Från Burra till Borelius

Nej, hörrni, nu har vi grämt, ojat och vältrat oss i föreningens olycka länge nog. Det bör vara hög tid för en solskenshistoria, eller hur? Bered väg för Leksands svar på ”The Straight Story”.

De flesta ungdomar i Leksands kommun har någon gång ägt en begagnad träklubba med ett märkligt namn inskrivet i skaftet utan att veta varifrån den kommit. Om det är speciellt unikt för kommunen som sådan vet jag egentligen inte, men det tar inte bort det faktum att någon, under flera års tid, matat ut vad som skulle komma att bli klassiskt landhockeymaterial. För att bringa ordning och jaga sanningen måste vi göra vad den här bloggen för tillfället är bäst på – backa bandet.

Inför säsongen 99/00 tog Johan Bonde över rollen som lagets materialförvaltare, en position som tidigare hade ägts i fyrtio år av legenden Harry Persson. Att komma in som ny utifrån och försöka slå sig in i en redan etablerad grupp kan vara svårt. Se på Zlatans säsong i Barcelona, till exempel.


Nu gick övergången smidigt ändå. Bonde lyckades pränta in sitt eget avtryck i omklädningsrummet.

- Johan har kanske ett litet modernare tänkande. Man behöver inte få fjorton ”nej” innan man får en ny klubba, sa Niklas Eriksson om det nya tillskottet till Leksingen.

Det är väl en hyfsat vedertagen kunskap att män gärna vill skapa sig ett smultronställe där ingen annan kan tränga in – där man får vara sig själv för en stund. Ett garage, den årliga jakten eller en båt. Johan Bonde skulle ganska omgående presenteras för en sån helig och orörbar plats: Harry Perssons egna förråd.

Vi på Leksandsbloggen skulle aldrig, ALDRIG, försöka skymfa en sån hedervärd man som Harry P, men nog törs vi sticka ut hakan i vädret och kalla honom ”sparsam”. På baksidan av gamla Isstadion, i sitt egna lilla utrymme, hade han genom åren förvarat kilovis med bråte. Det ska tilläggas att det inte handlade om några museiföremål. Överhuvudtaget.

- Det fanns allt möjligt, som plastdetaljer till gamla målvaktsbenskydd från Abris tid. Men du vet hur det kan låta – ”kan vara bra att ha”, säger Bonde till bloggen.

Lagom till att den nya arenan började byggas trodde många att förrådet skulle försvinna.


Fel, fel, fel.


Visst, själva förrådet revs, men gömman omlokaliserades till en barack i Lugnetskogen. Och när Ejendals Arena väl stod färdig så flyttades allt in igen.

Det sägs att prylarna nu, efter alla dessa år, har skeppats iväg till Harrys privata bostad. Men nog lever hans arv kvar. För några dagar sen rotade jag runt i ett uthus här hemma och till min lycka fann jag min ungdoms kärlek – en röd Titan märkt Reichenberg – och tänkte på Harry.

Är det inte alldeles fantastiskt att det i en förening som vill framstå som modern och überprofessionell fortfarande finns plats för en enkel man och hans förråd?



Jesper Eriksson