#18 – Isen går sönder – The Evert Sandin Orgy Story
Denna lilla historia utspelar sig för tio år sedan.
Vad som kan vara viktigt att veta i sammanhanget är att på den här tiden hade Leksand vid varje hemmamatch en artist på plats som underhöll publiken i pauserna.
Varför jag berättar det?
Det kommer du snart att förstå.
***
December 2000. Bottenmatch i Elitserien. Leksand mot Timrå.
Leksand går in i matchen med fem raka förluster bakom sig. Nykomlingen Timrå har i sin tur bara tagit fyra poäng på sina elva senaste matcher.
Med andra ord en viktig match för båda lagen för att inte bli allt för hårt insyltade i bottenstriden.
***
Den musikaliska underhållningen skulle framföras av Evert Sandin, en dragspelsspelande äldre gentleman från Rättvik.
Jag, Oskar, var femton på den här tiden. Dragspel stod, för att uttrycka det lågmält, inte direkt överst på min lista över favoritmusik.
Under den här dagen skulle jag få en chans att vänja mig vid instrumentets ljud.
***
Det hann gå tolv minuter av matchen.
Ställningen var 0-0.
Då blåste domare Peter Andersson av matchen mitt i en spelsekvens.
Varför gjorde han så? Vad var det som pågick? Ingen av oss i publiken tycktes ha en aning.
Även spelarna tycktes frågande och gestikulerade mot Andersson som i sin tur pekade mot mittcirkeln.
***
Isen hade brustit och en bit röd reklamplast tittade fram i stället.
Paniken spred sig. Ishockey utan is är, kort och gott, inte ishockey. Matchen kunde inte fortsätta under dessa förutsättningar.
***
Till en början verkade arbetet med att rätta till problemet fullkomligt planlöst. Någon var där och försökte trycka ner lite is med hjälp av skridskon. Någon hällde vatten. Ingen effekt.
Då fick Leksands vd nog. Han stegade in på isen i en grå kostym, med en mikrofon i högsta hugg och yttrade de omedelbart klassiska inledningsorden:
– Mina damer och herrar, det här är Jonas Bergqvist som talar.
Efter ett försök att lugna massorna började han sedan leda räddningsarbetet av isen med fast hand.
– Vi måste få isen att frysa och då måste vi spruta med kolsyresläckare och lägga på plankor för att få kylan att stanna. Det bildas även porer på isen, som gör att den blir skör. Därför måste vi spruta på vatten med en fin stril, förklarade han.
***
Men ingen kunde anklaga processen för att gå fort. Likt ett försenat SJ-tåg sköts den uppskattade matchåterstarten hela tiden framåt, sisådär en kvart i taget.
Man sysselsatte sig bäst man kunde under tiden. Jag tror att jag gick åtminstone fem varv inne i arenan. Var ute ett tag. Funderade på att åka hem.
Skulle matchen ens kunna spelas klart?
Regeln sade matchen fick vara stoppad max två timmar utan att brytas.
***
Med några minuters marginal klarade man biffen.
Efter mer än en timme och femtio minuter släpptes pucken igen.
***
Av de drygt 4 000 tusen personerna på plats var det nog bara en enda som var nöjd med det inträffade.
Evert Sandin.
Han släppte inte sitt instrument en enda sekund under uppehållet.
Tonerna av dragspel tystnade aldrig.
***
En del musik som spelats vid fel tillfällen skapar trauman när man hör den igen.
Den som har sett Apocalypse Now kan inte höra ”The End” med The Doors utan att tänka på kriget i Vietnam.
Den som har sett Hajen vet att det är fara å färde när stråkmusik spelas.
Den som har sett Torsk på Tallinn kan inte höra Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” utan att tänka på en samling sorgligt ensamma manliga individer.
Själv kan jag inte höra dragspel utan att få flimriga, jobbiga bilder på insidan av ögonlocken av osäker väntan, rastlöshet och hopplöst stirrande på omkringirrande vaktmästarhangarounds.
***
Matchen då?
Kompenserades avbrottet av en fartfylld hockeyfest?
Nä.
Tvärtom.
Det blev en av de torftigaste och märkligaste matcherna jag sett.
Mitt i andra perioden trillade ett Jan Huokko-skott in.
Sedan dröjde det till slutminuten innan 2-0 kom i tom bur.
Så Leksand vann i alla fall.
Hurra.
Oskar Klingborn
