#29 – ”Återtåget” blir ordet från helvetet
Vi har nog alla hört eller läst det åtminstone femtio gånger.
”Ja, jag antar att Leksand laddar för, vad heter det nu igen, Återtåget… eller rättare sagt Återtåg nummer, vad är det nu, trettio? De får väl hoppas att det inte spårar ur.”
Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha.
Stop it, you’re breaking my funnybone.
***
Det där satans jävla ordet. Återtåget.
Som var så fint och glädjande i början. Som sedan har växt till att stundtals vara mitt allra mest hatade tåg. Vilket är hårda ord med tanke på alla gånger som Tomas Ledin dragit ihop Rocktåget.
Jag ska försöka att hålla detta kort, jag vill inte att den här listan ska förfläckas alltför mycket av brutal ilska.
***
Så här var det.
Så länge begreppet Återtåget var något som någon med anknytning till Leksand faktiskt använde sig av var det något väldigt bra.
Det seglade upp i våra medvetanden var när Leksand 2001 åkte ur Elitserien för första gången någonsin. Superstars lanserade uttrycket och tillsammans med den enkla men mäktiga ramsan ”Vi ska tillbaka!” utgjorde det en älskvärd kuliss till de allsvenska matcherna. Och det gick dessutom alldeles förträffligt. Man förlorade knappt en enda match och gick upp igen på direkten
***
Det var sedan det spårade ur (pun intended).
Leksand lade konceptet bakom sig. Det tycktes däremot ingen annan göra.
I stället har det blivit ett av de allra mest bestående intrycken/villfarelserna/uttrycken/referenspunktenerna som utomstående återkommer till när man pratar LIF med dem. Det är där uppe i toppskiktet med favoriter som:
”Leksand måste lägga det här med Lirarnas Lag bakom sig.”
”Media gullar med Leksand.”
”Leksand är för litet för ett stort hockeylag.”
”Leksands spelare måste visa hjärta.”
”Det spelar ingen roll hur överlägset man vinner grundserien.”
***
Nej, det får räcka här. Jag avslutar nu. Se det som en manifestation att jag har lämnat det hela bakom mig.
Snälla motståndarsupportrar, hockeykrönikörer och rubriksättare: gör det ni också!
Oskar Klingborn
