Från Burra till Borelius

Talang.

Utveckling.

Kontinuitet.


Tre ord som fungerar som alla sportchefers heliga graal i deras jakt på spelare.

***

Ofta blir det lite si och så med ord två och tre för de spelare som besitter väldigt mycket av det första.

Det finns supertalanger som Lars Jonsson och Robert Nilsson som förvisso blir väldigt bra och går långt, men inte ens är i närheten av att gå så långt som de flesta trott och tänkt. Jonsson, draftad som totalsjua 2000, har bara fått åtta NHL-matcher på kontot och sitter för tillfället i Brynäs-karantän. Nilsson fick i dagarna sparken från Edmonton Oilers.

Sedan finns det spelare som Oliver Ekman-Larsson som förvisso håller världsklass innan han ens har fyllt tjugo, men som det förmodligen kommer dröja åtminstone femton år innan man kan hoppas på att få se honom i Leksands tröja igen.

Vi har även tekniskt begåvade spelare som Mattias Ritola som roade publiken med sina finter, men inte ens var nära att få en nyckelroll i laget innan han lämnade landet.

Eller Niclas Andersén som drog till Gävle innan han blivit en backkraft att räkna med.

***

Med Jens Nielsen var det däremot annat. Ur ett supporterperspektiv kan jag knappt tänka mig en bättre karriärutveckling än Nielsens.

***

Han kom till Leksand som 17-åring 1987. Då hade han redan hunnit göra 22 poäng på 20 matcher för Herlev i danska högstaligan.

Under andra säsongen i Sverige kom det första genombrottet när han som 19-åring gjorde 17 poäng på 31 elitseriematcher och i slutspelet fyra poäng på nio matcher när Leksand gick till sin senaste SM-final.

Men det lossnade inte helt och hållet under de närmaste säsongerna. Han bjöd på många läckra finter, men allt för ofta slutade dibblingsorgierna med att han även dribblade bort sig själv och han var populärare hos publiken än hos tränarna.

Jag såg för första gången en hockeymatch på plats vårvintern 1992. Leksand mötte Rögle i den allsvenska serie som de två sämsta elitserielagen på den tiden hamnade i efter juluppehållet. Serieledande Rögle vann till slut med 3-4 efter att Jonas Levén kommit ur postion på det sista målet.

Men ett av mina riktigt bestående minnen var hur publiken, när det barkade mot förlust, började ropa efter Nielsen, som varit bänkad större delen av matchen. Det var honom man ville ha in. Det var han som skulle komma in med fart och teknik. Det var han som skulle komma in och ändra prägeln på matchbilden.

Publikens man.

Lite som med David Åslin under 2009/10. Eller som den roll fotbollslandslagets Christian ”Chippen” Wilhelmsson iklädde sig under ett par år.

***

Men Chippen blev till slut helt petad av Lars Lagerbäck.

Och Jens Nielsen blev inte kvar i Leksand.

***

Efter sex säsonger i Dalarna flyttade han 1993 till Västerås. Hans statistiskt bästa säsong i Leksand såg då ut att bli 1989/90 då han gjorde tio mål och sammanlagt 22 poäng på 36 grundseriematcher och spetsade det med fyra poäng på tre slutspelsmatcher.

***

Det blev tre år på vift.

Först en säsong i Västerås och sedan två i Rögle.

Men det fick vara nog.

Hösten 1996, nio år efter att han för första gången kom till Leksand, var han tillbaka. Olle Öst plockade tillbaka honom och lät honom därmed ensam utgöra Leksands utländska inslag.

***

De två första säsongerna efter återkomsten gick helt okej. 20 poäng första säsongen. 24 den andra.

Sedan.

Sedan var det dags för riktiga, rejäla genombrottet:

1998/99-1999/00: På sammanlagt 97 elitseriematcher blev det 94 poäng. Båda säsongerna tog sig Nielsen in på topp-tio i Elitseriens poängliga.

2000/01: Fjorton poäng på tio kvalseriematcher.

2001/02: 66 poäng på 43 allsvenska matcher. Femton poäng på nio kvalseriematcher.

2002/03: Trots ryggproblem och fyra missade matcher gjorde Nielsen 38 poäng och kom tolva i Elitseriens poängliga. Dessutom hjälpte han kedjekompisen Mikael Karlberg att göra flest poäng i hela serien.

