Från Burra till Borelius

Nej, hörrni, nu har vi grämt, ojat och vältrat oss i föreningens olycka länge nog. Det bör vara hög tid för en solskenshistoria, eller hur? Bered väg för Leksands svar på ”The Straight Story”.

De flesta ungdomar i Leksands kommun har någon gång ägt en begagnad träklubba med ett märkligt namn inskrivet i skaftet utan att veta varifrån den kommit. Om det är speciellt unikt för kommunen som sådan vet jag egentligen inte, men det tar inte bort det faktum att någon, under flera års tid, matat ut vad som skulle komma att bli klassiskt landhockeymaterial. För att bringa ordning och jaga sanningen måste vi göra vad den här bloggen för tillfället är bäst på – backa bandet.

Inför säsongen 99/00 tog Johan Bonde över rollen som lagets materialförvaltare, en position som tidigare hade ägts i fyrtio år av legenden Harry Persson. Att komma in som ny utifrån och försöka slå sig in i en redan etablerad grupp kan vara svårt. Se på Zlatans säsong i Barcelona, till exempel.


Nu gick övergången smidigt ändå. Bonde lyckades pränta in sitt eget avtryck i omklädningsrummet.

- Johan har kanske ett litet modernare tänkande. Man behöver inte få fjorton ”nej” innan man får en ny klubba, sa Niklas Eriksson om det nya tillskottet till Leksingen.

Det är väl en hyfsat vedertagen kunskap att män gärna vill skapa sig ett smultronställe där ingen annan kan tränga in – där man får vara sig själv för en stund. Ett garage, den årliga jakten eller en båt. Johan Bonde skulle ganska omgående presenteras för en sån helig och orörbar plats: Harry Perssons egna förråd.

Vi på Leksandsbloggen skulle aldrig, ALDRIG, försöka skymfa en sån hedervärd man som Harry P, men nog törs vi sticka ut hakan i vädret och kalla honom ”sparsam”. På baksidan av gamla Isstadion, i sitt egna lilla utrymme, hade han genom åren förvarat kilovis med bråte. Det ska tilläggas att det inte handlade om några museiföremål. Överhuvudtaget.

- Det fanns allt möjligt, som plastdetaljer till gamla målvaktsbenskydd från Abris tid. Men du vet hur det kan låta – ”kan vara bra att ha”, säger Bonde till bloggen.

Lagom till att den nya arenan började byggas trodde många att förrådet skulle försvinna.


Fel, fel, fel.


Visst, själva förrådet revs, men gömman omlokaliserades till en barack i Lugnetskogen. Och när Ejendals Arena väl stod färdig så flyttades allt in igen.

Det sägs att prylarna nu, efter alla dessa år, har skeppats iväg till Harrys privata bostad. Men nog lever hans arv kvar. För några dagar sen rotade jag runt i ett uthus här hemma och till min lycka fann jag min ungdoms kärlek – en röd Titan märkt Reichenberg – och tänkte på Harry.

Är det inte alldeles fantastiskt att det i en förening som vill framstå som modern och überprofessionell fortfarande finns plats för en enkel man och hans förråd?



Jesper Eriksson

2004/05.

Ja, det gick ju vägen till slut. Man lyckades faktiskt ta sig upp i Elitserien en gång till.

Men det var inte som att man inte försökte misslyckas.

Värvningar av blivande anti-ikoner som Stefan Bemström och Mikko Rautee. Ett spel som aldrig egentligen klickade på hela säsongen. Förlust i grundseriepremiären mot Almtuna. Fyra tappade ledningar och bara 4-4 i kvalpremiären mot Skellefteå.

Men vägen gick det och det var till stor del tack vare superdupervärvningen av Montreal Canadiens Michael Ryder. I grundserien gjorde han 14 mål och 12 assist på 18 matcher, i Superallsvenskan 13+9 på 14 och i kvalet 7+6 på 10. Sammanlagt blev det alltså 61 poäng på 42 matcher.

Men det var inte som att man inte försökte sätta stopp för det heller. I stället rådde det inga tvivel om att någon form av högre makt ville Ryder illa.


Ett första dåligt omen: November 2004. Match mot Arboga. I första perioden tacklade han en motståndarback så hårt att plexit gick sönder och Ryder själv fick ett jack i handen.

– Det blödde mycket ett tag, men har lugnat ner sig nu. Jag tror inte det behöver sys, sa han till Dalarnas Tidningar efter matchen.

Ryder hade så långt in i sin LIF-karriär kamperat ihop med kedjekamraterna Mike Kennedy och Johan Witehall. Det samarbetet skulle få ett abrupt slut i andra perioden.

Då åkte Witehall på en utvisning, surnade till och sköt iväg pucken i riktning mot domaren. Och träffade Ryder. Något som tvingade kanadicken att halta runt med en ispåse på foten efter matchen.

Efter skottet syntes Ryder ilsket gestikulera mot Witehall i utvisningsbåset.

– Jag blev förbannad på honom då, sade Ryder till Dalarnas Tidningar.

