men det gick, berättade han för Aftonbladet.

***

Trots sin fantastiska säsong blev inte Mikael Karlberg uttagen till landslaget under säsongen. Inför VM fick han dock chansen i en dubbellandskamp mot Schweiz.

– Ja, nu har han fallit för trycket, sa han om förbundskaptenens positiva besked till Dalarnas Tidningar.
Men något VM blev det inte. Hardy Nilsson valde att ställa honom utanför.

Som tur är så slutar inte sagan om Mikael Karlberg där. Det blev visserligen inte så många fler landskamper men att stå jämte Mats Åhlberg i rullorna är bannemig inte pjåkigt det heller.



Jesper Eriksson

Det här med straffläggningar är ju något som numera enbart hör Allsvenskan till, men det fanns en tid då de även användes i högsta serien.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara ”ett jävla otyg” och vägrade att låta laget träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men de fem säsongerna av straffavgöranden i Elitserien gav också ett sanslöst trevligt minne.

***

Våren 2001. Fjärde kvalserieomgången. Hemmamatch mot Linköping. 2-2 efter full tid och förlängning. Leksand hade redan tappat fem blytunga poäng i kvalet, två borta mot Björklöven och tre borta mot Södertälje.

Nu väntade straffläggning. En till förlust fick inte komma på tal om man ville ha kvar hänget i serien. Alltså inget tillfälle för svaga nerver.

En som inte darrade på manschetten var Robert Burakovsky.

***

Låt mig guida er genom straffläggningen.


Aj då, mål direkt av Linköpings Peter Berndtsson. 0-1

Aj då, miss av Jonas Nordquist. 0-1

Miss av Stefan Pettersson. 0-1

Inte heller stjärnan Mikael Karlberg lyckas sätta den. 0-1

Håkan Bogg (i många kretsar känd som Satan) har chansen att avgöra, men missar. 0-1

Robert Burakovsky träder in i handlingen. Han måste göra mål. Han fintar vänster går åt höger och sätter den i höger kryss. 1-1

Målskytten Peter Berndtsson får chansen igen. Miss. 1-1

Burra igen. Han… ja, han fintar åt vänster, går åt höger och… missar. Jaha, då var den finten förbrukad. 1-1

Mike Helber missar. 1-1.

Jens Nielsen får chansen att avgöra, men missar också. 1-1

Ex-leksingens Anders Lönn skjuter i mål. Aj aj aj. 1-2

Burra måste återigen göra mål. Men vänta, inte gör han väl samma fint FÖR TREDJE GÅNGEN? Burra fintar vänster, går åt höger och sätter den i höger kryss. 2-2

Peter Berndtsson för tredje gången. Andra missen. 2-2

Burra ska för fjärde gången lägga straff. Han har chansen att avgöra. Vilken taktik ska han använda den här gången? För han förväntar sig väl inte att Mikael Sandberg i Linköpings mål ska gå på samma fint för fjärde gången? Burra fintar åt vänster, går åt höger och… sätter den i höger kryss. 3-2

***

Nio år har gått och jag kan fortfarande inte förstå hur en människa kan vara så kall. Samma straffint fyra gånger. Tre mål.

Var det så enkelt att Burra inte brydde sig så mycket?

Han hade fram till den nämnda säsongen bytt klubb 13 gånger under sin karriär. Sedan dess har han gjort det 10 gånger till. Kanske hade han redan skrivit på för Düsseldorf när matchen spelades.

Var det den bräckliga klubbkänslan som gav Leksand två poäng i den här extremt viktiga matchen?

Jag vill inte veta. Som redan de gamla grekerna sade, some Burra-things are better left unspoken.



Oskar Klingborn

En elitserieplats är inget man önskar sin värsta fiende.

Åtminstone inte om man kände några slags sympatier för Leksands IF våren 2004. Tyvärr hade laget satt sig i den värsta av rävsaxar inför kvalseriens sista omgång.

Mora IK:s elitserieplats låg nämligen i det redan avsågade Leksands händer.

