#20 – Masken blir lock out-kungen
”Får jag svära? Bra. Då tycker jag att det är ren och skär jävla parodi.”
– Micke Sundlöv, Brynäs sportchef, hösten 2004
***
Okej. En användbar tumregel:
Alla sorters förändringar av förutsättningar och regler fungerar, rent generellt, alltid till Leksands nackdel.
Införs en regel om två minuters utvisning för puck över sargen, ja, då vet man att Calle Steen kommer dra trissan över planket åtminstone en gång per match.
Införs en regel om att domaren ska släppa pucken strax efter att båda lagen bytt, ja, då vet man att domaren kommer att släppa pucken när Leksand ut tagit målvakten, trots att tekaren Niklas Persson fortfarande befinner sig strax utanför sitt eget bås.
Införs det striktare regler mot hakningar, ja, då vet man att Magnus Österby kommer att strunta i det.
***
Men ibland, minsann, blir det annorlunda.
***
Säsongen 2004/05 vändes spelplanen på ända.
Strejk i NHL och alla superstars var up for grabs.
Högst jublade Modo som kapade åt sig Peter Forsberg, Markus Näslund, Tommy Salo, Dan Hinote, Mattias Weinhandl, Henrik Sedin, Daniel Sedin, Pierre Hedin, Bryan Muir, Frantisek Kaberle och Adrian Aucoin.
Frölunda och Linköping kunde knappast heller klaga på sina tillskott.
Och Mora, av alla lag, dunkade in Marian Hossa.
***
Men det var en minerad mark det handlade om.
Modo gick det i slutändan åt fanders för. De hackade hela säsongen och åkte ut i kvarten mot Färjestad.
Vad Brynäs tyckte kan ni se i inledningen av det här inlägget. De hamnade i kvalet.
Regerande mästarna HV 71 gjorde misstaget att inledningsvis hålla fast vid att de skulle klara sig med sin SM-vinnande trupp. De missade slutspel.
Dessa problem nådde även allsvensk nivå.
Skellefteå, en av storfavoriterna till att steget upp, förstörde stämningen och lagbygget genom att peta undan förstemålisen Sean Gauthier och i stället, i sista stund, ta in Mike Dunham.
***
Som sagt, det var en frestande, men riskabel väg som de svenska sportcheferna färdades på.
Säsongen 2003/04 hade sannerligen inte varit sportchef Anders ”Masken” Carlssons år (men mer om det inom de närmsta veckorna).
Det var inte direkt så att man räknade kallt och lugnt med att han skulle visa den rätta fingertoppskänslan.
***
Och starten på arbetet efter degraderingen våren 2004 var kanske inte den mest lyckade. Han värvade trots allt Mikko Rautee.
Men sedan rullade det plötsligt på.
Johan Hedberg värvades. Drömliraren.
Och senare under sommaren kom nästa stjärnförstärkning, den 24-årige kanadensaren Michael Ryder, som varit NHL:s mål- och poängstarkaste rookie under den föregående säsongen.
Hur fick man egentligen honom till Allsvenskan?
***
Skulle han leverera så mycket som man kunde förvänta sig på den här nivån?
Det skulle han.
Han öste in mål redan från början.
***
Säsongen gick.
Ryder toppade poängligan och bildade kedja med Niklas Eriksson och Niklas Persson.
Hedberg skulle snart vara frisk från den axeloperation som han genomgått under sommaren.
Men behövdes det inte en riktig stjärnback också?
Jo då, han skulle komma.
***
I november 2004 värvas en av Ryders lagkamrater från Montreal Canadiens, 29-årige backen Francis Bouillon.
***
På 21 allsvenska matcher gjorde Bouillon 18 poäng. I Kvalserien gjorde han, för backar, orimliga 13 poäng på 10 matcher.
På 32 allsvenska matcher gjorde Ryder 48 poäng och i kvalet stod även han för 13 på 10 omgångar.
Johan Hedberg stod nio matcher i kvalet och blev med 91,81 % tvåa i seriens målvaktsliga, slagen enbart av Johan Holmqvist.
***
Att Masken, där så många hamnade så fel, hade så makalöst hög träffsäkerhet på dessa stjärnor är förbluffande. Det finns nog inget annat som han mäktade med under sin tid som sportchef gjort mig tillnärmelsevis så imponerad av honom.
Och då har jag inte ens nämnt att han lagom till slutspurten presenterade ett nyförv till.
Mikael Karlberg.
***
Och en liten detalj till.
Leksand gick upp i Elitserien våren 2005.
Det har man inte gjort om sedan dess.
Oskar Klingborn
