Från Burra till Borelius

Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar strävsamma och dynamiska arbetspar.


Seinfeld-David

Maldini-Costacurta

Strummer-Jones

Karlberg-Nielsen

Hammar-Wikingsson

Andersson-Björklund

Skäringer-Zimmergren

Söderberg-Lagerbäck


Det finns något magiskt i att se hur de kompletterar varandra och hur slutsumman när de kombineras blir större än varje del för sig.

Detta gäller i allra högsta grad även backpar i hockey. Oliver Ekman-Larsson och Thomas Rhodin hade under en period föregående säsong en fin telepati. Den ultimate backpartnern var väl annars Tomas Jonsson som säsong efter säsong använde sin vita Titan för att peka sina orutinerade adepter tillrätta.

***

Lagom till elitseriepremiären 2002 såg Jarmo Tolvanen ut att ha hittat ett potentiellt drömpar. Hans Lodin och Lars Jonsson.

Den rutinerade, store, starke, defensivt stabile räven tillsammans med ynglingen med den gudabenådade talangen, fantastiska skridskoåkningen och den vassa offensiven.

Visst låter det som något som skulle kunna fungera alldeles utmärkt?

Det gjorde det inte.

Inte alls.

***

Match 1: Leksand-Brynäs. Förlust 2-3. Dagen efter skriver Dalarnas Tidningars sportchef Anders Norin om matchen:


”För mig kom det överraskande när det i somras stod klart att Hans Lodin skulle återvända till Leksand efter ett par år i Tyskland.
Nu såg han precis ut så trög som jag mindes honom från hans senaste sejour i Leksandströjan.
Men han har 49 matcher till på sig att bevisa motsatsen.
Men i par med Lars Jonsson så bildade Lodin Leksands sämsta backpar.
Gång på gång blev man fast i egen zon, efter att ha krånglat till det helt i onödan.”


***

Match 2: Frölunda-Leksand. Leksand förlorar med 5-2. För vår dynamiska duo gick det inte heller något vidare. Så här skrev Dalarnas Tidningars inför tredje matchen mot Luleå:


”Hans Lodin och Lars Jonsson har haft en tung start och var inne på samtliga tre baklängesmål i första perioden senast.
Redan under Frölundamatchen tog Daniel Jardemyr plats bredvid Lodin.
Med Jörgen Sundqvist och Jonsson har Leksand fyra hela femmor.
- Men förmodligen spelar vi med sex backar, säger tränare Tolvanen.”


Samarbetet stannade alltså vid fyra perioder. Sedan blev Jonsson bänkad. Mot Luleå bildade Lodin backpar med just Jardemyr. Leksand vann med 4-3.

***

Men är inte statistiken väl hård i sin dom? Siffror på ett papper kan väl inte veta hur det sett ut på isen? Kanske inte. Problemet var att det i det här fallet var verkligheten ännu värre. Vi som såg matcherna såg ett backsamarbete som fungerade parodiskt illa. I ena stunden gled man alldeles för långt isär. I andra stunden krockade man i stället och föll omkull på ett sätt att man trodde att Peter Nordström var på isen.

***

Tack och lov gick det till slut ändå bra för båda spelarna.

När Lodin väl kom igång gjorde han sin klart bästa säsong i Leksands tröja och satte, i sitt sammanhang, osannolika tio mål, inklusive ett i slutspelet.

Lars Jonssons säsong var tyngre med skador och dubbla utlåningar, men till slut kom han tillbaka och gjorde en stark insats i slutspelet. Säsongen efter var han Leksands förmodligen bäste back och fick debutera i landslaget. Sedan dess har han hunnit debutera i NHL och spela för ytterligare tre elitserieklubbar.



Oskar Klingborn