Från Burra till Borelius

Vi har, som alla andra, redan nämnt Henrik Anderséns debutmål.

Och det är klart. En junior som gör konstmål och hoppar sönder inredningen. Det är så man tar plats i fansens hjärta.

Men när det kommer till minnesvärda juniorinsatser ligger nog Andersén ändå i lä.

Låt våra sinnen resa tillbaka till den på de flesta sätt horribelt hemska säsongen 2000/01. Säsongen från helvetet. Säsongen då Leksand för första gången sedan elitseriestarten i mitten av 1970-talet åkte ur högsta serien.

Ett av få positiva minnen var att det också var säsongen som de så kallade 82:orna (mer om dem senare på listan, kan vi garantera) etablerade sig i Leksand. Spelare som Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Jonas Nordquist och Daniel Hermansson var ordinarie delar av A-truppen och även Daniel Sperrle och Johan Eneqvist begick sina elitseriedebuter.

Men det var en annan 82:a som hann bygga upp störst hjältestatus under detta år. Daniel Widing. Den snabbe, hårde, frejdige (vid närmare eftertanke har nog ingen hockeyspelare genom tiderna personifierat det adjektivet bättre) och vilt skottspridande ytterforwarden gjorde sig så populär att en supporterfalang startades som än i dag regelbundet hyllar honom med tvåpinnsflaggor.

Det var ett specifikt tillfälle som gjorde honom extra legendarisk.

Hemmamatch mot Frölunda. 0-0 efter första perioden. Sedan två snabba göteborgsmål.

Då bestämde sig den 19-årige Widde för att kliva in i handlingen. Hur det gick?





Jovars. Två mål i samma byte. En assist i nästa. Och så matchavgörande målet med fem minuter kvar. Ett slagskott i krysset, för övrigt.

Efter det kan åtminstone vi förlåta en hel del. Som en jävla massa mål i Brynäs tröja, till exempel.



Oskar Klingborn