#12 – 2003/04 – året då Masken blev The Masken
Det är något med vissa.
De liksom klamrar sig fast i ens medvetande.
Precis. Det är dags att snacka Anders ”Masken” Carlsson igen.
***
Mer än tio av punkterna på den här listan har haft Masken i någon av de ledande rollerna. Och mer kommer det att bli, vågar jag avslöja.
Då har vi ändå skurit ner på just Masken-incidenter. Vissa saker har skrotats och andra har bundits samman med andra händelser. Det skulle bli för mycket annars. En rimlig uppföljare till det här listprojektet skulle kunna vara att jag och Jesper nästa sommar rangordnar 100 Masken-höjdare. Vi skulle förmodligen ändå få plocka bort ett helt gäng med darlings.
***
Vad är det med honom? Varför är det så lätt att alltid återkomma till honom?
För att det inte går att förstå ett uns av Leksands 2000-tal utan lära sig vem Masken är. Jag vill hävda att det inte finns någon som bättre personifierar det LIF som försökt ta sig an det nya seklet.
Han har blandat framgångar med hisnande missar. Han har hanterat fadäserna med kommentarer som fört tankarna till David Brent. Han har gått i täten för det lag som stundtals, hur mycket vi än inte vill det, fungerat som hela landets åtlöje.
***
Om vi bortser från hans första säsong vid rodret, som blev ett övergångsår där han inte riktigt hann sätta sin egen prägel på laget, var Masken sportchef fem säsonger.
Två av dessa säsonger gick Leksand upp i Elitserien.
En gång gick man till slutspel.
Med andra ord slutade tre av fem säsonger, hur man än vrider och vänder på det, i någon form av stor succé.
Hur kunde då hans rykte så fullkomligt dunkas i botten?
***
Hela grunden lades säsongen 2003/04.
Vi har redan varit inne på hur han fick sitt lagbygge raserat av skador, skeppade iväg en helt bunt med 82:or och i stället förlängde kontraktet med Tobias Holm. Det finns ytterligare högvis med händelser värda att nämna i alla sorters sammanhang.
Men låt oss för enkelhetens skull lämna det därhän och nöja oss med att lista de tre allra märkligaste insatserna som Masken stod för under denna säsong.
***
Så.
Varsågoda.
***
We are proud to present: 3 Masken-höjdare anno 2003/04:
3. Masken ersätter Sean Gauthier med Mike Bales.
Sean Gauthier – en karismatisk målvakt som i långa stunder var helt sanslöst bra. ”Omutbar” är ett extremt utslitet adjektiv när det handlar om storspelande målvakter, men när han var som bäst gick det inte att beskriva honom på något annat sätt. Efter vårsäsongen 2003 lyckades han aldrig komma överens med Leksand om ett nytt kontrakt.
Mike Bales – en… ja… näe… jag vet att det är orättvist att döma en person efter för kort tid. Kanske hade han bara otur med anpassning när han kom till Leksand. Men snälla jösses så dålig han var under så långa stunder. Jag är normalt sett in absurdum förstående när det gäller underpresterande LIF-spelare. Ser alltid kvaliteter, ser alltid möjliga förklaringar. Men med Bales… nej. Det får räcka som beskrivning. Nej.
Gauthier hade, minst sagt, sina sidor också. Han mixade upp alla sina fantommatcher med att i vissa matcher släppa in de mest simpla slumppuckarna. Men grejen med honom var att man aldrig kunde förutse det. Han utstrålade alltid överjordiskt självförtroende, självkänsla och en hinna av oövervinnerlighet. Även om han några sekunder släppte in en studsande puck från mittzon.
Bales däremot. Jag har aldrig sett en målvakt som excellerat så i konsten att komma på mellanhand. Att lägga tyngden på fel ben. Att tappa balansen i fel lägen.
Jag har massvis att gott att säga om Olle Öst, men att det var han som tipsade Masken om Bales, det kommer jag nog aldrig någonsin att glömma.
***
2. Masken går in i säsongen med två centrar.
Ut gick poängkungen Mikael Karlberg som flyttat till Schweiz. Han ersattes av… tja… ingen.
Leksand närmade sig säsongen med enbart två naturliga centrar, Niklas Persson och Henrik Nordfeldt. Masken var initialt på jakt efter en till, men gav till slut upp.
– Vi har jagat en center, men inte lyckats hitta någon av den kalibern vi eftersökt. Nu är det en ytterforward vi jagar, och då blir det så att Tommy Westlund i stället får spela center, sade han till Dalarnas Tidningar.
