Från Burra till Borelius

Vad är det som gör en lyckad comeback så känslomässigt explosiv?

Ja, vafan, till att börja med är det ju faktiskt idrottsromantikens kärna. Skicklighet är skicklighet och det kan ingen yttre påverkan rubba på. Bara tanken på det filmiska i att en gammal stjärna kan återvända till sitt förra jobb och leverera som om tiden har stått stilla får en sportnörds själ att fladdra.

Den sjunde oktober 1999 presenteras återigen Greg Parks (och för alla er som undrar, visst, hela det här inlägget kommer utspela sig i fel decennium, men samtidigt under säsongen 99/00, vilket ger mig en liten lucka att spela på) i blåvit tröja.

Efter att Andreas Karlsson under sommaren plötsligt valt att tacka ja till ett bud från Atlanta Trashers stod laget i en prekär situation utan en viktig center. Olle Öst sonderade terrängen och plockade hem den gamla kelgrisen. Den lille liraren hade i början av nittiotalet blivit en stor publikfavorit med sina 83 poäng på 82 matcher och nu var tanken att han skulle hjälpa ett Leksand som under Sune Bergmans ledning gått trögt i starten.

Allt var upplagt för en stor comebackshow (och ja, för alla er som undrar, han gjorde sin riktiga comeback mot Färjestad borta, men vem vill förstöra en fin historia) i Isstadion. Faktorerna var många:

Dels stod förra årets mästare och den svurne arvfienden, Brynäs, för motståndet.

Dels en match i matchen, mellan Parks och Amerikas svar på Pelle Prestberg, Tom Bissett.

Dels hade Superstars hängt en banderoll med orden ”Welcome home, Mr. Parks” över sin läktare, vilket talade för en karnevalstämning.

Man ska komma ihåg att det här utspelade sig under comebackens sista år som oskuld. Vi visste ingenting om att begreppet senare skulle bli våldtaget och uthängt till leda. Det enda vi hade att jämföra med var Mario Lemieux som några år tidigare hade återvänt efter ett längre uppehåll och blivit pingvinernas frälsare. Parks, 32 år gammal med de senaste säsongerna i Schweiz, var vår Lemieux.

Nu kan jämförelsen framstå som överdriven, men där och då, i ett svultet Leksandshjärta, kändes kvällen på förhand som en sådan som skulle kunna definiera en hel säsong.

Skulle Parks också, mot all förmodan, producera fler poäng under matchen än Bisset så skulle han inte bara framstå som en högst befogad värvning utan också som en spelare för fansen att projicera sitt hopp på.

Kanadicken verkade införstådd med situationen. I första perioden gör han 2-1 till Leksand. I början av andra spelar han fram Niklas Eriksson till 3-2. Men det bestående minnet är att Leksand tilldöms ett straffslag.

Och Parks har mage att våga slå den. Och han har mage att våga göra mål på den. Och han har mage att våga sätta den mellan benen på Johan Asplund (sorgligt bortglömd back-up till Johan Holmqvist).

Greg Parks slutade matchen på 2 mål och 1 assist. Det räckte tyvärr inte. Brynäs vann med 7-5 och Tom Bissett gjorde 4 mål och 1 assist. Men jag minns att jag inte var särskilt nedslagen. Man hade ju fått vara med om ett spektakel utan dess like och en kväll som trotsade all rim och reson. Framförallt, jag hade varit med om en lyckad comeback.

Säsongen efter provade Masken sig på en comeback och vi fick se en annan sida av det berömda myntet. Greg Parks passade även på att lämna laget halvvägs in. Men det är en annan historia det.



Jesper Eriksson