Från Burra till Borelius

Det finns ett par saker som jag brukar försöka undvika att skriva om. En av dessa är domarinsatser.

Dels för att det blir tjatigt att läsa om, dels för att det är viktigare vad det är i spelet som kan förbättras och dels för att domarna har ett svårt jobb, alltid gör sitt bästa (jo, faktiskt) och i slutänden brukar sköta det rätt bra.

Men viss frustration måste få sippra ut ibland, annars exploderar kastrullen.


Så. Håll till godo. Här kommer listans enda domarpunkt.


Det är en illa dold hemlighet att domare har vissa säkerhetsknep för sig, där man inte dömer strikt efter regelboken. I fotboll är det till exempel alltid lättare att få frispark på egen planhalva än på offensiv, och sedan kan domarbas Bosse Karlsson säga hur mycket han vill att det inte alls står så i bestämmelserna, det är liksom inte det som är grejen. Vill man vara snäll kan man kalla det för spelsinne, vill man vara elak kan man kalla det feghet.

I vissa fall kan detta fenomen vara fullt förståeligt och i vissa fall direkt nödvändigt. Men det finns också tillfällen då det är extremt irriterande.

Till den senare kategorin kan man definitivt sortera in hockeydomare som i varje form bråk vänder ut och in på sig själva för att straffa båda lagen lika hårt. Något som kan resultera i att en spelare startar ett slagsmål, den andre spelaren bara gör allt för att försvara sig och båda får matchstraff.

Det ska sägas att det här har blivit mycket, mycket bättre de senaste åren (kanske ställdes allt på sin spets vintern 2005 när djurgårdaren Johnny Oduya, som varit bänkad hela första perioden, i sitt första byte tog en fight med Moras superstjärna Shawn Horcoff, varpå båda fick åka och duscha). Men under första halvan av 2000-talet var det verkligen helt hopplöst.

Oktober 2001. Leksand-Bofors. Inledningen av tredje perioden. Bofors har precis reducerat seriesuveränen Leksands ledning till 3-2. Därför blir lättnaden stor när Mikael Karlberg passar in pucken framför mål till Jonas Elofsson, som, med en stark match i ryggen där han redan producerat två assist, efter en elegant dragning sätter pucken mellan benen på Grizzly Eriksson i Bofors mål.

Matchen är avgjord och Elofsson sträcker armarna i skyn och jublar mot Superstars.

Bofors Kristoffer Näslund tycker inte att det är lika skoj att matchen är död. Han delar ut en crosschecking i ryggen på den jublande, avslappnade, inte ett ond anande Elofsson, som rasar in i målburen.

I det här skedet kan det vara läge att påminna om att Washington Capitals kapten Dale Hunter 1993 stängdes av 21 matcher efter att ha tacklat in New York Islanders Pierre Turgeon i sargen efter ett mål. Den dittills längsta avstängningen i NHL-historien.

Hur det gick för Näslund? Well, huvuddomare Jan Hellström took a slightly different approach. Han bestraffade inte ens tilltaget med ett box play.

Efter tacklingen flög Elofsson på Näslund och slagsmål utbröt. Bofors back Daniel Westin ryckte in och försökte även han ge sig på Elofsson, men hölls undan av Daniel Widing.

Resultat: Näslund och Elofsson fick vardera 2+2 för roughing. Widing två minuter, också för roughing. Westin ingenting.

Men tacklingen då? Ni vet, den där tacklingen som rimligtvis borde ha renderat i matchstraff även om den hade skett under spelets gång på en puckförande Elofsson? Lämnade domaren verkligen det obestraffat?

Nej, nej, nej. Klart att han inte gjorde. Hur skulle det ha sett ut? Klart det blev utvisning. Två minuter för crosschecking.

Sedan kunde han kvitta alla utvisningar och matchen kunde fortsätta. I spel fem mot fem. Som om inget hade hänt.



Oskar Klingborn