Ifall LIF vann över ett vilt kämpande Skellefteå samtidigt som Mora slog Hammarby så skulle ett nytt lag skulle ta över sheriffstjärnan i Dalarna.

Stor dramatik givetvis. Inte skulle väl leksingarna lägga sig?

– Vi ska försöka bjuda upp. Men det finns risk att det blir avslaget, sa Niklas Persson till Aftonbladet.

– Det är svårt att veta vad spelarna tänker, eftersom vi inte tränade i går. Men vi har en skyldighet mot de andra klubbarna. Det skulle förvåna mig mycket och se hemskt illa ut om spelarna inte gjorde sitt bästa. Det finns en viss heder i det här, sa ”Pirro” Alexandersson till Dalarnas Tidningar.

– Det finns ingen leksing som vill att Leksand vinner mot Skellefteå. Jag vill att Leksand förlorar med 11-0. Just 11-0 slog Leksand Mora med i deras första derby . Det var 1938 och Leksand ledde med 8-0 efter tre perioder. Då ville Mora spela ännu en period så att de fick göra mål – men vid 11-0 blev de sura, klev av isen och åkte hem, sa Superstars klackledare Emil Nilsén enligt Aftonbladet.


Lördagen den 10 april 2004 slutade i en dag av grandiosa mått där symbolikbomberna exploderade – men det fanns även plats för några små, märkliga öden och en liten fin historia, värdig ett filmmanus, om ett brödrapar som under två veckor fick uppleva hela känslospektrat:

I det första mötet de båda lagen emellan klev Marcus Eriksson, som tidigare misslyckats i Leksandströjan, fram ur skuggan. I 6-3-segern gjorde han fyra av Moras mål. Efter matchen, och efter alla år i den blinda fläcken kallad Allsvenskan, fick han ta del av ära, berömmelse och media-Sveriges uppmärksamhet.

Hans storebror Niklas, den före detta OS-hjälten och Leksands förgrundsfigur, satt i det andra omklädningsrummet. Belönad med ett matchstraff för hög klubba under ett viktigt skede i matchen när LIF var på god väg att komma igen. Rollerna kunde knappast vara mer omvända.
– Jag är bara knäckt. Det är mitt fel att vi förlorade, sa Niklas till Expressen.


När så den där sista lördagen kom skrevs ett nytt kapitel i brödrasagan. Mora IK väntade i ett folktomt Globen efter att ha segrat mot Bajen på beskedet att Leksand hade gjort det enda rätta. Vi andra satt i Isstadion och såg LIF till sist slå SAIK med 3-2.


Mora till elitserien.


Den matchavgörande målskytten för Leksand – Niklas Eriksson.


Ibland undrar jag om han inte gjorde det där målet för att läxa upp sina egna supportrar som han tidigare hade kritiserat. Eller om han gjorde det för sin bror.

Antagligen gjorde han det för idrottens skull.

Dagarna efteråt var outhärdliga för en Leksandssupporter. I Morarondellen hängde en banderoll med texten ”Tack Leksand”. När hockeyhösten så småningom drog igång, så som den alltid gör, bröt storspoven och chefsideologen Per Bjurman ihop:

”Om jag är bitter? Knyter Jan Simons en usel slipsknut? JA JAG ÄR BITTER! Att se lilla uppkomlingen Mora – en angelägenhet för absolut ingen utanför den egna kommungränsen – spela i Elitserien medan hela Sveriges klassiska Leksand får harva mot Bofors och Almtuna i Allsvenskan…huh. Det är ju som att Nick Borgen belönas med en textgrammis på Plura Jonssons bekostnad. Eller som att Tony Soprano får stryk i armbytning av Paulie Walnuts mamma. Eller som att Operakällaren byter ut gåslevern mot Scans färdiglagade pyttipanna. Kort sagt horribelt.”



Jesper Eriksson

”Jag måste säga att jag är så grymt besviken på Börje. Han är så jävla dålig. Han är så jävla kass att jag skulle dra på han en smäll. Det är sant det.”


