#49 – Dr Hermansson and mr Hyde
Esa Tikkanen.
Trashtalkets gudfader.
Många hockeylegendarer har genom åren berättat om finnens förmåga att ta sig in under skinnet på folk trots att de egentligen inte förstod vad han sade.
Och vi älskar ju trashtalkers. De går över gränser, gör det förbjudna och har ingen känsla för den hederskod som all idrott vill stå för.
En god trashtalker fascinerar. Vad var det han sa som fick den andre att bli så förbannad? När man sitter över en pilsner i ett kompisgäng så kan man lätt bli kung för en dag om man har en tidigare oberättad sportanekdot i rockärmen. Räkna med att bli bjuden för resten av kvällen ifall du kan leverera en som rör just trashtalk.
***
Göran Hermansson värvades till Leksand år 2002.
Han hade en alldeles fantastisk säsong i Björklöven bakom sig, med för honom anmärkningsvärda 44 poäng på 42 matcher, men i Leksand skulle han inte bli en poängkung.
Jag antar att en av anledningarna till det är att människan inte bar på några divalater – överhuvudtaget.
När en artist som Tobias Holm blev tillsagd att spela i J20-laget så vägrade han. Göran Hermansson tog en helt annan approach.
Flera av mina vänner spelade under Göran Hermanssons tid i klubben med a-juniorerna. Göran hade, efter en skada, blivit nedskickad i juniorlaget för att komma igång, och skulle spela en helg med unghästarna i Stockholm.
Men Göran kunde inte – han hade ingen barnvakt.
Tyvärr fanns ingen annan lösning, juniorerna var kort om forwards.
Så Göran gjorde vad vilken annan modern farsa skulle ha gjort – plockade med sig ungarna till jobbet. Bakom spelarbåset i Globen sysselsatte han sina barn och bad coachen knacka honom på axeln när han skulle ut på isen.
***
En fantastisk historia i sig – men idrottsmannen Göran Hermansson blir inte riktigt riktigt intressant förrän man belyser hans prestationer på isen – och det är här ölarhistorierna kommer in i bilden. Göran är nämligen vida berömd för sitt konstanta skitsnack.
Jag vet inte hur många olika historier jag har hört men ofta blev det spektakulärt.
Hur provocerandet går ihop med den vänlige och ohyggligt ödmjuke privatpersonen vet jag inte.
Till viss del hör såna här historier hemma på sandlådenivå – men det gör fan 80 procent av all konst också.
Eller så kan man vända på det, och se det för vad det egentligen är – en konstform.
Jesper Eriksson