Värst drabbade egentligen det hela Witehall (och för all del Kennedy) som inte fick spela mer med superstjärnan. Ryder bildade i stället en framgångsrik kedja med Niklas Persson och Niklas Eriksson.


Och så dåligt omen nummer två: I Leksands omklädningsrum fanns ett stort kylskåp med läsk och mineralvatten. Utanpå fanns lapp med de varnande orden ”OBS! Dörren sitter löst”.

Av förklarliga skäl var inte Ryder direkt någon doktorand inom det svenska språket. Det höll på att stå honom dyrt.

– Jag slet upp dörren och skulle ta en dricka. Då föll hela jäkla glasdörren rakt på min stortå. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde inte gå på hela dagen innan match. Jag tror jag fick två bedövningsprutor innan jag kunde stoppa ner foten i skridskon, berättade han för Aftonbladet.

Hur det gick i den efterföljande matchen? Helt okej. Leksand slog Rögle och Ryder sköt två mål.


Men.


Svagt plexiglas. Vilt flygande puckar. Saboterade vitvaror. Kom inte och påstå att det inte vilade en förbannelse över Ryder. Hitchcock would have blushed.

Frågan är mest vem som låg bakom illdåden.

Masken Carlsson? Roger Rosén? Stephen King? Gud? Muhammed? Janne Simons?



Oskar Klingborn

Äntligen! Äntligen är det dags! Äntligen är det dags för Robert Burakovsky att göra entré på listan!

Vi älskar Burra.

På sätt och vis ska vi nog vara glada att det här projektet inte innefattar Burras första sejour i föreningen och kommunen. Då hade nog listan till sisådär fyrtio procent bestått av honom. Nu får vi nöja oss med den enda säsongen, 2000/01, som han gjorde i föreningen under 00-talet och därmed bara fyra-fem punkter.


Låt oss börja med en incident som på ett effektivt sätt ringar in en del av hans personlighet.


Vi har alla våra dagar. Dagar då det inte är något vidare att vara på jobbet.


Burra hade en sådan dag 14 november 2000.


Moderklubben Malmö är på besök. Sexton minuter har gått av första perioden. Leksand ligger under med 0-1.

Burra har pucken bakom offensiv förlängd mållinje när han får ett rapp över ryggen. Han vänder sig om och skriker ilsket men domare Christer Lärking viftar bara avvärjande.

Burra tar motgången som den man han är.

Han tar av sig sina handskar och kastar i en rörelse in klubban och båda handskarna i sarghörnet.

10 minuters utvisning för abuse.

På väg mot båset skäller han högljutt på Lärking.

Väl framme i utvisningsbåset fortsätter han att skrika mot domaren tills han till slut tycks lugna ner sig. Då tar han i stället upp en handduk och kastar in den på isen.

Ytterligare 20 minuter utvisning och matchstraff.

Burra kan stämpla ut och gå och duscha.

Matchen då? Jo då, Leksand vände och vann med 5-2.

Om det var matchstraffet som tände laget är oklart.



Oskar Klingborn

Det finns värvningar som ser bra ut på förhand, men går åt helvete. Som Stapleton.

Det finns värvningar som ser tveksamma ut på förhand, men ändå blir lyckade. Som Tomas Kucharcik.

Och så finns det värvningar som känns som skämt och som mycket riktigt också går åt helvete.

SvenskaFans/SVT/AIK-personligheten David Fjäll ägnade varje avsnitt av det gamla panelprogrammet Matchpuls Hockey åt att döma ut Per-Anton Lundström trots att det då gått flera år sedan den reslige backen spelade i Gnaget. P-A användes helt enkelt som definitionen av en klumpig och dålig försvarsspelare. Så när Lundström värvades till Leksand sommaren 2008 var jag inte direkt fylld av tillförsikt.

Men det kanske kunde bli bra ändå?

Nej, det kunde det inte.

Men det mesta bleknar i jämförelse med Mikko Rautee.

Våren 2004. Leksand laddar för andra gången om efter att ha åkt ur Elitserien. Sportchef Masken Carlsson presenterar ett nyförvärv: Mikko Rautee, 24-årig center från TPS Åbo.

Första reaktionen: TPS Åbo? Inte illa för en allsvensk förening!

Andra reaktionen: …men (och här vill vi VERKLIGEN poängtera att vi på Leksandsbloggen.se, åtminstone inte jag eller Jesper, VERKLIGEN inte vill bidra till samhällets vikthets) såg han inte lite väl… ja… tjock ut för att vara professionell idrottsman?

Varningsklockorna började på allvar ringa när Superstars hemsida sammanfattade uppfattningen av Rautee på finska hockeysajter:

”En spelare som alla som följt FM-ligan har en åsikt om. Det långa håret fladdrar när centern spelar sitt tuffa spel vilket medfört att många motståndarfans inte tycker särskilt bra om honom. Rautee har alltid varit en modig spelare och människa med eget [sic] stil.”