– Peter Forsberg 1994

Ja, även världens bäste hockeyspelare kan lacka ur på domare. Och vi vet ju alla hur frustrerande det kan vara
när domsluten går emot. Fråga bara Burra. De flesta av oss har nog någon gång, i våra svagaste stunder, närt en önskan om att tvåla till en rättskipare.

Vissa tar dock denna önskan lite längre än andra.

Vi har redan varit inne på att 2002/03 var en stökig säsong med många utvisningar för Leksand. Bland de mer exceptionella exemplen på det märks att två av spelarna hamnade i handgemäng, bokstavligt talat, med linjedomare.

***

September 2002. Andra elitserieomgången. Bortamatch mot Frölunda.

Premiären, och comebacken i högsta serien, hemma mot Brynäs hade slutat med en snöplig 2-3-förlust efter dubbla misstag av målvakten Sean Gauthier. Nyförvärvet Micke Pettersson hade spelat fram till Leksands första mål och själv gjort det andra.

Han skulle hamna i centrum i sin andra LIF-match också.

Ledning för Frölunda med 4-1 i andra perioden. Power play för Leksand. Pettersson kommer i gurgel med en frölundait och trillar omkull. När han reser sig upp tar någon tag i hans arm. Han viftar till med armen och träffar sin fasthållare i huvudet – problemet är att huvudet visar sig tillhöra linjedomare Johan Andersson.


5+20 och grovt matchstraff för abuse.


– En domare måste ha bättre spelsinne. Det var inget slag, bara några småjabbar, rasade andretränare Ulf Skoglund i Dalarnas Tidningar efter matchen.

Disciplinnämnden höll, milt sagt, inte med. De stängde av Pettersson nio matcher för incidenten.

***

Januari 2003. Hemmamatch mot Brynäs. Slutsignalen ljuder och Leksand har precis vunnit med 3-0. Men i samma stund förvandlas matchen till en Jacques Tati-film.

Ett storbråk utbryter framför Leksands mål. En av de inblandade är Johan Rosén som vill göra upp med Brynäs Janne Larsson.


Rosén delar ut en rak höger.

Larsson duckar.

SMACK.

Slaget träffar i stället linjedomare Mikael Ljungqvist som blir av med en framtand och svimmar.

Oops.


Disciplinnämnden stängde efter det inträffade av Rosén i fem matcher.

Roligt i sammanhanget var att de enda som straffades för bråket var Larsson och Leksands back Hans Lodin (som mot alla sorters sedvänja gjort två av matchens tre mål), som båda fick matchstraff. Det var först efter videogranskning som Roséns del av bataljen fastslogs. Med andra ansågs alltså Lodin skyldig till att ha knockat en domare.

Hur nära han var att också drabbas av den efterföljande avstängningen är oklart.



Oskar Klingborn

Jag upplever att man i Leksand, mer än någon annanstans, ofta pratar om att ge olika hockeyprofiler en egen staty. Jag har själv sagt det.


Ni vet hur det är.


Man ser Tomas Kollar göra ett monsterbyte (tackla sönder någon i mittzon, forechecka som en galning, själv bli söndertacklad, resa på sig, jobba hem, spotta ut några tandrader, göra mål, allt under trettio sekunder) och någon i närheten säger: ”I fall Leksand fixar det här så lär Kollar få en egen staty på Noret”.

Men fler namn än så har jag hört nämnas i diskussionen under de senaste tio åren: Pelle Prestberg, Eddie Läck, Christer Olsson, Joacim Eriksson, Ed Belfour, Oliver Ekman-Larsson, Johan Hedberg, Örjan Lindmark, Niklas Eriksson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Magnus Svensson, Christer Abris, Niklas Persson, Jens Bergenström, Janne Huokko, Michael Ryder, Francis Bouillon, Jesper Ollas, Pirro Alexandersson, Sean Gauthier, Per-Erik Eklund och listan kan göras hur lång som helst.

Dock finns ett namn som är sorgligt bortglömt.


Jarmo Tolvanen.


Han, om någon, borde vara först i kön att låta avgjutas.

