#67 – Leksand gör Mora en tjänst
En elitserieplats är inget man önskar sin värsta fiende.
Åtminstone inte om man kände några slags sympatier för Leksands IF våren 2004. Tyvärr hade laget satt sig i den värsta av rävsaxar inför kvalseriens sista omgång.
Mora IK:s elitserieplats låg nämligen i det redan avsågade Leksands händer.
Ifall LIF vann över ett vilt kämpande Skellefteå samtidigt som Mora slog Hammarby så skulle ett nytt lag skulle ta över sheriffstjärnan i Dalarna.
Stor dramatik givetvis. Inte skulle väl leksingarna lägga sig?
– Vi ska försöka bjuda upp. Men det finns risk att det blir avslaget, sa Niklas Persson till Aftonbladet.
– Det är svårt att veta vad spelarna tänker, eftersom vi inte tränade i går. Men vi har en skyldighet mot de andra klubbarna. Det skulle förvåna mig mycket och se hemskt illa ut om spelarna inte gjorde sitt bästa. Det finns en viss heder i det här, sa ”Pirro” Alexandersson till Dalarnas Tidningar.
– Det finns ingen leksing som vill att Leksand vinner mot Skellefteå. Jag vill att Leksand förlorar med 11-0. Just 11-0 slog Leksand Mora med i deras första derby . Det var 1938 och Leksand ledde med 8-0 efter tre perioder. Då ville Mora spela ännu en period så att de fick göra mål – men vid 11-0 blev de sura, klev av isen och åkte hem, sa Superstars klackledare Emil Nilsén enligt Aftonbladet.
Lördagen den 10 april 2004 slutade i en dag av grandiosa mått där symbolikbomberna exploderade – men det fanns även plats för några små, märkliga öden och en liten fin historia, värdig ett filmmanus, om ett brödrapar som under två veckor fick uppleva hela känslospektrat:
I det första mötet de båda lagen emellan klev Marcus Eriksson, som tidigare misslyckats i Leksandströjan, fram ur skuggan. I 6-3-segern gjorde han fyra av Moras mål. Efter matchen, och efter alla år i den blinda fläcken kallad Allsvenskan, fick han ta del av ära, berömmelse och media-Sveriges uppmärksamhet.
Hans storebror Niklas, den före detta OS-hjälten och Leksands förgrundsfigur, satt i det andra omklädningsrummet. Belönad med ett matchstraff för hög klubba under ett viktigt skede i matchen när LIF var på god väg att komma igen. Rollerna kunde knappast vara mer omvända.
– Jag är bara knäckt. Det är mitt fel att vi förlorade, sa Niklas till Expressen.
När så den där sista lördagen kom skrevs ett nytt kapitel i brödrasagan. Mora IK väntade i ett folktomt Globen efter att ha segrat mot Bajen på beskedet att Leksand hade gjort det enda rätta. Vi andra satt i Isstadion och såg LIF till sist slå SAIK med 3-2.
Mora till elitserien.
Den matchavgörande målskytten för Leksand – Niklas Eriksson.
Ibland undrar jag om han inte gjorde det där målet för att läxa upp sina egna supportrar som han tidigare hade kritiserat. Eller om han gjorde det för sin bror.
Antagligen gjorde han det för idrottens skull.
Dagarna efteråt var outhärdliga för en Leksandssupporter. I Morarondellen hängde en banderoll med texten ”Tack Leksand”. När hockeyhösten så småningom drog igång, så som den alltid gör, bröt storspoven och chefsideologen Per Bjurman ihop:
”Om jag är bitter? Knyter Jan Simons en usel slipsknut? JA JAG ÄR BITTER! Att se lilla uppkomlingen Mora – en angelägenhet för absolut ingen utanför den egna kommungränsen – spela i Elitserien medan hela Sveriges klassiska Leksand får harva mot Bofors och Almtuna i Allsvenskan…huh. Det är ju som att Nick Borgen belönas med en textgrammis på Plura Jonssons bekostnad. Eller som att Tony Soprano får stryk i armbytning av Paulie Walnuts mamma. Eller som att Operakällaren byter ut gåslevern mot Scans färdiglagade pyttipanna. Kort sagt horribelt.”
Jesper Eriksson