Det kan ju låta positivt. Men har man en viss erfarenhet av att tyda hockeychiffer vet man att fallet är ett annat. Om det positivaste som kan sägas om en spelare är att alla ”har en åsikt” om honom, att han är ”modig” med en originell ”stil” och hans frisyr på något vis behöver lyftas fram… ja, då brukar den omtalade, rent generellt, inte ha så värst mycket spelskicklighet att tillföra.

Sommaren 2004 träffade jag en god vän från A-laget. Vi pratade lite om de olika nyförvärven som var med på sommarträningen. När vi kom till Rautee bekräftades den där andra reaktionen man hade fått när värvningen presenterades:

– Ja, alltså, jag vet inte… Han ser ju inte direkt ut som någon atlet och när man ser honom träna så… förstår man varför.

Och nej, Rautees hälsa var knappast den allra bästa och det satte sina spår. Under försäsongen rapporterade Dalarnas Tidningar att han hade missat flera veckors isträning på grund av en ”mystisk bakterieinfektion i armbågen”. Under höstsäsongen var det i stället en krånglande axel som satte stopp.

Sammanlagt blev det tolv matcher i Leksands tröja för Mikko Rautee. Under dessa bjöd han på två mål och den långsammaste skridskoåkningen som den gamla isladan någonsin skådade.

I november 2004 bröts kontraktet. Masken förklarade sitt beslut i arenans matchprogram. Han började med att prata om finnens skadeproblem, men till slut kunde han inte längre hålla sig:

– Sedan har var han ju inte speciellt bra.



Oskar Klingborn

Och på den åttonde dagen skapade Gud Leksand och Brynäs. För evigt dömda att leva isär, för evigt tvinnade kring varandra i en kamp.

Typ.

En historielektion känns överflödig, alla kan redan allt om rivaliteten mellan de två klassiska lagen, de flesta säkert bättre än jag, men nog stämmer den något kortfattade och pompösa inledningen rätt bra.

Även om det inte har varit helt otroligt med spelarövergångar mellan de två polerna genom åren så har vi heller inte sett Tord Lundström i Leksandströjan eller Mats Åhlberg i Brynäs. Anledningen är enkel: Leksingar är leksingar och brynäsare är brynäsare.

Efter att Anders ”Masken” Carlsson presenterats i vitblå skrud ändrades allt. Några lyckade säsonger som spelare och ett sportchefsjobb senare banade han nämligen en pilgrimsväg från Gavlerinken till Isstadion. Säsongen 02/03 hade vi hela TRE gamla Brynäsprofiler i backuppsättningen: Niklas Gällstedt, Per Löfström och Christer Olsson. Svindlande!

Någonstans i kroppen kändes det ändå som att imperiet skulle slå tillbaka. På samma sätt som den onde generalen på andra sidan slagfältet tillåter några nederlag i väntan på att den stora fällan ska slå igen. På samma sätt som en äldre bror hämnas ett nyp med en regelrätt misshandel.

Mycket riktigt, runt år 2005 brast alla fördämningar. Läs själva:

Jörgen Sundqvist
Daniel Widing
Daniel Hermansson
Niclas Andersén
Daniel Sperrle
Lars Jonsson
Jonas Nordquist
Eddie Läck

(Värd att nämna är även målvaktstränaren Pekka Alcén, som i Leksand kammade noll, men i Brynäs organisation lyckats uppfostra slipsar som Anders Lindbäck, Joacim Eriksson och Jakob Markström.)

Micke Sundlövs Leksandsvärvningar sköt i höjden. Det finns fler namn på listan, och visst, de flesta gick via en eller flera mellanklubbar, och visst, LIF har sig själva att skylla i mångt och mycket, MEN – faktum kvarstår – de stal tamejfan en hel talangfull generation. Matematiskt och iskallt beräknande väntade de som duvor på brödkanterna. Ett tag kändes det till och med som att de även tog våra dåliga spelare på rent djävulskap (se Antti Jokela).

Man ska i och för sig komma ihåg att vi, till gästrikeklubbens stora förtret, har nypt några ess från dem också:

Herman Hultgren
Tommy Westlund
Niklas Andersson
Magnus Eriksson
Antti Hulkkonen


Vari ska denna såpopera sluta?

Var den lyckade värvningen av Joacim Eriksson ett första motdrag i det stora schackspelet?

Ska Brynäs skriva kontrakt med alla spelare som lämnar Leksand?

Eller är det helt enkelt så att de tidigare svurna fienderna håller på att smälta samman till ett?



Jesper Eriksson

”Johan Mjällby är vårt kärnkraftverk och Fredrik Ljungberg är en konstnär. Härligt, underbart med spelare som den här bom-bom och den här swap-swap.”

- Tommy Söderberg

Vissa idrottsledare beskriver sina adepter mer träffsäkert och fantasifullt än andra. Fotbollslandslagets gamle förbundskapten Söderberg var en av de stora mästarna i det gamet. Han kunde knappt öppna munnen utan att måla upp hel verbal ateljé.

