Från Burra till Borelius

Den avgörande matchen. Rysaren. Mandomsprovet. Finalen.


Kokar man ner det här med att heja på ett lag är detta vad det till sist handlar om.


Matchen.


Den som avgör om man når fram till slutmålet eller inte. Moroten som har lockat en hela säsongen. Matchen som man i hemlighet haft ett förväntansfullt illamående inför ända sedan försäsongens första ögonblick.

Det kan vara VM-kvalmatch i fotboll. OS-final i hockey. Avgörande slutspelsmatch i hockey-SM. Och det kan, i synnerhet, vara kvalseriehockey.

Matcher som man inte för allt smör i Småland kan analysera efteråt, eftersom man varit så nervöst paranoid hela matchen, då varje motståndaranfall känns som en ofantligt solklar målchans, medan det egna lagets anfall bara känns som ett tillfälle att andas ut och hoppas på en tekning i offensiv zon. Eller ett inkast om det är fotboll.

***

Det finns två olika drömscenarier i denna typ av matcher.

Och det finns några matcher som man måste ha sett för att överhuvudtaget kunna tro att det är möjligt och inte bara obegripliga, övernaiva önskedrömmar att hoppas att det ska inträffa.

***

Scenario ett: De riktiga supermuskedunderrysarna. De med strid på kniven och osannolika vändningar och händelser ända fram till slutsignalen.

Det kan vara när Sverige gör två mål under slutminuterna borta mot Turkiet 2001 och säkrar platsen i fotbolls-VM. När Zlatan Ibrahimovic klackar in 1-1 i fotbolls-EM mot Italien med tio minuter kvar. När Sverige vänder 1-5 mot Finland och vinner med 6-5 i hockey-VM. När Jussi Pesonen i Kvalserien skjuter 2-3 med 70 sekunder kvar borta mot AIK. Eller när Leksand säkrar slutspelsplatsen genom att slå Södertälje med 1-2 borta i sista matchen.

Det är sådana händelser som man behåller i bakhuvudet och därför aldrig ger upp hoppet, hur få sekunder det än må vara kvar. Det kan hända. Det kan faktiskt det.

***

Och så drömscenario nummer två: Klang- och jubelföreställningen. Defileringen. Den solklara segern efter ett tidigt försprång.

Och det är det som detta ska handla om.

***

12 april 2002. Kvalseriens åttonde omgång. Superallsvenskans segrare Leksand mot elitserieelvan AIK.

Förutsättningarna var enkla. Tre poäng för Leksand och elitserieplatsen var säkrad. Och noll poäng för AIK och deras degradering var klar.

***

Faktum är att hela den här säsongen var ett enda långt exempel på en sådan där klang- och jubelföreställning som jag nyss nämnde.

Ända sedan jag någon gång i femårsåldern började följa Leksand hade jag förskräckt undrat hur det egentligen skulle vara om de åkte ur Elitserien. Hur det skulle vara om Leksand spelade i Allsvenskan. Och jag såg framför mig lika skräckinjagade bilder som man ser framför sig om man tänker på hur världen skulle ha sett ut om Sauron slutligen hade segrat i Sagan om Ringen-böckerna.

Och jag ska inte ljuga. Det skar i hjärtat varje gång någon pratade om Elitserien, och i synnerhet när det spelades matcher i högsta serien. Och i slutspelet.

Men det var också en av de absolut roligaste säsongerna som jag någonsin har upplevt.

***

Ni vet de där totalt orealistiska bilderna som en del fans brukar måla upp inför varje säsong? Ni vet, där man vet att alla nyförvärv är bättre än de som försvunnit? Där man vet att truppen är alldeles för bra för att inte lyckas? Där man vet att inget lag egentligen är lika bra? Ni vet, det där som Robert Pettersson tycker är så kul att roa sig åt?

Allt detta blev verkligen så för Leksand 2001/02. Varenda positiv tanke man på något vis kunde tänka uppfylldes och blev till sanning.


