#19 – Mora
I början av 1930-talet tog Gunnar Faleij med sig idén om ishockey till Dalarna. Idén utvecklade sig till en byalagsserie och 1935 bildades Mora IK.
Söndagen den 16 januari 1938 mötte de Leksand. Ishockey var en ny grej för leksingarna, klubben pysslade egentligen med bandy, och matchen mot Mora var föreningens första. En riktig mumsbit, med andra ord.
Efter tre perioder stod det 8-0. Till Leksand. Enligt sägnen bad moringarna om en extra period vilket resulterade i ytterligare tre mål i arslet.
***
75 år senare:
När jag gick i skolan fanns det, som i alla skolor, grupperingar. En av utomstående särskilt illa omtyckt sådan var hockeybögarna. Jag var en hockeybög.
Jag tänker inte gå in på varför hockeybögarna ogillades av vissa, den diskussionen ryms inte här, men jag tänker gå in på det faktum att det blev ett jävla liv på skolgårdarna varje gång Leksand var klara för kval.
Hockeybögshatarna tog på sig sina ”Vi är tillbaka!”-tröjor och gick runt med stora leenden.
Vi hockeybögar gick med våra huvuden nedsänkta.
Det kan vara svårt att förstå, men just där och då kände alla stora, starka, snygga hockeybögar någon slags Morrissey-gemenskap med varandra.
Vad förstod de? Ingenting.
Lördagen den 10 april 2004 åkte Leksand ur Elitserien. Grannen i norr överraskade alla och gick upp.
Veckan efter i skolcafeterian var särskilt jobbig.
Jag hade nämligen skaffat mig en vän från Mora som precis börjat förstå det här med ishockey och allt vad det innebar.
***
Let’s face the facts.
Namnet Brynäs är inte synonymt med ordet derby längre.
***
Mina fem starkaste Moraminnen (i skratt och förtvivlan, i glädje och sorg):
5. 30 november 2001 – LIF – MIK 6-3. Första mötet mot MIK i tävlingssammanhang på…länge.
Eller ja, inte det första mötet (7-3-seger i Smidjegrav), men väl den första matchen i Isstadion. Som det var laddat i ladan! Moraderbyt (märk väl att jag skriver Moraderbyt, vid tiden för tillfället var ordföljden Slaget om Siljan del fyra beyond our wildest dreams) var en av väldigt få anledningar till att överhuvudtaget se fram emot en allsvensk säsong.
Man var spänd, nervös, orolig och framför allt var man packad som en sill bland 6300 åskådare. Trots att rivalerna låg så geografiskt nära kändes de som främlingar. Vad kunde vi förvänta oss?
Egentligen ingenting, visade det sig. Matchen i sig var inte mycket att orda om, en komfortabel 6-3-seger till LIF. Skotten: 47-18.
4. 7 november 2009 - MIK – LIF 2-6. Leksand hade fem omgångar tidigare åkt på en riktig förnedring i Ejendals Arena, Oliver Ekman-Larsson hade slagits mot Victor Enmalm och Håkan Bogg hade snurrat upp försvaret i brygga.
Jag bodde i Oslo och vi samlade ihop folket från byn. En trevlig kväll, på det hela taget, som andades förlösning. I efterhand en av de bästa matcher laget genomförde under säsongen.
JLGP gjorde mål från halva plan, Patric Carlsson smällde in två och man började få höga förhoppningar på paret Nordström/Åslin.
3. 6 april 2004 – LIF – MIK 2-4.
2. 23 mars 2004 – MIK – LIF 6-3. Se här.
1. 29 mars 2008 – LIF – MIK 2-0. En kompis från Östersund var på besök. Han skulle nog, timråit som han är, aldrig erkänna det här, men hans engagemang var påtagligt från sekund ett – det är en av många saker som Siljansderbyt gör med en.
Jag minns att jag ansåg att hockeyatmosfär inte blir bättre än vad som låg i luften den kvällen (när Maple Leafs vinner Stanley Cup genom ett suddenmål i den sjunde avgörande matchen på hemmaplan kan det möjligtvis toppas).
Matchen då? Leksand ville ta kvalserierevansch och gjorde det. I en jämn och inte särskilt välspelad match gjorde Ric Jackman mål med ett slagskott från slottet och Morten Green drog fördel av en miss från Juha Pitkämäki.
***
Mer då? Mja, jag vet inte. Ska jag vara ärlig så har jag inte så många matchbilder i huvudet. Siljansderbyn tenderar att vara täta, jämna och oftast inte särskilt kul att titta på. Det rör sig sällan om överlägsna resultat och även om det blir så brukar det bero på att siffrorna har runnit i väg mot slutet.
Ändå känner man sig alldeles omtöcknad efter slutsignalen.
***
I tävlingssammanhang står det, om jag har räknat rätt, 13-8 till LIF i matcher.
***
Det mest färgstarka minnet måste väl ändå vara att Mora spelade i Elitserien när Leksand inte gjorde det. Välkommen till verkligheten. MIK fick ta del av lockout-säsongen.
Där satt jag med min vän från Mora i skolcafeterian, den ende som ville prata hockey, när alla andra skadeglada, ogynsamma jävlar skrattade.
Det var lika tufft det. Jag hade levt och verkat i den där satans ishallen och så satt han där, med sitt lag i Elitserien på ett bananskal och i hög grad tack vare Leksand, och kände sig nöjd med värvningen av Marian Hossa. Tro fan det.
***
Med åren har jag försonats med tanken.
Många andra verkar inte ha gjort det. Den ständiga och kontraproduktiva debatten som befläckar varenda kommentatorsfält lär väl rasa vidare.
Min åsikt är att utan de svart-grön-vita-röda-vad de nu är, så skulle den allsvenska säsongen kännas övermäktig, ännu fulare, ännu jävligare.
Derbyt är en fest. En anledning att komma hem.
LÄNGE LEVE DERBYT!
Jesper Eriksson
