#32 – Leksand förvandlas till Karlberg City
***
Om poängligasegern 02/03 är en av huvudanledningarna till att Mikael Karlberg ska benämnas som en ”stor spelare”, så är återkomsten till Leksand – mitt under ett galet återtåg – händelsen som befäste epitetet.
Jag minns en bortamatch mot Brynäs år 2003. Jag åkte med Superstars och på resan till Gävle satt jag med eldsjälen och legendaren Carl-Johan Rapp. Han var segerviss, glad och den Rappen som bara Rappen kan vara.
Matchen slutade i förlust.
På vägen hem var inte Rappen den Rappen som bara Rappen kan vara. Han var vansinnig och besvikelsen låg som en hinna över honom. Men han fann tröst i ett löfte:
- ”Challe” kommer tillbaka. Det har han lovat mig.
Jag misstänker att många inte tog honom vid orden, jag gjorde definitivt inte det. ”Challe” var förlorad, det visste alla.
***
Trots ett smörgåsbord av spelare – Buillon, Ryder, Eriksson, Olsson, Ollas, Bergenström – så hackade faktiskt spelet. Förra gången i Allsvenskan hade laget knappt förlorat en match men under den här svängen var saker och ting inte lika självklara.
Några dagar innan det berömda januarifönstrets stängning började det viskas om att Karlberg var på väg tillbaka, och den här gången på riktigt:
- Jag och Leksand håller kontakten. För tillfället är det dock inte aktuellt att flytta hem, sade Karlberg till Dalarnas Tidningar.
Han lade dock till:
- Det kan gå fort i den här branschen…
Och nog gick det fort alltid. Efter några dagar, och lite ihärdigt arbete av sportkommitténs Olle Öst skeppades ”Challe” hem igen. I Häradsbygden möttes han av banderoll med texten:
”KARLBERG CITY. Population: 15429 + 3. Det här glömmer vi aldrig/Superstars”
”Challe” till DT om mottagandet:
- Jag blev chockad – och rörd.
Jag antar att det var där och då som den tidigare förälskelsen ändrade FB-status till ”i ett förhållande”.
***
Men en comeback är ju inte likställt med någonting gott förrän den första matchen har spelats – eldprovet. Det är inte ofta det slutar i att det visar sig att tiden har stått stilla, gårdagens inlägg är ett gott exempel på det, och man kan utan problem förstå att killen var nervös efter det grandiosa välkomnandet:
- En flagga eller nåt i den stilen. Men så här stort trodde jag inte att det skulle bli. Visst blev man lite spänd efter det mottagandet, erkände han.
Men som ni minns – det fanns inget skäl till oro. Till och med Curt Lundmark hade kunnat förstå att kombinationen Ryder/Karlberg var en match made in heaven.
***
Motståndet var Skellefteå och fem minuter efter nedsläpp gjorde han mål.
På ett direktskott!
Det stod klart att kvällens match skulle bli en tillställning att minnas.
I efterhand kan jag erkänna att jag fick kolla upp slutresultatet, förlust med 4-5 (och det var Sundqvist, våran Sundqvist, som trillade in det matchavgörande målet), men jag glömmer inte att Karlberg gjorde tre poäng och var någon hundradel från att kvittera.
***
Fem år försent kom ”the Lemieux moment.” Det finns ingen anledning för mig att redovisa hur sagan slutade.
Det finns heller ingen anledning för mig att hoppas på att något liknande ska hända igen.
Tanken är lockande – och måhända realistisk. Någon dag ska ju killar som Oliver Ekman-Larsson, Niklas Persson och bannemig Mattias Ritola hem.
Men den sjunde februari 2005 ser vi aldrig åter.
Jesper Eriksson
