Från Burra till Borelius

En hockeysupporters minne works in mysterious ways.

Jag skulle, med en knivskarp precision, kunna återge hur Andreas Karlsson avgjorde den längsta match som spelats i svensk hockey trots att jag bara var elva år. Jag kan fortfarande se framför mig när Micke Holmberg, säsongen 94/95, kvitterar mot Djurgården, direkt på tekning, medan matchuret skriker att tiden är ute.

Andra händelser är borta. Ta säsongen 06/07 som exempel. Helt svart. Visst, jag vet ju att Saarela var här, att Bergakungen kom tillbaka och att Leksand återigen var allsvenskt men det är sånt man kan läsa sig till. Vad jag egentligen kände, tänkte och tyckte har jag ingen aning om.

När jag och Oskar satt på konditori Siljan första gången för att börja spåna på den här listan så dök namnet Jukka Rautakorpi upp. Jag kände ingenting. Jukka Rautakorpi? Nyfikenheten kröp nära inpå, frågorna hopade sig.

Jukka Rautakorpi – vad fan var det om?

***

Josef Boumedienne till Dalarnas Tidningar:
- En otroligt bra tränare. En av de bästa jag har haft, har gjort bottenlag till topplag var han än varit. Ruggigt kunnig fysiologiskt och speltekniskt. Komplett. Men framförallt vet han hur man ska träna ishockeyspelare för att få ut maximalt ur sin kropp. Han är grymt målinriktad, ingen jobbar hårdare och därmed kan han också ställa krav på spelarna. Hans tränarstil skiljer sig mycket från den svenska, det kommer bli en aha-upplevelse för svenska spelare.

***

Allt såg ut att passa som handen i en handske:

Rautakorpi ansågs vara en framtida förbundskapten i grannlandet. Som en komet hade han fyrtio år gammal coachat Tappara till guld och året efter tagit ett uträknat Lukko till slutspel. Utmaningen att föra upp Leksand till Elitserien lockade honom över gränsen. En mirakelman med känsla för det omöjliga – check.

Efter några års tränarsdebacle med en villrådig och passiv ”Pirro” och senare en vansinnig lösning med Curre Lundmark i spetsen så kändes finnens beskrivning av sig själv som en coach som inte står still under matcherna som en bris. Aktiv i båset – check.

Nye sportchefen Mikael Lundström talade också om Rautakorpi som en ”charmant taktiker med stark personlighet”. Äntligen! Inga fler stenansikten. Karisma – check.

***

En spelare från 06/07-laget till bloggen:
- Han var en idiot.
Vad var det som var så konstigt med honom?
- Det var väl mest sättet vi spelade på som var idiotiskt med tanke på de spelare vi hade. Det enda vi tränade på var att dumpa pucken och vinna tillbaka den. Så fort vi kom till blå var det bara att dumpa och checka. Vi hade ju mer ett lag bestående av lirare då.

***

Ett drygt halvår senare påminner inget om en hand i en handske, snarare en snöboll i skrevet.

Även om Leksand låg trea så skänkte några knackiga resultat en besvikelse bland många fans som aldrig lade sig.

PP-spelet led av grus i maskineriet och en analys av tränaren himself löd: ”Vi har inte tränat så mycket på det men vi har pratat mycket om det”. Charmant taktiker, någon?

Frustration verkade äga rum innanför omklädningsrummets väggar. Enligt en mytomspunnen intervju på engelska, som ingen verkar ha läst och därför bör tas med en nypa salt, lär han ha sagt att man i Sverige inte kan skrika på spelarna utan att de efteråt vill ha ”mötet”…

- En jävligt tråkig och bitter person, säger vår spelarkälla.

Han visade dock prov på stor självironi om man betänker det egna uttalandet om att inte stå still under matcherna. Visst, emellanåt utbrast han i känsloutspel, men oftast handlade det om ett ansiktsuttryck som skulle ha fått Björn Borg att vekna.

I januari 2007 väljer Rautakorpi att tacka ja till att ta över Finlands U20-landslag. Den unge demontränarens spelfilosofi har inte slagit så väl ut. Så mycket för en lockande utmaning.

***

Vem är jag att såga Jukka Rautakorpis tränargärning?

Absolut ingen. Nog fanns där goda saker också. Fast egentligen är inte vad han de facto uträttade under sin tid i föreningen det som är intressant.

Jag kan nog rabbla upp varenda tränare i LIF:s historia. Rune Mases, ”Pära”, ”Fisken”, ”Abris”, Wayne Fleming och Leif Strömberg.  Att, som i fallet Rautakorpi, gå från tokhypad till totalt bortglömd på den korta tid som det faktiskt tog är en bedrift.

”It’s so easy to laugh, it’s so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind” sjöng Morrissey en gång i tiden. Men om man som hockeyfanatiker inte känner någonting?

Då måste objektet vara bra färglöst.



Jesper Eriksson