#26 - ...och spelar kvartsfinal mot Färjestad
I går pratade vi om hur de tog sig dit. Nu är det dags att gå vidare till hur det gick till när Leksand faktiskt spelade SM-slutspel 2003.
Det visade sig alltså bli den enda gången under hela 00-talet. Detta kan ställas i relief mot 90-talet när Leksand gick till slutspel sju gånger på raken från 1993 till 1999. Då var ens största bekymmer att det verkade omöjligt för LIF att ta sig förbi kvartsfinalerna. Åh, den naiva ungdomens sorgfria dagar.
***
Den här gången var play off-spelet en ren bonus, inte "gubbarnas sista chans till SM-guld" som det brukade heta under andra halvan av Tomas Jonsson-paradiset.
De regerande mästarna och serietvåorna Färjestad mot nykomlingen Leksand som skulle vara tvungna att klara sig utan ryggskadade stjärnan Jens Nielsen.
Det var en matchserie med en rimligtvis given vinnare, den typ av matchserie som Mats Wennerholm brukar förklara "bara kan sluta med 4-0 i matcher".
***
Färjestad står knappast speciellt högt i kurs i LIF-kretsar nuförtiden, men nu är det i alla fall fyra år sedan man senast möttes i en tävlingsmatch.
På den här tiden möttes man mest hela tiden och man var naturligtvis dödstrött på de där jävlarna, som dessutom envisades med att vara förbannat bra.
Och oj, vad det fanns spelare att irritera sig på. Jörgen Jönsson och Peter Nordström naturligtvis. Och Pelle Prestberg. Den ständigt klubbviftande målisen Sinuhe Wallinheimo. Den gamle LIF-dödaren från 1997, Claes Eriksson. Och de dryga bråkstakarna Calle Steen och bröderna Trygg. Och, givetvis, Marko Jantunen.
Det var i sig tillräckligt för övertyga sig själv om att mirakel kunde hända.
***
Och det vore väl dumt att ge upp på förhand.
***
När första matchen, i Leksand, drog igång verkade det dock som att det skulle ha varit lika bra.
27 sekunder gick. Sedan gjorde Peter Nordström 0-1.
Who were we trying to fool?
Klart att klasskillnaden var för stor.
***
Nja.
***
En kvart in i första perioden, efter en hel hög med utvisningar, hände plötsligt det fullkomligt osannolika. Hans Lodin, av alla människor, fyrade av ett utsiktslöst skott från mittzon – i mål. Det var det fina med Wallinheimo. Han var inte bara bindgalen, han var dessutom ganska dålig.
Plötsligt var man med igen och i andra perioden såg det omöjliga ut att faktiskt bli verklighet.
Först: 2-1. Henrik Nordfeldt.
Sedan: 3-1. Tomas Forslund, som knappast varit någon målspruta under säsongen.
***
3-1 med en period kvar. Vad var på väg att hända?
***
Fem minuter in i sista perioden kom 3-2. Men visst skulle det väl hålla ändå?
***
Perioden betades sakta men säkert av och såg ut att vara i hamn. Då glömde Leksand bort det där med disciplin, medan domaren glömde bort att man inte måste döma för allt.
***
56.12. Micke Pettersson. 2 minuter för slashing.
57.01. Christer Olsson. 2 minuter för crosschecking.
57.49. Hans Lodin slår till Nordström som faller lätt. 2 minuter för roughing.
Och så 58.15. 3-3. Dieter Kalt.
***
Ridå.
Stämningen var hätsk mot domare Ulf Rönnmark.
Leksand var i spillror.
I förlängningen dröjde det bara femton sekunder innan Hannes Hyvönen avgjorde matchen.
***
Efter matchen stängdes Christer Olsson av två matcher för sin utvisning i slutskedet. Även Lodin anmäldes till disciplinnämnden av Färjestad, men friades.
***
I andra matchen, i Karlstad, blev det aldrig riktigt, riktigt spännande. Färjestad befann sig i förarsätet från början till slut och med fem minuter kvar gjorde man 4-1 i tom bur, med en man utvisad.
Men en viss puls piskades upp i slutet av matchen. Johan Eneqvist, en av matchens bästa leksingar, åkte sig fri i matchens sista minut, drogs omkull och fick straff.
Mikael Karlberg tog hand om straffen, satte den snyggt och gjorde därmed sin femte poäng i slutspelet. Efter målet jublade han högt, dunkade med klubben i isen och pekade sedan med den mot Wallinheimo i buren. Än tänkte man inte ge sig.
***
Och i match tre, i Leksand, fick man i alla fall en liten revansch.
Skotten vann Färjestad med 36-19.
Men Sean Gauthier, som efter en ojämn start på säsongen växt ut till en av Elitseriens allra bästa spelare, var svindlande bra i målet och Leksand vann med 2-0. Karlberg spelade fram till båda målen.
***
Nu räckte det inte längre än så.
Två matcher i Karlstad. Två 4-1-förluster. Och så var en av de roligaste säsongerna i mitt LIF-liv över.
***
Det var väl helt enkelt aldrig speciellt nära att gå vägen, men det spelar ingen roll, bättre än så här blev aldrig Leksand under 00-talet.
Oskar Klingborn
