#60 – Miraklet i Ejendals Arena
Fenomenet Oskar Klingborn har tidigare tagit upp den frustrerande maktlösheten i att inte följa sitt lag på plats. Vi kör den grejen ett varv till.
Sverigewebben, stats.swehockey.se och sms-rapporter i all ära, i min bok är den mest plågsamma källan till kunskap Radiosporten.
Missförstå mig rätt nu. Ifall någon får för sig att dokumentera min livshistoria så skulle jag vilja ha SR bakom ratten. De är fantastiska på det de gör – men det är också däri problematiken ligger – de är FÖR duktiga på det de gör.
Ta en sån kommentator som Lasse Granqvist. Jag undrar hur många hjärtinfarkter, hjärnblödningar och bilkrascher han har orsakat.
Den mest enfaldiga, banala händelse förvandlas till en kamp på liv och död i Radiosportens regi. Och som den sucker man är så sväljer man alltid betet med hull och hår.
Så kom det sig att jag den femtonde mars 2007 satt i fucking-jävla-Norge samtidigt som årets viktigaste kvalseriematch spelades i Ejendals Arena. Situationen var en klassisk kniven-mot-strupen, efter två förluster var vinst det enda som gällde, Rögle var på besök och om jag inte ville sitta och uppdatera målservicen på text-tv så var det till att se ett nervsammanbrott från den ljusa sidan och slå på radion.
Ett av de värsta beslut jag har tagit.
***
1-0. Roman Vopat i numerärt underläge, en minut innan första pausvilan. Psykologiskt viktigt!
1-1. Daniel Åhsberg pangar in kvitteringen efter en minut i andra perioden. Så mycket för psykologi.
2-1. En och en halv minut senare replikerar Vopat i power play. Jag älskar bra pp-spel.
2-2. Rögle får spela fem mot tre och Mattias Carlsson kvitterar. Pär Arlbrandt och Kenny Jönsson assisterar. Jag hatar bra pp-spel.
2-3. Rögle får ännu ett power play. Retstickan Gath krånglar in ledningsmålet. Arlbrandt assisterar igen.
2-4. Power play för Rögle igen. Mål igen. Halvvägs in i andra. Jag börjar lacka ur.
2-5. Tre minuter in på tredje och ännu ett jävla power play. Arlbrandts tredje assist och vid det här laget vill jag ha ihjäl allt som heter just Arlbrandt eller Kenny Jönsson eller Bobo Simensen. Det är aldrig för sent att ge upp, som den norrländske komikern Ronny Eriksson sade och jag tar honom på orden och slänger in handduken.
Men så:
3-5. BERGAKUNGEN! Fortfarande en känsla av whatever, men ändå, kul för grabben.
4-5. Bergenström igen! Det här kan ju gå vägen! Mitt adrenalin börjar pumpa okontrollerat. Tretton minuter kvar.
5-5. Ögonblicket då Jonas Elofsson blir en världsback. Herregud. Här någonstans är jag i upplösningstillstånd och ligger i fosterställning. Jag vill slå sönder radion samtidigt som jag vill hångla upp den i brygga. Jag är en heroinmissbrukare – jag vet att silen är dålig för mig men jag måste ändå ha den.
6-5. Morten Green slår in Vopats retur. Det finns inte adjektiv nog för att beskriva mitt hälsotillstånd.
***
– Fruktansvärt. Den tyngsta förlust jag just nu kan minnas i mitt hockeyliv, sa Bobo till Dalarnas Tidningar.
– Hårt arbete ger resultat, sa Jukka Rautakorpi.
***
Jag hade aldrig varit med om nåt liknande.
Mitt yngre jag var ett fanatiskt Liverpool-fan och dagen innan min student 2005 spelade de CL-final. Efter en halvlek låg de under med 0-3 och jag beslöt mig för att festa i stället. När jag kom hemkravlandes några timmar senare så slog jag igång teven och fick se att de vänt och vunnit. Jag trodde att min chans att ta del av en mirakelvändning var körd.
Visst, matchen mot Björklöven några år tidigare var också spektakulär, men mest av allt kändes den bisarr. Miraklet i Ejendals Arena var inget annat än en gastkramande skräckthriller i tre akter.
Nästa gång Leksand anser att det är läge att genomföra en liknande drabbning planerar jag att vara där, hur rockigt ”death by Radiosporten” än låter.
Jesper Eriksson
