#48 – Peter Nordström yxar sönder Niklas Gällstedt
Ironin.
Åh herregud.
Ironin.
Ironin i att Peter Nordström faktiskt spelade i Leksand förra säsongen.
***
Jag tror att ni vet hur det är.
Det finns en del spelare som har en fenomenal förmåga att väcka motståndarsupportrars ilska. Sådana som fungerar som ett rött skynke för hela läktarsektioner.
Man kan dela in de spelare som under bortamatcher är allra mest benägna att möta antipatier och okväden från publiken i fyra olika kategorier. Ju längre ner i rangordningen på den listan man hamnar, desto större avskum stämplas man som:
1) Stjärnorna. Här kan det i många fall härledas till avundsjuka. Spelare som ofta ställer till problem för ens lag eftersom han har fräckheten att vara så jävla bra. Och spelar i något av de lag man tycker allra mest illa om.
2) De som beskrivs som spelare man ”älskar att ha i sitt lag, men hatar att möta”. Retstickorna som
kan every trick in the book. Som mer än gärna skulle klistra in texten ”pain in the ass” i ”about me”-fältet på Facebook. De som vet hur man sätter mental press på både motståndare och domare. Som inte tvekar att ta en smäll på käften i jakten på ett mål. De som i sömnen kan avgöra när ett rapp i knävecket är som allra mest frustrerande. Men som heller aldrig tvekar att göra grovgörat och därför ofta har en irriterande förmåga att sätta viktiga mål.
3) The ones who can dish it out, but can’t take it. Kort och gott de spelare som uppfyller kriterierna för kategori två, men själva tappar besinningen när de får pröva på sin egen medicin.
4) De riktigt livsfarligt bindgalna. De som, till skillnad från tvåorna och treorna, inte nöjer sig med att gnälla, bråka, filma och psyka och annat som förvisso är osportsligt och irriterande, utan i stället går över alla gränser och utsätter sina motståndare för allvarliga skaderisker.
***
Under sin tid i Färjestad uppfyllde Peter Nordström kriterierna för de samtliga fyra kategorierna.
Från 1997 till 2009 vann Färjestad SM-guld hela fem gånger och spelade i sammanlagt nio finaler. Navet i laget under dessa år utgjordes av Nordström tillsammans med Jörgen Jönsson.
Tillsammans byggde de upp ett samarbete som inte kunde beskrivas som något annat än telepatiskt. Förutom förbannat massa poäng bjöd de också på en enorm mängd dödade box play-underlägen.
Nordström blandning av stenhård fysik och cynisk rutin gjorde honom expert på att bedöma domarnas nivåer i olika matchlägen. Han visste precis hur mycket ribban höjdes för en utvisning när det redan var numerärt underläge, precis hur hårt och yvigt man kunde slasha motståndarbacken på blå utan att få en avblåsning emot sig och precis hur länge man kunde hålla i motståndarens klubba utan att någon ansvarig såg det.
Alla dessa undansmitna utvisningar till trots, VARJE gång domaren ändå blåste blev det ett jäkla liv, både på Nordström och Jönsson. Inget domslut var för solklart för att ifrågasätta. Domarna visste att det skulle bli trubbel om de agerade.
***
Men det där med att skada motståndarspelare då?
Ja, låt oss ta det kanske allra tydligaste exemplet.
***
Januari 2003. Färjestad-Leksand. Andra perioden.
Tobias Holm har några minuter tidigare reducerat Färjestads ledning till 2-1.
Nordström tar in pucken i Leksands zon. Leksandsbacken Niklas Gällstedt jagar desperat efter och stoppar Nordström med en slashing över armen.
Domaren höjer armen för en avvaktande utvisning.
Gällstedt åker efter pucken för att få stopp på spelet.
Då.
Slash.
Nordström tar tag i klubban med yxfattning, svingar den över huvudet och träffar sedan Gällstedt över bröstkorgen, höften och ryggslutet.
Och ett av hockeyhistoriens tydligaste matchstraff delas omedelbart ut.
***
Gällstedt skadade revbenen och missade ett par veckor med matcher. Nordström stängdes av fyra matcher.
Efter matchen var han ångerfull. Eller var han verkligen det? Han var inne i Leksands omklädningsrum och pratade med Gällstedt:
– Först ber han om ursäkt. Sen säger han ”slår du mig så slår jag dig”. Det gör mig nästan mer förbannad. Vad är det för inställning? sade Gällstedt till Sportbladet.
Nordström:
– Jag fick ett rapp precis när jag skulle skjuta. Sen slår jag tillbaka med flit. Jag blev oerhört arg och det var en reflex. Jag är sån som person. Blir jag avstängd så kanske det är bra, det kan kanske föra med sig en debatt. Många gånger använder backarna klubban vårdslöst och slår på oss forwards. Det har blivit mycket slag med klubbor eftersom man inte får tackla längre i Sverige.
***
Ja jösses.
–Vårdslöst använda klubbor var ordet, sa Bull.
***
Och så. Hösten 2009 stod han plötsligt där i Leksands tröja, för första gången sedan hösten 1994. Jag jublade själv åt att ha honom i laget, åt en del av hans insatser på isen och jag knöt många av mina kvalserieförhoppningar till honom.
När jag, och de flesta andra leksingar, klagade handlade det om skador, missade målchanser och korkade utvisningar, snarare än hans tid som en skurk klädd i lilagult.
Kanske handlade det om att flera år hade gått sedan Leksand regelbundet mötte Färjestad.
Kanske kunde man hävda att Nordström hade mognat.
Men förmodligen handlade det allra mest om ens desperata hunger efter sportslig framgång.
Oskar Klingborn
