Från Burra till Borelius

Det finns värvningar som ser bra ut på förhand, men går åt helvete. Som Stapleton.

Det finns värvningar som ser tveksamma ut på förhand, men ändå blir lyckade. Som Tomas Kucharcik.

Och så finns det värvningar som känns som skämt och som mycket riktigt också går åt helvete.

SvenskaFans/SVT/AIK-personligheten David Fjäll ägnade varje avsnitt av det gamla panelprogrammet Matchpuls Hockey åt att döma ut Per-Anton Lundström trots att det då gått flera år sedan den reslige backen spelade i Gnaget. P-A användes helt enkelt som definitionen av en klumpig och dålig försvarsspelare. Så när Lundström värvades till Leksand sommaren 2008 var jag inte direkt fylld av tillförsikt.

Men det kanske kunde bli bra ändå?

Nej, det kunde det inte.

Men det mesta bleknar i jämförelse med Mikko Rautee.

Våren 2004. Leksand laddar för andra gången om efter att ha åkt ur Elitserien. Sportchef Masken Carlsson presenterar ett nyförvärv: Mikko Rautee, 24-årig center från TPS Åbo.

Första reaktionen: TPS Åbo? Inte illa för en allsvensk förening!

Andra reaktionen: …men (och här vill vi VERKLIGEN poängtera att vi på Leksandsbloggen.se, åtminstone inte jag eller Jesper, VERKLIGEN inte vill bidra till samhällets vikthets) såg han inte lite väl… ja… tjock ut för att vara professionell idrottsman?

Varningsklockorna började på allvar ringa när Superstars hemsida sammanfattade uppfattningen av Rautee på finska hockeysajter:

”En spelare som alla som följt FM-ligan har en åsikt om. Det långa håret fladdrar när centern spelar sitt tuffa spel vilket medfört att många motståndarfans inte tycker särskilt bra om honom. Rautee har alltid varit en modig spelare och människa med eget [sic] stil.”

Det kan ju låta positivt. Men har man en viss erfarenhet av att tyda hockeychiffer vet man att fallet är ett annat. Om det positivaste som kan sägas om en spelare är att alla ”har en åsikt” om honom, att han är ”modig” med en originell ”stil” och hans frisyr på något vis behöver lyftas fram… ja, då brukar den omtalade, rent generellt, inte ha så värst mycket spelskicklighet att tillföra.

Sommaren 2004 träffade jag en god vän från A-laget. Vi pratade lite om de olika nyförvärven som var med på sommarträningen. När vi kom till Rautee bekräftades den där andra reaktionen man hade fått när värvningen presenterades:

– Ja, alltså, jag vet inte… Han ser ju inte direkt ut som någon atlet och när man ser honom träna så… förstår man varför.

Och nej, Rautees hälsa var knappast den allra bästa och det satte sina spår. Under försäsongen rapporterade Dalarnas Tidningar att han hade missat flera veckors isträning på grund av en ”mystisk bakterieinfektion i armbågen”. Under höstsäsongen var det i stället en krånglande axel som satte stopp.

Sammanlagt blev det tolv matcher i Leksands tröja för Mikko Rautee. Under dessa bjöd han på två mål och den långsammaste skridskoåkningen som den gamla isladan någonsin skådade.

I november 2004 bröts kontraktet. Masken förklarade sitt beslut i arenans matchprogram. Han började med att prata om finnens skadeproblem, men till slut kunde han inte längre hålla sig:

– Sedan har var han ju inte speciellt bra.



Oskar Klingborn