#28 - Niklas Eriksson får sparken
Det finns egentligen inget nytt att tillägga. På samma sätt som Oskar älskar Niklas Persson så älskar jag Niklas Eriksson. Jag blottade bröstet i en kärleksförklaring tidigare i våras:
"Jag förstod aldrig då.
Jag var en ung hockeygymnasieelev i Leksand och hade förmånen att stå bakom de gamla trästolarna uppe på VIP-läktaren i den gamla ladan. Framför mig satt forntida ess som Söderström, Åhlberg och Labraaten. Gubbmaffian skrädde inte orden. När Torgny Löwgren blev frispelad gormades ”Fel kille!” så högt att isoleringen skallrade.
Jag höll med drevet om att Eriksson var en skugga av sitt forna jag, att alla de där poängen från den första halvan av nittiotalet hade förvandlats till en tafflig puckföring och att han inte kunde göra mål även om buren var tom.
Men något år senare slutade jag spela hockey själv. Jag gled ifrån den malande äta-sova-träna-rutinen, tänkte djupare och såg saker som tidigare var dolda:
Niklas Eriksson var inget annat än en tvättäkta working class hero.
Han var huvudpersonen i en Springsteen-låt, en hederlig kille som dök upp varje dag vid stämpelklockan, tog jobbet och aldrig gnällde. Han var en sån som skulle ha platsat i USA:s OS-lag 1980. Han var en ödmjuk ettrig iller med ett hjärta som bankade och slet oupphörligt."
***
Svagt och lite för sentimentalt, jag vet. Tur att det finns andra som är bättre på att uttrycka sin känslor. DT:s mittfältsmotor Carl-Johan Bergman avslöjade i en intervju med bloggen vem som var hans favorit:
– Ja, Niklas Eriksson! Jag har inga speciella matchbilder som jag ser framför mig när jag tänker på honom. Det är mer situationer nere i sarghörnet, med hans vilda blick, svettiga ansikte, och hjälmen lite uppskjuten i pannan. Det känns som bilden av den totale lagspelaren. Han har dessutom en integritet som jag har beundrat många gånger.
Kort och koncist.
***
Som vi har hånat och spottat på säsongen 05/06. En av förklaringarna till katastrofen var att man inte lyckades behålla tillräckligt många tongivande spelare från den allsvenska säsongen.
Men det är inte hela sanningen.
Vissa fick inte vara kvar.
Niklas Eriksson var en av dem.
***
Den 26 april 2005 har sportchef Anders "Masken" Carlsson stämt träff med Niklas för att prata framtid. Superstars hemsida hann ta ett snack med honom:
– Allt beror lite på vad han har att erbjuda men Leksand är självklart mitt förstahandsalternativ.
– Jag har sagt det flera gånger förut, men jag skulle tycka det var jättekul att spela i den nya arenan. Har man spelat i en lada i 17 säsonger så vill man vara med i det nya bygget också.
Mötet resulterade i en kalldusch. Niklas skulle inte få spela i den nya arenan. Maskens förklaring:
– Jag förstår att många är upprörda över det beslutet. Det var inte särskilt roligt att sitta där och tala om för honom att vi inte ville förlänga hans kontrakt, det kan jag lova.
– Vi bedömde att han med Elitseriemått mätt högst skulle platsa i fjärdefemman. Med åren har han också fått en rätt ansenlig lön och han blev helt enkelt för dyr för fjärdekedjan.
***
Det är lätt att romantisera i efterhand, och ja, kanske att man kan förstå sportkommitténs beslut. Samtidigt blir man även klok i efterhand, och ja, vi kan väl säga att en spelare med Niklas Erikssons historia i klubben hade behövts i den legoarmé som utgjorde Leksand 2005/06.
***
Man kan prata om värdiga och ovärdiga slut. Supportrarna rasade och Dalarnas största gubbrockare, Per Bjurman, var knäckt och besviken. Ett utdrag från en intervju med Superstars:
- Jag tycker det är väldigt ledsamt. För det första för att Niklas är en god vän och det gör mig ont att se honom få en sån här käftsmäll. Men jag tycker också, som supporter, att det är trist att se att man gör sig av av med det jag uppfattar som lagets själ och hjärta. Fan, vi byter ju halva truppen varje säsong. Det är lättare att hålla reda på vilka som spelar i fucking Färjestad än vilka som är leksingar. Vad är det för skit?
Något speciellt minne av/om honom?
- Tja, det finns många. Men efter AIK-matchen våren 2002, när vi gick upp förra gången, kom Niklas klättrande upp på läktaren, med skridskor, så vi kunde kramas lite. Det var stort. Jag minns också efterfesten den kvällen. Det är jag mer tveksam till om Niklas gör...
***
Niklas Eriksson avslutade sin aktiva karriär med två säsonger i italienska Brunico. Därefter tog ett annat kapitel vid - som hockeytränare.
Trots det tråkiga slutet ville han komma tillbaka och fick kröna sitt 00-tal med att leda Leksands J20-lag till ett SM-guld.
Och så kom det sig, fem år efter den iskalla separationen, att han blev a-lagstränare med allt vad det innebär.
Vad Erikssons eftermäle ska bli är än inte bestämt.
Vi får nog anledning att återkomma vad det lider.
Jesper Eriksson
