#42 – Sportkommittér – the men in black
Om man ska blicka tillbaka på Leksands 00-tal så måste också ett inlägg tillägnas decenniets modeord nummer ett:
Sportkommitté.
Eller elitkommitté.
Eller den sportsliga elitkommittén.
Ni ser själva, en enda röra. Jag gör inga anspråk på att försöka reda ut det hela, den här sommarföljetongen har aldrig handlat om det, snarare tvärtom. Låt oss istället bara dyka ned i en förening som under de senaste tio åren har provat på alla möjliga organisationsförändringar i jakt på lyckan.
***
Mitt första minne av en sportkommitté hämtar jag från säsongen 04/05. Som ett led i arbetet med att ta sig upp igen skulle några få utvalda män agera bollplank till Masken och de båda huvudtränarna.
Jag fäste ingen större vikt vid idén. Där och då tyckte man ju att ledningen kunde behöva all hjälp de kunde få.
Men vafan, någonstans när det stod klart att Jens Nielsen inte skulle få ett förlängt kontrakt och det gamla forwardsesset och körskolelegenden Cenneth Söderlund var en av de som fick motta slag från upprörda fans, höjde jag på ögonbrynet.
Det blev dock inte så mycket mer till skäll. Visst, det värvades kanske mycket (trots att en kille som Rudolf Huna gjorde bra ifrån sig kan jag inte hjälpa att tycka att han kändes överflödig), det värvades dåligt (Mikko Rauttee) men det värvades också snyggt (Tomas Kucharcik och håll i er nu, Trond Magnussen, som tillförde en hel del i kvalserien) och gubbarna ska bannemig ha cred för att de lyckades skeppa hem projektet.
***
Det var väl ganska naturligt att ge det gamla beprövade kommittékonceptet ett nytt försök när den allsvenska treårsplanen gick åt helvete. Givetvis arbetade man med rådgivare och bollplank under åren fram till 2009 men nu utannonseras en elitkommitté. Återigen ska en samling ihopsvetsade själar ta upp Leksand.
Laguppställningen:
Leif Strömberg, huvudtränare.
Christer Olsson, ständig sekreterare.
Patric Kjellberg, bysheriff och ordförande.
P-E Eklund, storscout.
Mikael Lundström, halvtidsarbetande sportchef på dekis.
I september försvinner Eklund på grund av intressekonflikter. I oktober försvinner Lundström på grund av (läsarens egna fält, fritt för spekulation) men också…intressekonflikter.
Johan Rosén plockas in som ersättare (och där kan man snacka om att jobba i skymundan!).
Men trots Roséns inträde kändes liksom hela kommittéförsöket ganska håglöst efter avhoppen. Ett tag verkade hela projektet ha agerat som en snäll ursäkt för att kunna ge Lundström sparken. Efter nyår pratades det knappt om kommittén längre.
Samtidigt måste man imponeras. När publiken på läktaren ständigt vill hugga huvudet av varenda människa i ledningen så räds inte gubbarna på kansliet en förändring. Det är mer än vad andra kan stoltsera med.
***
Epilog: Leif Strömberg och Patric Kjellberg försvann lagom till våren.
LIF beslöt sig för att gå tillbaka till en renodlad sportchef.
Christer Olsson jobbar fortfarande kvar i båset.
LIF letar fortfarande efter en renodlad sportchef.
Cenneth Söderlund mår bra och återgick till att lära ungdomarna i Leksand att köra bil. Körskolan har semester mellan 19 juli och 4 augusti men det går bra att läsa teorin ändå.
Jesper Eriksson