***

Utveckling kallades det väl?

***

Under dessa fem år klev Jens Nielsen fram i förgrunden. Han blev en stjärna och en klippa att luta sig emot. En som var kvar år efter år, trots att han öste in poäng. Jämför med hur det ser nu, när vi får vara glada att se Pelle Prestberg i laget under två säsonger och där många av poängsprutorna kommer i januari och drar igen i april.

Men det döljer sig mer än offensiv succé bakom statistiken.

Mer eller mindre i lönndom utvecklade han också en vass defensiv.

Han spelade under många år massor av box play. Till en början suckade man, som av ren slentrian, ”vad gör han inne på isen?”, tills man insåg att han var lysande på det.

Säsongen 2002/03 briljerade Leksand i att döda utvisningar och slutade till sist trea i ligan över de starkaste box play-lagen. Den allra största delen av dödandet stod Nielsen och Karlberg för. Med sin telepatiska kontakt, sina kvicka fötter och händer och enorma spelsinne var de det närmaste Jörgen Jönsson/Peter Nordström man kunde komma i Leksand.

***

Och just det tillhör det som gör mig allra mest imponerad av Nielsens utveckling.

Att gå från att vara stämplad som en one-trick pony som bara levde på sina snitsiga finter till att blomma ut till en allround och fullskalig hockeyspelare med sin peak efter 30-årsdagen.

Än mer storstilat blir det när man betänker att han aldrig behövde tumma på de kvaliteter som gjorde honom bra från början.

37-årige fotbollsspelaren Ryan Giggs kan användas som exempel. Han har haft en nyckelroll på Manchester Uniteds mittfält i snart tjugo år nu. Han var från början en vindsnabb ytter som ägnade större delen av tiden åt att komma runt på kanten och slå inlägg. Han har, med ålderns framtåg, tvingats modifiera sitt spel till Pär Djoos-modell där han på grund av bristande fart i stället får leva på fin teknik på små ytor och ett kliniskt passningsspel. Det känns som att det var tio år sedan han senaste lade av en patenterad kantrusch.

Den typen av kompromiss behövde Jens Nielsen aldrig göra. Han utvecklade hela sitt spel samtidigt som han stod för sina dragningar, sin fina skridskoåkning och hela tiden ökade sin poängskörd.

***

Jag har tidigare berättat om Magnus Svenssons ultimata slut.

Tyvärr blev fallet inte alls likadant för Nielsen.

Säsongen 2003/04 var Karlberg borta. Något som både Leksand och Nielsen hade svårt att hantera. Leksand åkte ur högsta serien igen. Nielsen hade skadeproblem och långa stunder svårt att få spelet att funka (vilket delvis kunde härledas att han i orimligt många matcher tvingades bilda kedja med Tobias Holm). Vissa matcher var han lysande, i vissa betydligt svagare.

Trots detta kom han på andra plats i Leksands interna poängliga.

Men det var inte bra nog för nye tränaren Pirro Alexandersson. Han gjorde tidigt klart att han inte ville ha kvar dansken i laget.

Nielsen, som hade ett år kvar på kontraktet, var inte alls lika sugen på att flytta, men gick ändå med på att bryta kontraktet under sommaren. I stället gick han med på att skriva på ett tryout-kontrakt under höstsäsongen i Allsvenskan.

Det blev femton matcher och lika många poäng. Trots den fina skörden fick sedan Pirro sin vilja igenom och kontraktet förlängdes inte.

Så här i efterhand är det svårt att se det som något annat än en skymf att en så etablerad och skicklig spelare som så extremt tydligt visade att han ville vara kvar i Leksand inte fick stanna.

Pirro fick sparken ganska precis ett år efter att Nielsen fick det. Jag kan nog med tämligen goda belägg fastslå att den senare har varit betydligt mer saknad sedan dess.

***

Men om slutet i Leksand inte blev det bästa blev slutet på karrirären desto bättre.

Efter spel i Schweiz, Danmark, Slovenien, Borlänge och Ore hamnade Nielsen tillsammans med Karlberg under förra säsongen i Ludvika i division tre. Jens Nielsen spelade där sammanlagt elva matcher.

Antal mål? 12.

Antal poäng? 40.

Om Ludvika gick upp i tvåan? Ja.



Oskar Klingborn