Man hade en förstakedja bestående av Mikael Karlberg, Jens Nielsen och Stefan ”Loppan” Hellkvist som sammanlagt gjorde 219 poäng under säsongens sammanlagt 55 omgångar.

Sean Gauthier var stundtals magnifik.

Greg Brown konstant fullkomligt gudomlig.

Jonas Elofsson spelade som en blivande NHL-back.


Laget vann den 32 matcher långa Södra Allsvenskan med 29 poängs marginal.

Och den 14 matcher långa Superallsvenskan med 15 poäng ner till tabelltvåan.

Lagom till matchen mot AIK hade Leksand spelat 53 matcher. Av 159 möjliga poäng hade man tagit 147.


***

Det kändes inte som att någonting alls kunde gå fel för Leksand den här säsongen. Och det kändes som att nästan hela hockeysverige ville ha tillbaka laget i högsta serien.

En av de mest seglivade uppfattningarna om vårt lag är att ”media gullar med Leksand”.

Det hade, vågar jag lova, sin grund i säsongen 2001/02.

Då hade dessa belackare rätt. Media gullade verkligen med Leksand.

Men det vore väl faktiskt också själva fan annars.

***

Tillbaka till 12 april och gamla ishallen.

Jag stod på ståplats.

I efterhand minns jag inte hur tidigt jag och mina vänner var där. Två timmar före nedsläpp kanske? Hur som helst var det så gott som fullt där redan då.

Att stå i två timmar och trängas är inte direkt någon lisa för nerverna. Matchen, som man redan tänkt in och ut på i flera dagar, hann spelas i ens huvud ett par gånger om under väntan.

Det florerade redan innan matchstart rosa Sportbladet-löpsedlar med texten ”LEKSAND TILLBAKA!” som eventuellt skulle komma till användning efter slutsignalen. Emil Nilsén bannlös löpen genom att, med det djupa tonfall som bara han kan uppbringa, förkunna att ”ingen ska FAAN vifta med några rosa papperslappar när vi är tillbaka!”.

***

Matchen börjar efter en evighet.

Och större delen av första perioden är en förbannad pina.

AIK skapar bra med möjligheter. Greg Brown sitter utvisad i två minuter och nervpärsen blir än värre.

Och AIK trummar på.


Tills. Plötsligt.


Daniel Widing i en kontring, rycker sig till ett friläge och dras omkull av Mathias Svedberg.

Straff!

Klockan står på 14.16.

Micke Karlberg ska ta hand om den. Han har en hel förenings framtid på sina axlar. Han måste känna av det.

Det märks emellertid inte för ett ögonblick när han hur bestämt och behärskat som helst åker fram och stänker in den i Niklas Bäckströms plockhandskryss.

1-0!

Så där ja.


Hur skulle nu Leksand hantera detta? Backa hem? Bli nervösa?


Vi fick 55 sekunder på oss att fundera på det.

Sedan fick Niklas Persson pucken av Niklas Eriksson och sköt så hårt som han aldrig har gjort, varken förr eller senare.

2-0!


Och Leksand hade plötsligt matchen, och kvalet, i ett järngrepp.


De sista tvivlen försvann när Karlberg två och en halv minut in på andra perioden gjorde sitt andra mål.

3-0!


Sedan rann det på.


Niklas Persson blev också han tvåmålsskytt.

4-0!


Och Loppan Hellkvist avrundade med två egna mål.

5-0!

och

6-0!

***

Jag undrar hur länge vi var kvar i hallen efter matchen. Och hur länge spelarna var ute på isen och firade med oss fans. En timme?

Och Emil Nilséns makt över läktarfolket må vara stor. Men det viftades faktiskt med en väldans massa rosa löpsedlar den kvällen.

Jag har fortfarande mitt ex i säkert behåll. Det hänger kvar i mitt pojkrum i Leksand.

Det hänger där för att påminna mig om det finaste och gladaste minnet jag har i hela mitt LIF-liv.



Oskar Klingborn