Kanske är det något som finns i blodet hos fotbollens förbundskaptener. Bayern Münchens dåvarande tränare Giovanni Trapattoni (sedermera tränare för Italiens och Irlands landslag) anklagade en gång sin mittfältare Mario Basler för att vara ”svagare än en tom flaska”.

En annan gammal svensk förbundskapten, Curt Lundmark, tog över Leksand under hin håle-säsongen 2005/06. Och en sak kan vi slå fast. ”Träffsäkert” är bland de sista adjektiven som kan användas för att beskriva hans tid i föreningen. I stället var anställningen en just så dålig idé som det verkade på förhand.

Men låt oss lämna det dåliga han gav LIF därhän för tillfället. Det kommer ni att få mer än väl av senare på listan.

För nu ska vi fokusera på en av de få positivt minnesvärda insatserna han bjöd på.

Kvalseriepremiär. Leksand har tagit en överraskande, otroligt viktig och mycket imponerande 4-2-seger hemma mot Skellefteå. Det här var nog enda gången på hela säsongen som jag kunde se framåt med någon form av tillförsikt.

Lundmark var också nöjd. På presskonferensen efter matchen lovordade han sitt lag:

– Vi har Johan Backlund, en av Sveriges bästa målvakter; Niklas Persson, en härförare på isen, och Jan Nemecek – ett slagskepp!

Ja. Just precis. Slagskepp. Han jämförde Jan Nemecek med ett slagskepp. Ett slagskepp!


Det är metaforen som inte ska gå att komma på.


Vad han menade med den var på en och samma gång totalt obegripligt och fullkomligt glasklart.

Bortsett från det där OS-guldet har jag aldrig någonsin varit så imponerad av Curt Lundmark.



Oskar Klingborn

En hockeysupporters minne works in mysterious ways.

Jag skulle, med en knivskarp precision, kunna återge hur Andreas Karlsson avgjorde den längsta match som spelats i svensk hockey trots att jag bara var elva år. Jag kan fortfarande se framför mig när Micke Holmberg, säsongen 94/95, kvitterar mot Djurgården, direkt på tekning, medan matchuret skriker att tiden är ute.

Andra händelser är borta. Ta säsongen 06/07 som exempel. Helt svart. Visst, jag vet ju att Saarela var här, att Bergakungen kom tillbaka och att Leksand återigen var allsvenskt men det är sånt man kan läsa sig till. Vad jag egentligen kände, tänkte och tyckte har jag ingen aning om.

När jag och Oskar satt på konditori Siljan första gången för att börja spåna på den här listan så dök namnet Jukka Rautakorpi upp. Jag kände ingenting. Jukka Rautakorpi? Nyfikenheten kröp nära inpå, frågorna hopade sig.

Jukka Rautakorpi – vad fan var det om?

***

Josef Boumedienne till Dalarnas Tidningar:
- En otroligt bra tränare. En av de bästa jag har haft, har gjort bottenlag till topplag var han än varit. Ruggigt kunnig fysiologiskt och speltekniskt. Komplett. Men framförallt vet han hur man ska träna ishockeyspelare för att få ut maximalt ur sin kropp. Han är grymt målinriktad, ingen jobbar hårdare och därmed kan han också ställa krav på spelarna. Hans tränarstil skiljer sig mycket från den svenska, det kommer bli en aha-upplevelse för svenska spelare.

***

Allt såg ut att passa som handen i en handske:

Rautakorpi ansågs vara en framtida förbundskapten i grannlandet. Som en komet hade han fyrtio år gammal coachat Tappara till guld och året efter tagit ett uträknat Lukko till slutspel. Utmaningen att föra upp Leksand till Elitserien lockade honom över gränsen. En mirakelman med känsla för det omöjliga – check.

Efter några års tränarsdebacle med en villrådig och passiv ”Pirro” och senare en vansinnig lösning med Curre Lundmark i spetsen så kändes finnens beskrivning av sig själv som en coach som inte står still under matcherna som en bris. Aktiv i båset – check.

Nye sportchefen Mikael Lundström talade också om Rautakorpi som en ”charmant taktiker med stark personlighet”. Äntligen! Inga fler stenansikten. Karisma – check.

***

En spelare från 06/07-laget till bloggen:
- Han var en idiot.
Vad var det som var så konstigt med honom?
- Det var väl mest sättet vi spelade på som var idiotiskt med tanke på de spelare vi hade. Det enda vi tränade på var att dumpa pucken och vinna tillbaka den. Så fort vi kom till blå var det bara att dumpa och checka. Vi hade ju mer ett lag bestående av lirare då.

***

Ett drygt halvår senare påminner inget om en hand i en handske, snarare en snöboll i skrevet.

Även om Leksand låg trea så skänkte några knackiga resultat en besvikelse bland många fans som aldrig lade sig.

PP-spelet led av grus i maskineriet och en analys av tränaren himself löd: ”Vi har inte tränat så mycket på det men vi har pratat mycket om det”. Charmant taktiker, någon?