Om man under våren 2001 blivit ombedd att skriva en kravspecifikation på en tränare att ta över Leksands IF hade antagligen dessa tre punkter varit med:

1. Lugn
2. Fötterna på jorden
3. Ingen som helst vetskap om föreningens historia


Den då fyrtiofemårige finnen från Hämeenlinna var the perfect match. Bakom spelarbänken i båset, med Peter Ekroth som en pådrivande terrier, framstod han onekligen som en hockeyprofessor. När dåvarande Boforstränaren Leif Strömberg anklagade Tolvanen för att ha kallat hans lag för ”fucking assholes” efter en grinig match i Nobelhallen så kändes det som ett dåligt skämt. Det var liksom under Tolvanens värdighet. Som en hockeyns motsvarighet till Svennis. Eller Tord Grip kanske.

Hur spelade då Leksand under den här perioden?

Ja, vi vet ju hur de INTE spelade. I en tid då spelsystem återigen var på tapeten och begrepp som torpeder och schakaler var vardagsmat, avfärdade Tolvanen en vinstgivande spelidé kallad ”masugnen”, haussad i tidningarna av Masken himself, som något media hittat på.


Hur var han som tränare?

Först och främst var han en coach som vågade coacha. De hetaste fick speltid och de kalla fick ingen. Även om det ledde till vissa konsekvenser – Robert Nilsson stack – så innebar det också stora fördelar – Mikael Karlberg växte ut till en offensiv gigant.

I övrigt så verkade han, befriande nog, bara vara en vanlig människa. Jag menar, hur fantastiska resultat killar som Sandlin, Abris och Fleming ändå har i ryggen så framstår de bitvis som seriefigurer. Karlberg anser honom, än i dag, vara den bästa tränare han har haft.


Vad blev hans tränargärning?

Två år i rad lyckades han genomföra de målsättningar som var uppsatta. Hyllningarna kom därefter. Fan, han fick till och med en hejaramsa tillägnad sig med Robban Brobergs ”Ingela” som melodi! Kärlekshistorien var ett faktum:

– Världen är lite större än Siljan, men Siljan är ändå vackrast för mig, utbrast Tolvanen till Dalarnas Tidningar säsongen 03/04.


Efter 69 segrar på 111 matcher rämnade dock allt. Laget underpresterade å det grövsta men även i ledarstaben pågick tumult. Tolvanen drabbades av sjukdom i familjen, klubben ansåg att den assisterande tränaren Ulf Skoglund inte mådde bra och anställde Randy Edmonds som ytterligare hjälp, Skoglund gillade inte lösningen och avgick. Två matcher in på kvalserien 2004 får Tolvanen sparken.

Vad efterlämnar han för arv?

Tyvärr slutade Jarmo Tolvanen som föreningens bästa exempel på klyschan ”i hockey går det fort”.

En annan klyscha säger att ”man är aldrig bättre än sitt senaste framträdande”. Men jag kan aldrig tro att man huvudsakligen minns honom för den orimliga hemmaförlusten mot Hammarby med 0-5.

De flesta tänker nog på en man som tog LIF ur ett allsvenskt träsk på det mest imponerande vis. De flesta tänker nog på en man som tog LIF till det enda slutspel man spelade under 00-talet. De flesta tänker nog tillbaka på de två säsonger då livet verkligen var en fest.

Om Leksand ämnar att fortsätta sin kräftgång så är det nog läge att börja överväga den där statyn snart.



Jesper Eriksson

– Han kommer få Kudroc att skita flingor!


Ja, så lär Leif Strömberg ha sagt om Jean-Luc Grand-Pierre inför säsongen 09/10, om man ska tro ryktena.

För rykten gick. Det tisslades och tasslades ganska ordentligt om den reslige kanadensaren innan han till sist gjorde entré i byn.

Det intressanta med Jean-Luc Grand-Pierre, såhär i efterhand, är egentligen inte honom själv utan det faktum att han blev ett fenomen och ett av de största diskussionsämnena vid kaffemaskinerna sen högeromläggningen.

Varför?