Tommy Westlund, ja. Stjärnförvärvet från Carolina Hurricanes. Profilen som skulle ta Leksand ännu längre än den gångna säsongens kvartsfinal. Problemet var att han själv inte var speciellt bekväm med att spela center. Och att det märktes tydligt när serien väl drog igång.
Nu blev det inget långtgående problem. Westlund gjorde illa ryggen redan på försäsongen, spelade med smärtor i några elitseriematcher innan han tvingades vila ett par månader.
Och så var de bara två igen.
Masken tog till slut sitt förnuft till fånga och värvade Rastislav Pavlikovsky. När han sedan också värvade Jari Kauppila ståtade Leksand plötsligt med fyra väldigt bra centrar.
Med dessa på plats kunde Niklas Persson, i en intervju med Dalarnas Tidningar, i februari 2004 ta bladet från munnen angående säsongsstartens situation:
”– Det ser ju betydligt bättre ut än tidigare. Nu har vi i alla fall centrar, när säsongen började var vi bara två naturliga centrar, säger Persson.
Skönt även för dig, att allt ansvar inte vilar på dina axlar?
– Nej, det innebär ju att jag får mindre istid… Skämt åsido, det är klart att det är bättre att spela med bra folk. Nu känner jag inte att jag måste in och teka så fort det blir tekning i egen zon.
Så kändes det i höstas?
– Lite grann så var det ju. Jag var in och tittade på tekningsstatistiken i julas, och jag hade 200 fler tekningar än den som var tvåa…”
***
1. Masken ersätter Greg Brown med Per Lundell.
Tillsammans med Niklas Persson och Tomas Jonsson borde Greg Brown vara den spelare som mina vänner är mest trött på. Det är nämligen dessa spelare som jag allt som oftast tenderar att drömskt och nostalgiskt börja tjata om, likt med Deer Hunter, Håkan Hellström, Eric Cantona, Blood on the Tracks, Ben & Gunnar, Tintin i Tibet, Andres Lokko och Seinfeld.
Greg Brown var en backklippa som såg ut som John Wayne och delade just Tomas Jonssons förmåga att aldrig någonsin göra fel, att inge en med känslan att när han tog pucken, ja, då skulle han inte släppa den förrän han ville släppa den. För ett lag på undre halvan av tabellen (som dessutom har Jonas Elofsson i truppen) är den typen av egenskaper fullkomligt ovärderlig.
Greg Brown var, och är, i min värld en superhjälte i paritet med Clark Kents alter ego.
Vårvintern 2003 kungjorde han att den pågående säsongen skulle bli hans sista.
Masken lyckades under våren och sommaren att övertala Brown att ändå förlänga sitt kontrakt och sin karriär med ett år.
Lagom till seriestart sa emellertid kroppen ifrån. Ett diskbråck konstaterades och nu var det oåterkalleligen över.
Masken stod dock inte handfallen, utan värvade omgående en ersättare: Per Lundell.
Det ska omedelbart sägas att det fanns en tid då Lundell var en rekorderlig hockeyspelare. Han hade spelat i landslaget, vunnit SM och även fått in ett par framgångsrika säsonger i Leksand på sitt CV.
Men den 37-åriga versionen av Per Lundell var en spillra av sitt forna jag.
Han hade fortfarande några hyfsat dugliga offensiva kvaliteter och gjorde sex mål och tolv poäng på 50 grundseriematcher. Allt annat var en bedrövelse.
Spelet i egen zon var en skymf, men ändå ingenting mot hans forte, att slarva bort puckar på offensiv blå i power play, detta att jämföra med Brown som inte ens under pistolhot skulle fumla ut pucken ur offensiv zon.
Jag har ytterst få gånger gastat några negativa ord mot Leksands egna spelare när jag stått på läktaren. Men det finns ett undantag. När Leksand i andra kvalserieomgången 2004 låg under med ultraförnedrande 0-5 hemma mot Hammarby, och Lundell, för jag vet inte vilken gång i ordningen den säsongen, i power play tappade balansen på blålinjen och orsakade ett friläge för motståndarna, då tog instinkten över och jag vrålade med det bastantaste tonfallet jag kunde uppbringa ”men du är så JÄVLA bra, Lundell!!!”. Det kändes inte som att det var en enda person i hela arenan som inte hörde mitt vrål.
***
Epilog: Leksand har just nu ingen sportchef alls. Om det beror på Masken är oklart.
Oskar Klingborn
