Från Burra till Borelius

Idrottshistorien är full av atleter som har gnällt och gråtit kring för lite speltid.

Det finns även fall där det har gråtits kring för mycket speltid.

Men de som inte gnäller över för lite speltid då? De som inte ringer kvällspressen och kräver sin plats?

Vilka är de?

Är det helt enkelt så att de är tillfreds med sin situation?

Eller är det så att de har insett hur mycket pengar de faktiskt tjänar på att inte göra något, är soft med det och därmed smartare än oss alla andra?

Välkommen till berättelsen om Eddie Läck.

***

Kapitel 1 – Leksand.

Sommaren 2007. Eddie har sommaren innan blivit värvad till Dalarna. Efter en bra juniorsäsong och några svängar upp i a-laget har ledningen beslutat sig för att satsa på honom. Men så, från ingenstans – PANG.


Ed Belfour.


Eddie biter ihop. Innan Örnens entré i Leksand gör han sitt bästa. Och jäklar så bra han gjorde det. Han var helt enkelt fantastisk. Men det hade liksom inte spelat nån roll ifall Eddie hållt nollan varenda match – och gjort varje mål eller coachat laget eller köpt LIF en elitserieplats – Belfour skulle stå.

Hur det gick vet ni. Många tyckte i efterhand att Eddie skulle ha fått vakta buren från första början. Andra, som hyllat Belfour genom säsongen, kände dåligt samvete – skulle Läck någonsin förlåta oss?

***

Kapitel två – Leksand: Det andra året.

Leksandsledningen insåg också sitt misstag. Den här säsongen skulle det fanemej satsas på Eddie. Man försökte inte ens värva en back-up.

Men.Så.Kom.Kvalserien.

Eddie darrade inte en enda gång. Värvningsfingrarna på kostymkillarnas händer och firma Kempe-Jonsson gjorde däremot det. In med Myllyniemi, ut med Läck. En tjugoettårig fjunis kan väl ändå inte ta laget genom en kvalserie?

Hur det gick vet ni. Åt helvete. Operation Rädda Willy inleddes men försent. Eddie ville iväg.

Här träder också ett mönster in i bild.

Av alla lag i världen väljer Eddie Läck att gå till Brynäs.

Av alla lag i hela världen går han till den klubb som har världens hetaste juniormålvakt i buren.

Eddie går till den klubb i Sverige där han vet att han inte har en chans i helvetet på förstaspaden.

***

Kapitel 3 – Brynäs.

Mycket riktigt. Innan junior-VM blir det inte många matcher.

Men medan katten är borta dansar råttorna på bordet. När Jacob Markström är fullt sysselsatt med att spela hem ett brons i Kanada tar Eddie över målvaktssysslan i Brynäs och gör det bra. Absolut, inget snack om saken.

Några veckor senare står Läck likt förbannat och vaktar båsdörren igen.

Vad pågår i Eddies huvud här? Har han en djävulsk plan? ”När Markström väl försvinner till Florida så ska jag bli kapten på den här båten?”

Nej.

Innan Jacob Markström ens har hunnit prata med sin egen agent så har Eddie fixat sitt nya båsvaktarjobb. I Vancouver.

***

Missförstå mig rätt här. Jag gillar Eddie och tycker att han gjorde ett makalöst jobb i Leksand.

Visst, Vancouvergrejen kanske är en del av en långsiktig plan och man ska ta chansen när man får den och hit och dit. Och det är klart att en konkurrenssituation kan vara utvecklande.

Men jag vill ändå tro han har blivit spritt galen.

Varför skulle annars en så vansinnigt lovande målvakt göra såhär mot sig själv?

Minns ni Ray Finkle? Skurken i Ace Ventura – den galopperande detektiven som blivit sinnessjuk på grund av en missad spark i Super Bowl? Jag funderar på om inte Eddie Läck har ett hemligt rum i sin lägenhet där han har skrivit Jere Myllyniemi över väggarna och klistrat upp bilder på Ed Belfour i taket.


Traumatiserad av LIF. Möjligtvis skotträdd.

Den egna talangen uppäten av förmågan att anpassa sig till sin omgivning.

För det är ju otäckt det där med hur människor kan anpassa sig.

Eller så gillar han bara att casha in.



Jesper Eriksson