#66 – Burra straffar Linköping
Det här med straffläggningar är ju något som numera enbart hör Allsvenskan till, men det fanns en tid då de även användes i högsta serien.
När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara ”ett jävla otyg” och vägrade att låta laget träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.
De märkliga skyttvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.
Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.
Men de fem säsongerna av straffavgöranden i Elitserien gav också ett sanslöst trevligt minne.
***
Våren 2001. Fjärde kvalserieomgången. Hemmamatch mot Linköping. 2-2 efter full tid och förlängning. Leksand hade redan tappat fem blytunga poäng i kvalet, två borta mot Björklöven och tre borta mot Södertälje.
Nu väntade straffläggning. En till förlust fick inte komma på tal om man ville ha kvar hänget i serien. Alltså inget tillfälle för svaga nerver.
En som inte darrade på manschetten var Robert Burakovsky.
***
Låt mig guida er genom straffläggningen.
Aj då, mål direkt av Linköpings Peter Berndtsson. 0-1
Aj då, miss av Jonas Nordquist. 0-1
Miss av Stefan Pettersson. 0-1
Inte heller stjärnan Mikael Karlberg lyckas sätta den. 0-1
Håkan Bogg (i många kretsar känd som Satan) har chansen att avgöra, men missar. 0-1
Robert Burakovsky träder in i handlingen. Han måste göra mål. Han fintar vänster går åt höger och sätter den i höger kryss. 1-1
Målskytten Peter Berndtsson får chansen igen. Miss. 1-1
Burra igen. Han… ja, han fintar åt vänster, går åt höger och… missar. Jaha, då var den finten förbrukad. 1-1
Mike Helber missar. 1-1.
Jens Nielsen får chansen att avgöra, men missar också. 1-1
Ex-leksingens Anders Lönn skjuter i mål. Aj aj aj. 1-2
Burra måste återigen göra mål. Men vänta, inte gör han väl samma fint FÖR TREDJE GÅNGEN? Burra fintar vänster, går åt höger och sätter den i höger kryss. 2-2
Peter Berndtsson för tredje gången. Andra missen. 2-2
Burra ska för fjärde gången lägga straff. Han har chansen att avgöra. Vilken taktik ska han använda den här gången? För han förväntar sig väl inte att Mikael Sandberg i Linköpings mål ska gå på samma fint för fjärde gången? Burra fintar åt vänster, går åt höger och… sätter den i höger kryss. 3-2
***
Nio år har gått och jag kan fortfarande inte förstå hur en människa kan vara så kall. Samma straffint fyra gånger. Tre mål.
Var det så enkelt att Burra inte brydde sig så mycket?
Han hade fram till den nämnda säsongen bytt klubb 13 gånger under sin karriär. Sedan dess har han gjort det 10 gånger till. Kanske hade han redan skrivit på för Düsseldorf när matchen spelades.
Var det den bräckliga klubbkänslan som gav Leksand två poäng i den här extremt viktiga matchen?
Jag vill inte veta. Som redan de gamla grekerna sade, some Burra-things are better left unspoken.
Oskar Klingborn
