Från Burra till Borelius

Två män. En bil. Ett möte.

Scenariot är klassiskt.

***

Det händer emellanåt att journalister tappar distansen till vad de skriver om.

När Metallica gjorde comeback efter fem års frånvaro med plattan ”St. Anger” fick Close-Up Magazines Martin Carlsson chansen att åka till USA för en förhandslyssning. Rapporten bjöd på många välbalanserade beskrivningar, bland annat talade han om gitarrerna som ”så jävla skruvade, så jävla onda, så jävla otroliga!”. När skivan väl kom ut i handeln så sågades den med fotknölarna och den gode Carlsson fick skämmas.

I sportvärlden finns ännu fler exempel på luttrade journalister som häpnar över alldagliga detaljer i stjärnornas liv. Som när Per Bjurman spekulerade i Mats Sundins ”efter-match”-rutiner: ”Jag börjar oroa mig för att Sudden byter om för fort. Varje gång han kommer ut från omklädningsrummen tränger eftersvetten fram i en alltjämt rödsprängd panna. Här i Wachovia Center är det riktigt alarmerande. Det ser ut som han inte torkat sig efter duschen – alternativt inte duschat alls.”


Samtidigt kan man förstå det.

Jag skulle i och för sig inte vilja kalla mig något så vackert som journalist, men jag säger då det, den dagen Charlotte Kalla vandrar on the streets of Noret är yrseln nära. Att bli starstruck är någonting djupt mänskligt.

Det är därför dagens punkt är så rolig. Det är också därför vi misstänker att huvudpersonerna i dramat kan bjuda på det här.

***

Ed Belfour måste vara den mest spektakulära värvning av en redan etablerad spelare som LIF någonsin har gjort (med Nisse Nilsson och Per-Erik Eklund som runner-ups). Hypen var givetvis enorm, pressen tung och förväntningarna skyhöga.

När namnet på allas läppar till sist landade i Sverige ville Per Källgren, informatör och pressansvarig i föreningen, se bortom den fina statistiken, skränet och tona ned stjärnglansen. På den officiella hemsidan kåserade han fritt om sitt första möte med Örnen:

Helt enkelt några ögonblick som jag kommer att bära med mig från den här dagen:

När Ed kliver in i korridoren som leder fram till det rum där Mikael Lundström, Håkan Åman och P-O Ejendal sitter och väntar. På väg till rummet tar han sig tid att hälsa på alla som nyfiket kikar på honom. Proffsigt, ödmjukt och helt enkelt precis så som man hade önskat att han skulle bete sig.

När han kliver in i rummet där presskonferensen på Arlanda ska hållas. De första som han stannar vid och skakar hand med är tre matchtröjeklädda killar från Superstars Stockholm. Med ens växer Ed ytterligare några pinnhål som person och spelare. Allt för fansen, verkar vara hans motto.

Tålamodet med alla frågor som han får under dagen. Om, och om igen får han likartade frågor och han svara artigt och proffsigt på dem allihop.

So far so good. En personlig reflektion som ger fansen, hungrandes hemma som små barn på julafton, goda besked och visar allmänheten att mannen i fråga är en vanlig människa och inte Messias. Kan tyckas märkligt att lägga ut på hemsidan, men ändå ett uppskattat initiativ som spolar bort det mediatränade filtret.

I nästa stycke tar dock det hela en märklig vändning. Källgrens beundrande värme tar för några rader nästan en erotisk ton och rapporteringen slår rekord i vilka spärrar som kan sprängas i en stalkeraktig observation av jetlagens konsekvenser:

När han somnar i bilen på väg till Leksand. Efter ett dygn med alldeles för lite sömn  passar han på att sluta ögonen i några minuter. Det var faktiskt tur att det inte blev något mottagande från supportrarna vid den norra rastplatsen utanför Leksand. Då hade undertecknad fått vinka åt honom om man säger så.

På plats i Leksand och Ejendals Arena får han återigen ställa upp på bilder och skriva autografer. Något som han så klart ställer upp på.

Man kan väl sammanfatta intrycken av honom med tre ord. Ödmjuk, proffsig och ruggigt trevlig. Om det blev fler än tre ord så bjuder jag på det en dag som denna.

Ed Belfour är här nu.

***

Till Per Källgrens försvar skall det sägas att vi alla var förväntansfulla. Tyvärr fick inte alla möjligheten att se det vackra i en tupplur efter en lång flygresa.



Jesper Eriksson