Frustration verkade äga rum innanför omklädningsrummets väggar. Enligt en mytomspunnen intervju på engelska, som ingen verkar ha läst och därför bör tas med en nypa salt, lär han ha sagt att man i Sverige inte kan skrika på spelarna utan att de efteråt vill ha ”mötet”…

- En jävligt tråkig och bitter person, säger vår spelarkälla.

Han visade dock prov på stor självironi om man betänker det egna uttalandet om att inte stå still under matcherna. Visst, emellanåt utbrast han i känsloutspel, men oftast handlade det om ett ansiktsuttryck som skulle ha fått Björn Borg att vekna.

I januari 2007 väljer Rautakorpi att tacka ja till att ta över Finlands U20-landslag. Den unge demontränarens spelfilosofi har inte slagit så väl ut. Så mycket för en lockande utmaning.

***

Vem är jag att såga Jukka Rautakorpis tränargärning?

Absolut ingen. Nog fanns där goda saker också. Fast egentligen är inte vad han de facto uträttade under sin tid i föreningen det som är intressant.

Jag kan nog rabbla upp varenda tränare i LIF:s historia. Rune Mases, ”Pära”, ”Fisken”, ”Abris”, Wayne Fleming och Leif Strömberg.  Att, som i fallet Rautakorpi, gå från tokhypad till totalt bortglömd på den korta tid som det faktiskt tog är en bedrift.

”It’s so easy to laugh, it’s so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind” sjöng Morrissey en gång i tiden. Men om man som hockeyfanatiker inte känner någonting?

Då måste objektet vara bra färglöst.



Jesper Eriksson

Webb-tv-explosionen har gjort en lite bortskämd med att kunna se nästan alla matcher, även om man inte bor i Leksand. Det där med att följa matcher på distans är ju annars en historia för sig. En del minnen är jobbigare än andra.

Som det kanske allra värsta.

Hösten 2003 var jag och min gymnasieklass i Uganda. Leksand hade fått en tung start på säsongen trots att man hade gått till slutspel året innan. När Leksand mötte de regerande mästarna Frölunda på bortaplan fick vi sms-rapporter till min vän Christoffers telefon.

Till vår förvåning droppade positiva periodredovisningar in.

Ledning 2-0 efter första.

4-0 efter andra.

Alla var nöjda och glada och började skoja om det orimliga men på sitt sätt typiska i om Leksand skulle tappa detta. Så kom sms:et som vi alla insåg innehöll slutresultatet.

Christoffer tog upp telefonen, bytte plötsligt till ett ansiktsuttryck som påminde om Patrick Batemans i American Psycho, tog upp nyckeln till sitt och mitt gemensamma rum och kastade nyckeln på en tavla på andra sidan av det sällskapsrum som vi satt i på vårt guest house.

Varför?

Well, som redan de gamla grekerna sade, ett stats.swehockey.se-screenshot säger mer än tusen ord:





Fyra baklängesmål under de sista fem minuterna av ordinarie matchtid. Och, givetvis, förlust på straffar.

Dagen efter fick vi reda på att Jens Nielsen hade kommit fri mot tom bur, men bestämt sig för att skjuta slagskott – som han missade. Det kändes av någon anledning inte alls förvånande.


Epilog: Det råder inga tvivel om att denna förlust, sex och ett halvt år senare, fortfarande är ett öppet sår i själen hos oss leksingar.

När jag skrev en modifierad version av ovanstående text stod det klart att jag inte var ensam om att fortfarande älta denna genomklappning.

En kommentator gav sig på budbäraren: ”Tack så mycket, herr bloggare, för att du påminde om den matchen. Nu fattas bara att du tar upp sm-semin -97…”

En annan hade fortfarande inte förlåtit domaren: ”Om jag minns rätt var det något fel begånget i den matchen. Jag TROR att det var att nedsläpp skulle ske i mittzon då Frölunda drog på sig en utvisning vid 59.57. Så skedde inte av nån även nu obegriplig anledning. Det är ganska lätt att inse att ta sig in i zon och göra mål på tre sekunder hade inte Frölunda kunnat göra. LIF borde ha vunnit med 4-3.”

Så ska det se ut. Det domaragg som inte håller i sig i minst sex år är inget riktigt domaragg.

Det nedslående med det hela är att jag har en bestämd känsla att de flesta frölundaiter inte ens minns den här matchen.



Oskar Klingborn

Vi har, som alla andra, redan nämnt Henrik Anderséns debutmål.

Och det är klart. En junior som gör konstmål och hoppar sönder inredningen. Det är så man tar plats i fansens hjärta.

Men när det kommer till minnesvärda juniorinsatser ligger nog Andersén ändå i lä.

Låt våra sinnen resa tillbaka till den på de flesta sätt horribelt hemska säsongen 2000/01. Säsongen från helvetet. Säsongen då Leksand för första gången sedan elitseriestarten i mitten av 1970-talet åkte ur högsta serien.

Ett av få positiva minnen var att det också var säsongen som de så kallade 82:orna (mer om dem senare på listan, kan vi garantera) etablerade sig i Leksand. Spelare som Lars Jonsson, Jörgen Sundqvist, Jonas Nordquist och Daniel Hermansson var ordinarie delar av A-truppen och även Daniel Sperrle och Johan Eneqvist begick sina elitseriedebuter.

