Från Burra till Borelius

Mick Jagger
Robert Downey jr.
Marilyn Monroe
Lou Reed
Hugh Grant
David Duchovny
Sid Vicious
Angelina Jolie
Mikael Persbrandt
Johnny Cash
David Letterman
Rob Lowe


Alla är de firade och hyllade nöjespersonligheter. Och alla har de hamnat i blåsväder och skandaler i privatlivet. Vissa i mer allvarlig utsträckning än andra.

Även om det inte rör sig om saker som alltid är värda att ta efter har det adderat en extra krydda till deras namn, något som fascinerar och kanske lockar oss andra som tittar på.

Även sportvärlden har fått sin beskärda del av det här.

Fråga Tiger Woods. Eller Sven-Göran Eriksson.

***

Och att sporten sedan länge är en del av underhållningsbranschen kan ingen förneka, hur nöjda eller missnöjda vi än är med det.

De tävlande är kändisar. Därför är det kul om det finns färgstarka personligheter, människor som sticker ut ur mallen och ger tillvaron ett extra lager av komplexitet.

Och därför är det trist att svensk ishockey mycket väl kan vara den mest fyrakantiga och stiffa branschen genom alla tider. En hel värld av strikt småborgerlig medelklass. Det mest heteronormativa gänget sedan Kristdemokraterna. En samling människor där 80 procent inte har något mer eget än ”sänka skatten” att komma med som svar på vad de skulle göra om de fick vara statsminister.

***

Det är i skenet av detta som jag tycker att denna punkt ska ses.

***

Det var sommaren 2008 det smällde till.

Vi ska inte trassla in oss i några detaljer, men vi tar ändå en kort resumé:


1. Två mobilfilmade klipp föreställande Leksands back Jan Huokko hittar ut på internets svarta marknad.

2. Det blir ett jävla liv.


Om du inte har sett filmerna, eller fått dem beskrivna för dig, är inte det här stället där du får en väl utvecklad beskrivning. Men två ledtrådar:


1. Dalarnas Tidningar kallade innehållet i filmerna ”komprometterande”.

2. När AIK:s fans ville psyka Huokko efter det inträffade kastade de in en stor samling dildos på isen.


Sedan kan du dra dina egna slutsatser om videoalstrens storyboard.

***

Jag tycker inte att vi behöver prata så mycket om reaktionerna på händelsen.

Om det tämligen sanslösa i att internetröster försökte göra gällande att Huokko ”inte hade en chans att visa sig igen”.

Eller om att Håkan Åman sade att det ”är inget som föreningen vill förknippas med”.

Eller det märkliga som hände när Huokko i augusti 2008, när allt verkat lägga sig, plötsligt bröt sitt kontrakt med Leksand.

Eller det ännu märkligare när han en dryg vecka senare plötsligt skrev på igen.

Eller om ramsorna som motståndarfansen bombarderade honom med.

Vi behöver inte ens prata om det komiska i när tidningarna försökte berätta allt om filmernas spridning och dess effekter utan att beskriva en enda detalj från dem.

***

I stället tycker jag att vi fokuserar på att 2008 var sommaren när Leksand och hockeysverige fick sin första riktiga rockstjärna.


Det stenhårda slagskottet.

Fäblessen för att då och då göra fyra mål i en och samma match.

Det långa håret.

Det eviga flinet.

Den märkliga tendensen att så ofta klä sig i röda, alldeles för tighta toppluvor.

Badrummet med de dubbla handfaten.


Det enda som saknades var en frustande, nyfiken och öppensinnad sexualitet.


Sedan hade vi vår egen Iggy Pop.

***

Och så ska vi naturligtvis inte glömma den fantastiska, gudomliga rättvisan i att Janne Huokkos allra sista mål kom efter naturlagstrotsande huliganslagskott – mot AIK. På Hovet.



Oskar Klingborn