Från Burra till Borelius

Vi vet alla hur härligt det är med riktigt bra, naturliga målskyttar. Det känns som att man ständigt är på jakt för sådana, att det är de som saknas i lagbygget. Men tänker man efter har vi fått se en hel del härliga exempel i Leksands tröja.


Tomas Forslund

Stefan Hellkvist

Robert Burakovsky

Jan Huokko

Michael Ryder

Pasi Saarela

Martin Bartek

Pierre-Edouard Bellemare

Pelle Prestberg


Spelare som år efter år har stått vid ena stolpen, redo att vispa in förlupna puckar. Spelare som skulle kunna hitta krysset om de så befann sig i komatöst tillstånd.

***

Tyvärr finns även motsatsen. Spelarna som skulle kunna doktorera i att bränna chanser.

Patrik Wallenberg var duktig på det där. Patrik Carlsson brände en hel del öppna skottlägen. Tore Vikingstad fick en gång skämtsamt skäll i tidningen av Robert Burakovsky som sa att han borde fått fler assistpoäng, men att ”Tore kan ju inte göra mål”.

Till och med några superhjältar har fastnat i det där. Innan Mikael Karlberg riktigt hade utvecklats till den ikon han senare skulle bli hade han en märklig förmåga att avsluta den ena eleganta dribblingsraiden efter den andra med lama, lösa avslut rakt i magen på målvakten.

Och vi ska inte ens prata om hur många chanser Niklas Eriksson brände i Elitserien under några säsonger kring milleniumskiftet.

***

Arketypen för chanssumparen är dock en annan.


Torgny Löwgren.


Toggas förmåga att ”tänka för mycket” när möjligheterna dök upp måste anses som unik. Inget läge var för öppet för att kunna missa pucken, trilla omkull och ramma målburen och sargen. Det var som att han fick kaninpuls så fort han på en samma gång såg en svart puck och en röd målställning.

***

Hans kanske mest tydliga och ödesdigra miss kom vårvintern 2000.

Det slutspelsjagande Leksand tog emot AIK på hemmaplan.


Det börjar bra. Den då 20-årige Niklas Persson gör 1-0 i första perioden.


Inledningen av andra perioden. Leksand skapar flera chanser för att utöka och glida ifrån.


Drygt fyra minuter in på perioden åker Rikard Franzén ut för roughing. Nu då!

Och visst, det ser ut att gå vägen. Pucken spelas in framför kassen. Togga kommer framstörtande. Pucken studsar långsamt några decimeter från det tomma målet.

Togga klipper till.

En halv meter över.

Några minuter senare gör AIK 1-1.


Matchen slutar, håll i er nu, 1-8.

Och Leksand missar senare slutspel.

***

Togga är ett tydligt exempel på hur tiden förändrat ens perspektiv.

Han spelade trots allt sex säsonger och 290 elitseriematcher för Leksand. Utopiska siffror att drömma om att en spelare skulle göra det i Leksand nu.

Han gjorde 45 mål i sin elitseriekarriär.

Ni kan tänka er själva hur sugna Leksand skulle vara på honom under silly season om det hade varit i presens.

En säsong gjorde han 12 mål i högsta serien. I dagens hockey hade det renderat i en landslagsplats.

***

Toggas statistik vittnar om en ikon och en hjälte.

Vi som såg honom spela, och försöka avsluta anfall, vet att han också var det. Men på helt bakvända grunder.



Oskar Klingborn