Men det var en annan 82:a som hann bygga upp störst hjältestatus under detta år. Daniel Widing. Den snabbe, hårde, frejdige (vid närmare eftertanke har nog ingen hockeyspelare genom tiderna personifierat det adjektivet bättre) och vilt skottspridande ytterforwarden gjorde sig så populär att en supporterfalang startades som än i dag regelbundet hyllar honom med tvåpinnsflaggor.

Det var ett specifikt tillfälle som gjorde honom extra legendarisk.

Hemmamatch mot Frölunda. 0-0 efter första perioden. Sedan två snabba göteborgsmål.

Då bestämde sig den 19-årige Widde för att kliva in i handlingen. Hur det gick?





Jovars. Två mål i samma byte. En assist i nästa. Och så matchavgörande målet med fem minuter kvar. Ett slagskott i krysset, för övrigt.

Efter det kan åtminstone vi förlåta en hel del. Som en jävla massa mål i Brynäs tröja, till exempel.



Oskar Klingborn

Jag har tidigare jämfört Leif Strömberg med ett yrväder en aprilafton.

Ifall vi känner för att spinna vidare på olika liknelser, och det gör vi, så måste den närmsta parallellen att dra mellan Peter Ekroth och en finkulturell skapelse vara... Freddy Kreuger.

Varför? Dags för en tripp down memory lane:

1988 - Ekroth ska genomföra en hämndaktion på Peter "Kessler" Eriksson - men smäller fel gubbe.
1993 - Ekroth attackerar en åskådare från utvisningsbåset (som enligt honom själv "är byggt för att användas").
1996 - Blir polisanmäld (och senare även dömd) av "Kessler" Eriksson för misshandel efter ett slagsmål i spelarutgång.

Till dessa händelser tillkommer även 521 utvisningsminuter på 305 matcher samt lite annat smått och gott för den som letar. CV:t skulle kunna vara ett utdrag ur Snabba Cash men får i det här sammanhanget stå som förklaring till det mindre smickrande smeknamnet "Riksbusen".

Sommaren 2001 blir han anställd som assisterande tränare åt Jarmo Tolvanen och i en intervju med Dalarnas Tidningar bekräftar han bilden av sig själv som en högljudd pådrivare.

Och nog var han såväl högljudd som en pådrivare alltid. I Karlskoga fick matchspeakern Kjell Korp en rejäl utskällning på grund av dåligt musikval. Under ett 3 mot 4 spel mot Mörrum sträckte han sig över sargen och kastade ut en klubba mot Jonas Nordquist som hade tappat sin. På presskonferenserna blev citat som "Stevie Wonder skulle kunna spela back framför honom" (om målvakten Sean Gauthier) klassiska.

Det vore rimligt att påstå att karln hade en annan matchpuls än oss vanliga dödliga. Frågan är vad en sån person gör med sin överskottsenergi. En timmes yoga?

Svaret är egentligen enkelt: Spelar hockey, så klart!

På den lilla fritid en allsvensk tränare kan tänkas ha så tog han nämligen en plats i dåvarande division två-laget Häradsbygdens backuppställning. På skoj, kan man tänka. For the love of the game.

En sen novemberkväll i Leksands Isstadion fick dock gästande Smedjebackens HC bittert erfara att man inte kan lära gamla hundar att sitta. Smedjebackens tränare Björn Eriksson till Aftonbladet:

- Han hade visst blivit tacklad och ramlat till isen. Efter avblåsningen så åkte han med full fart mot vårt bås. Jag såg att han var jäkligt arg. Ögonen var mörka och jag förstod vad som var på väg att hända.

Ekroth åker mot Smedjebackens bås, hänger sig över sargkanten, lappar till den spelare som sopat undan skridskorna för honom och tilldöms ett matchstraff. Björn Eriksson:

- Jag fattar inte hur en allsvensk tränare kan bära sig åt så där. Han är ju 41 år och bör faktiskt spela bara för att det är roligt. Men vi ledde med 9-1 och han hade kanske svårt att ta storförlusten.

Även om domaren valde att inte rapportera händelsen vidare så blev det ingen fortsättning för Ekroth i Häradsbygden.

- Vad ska jag säga. Gjort är gjort och jag kan inte ändra något. Vi låg under stort och jag blev provocerad helt enkelt, men det kanske var onödigt att ta ett matchstraff, förklarade han sig till Aftonbladet.

Ekroths beteende är svårt att analysera. Med facit på hand är det lätt att avfärda honom som en vansinnig pitbull och en damm av galenskap ständigt redo att brista. Å andra sidan kan man skönja en människa vars kärlek till sporten inte passerar genom några filter. Hur passionerad får en fyrtioettårig man vara i landet lagom?

Gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin.

Efter säsongens slut fick inte Peter Ekroth vara kvar i föreningen. Via tränarjobb i Oskarshamn och Vita Hästen återvände han våren 2009 till Sverige efter att ha fått lämna sin post som förbundskapten i Polen.

