#21 – ”Abris” går ut i krig
Gårdagens inlägg lämnade vi i totalt jävla mörker. En sparkad mytomspunnen stortränare, ett lag i kris och hotet om nedflyttning låg som ett stackmoln över Leksands Isstadion.
Vid den här tiden hade jag aldrig varit med om ett dåligt Leksand. Inledningen av 90-talet var jag för ung att minnas, allt jag visste var ett LIF som alltid låg i topp och alltid hade klassiska spelare i laguppställningen och alltid hade chans på SM-guld.
Min värld var upp- och nedvänd. Jag var orolig. Inte kunde väl Leksand åka ur?
***
”Det gick trögt i första perioden, men sedan gick ketchupflaskan upp i topp.”
”Fan vilket höjdarväder. En sån här dag skulle man haft en utomhushall att träna i.”
”Jag gick in i det här med ett öppet ansikte…”
”Jag hälsar press, tv, radio och framför allt massmedia välkomna.”
”Vi går ut och värmer upp i rektangulära cirklar.”
***
Enter Christer Abrahamsson, numera Christer Abris. Den toklegendariske målvakten. Det bindgalna fighterhjärtat. Den passionerade vinnaren. Samma dag som Tommy Sandlin lämnade Leksand i en bil mot Gävle presenterades ”Abris” som ny tränare för LIF med Dan Söderström som assisterande.
– Vi ska köra på som vanligt, men få in lite glädje i laget, sade han till Aftonbladet.
– Det är som ett krig, när Leksand kallar ställer man upp.
Som ny huvudtränare för Leksands IF utsågs alltså Tommy Sandlins motsats.
Raka motsats.
Spikraka motsats.
***
Tokiga Masar Manhattans ordförande Per Bjurman skrev sin mest klassiska krönika:
”I min lilla värld är ‘Abris’ en hjälte av samma oerhörda dignitet som Zeb Macahan – och av precis samma anledningar. Allt elände i världen kunde ju drabba resten av den tappra familjen Macahan hemma på gården och ibland såg det ut som om att hela tillvaron skulle gå över styr. Men när mäktige Zeb kom hem från sina långväga äventyr i bergen ställde han allt till rätta igen. ‘Abris’ kommer att göra likadant i Leksand.”
***
Allt det här bidrog givetvis till ett omänskligt tryck. Det kändes som att ALLA ville se Leksand lyckas. Den första matchen för firma Abrahamsson/Söderström kunde dock ha varit enklare – serieledaren Djurgården.
***
Mycket folk i Isstadion den kvällen. Elektricitet i luften. Nervositet utanpå kläderna. Över Superstars läktare rullades en banderoll med texten ”På den sjunde dagen skapade Gud Abris – vår frälsare” ut.
Abris klev ut ur omklädningsrummet på sin golgatavandring mot båset och möttes av en stående publik som applåderade och jublade.
En smak av väckelsemöte.
***
Nog var det skillnad i båset. Han drev på och skrek som en galning.
Leksand var det bättre laget i den första perioden. Trots ett flertal vassa chanser blev det ingen utdelning.
I den andra var de helt överlägsna. Fortfarande inget mål.
Men så – med 113 sekunder kvar av mittperioden lyckades LIF att trycka in pucken bakom Mikael Tellqvist. Målskytt: Niklas Persson.
Aldrig har ett grötmål varit vackrare.
”Pajen”, som i runda slängor spelat cirka tre sekunder under säsongen, och blivit utfryst av Tommy Sandlin, fick sin stora revansch.
Och sättet målet gjordes på – inga konster, inga krusiduller. Ett kampmål, byggt på ingenting annat än vilja. Kunde symboliken ha varit mer markant?
***
Leksand red ut en storm i den tredje perioden. Vinst med 1-0 över serieledarna.
Taket på ladan lyfte. Spelarna hoppade upp och ned. Och sedan bilden jag aldrig kommer glömma.
Christer Abrahamsson, 53 år gammal med tre SM-guld i bagaget, och Dan Söderström, 52 år med fyra SM-guld, sprang mot varandra och möttes i en omfamning. En freezeframe på den genuina glädjen.
Jublet ville inte sluta. ”Abris” klev ut på isen och sträckte ut sin knutna näve. Han klappade inte sina händer och tackade. Han sträckte ut sin knutna näve.
***
I nästa match plockade man nästa skalp – vinst mot serietvåan Brynäs med 3-1.
***
– Främst har glädjen kommit tillbaka. Redan när ”Abris” klev in i omklädningsrummet första gången, så skrattade alla spelare, sade Jens Nielsen till Dalarnas Tidningar.
– De träningar vi haft har genomförts i ett otroligt högt tempo. Samtidigt har vi återfått glädjen i laget, tyckte Magnus Svensson.
***
Vi vet alla hur det slutade. LIF klarade sig inte kvar.
Men det spelar liksom ingen roll – ifall jag printade ned en lista över mina 10 finaste Leksandsminnen så skulle matchen den 30 januari 2001 mot Djurgården ligga etta. Överlägset.
Det var så mycket känslor, vilja och framåtanda i hallen – inte bara hos spelarna utan även hos publiken – och allt brast liksom i kramen de båda tränarna emellan.
När jag tänker efter – inte ens de båda uppgångarna till Elitserien, segrarna mot Mora, Andreas Karlssons mål i sudden mot Färjestad – kan jämföras med glädjen och framtidstron som bultade i bröstet efter slutsignalen den där kvällen.
Jag hade vandrat i totalt beckmörker. Två och en halv timme senare befann jag mig i mitt mest positiva hockeyögonblick.
Jesper Eriksson
