Från Burra till Borelius

Kommer ni ihåg säsongen 2009/10?

 

Jag misstänker det.

 

Den var, bland mycket annat, trevlig ur juniorperspektiv. Joacim Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhörde lagets allra största stjärnor. Henric Andersén hoppade sig rätt in i folksjälen. Martin Karlsson retade med sitt diaboliska flin gallfeber på en hel serie. Och J20-laget gjorde magnifik succé och vann SM-guld.

 

Det har ju inte alltid varit så.

 

Under större delen av 2000-talet har man gjort bäst i att tala ganska tyst om Leksands unga satsningar. Den ene "supertalangen" efter den andre strandade snart av i, säg, danska andraligan.

 

Det finns speciellt ett gäng före detta ynglingar som får alla leksingar att helst av allt vända ner blicken i marken, byta samtalsämne eller bara svära som en borstbindare. Som familjemedlemmar som blir obekväma när släktens svarta får förs på tal. Eller alla amerikanerna som vägrade erkänna att de någonsin röstat på Nixon.

 

Det handlar inte om spelare som inte utvecklades och blev bra, utan snarare om spelare som blev bra någon annanstans i stället.

 

De kallas visst för "82:orna".

 

***

 

Vid millennieskiftet hade Leksand extremt framgångsrika och lovande juniorlag. De byggdes runt hockeygymnasiets urstarka årgång född 1982.

 

2000 blev det SM-guld för B-juniorerna.

 

2001 blev det SM-final för A-juniorerna.

 

Juniorlandslagen använde dessutom leksingarna som stommarna i sina lagbyggen.

 

Det här var gänget som skulle ta över som de nya stjärnorna. De som skulle föra vidare arvet från 90-talets superstjärnor somJohan Hedberg, Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Jonas Bergqvist, Per-Erik Eklund, Masken Carlsson, Andreas Karlsson och resten av gänget.

 

***

 

Och visst gick det bra för årgången.

 

Tio av dem har spelat i Elitserien:

 

Daniel Sperrle
Jimmy Danielsson
Lars Jonsson
Jörgen Sundqvist
Daniel Widing
Johan Eneqvist
Jonas Nordquist
Daniel Hermansson
Mikael Zettergren
Pontus Petterström

Tre av dem har nått Tre Kronor:

 

Jonsson
Widing
Nordquist

 

Jonsson och Nordquist har till och med spelat i NHL.

 

***

 

Så vad finns det att klaga på? Det gick ju helt okej.

 

Visst.

 

Problemet är att Eneqvist och Hermansson är de enda som överhuvudtaget har spelat i Leksand de senaste sex åren.

 

***

 

Gemensam nämnare för alla dessa spelare är att de lämnade föreningen under Maskens tid vid sportchefsrodret. Det största spillet kom våren 2003.

 

Våren innan hade Nordquist försvunnit till Rögle på jakt efter mer speltid.

 

Nu försvann fyra 82:or på ett bräde: Sundqvist, Hermansson, Eneqvist och Widing.

 

Widing följde Nordquists exempel och drog frivilligt med ambitionen att få spela mer, men varken Sundqvist, Hermansson eller Eneqvist blev erbjudna förlängning.

 

Värt att påpeka är att en av spelarna som fick förlängning var Tobias Holm.

 

Sedan dess har samtliga spelare, inklusive Nordquist, spelat elitseriehockey för andra lag än Leksand. Eneqvist i Djurgården. Övriga gänget minst en sejour var i Brynäs.

 

Där fick de sedermera sällskap av Jonsson.

 

För Holm... har det inte gått riktigt lika bra.

 

***

 

Det är naturligtvis inte rättvist att lägga över all skuldbörda på Maskens axlar. Spelarna själva och även tränarna har också en stor del i att det blev som det blev.

 

Likväl kommer det faktum att en hel gyllene generation mer eller mindre fullständigt slarvades bort under hans tid som ansvarig för alltid stå kvar som en av de allra största bockarna i kanten när hans tid i föreningen summeras.

 

***

 

Men det är klart. Det är ju inte så himla lätt. Som Masken själv uttryckte det när Petterström firade stora triumfer i Skellefteå och sportchefen pressades om det hela av Dalarnas Tidningar:

 

– Visst är Pontus duktig nu. Men vad skulle vi ha gjort av honom under tiden?

 

 

Oskar Klingborn