I en intervju med Oskarshamnstidningen Barometern får han frågan om han vill stanna kvar i tränarbranschen. Tillbaka kommer ett svar som vittnar om ett liv där hockeyn är den enda utvägen:

- Jag skulle gärna göra något annat, men jag har ingen utbildning och har bara ägnat mig åt hockey hela livet. Det är det här jag kan.

Jesper Eriksson

Ni har sett dem. Ni har läst dem. Ni har glömt att slänga de gamla årgångarna och har dem därför liggande kvar i era byrålådor.

Elitseriebilagorna.

Ni vet, de som följer med kvällstidningarna inför säsongen med betyg på och kommentarer om samtliga spelare.

Bilagorna är alltid ambitiösa med mycket intressant och relevant stuff, men just spelarinfon är ibland lite… så där. Och man får väl ha förståelse för att kvaliteten skiftar en aning när man ska försöka beskriva sisådär 300 elitseriespelare på en gång.

Det brukar främst ge två effekter:

1) Den junior som aldrig har beskrivits med orden ”Ung och lovande. Med för att se och lära. Behöver bygga på fyisken.” är ingen riktig junior.

2) Samtliga på förhand mediehajpade värvningar belönas med fyra eller fem plus, trots att man vet att en ganska stor procent av dem kommer att floppa och trots att samma journalister då förmodligen kommer att håna sportcheferna för deras fadäser och övertro på spelarna.


Men då och då blir konstigheterna mer graverande och oförklarliga.


Inför 2003/04 beskrev Aftonbladets bilaga en av Leksands spelare som följer:

”En stabil elitserieback som är känd för att aldrig göra en dålig match. Stark defensivt, men också med en hyfsad offensiv.”

Visst låter det bra? Rena rama drömspelaren, för tusan! Vem kan det ha handlat om? Christer Olsson? Greg Brown kanske? Eller hade Leksand rent av lyckats värva Scott Niedermayer?

Nja.

Spelaren det handlade om var Jonas Elofsson.

En på många sätt charmant spelare och person, förvisso. Och med en rejäl dos talang som då och då tittade fram.

Men ”känd för att aldrig göra en dålig match”? ”Stabil”? ”Stark defensivt”?

Jag tror inte ens att den mest insvurne Elof-supportern skulle ha beskrivit honom med de orden. Och det borde definitivt inte finnas någon som skulle beskriva honom som en i huvudsak defensiv back.

De som såg Leksand säsongen 2002/03 minns nog snarare en stundtals ganska lat back som med jämna mellanrum struntade i att fullfölja närkamperna och då och då tog odisciplinerade utvisningar.

Å andra sidan. Han sköt sex elitseriemål den säsongen, varav tre i samma match. Så fair enough, ”en hyfsad offensiv” kunde nog de flesta gå med på.

Det får man ge Aftonbladet.



Oskar Klingborn

Ni vet hur det är.

I takt med att idrotten blir allt mer professionell blir de roliga intervjuerna med utövarna allt färre.

De okontroversiella självklarheterna staplas på varandra, helt och hållet till priset av att säga något kul, intressant eller givande.

Några får inte för sina klubbar, några tror att de inte får för sina klubbar, några vill inte och några (läs: Håkan Bogg) är helt enkelt inte speciellt roliga. Och eftersom motsatsen är så efterlängtad förvandlas de som vågar bryta mot dessa konventioner oftast till ständigt skandalomsusade ”citatmaskiner” av Per Ledin-typ som ”alla” antingen ”hatar eller älskar” och som i slutänden bara säger det kontroversiella för kontroversens skull.

Tack och lov finns det än så länge en del undantag.

Superstars hemsida hade vårsäsongen 2008 en alldeles för kort men också fullkomligt lysande rolig artikelserie där man besökte spelarna i deras hem.

Seriens höjdpunkt var när man besökte Gabriel Karlsson i lägenheten i Borlänge.

I en intervju med ett tjugotal svordomar och åtminstone fem alkoholreferenser där Gabbe bland annat lägger ut texten om hemarbete, matlagning, bilkörning, Guitar Hero och jämställdhet står det snart klart vem det är vi har att göra med – Dalarnas egen Homer Simpson.

Med en serie citat ur intervjun ger vi er nu chansen att tillskanska er denna unika livsfilosofi och världsbild och leva livet The Gabriel Karlsson Way:


Gabbe om…

…sin sångröst: ”När jag är full sjunger jag faktiskt jävligt bra.”

…sambolivets kompromisser: ”Jag kan berätta att när vi flyttade ihop var det tydligen så att alla mina grejer var bara skit. Allt mitt har vi typ rensat ut. Jag kan bli tokig på Jonna som har så jävla mycket grejer och dessutom vägrar slänga något. Men mina grejer gick det tydligen skitbra att slänga, men hennes ska vara kvar, hehe.”

… sitt kylskåp: ”Som tur är så rensade jag ur ölen igår.”

