#36 – Krigarkedjan
Traditionen.
Den där tunga arvsynden som alltid har legat som ett mörkt moln över Leksands IF.
Dunga kan gnälla bäst han vill om hur det brasilianska laget aldrig kommer spela tillräckligt roligt för att tillfredsställa sin publik eller om hur uppfattningen kring sambafotboll är en ren historieförfalskning.
He ain’t got shit on Leksand.
Skridskoåkning.
Spelförande.
Kreativitet.
Finliret har varit pelaren som organisationen alltid sagt sig ha byggt sin framgång på.
***
Tre killar, alla med olika bakgrund, uppfostran och förutsättningar, men med likadana värderingar, var en gång i tiden nära att förändra Leksandspublikens syn på hur det ädla spelet ishockey ska liras.
***
Jag minns inte första gången jag tänkte på dem som Krigarkedjan och ska jag vara ärlig – här får andra gärna rätta mig – så tror jag inte ens att ett sådant ögonblick fanns.
Som så många andra stora folkrörelser så var det något som byggdes upp nedifrån, i besvikelse över att de som var menade att leda vägen inte gjorde det.
***
De var blodhundar, ständigt vädrande efter någon att forechecka, studsandes i båset, fastbundna i sina koppel till de släpptes lös.
En stressad back är en dålig back, har Niklas Wikegård en gång sagt.
Det visste vi redan. Varje matchkväll jagade Jesper Ollas, Johan Hägglund och Johan Eneqvist ihjäl försvararna såfort spelet tycktes ha stagnerat.
Trots att poängkolumnerna i statistiken kanske inte visar det, så ska man komma ihåg att de skapade målchanser. I överflöd. Inga chanser som resultat av klubbtekniska prestationer, men varje tappad puck i anfallszon höggs fast, och även om det inte resulterade i mål så hade man SKAPAT och därmed övertygat publiken om den rätta vägen att spela hockey.
Det behövdes inget klapp-klapp. Inget finlir.
Allt som krävdes var hjärta, lite tacklingsvilja och en jävla ihärdighet.
***
Jesper Ollas – puckhållaren.
Johan Hägglund – den kloka tvåvägscentern.
Johan Eneqvist – skridskoåkaren.
***
Säsongen 09/10 sprack kedjan. Under Leif Strömbergs ledning fick inte Eneqvist vara kvar. Jesper Ollas hittade finessen och blev poängkung i egen regi.
Kvar stod Johan Hägglund.
Sorgligt så klart, på många sätt bar de LIF under några säsonger.
Men begreppet, minnena och den nya kravbilden kommer alltid leva kvar.
***
Som jag skrev tidigare – jag minns inte första gången jag såg dem som enheten Krigarkedjan – men jag kommer aldrig glömma midsommarfirandet 2009, i fyllan och villan, när stången kommit upp och folk runtomkring börjar stämma upp i ett ”…krigare, krigare, KRIGARE, KRIGARE”.
Corny? Absolut.
Töntigt? Herregud, ja.
Ett fenomen? Utan tvekan.
Jesper Eriksson