En anledning kan vara att han faktiskt levererade över förväntningarna.

Dessa förväntningar var visserligen inte skyhöga – den stora skaran såg fram emot en glidande katastrof som med jämna mellanrum kastade handskarna och den stora skaran hade accepterat det med motiveringen att även den egenskapen krävdes i en kvalserie – men fan, Stûr-Pär var inte så pjåkig!

Visst, det var lite yxigt och kantigt i defensiven men killen kunde ju faktiskt lira, han var precis så snabb som det hade ryktats om och vad många elaka fulknep han kunde!

Några matcher efter debuten lades den sista biten i pusslet – det var ju det där med att skita flingor – och Grand-Pierre skulle se till att bekräfta alla misstankar.

Den elfte november 2009 väljer AIK-backen Fredrik ”Fish” Carlsson att kasta handskarna och gå in i vad som skulle komma att bli den mest ensidiga fighten i Ejendals Arenas historia:





– Jag kan bara berömma honom för att han är duktig på att slåss, sa Carlsson till Aftonbladet.

– Det kändes bra, jag fick direkt in en smäll på hans näsa, sa Grand-Pierre.

– Man måste välja vilka man slåss med, sa Tomas Sandström om Carlssons val av motståndare i Viasats direktsändning.


Pang (pang), boom (boom), crash – en superhjälte var född.


Lika super var inte disciplinnämndens beslut att bestraffa Grand-Pierre med två matchers avstängning fast han inte var den som hade startat slagsmålet. Vad många samtidigt glömde var att Carlsson tilldelades samma straff trots att hans enda insats i holmgången var att slänga vantarna och sedan bli misshandlad.

Vi kan väl antagligen utgå från att han sket flingor också.

***

P.S. När vi ändå har vädrat det här med rykten – stämmer det verkligen att JLGP har spöat Peter Bondra i speedskating under en skills competition? Svaret är: Till viss del. I praktiken har han inte gjort det, då de båda åkte vid olika tillfällen – Bondra under NHL:s All Star Game och JLGP under AHL:s – men Jean-Lucs tid var en halv sekund snabbare. Andra snabbskrinnare i AHL-tävlingen var bland andra Martin St.Louis och, tro det eller ej, Johan Witehall.



Jesper Eriksson

Säg Tobias Holm till en leksing och denne börjar snart prata om hur han sin första säsong i Leksand vann Elitseriens utvisningsliga.

Säg Anders ”Masken” Carlsson till en leksing och denne kommer att säga en hel del, men bland det första som tas upp kommer vara  hur han slarvade bort de så kallade 82:orna.

Detta har mer med varandra att göra än man kanske kan tro.

***

Sommaren 2003. Med en stark slutspelsplats i ryggen gick sportchef Masken med tillförsikt in i silly season. Trots den tumultartade debutsäsongen var Holm en av spelarna som fick ett nytt kontrakt.

– Vi har sett en hel del kvaliteter hos Tobias, förklarade Masken sitt beslut för Dalarnas Tidningar.

Och visst. Även om poängskörden stannade vid den beskedliga siffran nio, bjöd han på 137 utvisningsminuter, tre matchstraff och två tiominutare. Så jodå, ”en hel del kvaliteter” hade vi andra också sett i Holm.

Men som George Costanza i Seinfeld en gång sade om att Kramer skulle målas av eftersom en konstnärinna ”ser något i honom”:

– So do I, but I wouldn’t hang it on a wall.

***

Man kan naturligtvis alltid hävda att några hårdingar behövs och att det väl var på sin plats att ge Holm en chans till. Men det hela ställs i mer tveksam dager då Dalarnas Tidningar i samma veva rapporterade att det stod klart att de fyra 82:orna Jörgen Sundqvist, Daniel Widing, Johan Eneqvist och Daniel Hermansson skulle lämna föreningen.

Widing flyttade självmant för att få mer speltid, men varken Sundqvist, Eneqvist eller Hermansson erbjöds förlängning.

***

2003/04 gjorde Tobias Holm fyra mål, tog två matchstraff och sammanlagt 108 utvisningsminuter. Sedan dess har han inte spelat en enda elitseriematch.

