Från Burra till Borelius

Vi har tidigare pratat om smärtan i att inte kunna följa sitt lag på plats. Vi kör den grejen ett varv till.

För i fall Sverige stannade när Ingemar Stenmark tog sig ned för branterna eller Sammilsdalsskolan ställde in sina lektioner när J-O Waldner skruvade pingisbollar så var Leksand totalt folktomt när Hockeyradion 94,7 gick ut i sändning.

Eller ja, ärligt talat så vet jag inte om det faktiskt var så.

Jag satt ju inne i köket, i becksvart mörker, och lyssnade.

Ni förstår barn, det här var innan man kunde köpa webb-tv-matcher på S24, skrika över timslånga buffringsperioder och sitta i supportkö.

Men för att prata ett språk som ni förstår: Hockeyradion 94,7 säsongen 2004/2005 var fan kult.

Under den allsvenska säsongen, långt borta från media-Sveriges strålkastarljus, erbjöd Superstars en möjlighet att följa laget – och de gjorde det på sitt eget sätt.

***

Per Källgren, i dag pressansvarig hos Leksands IF, drog i gång projektet:

– Jag var engagerad i Superstars och vi pratade om att köra. Vi undersökte möjligheterna att sända på webben och i lokalradion. Vi drog i gång och fick med oss bra folk, bland annat Claes Thirus som kunde mycket om radio. Det var lite amatörmässigt, men samtidigt blev det rätt bra.

Hockeykvällarna bestod av två timmars försnack i studion med Per, Claes och någon hockeyprofil, sedan direktsändning från matchen där antingen Ted Stöffling eller Patric Skoglund med tillhörande expertkommentator tog över och avslutningen bestod av eftersnack och intervjuer med spelarna.

– Det var ett skönt gäng. Jag och Thirus satt mest och snackade skit i studion, lite småbarnsligt ibland, men det blev kul också. Det hördes nog att vi hade roligt. Hockeyn blev kul och kom in i folks vardagsrum.

– Många hockeyprofiler ställde upp. Niklas Eriksson, Jens Nielsen, Hans Lodin och även systrarna Kallur var med en gång. Det tuffade på så pass bra att Leksands IF och Jonas Bergqvist tyckte att vi tog folk från matcherna.

Radioprogrammet blev faktiskt så populärt att Superstars ingick i en överenskommelse med föreningen att inte köra lokalradiosändningar från hemmamatcherna. Kan låta konstigt, men märkligare saker än så utspelade sig under året.

Du gillade ju att spela den där Schnappi–låten, vill jag minnas.

– Vi fick ju faktiskt skivor skickade till oss från olika skivbolag. Vi lyssnade igenom allt och plötsligt hörde vi Schnappi. Den blev vår låt. Vi blev faktiskt lovade en guldskiva men den kom aldrig. Vi hade lite kontakt med en kille på ett skivbolag som menade på att vi hade varit med och lanserat den.

– Vi hade också ett litet akvarium med några småfiskar i som blev till en grej. En av fiskarna döpte vi till Starsky och då började vi få vykort, vinflaskor och presenter. Allt underskrivet från Starsky.

– Det var ett otroligt roligt år. Vi hade rimstuga vid jul med Magnus Österby och Pajen. Spelarna dök upp efter matchen och vi rimmade fram till småtimmarna, det ena var sämre än det andra. Antagligen lyssnade ingen, men vi sade att ”när ni åker förbi studion – tuta” och det tutade med en gång.

Varför tror du att radion blev en sån framgång?

– Naturligtvis för att du kunde lyssna på Leksands matcher live på lokalradion.

– Jag tror att folk tyckte att det var en bra mix. Vi körde bra musik, snack mellan låtarna, två pers i studion, två som kommenterade matchen, intervjuer efteråt… Det var som en Radiosporten-sändning fast vi inte tog det så allvarligt.

Stötte ni aldrig på några problem?

– Tekniskt sett var det ett pussel att få ihop allt med vår webprenumeration. En gång var det en gubbe som ringde och hörde av sig, han hade köpt en dator bara för att lyssna på radion och undrade hur han skulle göra. Så då fick man vara teknisk support.

– Men annars inga större problem. Vi hade väl hoppats på att få in lite mer pengar, vi gick nog plus minus noll.

– Eller ja, i och för sig, det var en gång när en kommentator, jag nämner inga namn men han jobbar på TV4 nu, var så jävla bakfull. Jag trodde inte att det skulle gå. Men han bet ihop och spydde i pauserna.

Vilket är ditt favoritminne från den säsongen?

– Det var nog när vi gick upp. Vi kände att vi, på vårat lilla fåniga sätt, hade bidragit med att sprida glädje och engagemang kring föreningen. Det fanns ett engagemang kring Hockeyradion, inbillar jag mig, som gjorde att Leksand fick lite ny kraft lokalt.

– Vi kände ”yes, nu är det äntligen klart”, hörde bilarna tuta utanför, tog våran vinflaska med fisketikett på, slog på Schnappi och gick till arenan och kramade om varandra. Vi hade ju suttit i studion i en hel jävla säsong, varenda match. Det var en skön känsla när det gick vägen.

***

I dag kan vi ta reda på fakta via TV, webb-tv, liverapportering, Leffe på läktaren och gud vet vad. Man kan via grafik analysera varenda sekund av en match, se skott i repris via höghastighetskamera och lyssna på vad tränarna säger under timeout.

Det är ju jättekul med tekniska framsteg och så men… satan vad jag saknar Hockeyradion 94, 7.



Jesper Eriksson