Från Burra till Borelius

Innan säsongen 09/10 pratade man oftast om juniorer och Leksands IF med sorg i hjärtat. Men så, helt plötsligt, började kidsen vinna SM-guld, hoppa genom plexiglas och kräva A-lagsplatser.

Då blir det också svårt att, i dessa post-Oliver Ekman-Larsson-tider, minnas tillbaka på en period, för längesedan, när LIF hade ett ännu större framtidslöfte i sitt stall. 

Han kom hit sommaren 2000, som en sistaårs A-pojk, och hann knappt med att snöra på sig skridskorna innan han blev uppflyttad till J20-laget. Några dagar senare var han en ren cirkusattraktion – aldrig har det varit så många åskådare på juniorträningarna under en försäsong. Alla ville se Kentas grabb in action och lagom till skolstarten visste hela byn vem han var. Att killen sen levde upp till de högt ställda förväntningarna – med råge – skruvade upp tempen ytterligare.

Och vafan, who could blame us?

Under sitt första år i LIF, femton år gammal – FEMTON ÅR GAMMAL – gjorde han fyrtiotvå poäng på tjugotre matcher i Sveriges högsta liga för A-juniorer. Han kryddade det med en plats i U18-landslaget. Vi som satt i publiken fick se Mini-Magic spela den mest lekfulla hockey sen den röda maskinens glada dagar och tillsammans med Fredrik Vestberg bildade han en förkrossande spelskicklig anfallsduo.

Det stora genombrottet framför ögonen på hela hockey-Sverige kom den tjugoandra november 2002. I 9-2-segern mot Linköping gjorde han två mål och tre assist. På fem minuter i efterföljande match, mot Malmö, gjorde han två mål. Han slog Markus Näslunds rekord för poäng gjorda av en B-junior i Elitserien. Nominerad till årets rookie. En framgångssaga i Gretzkymodell.


Men också startskottet för mysteriet Robert Nilsson.


Säsongen 03/04 resulterade i en chockerande besvikelse. 6 poäng på 34 matcher. Vissa skyllde på att Leksand spelade för defensivt för att han skulle kunna lyckas, andra på att pressen var för stor. När Nilsson kom hem från JVM fick han brottas med allt mindre speltid och till sist kom meddelandet från Masken som alla väntat på:

- Robban har kört fast hos oss. Hela laget har haft det tungt och Leksand är ingen lätt ort att vara hockeyspelare i när det är motvind. Går man ut på centrum får man stå till svars för varför det går så dåligt och det där har nog hämmat Robbans utveckling.

Efter fyra poäng på sju matcher ischweiziska Fribourg-Gottéron hamnar han i Djurgården. Innan säsongens början var Niklas Wikegård nöjd:

- Han har kört hårt och är en stark spelare med bra balans i närspelet och tryck i tacklingsspelet. Han har också ett bra spelsinne och fina handleder, så han kommer inte att bli en spelare som bara åker runt och tacklar, förklarade han för SVT.

- Det känns som att jag har hittat rätt, sa Robban själv.

Men i november blir han utlånad till Hammarby. Efter nyår till Almtuna. Det blev bara tjugosex matcher i Djurgårdströjan. Sex poäng. När New York Islanders erbjuder honom ett kontrakt så tar han chansen. Tyvärr blir även NHL-debuten en knackig historia. Inte så konstigt, kan man tänka, att vara tjugo år gammal i ett främmande land innebär oftast en stor omställning. Men i New York Post sågar tränaren Ted Nolan honom efter säsongen av helt andra anledningar:

- Han gjorde inte mycket och det behöver man, det är vår verklighet. Man kan inte komma och säga: ”jag hade inte en bra början på lägret” för man kommer inte få tillbaka den starten. Han måste kämpa.

Islanders tradar bort sitt förstaval från draften 2003 till Edmonton. Nu måste väl ändå saker och ting börja gå rätt? Jodå, till sist verkar det lossna. Efter en säsong i farmaligan får 22-åringen chansen – och tar den. Fyrtioen poäng på sjuttioen NHL-matcher ger ringar på vattnet och han belönas med en VM-plats av Bengt-Åke Gustafsson.

Jag antar att ni redan ser det ojämna mönstret.

Den föregående, väldigt lovande säsongen är snart ett minne blott. Stundtals bjuder han publiken på fantastiska nummer men det sker med för långa mellanrum för att tillfredsställa ledningen och publiken. Då och då blir han både petad och bänkad.

Tidningen Edmonton Suns skribent Robert Tychkowski var inte nådig när hansummerade Oilers säsong 09/10:

”If fans had their way, Horcoff, Ethan Moreau, Fernando Pisani, Sheldon Souray, Nikolai Khabibulin, Patrick O’Sullivan and Robert Nilsson (who isn’t really a veteran, but ages his coaches in dog years) would be out the door”.


Hårda ord.

Räcker det inte där? 

Till skillnad från de andra juniorerna så har inte Robert Nilsson lyckats någonstans efter sin flytt från Dalarna.

”With great power comes great responsibility” är ett motto som Spindelmannen lever efter. Robban har visserligen haft en del otur genom sin karriär men klarar han av att ta det ansvar som krävs för att få sin talang att äntligen blomma ut? Någonstans i den där kroppen lever ett hockeygeni och det vore inget annat än en jävla skam ifall han gör ungdomsstjärnor som Alexandre Daigle, Peter Messa och Macauley Culkin sällskap på de bortglömdas bänk.

Jag gissar på att nästa säsong blir den som avgör hans framtid. Den sitsen känns helt absurd när jag tänker tillbaka på den där hösten 2002 som jag aldrig förmår mig själv att släppa. Förhoppningsvis visar Robert Nilsson att nostalgi är bränsle för en simpel bloggare och inget man bygger en hockeykarriär på.



Jesper Eriksson