Jörgen Sundqvist, Johan Eneqvist och Daniel Hermansson har sedan 2003 spelat sammanlagt 509 matcher i Elitserien.

Leksand åkte ur högsta serien våren 2004. I andra kvalserieomgången åkte man på en förnedrande 0-5-förlust hemma mot Hammarby. Johan Eneqvist spelade fram till det sista målet.



Oskar Klingborn

Säsongen 2006/07 var #23 en leksandströja som förpliktigade. Under de föregående nio åren hade numret tillhört centern, kaptenen och guden Niklas Persson och före det bars det under tre säsonger av frilägesesset Micke Holmberg.

Men Pajen drog till Linköping till hösten 2006. Plötsligt var tjugotrean ledig.

I oktober samma år värvades mannen som skulle fylla ut tröjan.


Mike Siklenka.


Det blev inte riktigt samma sak.

Om föregångarna var tekniska centrar med gudabenådade spelsinnen var the new kid in town en 196 centimeter lång och 106 kilo tung back vars spelstil bäst kunde beskrivas som ”besinningslös”.

Han hade sina positiva sidor, det ska sägas. Hans stenhårda skott var förvisso svårriktat, men ledde trots allt till en hel del poäng framåt. Och då och då kom hans stora kroppshydda väl till pass när han, när det som mest behövdes, kunde huliganmangla motståndarna så att de såg ut som Knasen brukar göra efter att ha fått sig en omgång av Schassen.

Men det var just det här med ”när det som mest behövdes”. Mike Siklenka kan mycket väl vara den minst strategiske hockeyspelaren som någonsin har satt sin fot i Ejendals arena. Den större delen av den lättprovocerade kanadickens utvisningar var av det huvudlösa slaget. Ibland barkade det iväg ordentligt över gränsen.

Kombinationen av dåligt humör, rejäla kroppsmått och ett genuint kantigt och klumpigt rörelsemönster gav 164 utvisningsminuter på 39 grundseriematcher och en tätplats i seriens busliga.

Men Siklenkas allra mest korkade och fatala utvisning skulle komma i den andra kvalserieomgången.

Leksands kvalstart hade blivit långt ifrån den bästa. Trots ett ledningsmål redan efter 47 sekunder av Martin Bartek slutade premiären med en 5-1-seger för hemmalaget Malmö.

Match nummer två spelades på hemmaplan mot Skellefteå. Efter en mållös förstaperiod satte norrlänningarna två billiga mål bakom Peter Hirsch i LIF-kassen. Tungt värre, men strax efter 0-2-målet drog i alla fall Fredrik Krekula på sig två minuter för tripping.

Skulle Leksand klara av att utnyttja denna chans att komma in i matchen?

Nja.





Låt oss sammanfatta vad Siklenka lyckades med här:

1. Kapitalmissa en tackling på Jimmie Ericsson.

2. Förnedra sig själv genom att Cosmo Kramer-trilla in i motståndarbåset.

3. Att, i ett läge då Leksand ändå lyckats skapa en målchans, Skellefteås målvakt blivit liggande och Jonas Elofsson fått pucken under kontroll mot det obevakade målet, kliva in på isen och därmed slänga bort en reduceringschans och i stället dra på sig en utvisning för för många spelare på isen.

***

Epilog: Leksand gick inte upp i Elitserien.

Epilog 2: Mike Siklenka har efter sin tid i Leksand firat vissa triumfer i finska och österrikiska ligan. Och han är inte glömd inom föreningen heller. Efter att ha sett Jean-Luc Grand-Pierres framfart ska storfinansiären P-O Ejendal, enligt så kallade källor nära föreningen, ha uttryckt en önskan om en återkomst för den gänglige kanadicken. Han ska bland annat ha sagt: ”Tänk dig ett backpar med honom och Stûr-Per!”

Epilog 3: Det blev ingen värvning.

Epilog 4: Leksand gick inte upp i Elitserien den gången heller.



Oskar Klingborn