Från Burra till Borelius

De flesta värvningarna, både genomförda och havererade, brukar ske i det tysta och nå offentlighetens ljus först efter ett klart besked.

Men det finns undantag. När spelare som Ed Belfour, Robert Petrovicky och Antti-Jussi Niemi värvades figurerade deras namn i spekulationerna flera veckor innan kontrakten skrevs på. Och inför transferdeadline vårvintern 2008 löpte supporterforumen amok med drömmar och rykten om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Jeff Friesen, Andreas Karlsson och Teemu Selänne, något som slutade med att Leksand kapade åt sig de två tungt NHL-meriterade spelarna Ric Jackman och Michal Grosek. Detta gjorde förväntningarna på samtliga dessa nyförvärv än högre när de väl debuterade.

Den förhistoriska upplagan till dessa cirkusföreställningar kan härledas till sommaren 2002.

Leksand förberedde sig för elitseriecomeback och sportchef Anders ”Masken” Carlsson (tro oss, det namnet kommer ni att se mer av på den här listan) hade ett ess i den berömda rockärmen. En ”välkänd NHL-spelare” var på väg in för att fylla rollen som förstecenter. Masken erkände att det handlade om en drömvärvning, om en spelare med nästan 700 NHL- och Stanley Cup-matcher på kontot, om en spelare som skulle bli en superstjärna.

– Jag kan bekräfta att det är en transatlant med mycket NHL-rutin. Den här killen har varit vårt förstaval hela tiden, men för att vara ärlig trodde vi inte att han skulle vilja komma, sa Masken till Dalarnas Tidningar.

Nu exploderade supportrarnas förhoppningar, förväntingar, spekulationer och fantasier. Under veckan mellan att ryktet bekräftades och att affären var klar och namnet presenterades kokade Superstars forum över. Mer eller mindre varenda spelare som hade spelat i NHL de senaste åren stöttes och blöttes. Och flera landade vid samma svindlande tanke: Kunde det vara Eric Lindros?

Det var Mike Stapleton.

En 36-årig center som under sina fjorton NHL-säsonger agerat defensiv rollspelare. Ingen Lindros direkt. Men supportrarna var ändå nöjda. Har man spelat så många matcher och så många år i världens bästa liga måste man ju vara riktigt bra i Elitserien.

Eller?

Det första oroande tecknet kom när Masken till bland annat Sportbladet sade att värvningen hade ”ett ruggigt skott” och Stapleton senare i en intervju i Leksingen skrockandes undrade vem som ”hade betalat honom för att säga det”.

Det andra när han efter förlust i debutmatchen klagade på – visiret:

– Visiret ställde till det. Det var svårt att uppfatta allt som hände på isen, sa han till Dalarnas Tidningar.

Och den tredje föraningen om att något inte var som man hade tänkt sig? Tja, vad sägs om när Stapleton efter 19 matcher, acklimatiseringsproblem, ojämna insatser och tio poäng fick sparken?

Visiret nämndes inte i eftersnacket.


Epilog: Är det ändå inte lite orättvist att, som så många har gjort, peka ut Stapleton som en sådan fiaskovärvning? Han visade väl ändå att han var långtifrån någon dålig elitseriespelare och han producerade ju en del poäng?

Det kan man tycka.

Problemet var bara att det som hände i laget efter att den grånade kanadicken försvann inte direkt talade till dennes fördel.

Robert Nilsson, som fick ta steget från fjärdekedjan till en konstellation med Niklas Eriksson och Henrik Nordfeldt som en följd av Stapletons sorti, fick sitt stora genombrott och gjorde i de två efterföljande matcherna fyra mål och tre assist.

Och Leksand tog åtta raka fullpoängare, vilket i förlängningen lade grunden till föreningens första slutspelsplats på fyra år.



Oskar Klingborn