#63 – Sigge Svensson och jakten på det perfekta slutet
Man vill helst minnas den gudabenådade skridskoåkningen, det vansinnigt hårda direktskottet och alla lyckade helikopterfinter i avgörande lägen.
Samtidigt gör man sitt bästa för att glömma bort det avtappade tempot i slutet av karriären, indianarna och alla misslyckade helikopterfinter i avgörande lägen. Och den där gången han bröt handen under ett slagsmål på en bankett efter en träningsturnering.
Det kan inte vara någon annan än Magnus ”Sigge” Svensson jag pratar om.
***
Han var utan tvivel en dubbelnatur utifrån en supporters perspektiv.
Sigge var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog exempelvis lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna.
***
Men en av Leksands absolut största legender är han och det vore väl själva fan annars.
Hans meritlista är häpnadsväckande.
527 elitseriematcher för Leksand
46 NHL-matcher
146 A-landskamper
SM-final med Leksand
Guld, silver och brons i VM
Bragdmedalj
OS-guld
Vinnare av Elitseriens poängliga för backar
Den allra mest framgångsrika säsongen var förmodligen 1993/94. Då hann Sigge med att vinna Elitserien med Leksand, göra 13 mål och 29 poäng på 39 elitseriematcher, vinna OS-guld efter att ha gjort mål under både finalens ordinarie tid och under dess straffläggning, vinna VM-brons och hela VM:s skytteliga.
***
Men en riktig stjärna vill man ju ge ett ordentligt och värdigt slut.
Det såg att bli sisådär med det för Sigges del.
Efter Luleå-blundern 1999 lämnade han föreningen och landet och flyttade till schweiziska Rapperswill. Hans tid i Leksand verkade sluta, en gång för alla, med en indianare.
Men efter bara ett år i alperna vände han återigen hem för en ny sejour i blått och vitt. Tyvärr verkade förfallet för sent att stoppa.
2000/01 gjorde Sigge enbart tio poäng på hela säsongen, hans sämsta notering i elitseriekarriären. För laget gick det inte ett dugg bättre, utan man åkte för första gången någonsin ut ur Elitserien.
Sigge följde många supportrars exempel och grät efter sista matchen.
Skulle en av föreningens allra största hjältars karriärer ta slut med föreningens historiskt största, mest magnifika fiasko?
Nej, den nyss 38 år fyllde Sigge vägrade låta det sluta så. Han fortsatte en säsong till.
***
2001/02 blev just en så stor succé som så många hoppats men så få vågat tro på.
Elitserieplatsen säkrades i åttonde kvalserieomgången i och med en underbar 6-0-seger hemma mot AIK. Sigge spelade fram till Niklas Perssons på många sätt avgörande 2-0-mål.
Nu grät han igen. Av andra anledningar.
Hans allra sista match kom hemma mot Timrå, i kvalets sista omgång.
Att han lyckades med bedriften att, trots att han spelade mer eller mindre konstant i tredje perioden då Leksand på några minuter gick upp från 1-4 till 4-4 och under sudden, inte göra någon poäng spelade ingen roll.
Att Timrå till slut avgjorde i förlängningen och därmed tog förstaplatsen i Kvalserien spelade ännu mindre roll.
Sigge fick ändå ett alldeles ultimat slut.
Efter matchen hyllades han av båda lagens klackar, av Jonas Bergqvist och Superstars ordförande Torbjörn Olsson.
Och Sigge grät. Igen.
***
Alla drömmer om det perfekta slutet. Såväl idrottare som alla andra.
Problemet är att det är extremt få förunnat att faktiskt få uppleva det.
För det är ju så det är med livet, att ofta inser man inte förrän några dagar, veckor, månader eller år senare vad som faktiskt var slutet. Det bara hände och så visar det sig att det inte kommer att hända igen.
Och för idrottare är det ännu svårare. Det finns så många hinder på vägen. Skador, motståndare, medspelare, tränare, domare, obönhörligt åldrande. Plötsligt är chansen borta.
Kokar man ner det handlar det om tre saker:
Att välja själv när det är slut.
Att sluta med en framgång.
Att kunna njuta av det.
Att Magnus Svensson lyckades med allt detta, att han fick byta sorgetårar mot glädjetårar, är en av de allra vackraste sagor som föreningens drygt nittioåriga historia har att berätta.
Oskar Klingborn