…jämställdhet och sin favoritplats i hemmet: ”Jag tycker nog mest om att stå vid spisen tror jag. Laga mat är min grej. Nej, skämt åt sido. Jag måste säga soffan.”

…matlagning: ”En gång skulle jag faktiskt lyxa till det lite, trodde jag. Jonna skulle iväg och träna och jag skulle göra mat. ”Gör din jävla pasta då” sa hon och då svarade jag ”Nu ska du faktiskt inte få det. Den här gången ska du få något annat”. Den gången stekte jag på blodpudding. Det blev ett jävla liv då alltså, hehe.”

…Magnus Hedlunds bilförarskills: ”Han är en fruktansvärt dålig bilförare! Han har en fin bil, men det går så jävla sakta. Det roliga med honom är att om en bil åker åt sidan, så att man kan åka om fastän det kommer en bil som möte, vägrar han. Han gör det inte om det inte är fritt mitt emot. Man sitter bara och säger: MEN ÅK OM! Chauffören framför tänker väl säkert också varför i helvete han inte åker förbi. Nej, då sitter han där bakom och puttrar. När han väl ska köra om går det fan inte fort. Att man behöver ha en halvmils omkörningssträcka är otroligt. Haha.”

…Emil Nilsén: ”Emil har ju uttalat sig själv som någon jävla Guitar Hero-kung.”

…lite mer Guitar Hero: ”Ett tag var jag faktiskt uppe på expert och spelade, men det går så jävla fort. Två vänner till mig var iväg på en ”Guitar Hero-kryssning”. Den ena av dem vann och den andra kom fyra. Expert är ju toksnabbt, men sedan kan man fixa så det blir hypersnabbt, och han spelade på det. Jag fattar inte hur de klarar det?! Det går ju så fort! Man blir så less när någon är bättre än en själv, och ännu värre när det är någon liten unge som äger en.”

…ytterligare lite Emil, Guitar Hero och en eventuell utmaning: ”Ja, när vi gått upp i elitserien ska han få sin åktur. Vad blir det? Elfte april? Eller nej. Då är man väl så jävla bakfull. Det får väl bli den tolfte då.”



Oskar Klingborn

Okej. Det här är lite barnsligt, det erkänner vi utan omsvep. Men så får det faktiskt vara. Det fanns nämligen inte en chans att vi skulle lämna det här utanför listan.

Backen Daniel Jardemyr hade en brokig karriär bakom sig.

Efter en lovande start med tre elitseriesäsonger för AIK och två säsonger med över en poäng per match för Almtuna och Pantern i division ett stötte Jardan på problem. Det avslöjades att han tagit amfetamin och han stängdes omedelbart av. Efter två år utan hockey fortsatte sedan karriären i högprofilerade klubbar som Crocodiles Hamburg, Esbjerg, Vipiteno och Cardiff Devils.

Han kom till Leksand på try out-kontrakt under hösten 2001.

I en presentation i Leksingen fick han svara på punkten ”Tre tillfällen då livet är en fest”.

Jardemyr inledde med två förväntade, accepterade och i de här sammanhangen uttjatade punkter om hur underbart det är att ”vara hemma med familjen” och ”den fantastiska känslan som finns i ett omklädningsrum efter en seger”.

Men vilket var då det tredje tillfället då livet kändes som en fest för den kontroversielle, ifrågasatte, skandalomsusade och provspelande backen med ett narkotikastraff på samvetet?

Jo. Vi citerar.

”3. När det är grabbkväll med bira och sånt.”


Infantilt, som sagt.

Men också den perfekta kombinationen av dels en spelare som har viktigare saker att tänka på än medieträning och en präktig image, och dels en perfekt inringning av en hel nätbrynjebärande Tipsextra-generations innersta drömmar.



Oskar Klingborn

De flesta värvningarna, både genomförda och havererade, brukar ske i det tysta och nå offentlighetens ljus först efter ett klart besked.

Men det finns undantag. När spelare som Ed Belfour, Robert Petrovicky och Antti-Jussi Niemi värvades figurerade deras namn i spekulationerna flera veckor innan kontrakten skrevs på. Och inför transferdeadline vårvintern 2008 löpte supporterforumen amok med drömmar och rykten om spelare som Petteri Nummelin, Lars Jonsson, Jeff Friesen, Andreas Karlsson och Teemu Selänne, något som slutade med att Leksand kapade åt sig de två tungt NHL-meriterade spelarna Ric Jackman och Michal Grosek. Detta gjorde förväntningarna på samtliga dessa nyförvärv än högre när de väl debuterade.

Den förhistoriska upplagan till dessa cirkusföreställningar kan härledas till sommaren 2002.

Leksand förberedde sig för elitseriecomeback och sportchef Anders ”Masken” Carlsson (tro oss, det namnet kommer ni att se mer av på den här listan) hade ett ess i den berömda rockärmen. En ”välkänd NHL-spelare” var på väg in för att fylla rollen som förstecenter. Masken erkände att det handlade om en drömvärvning, om en spelare med nästan 700 NHL- och Stanley Cup-matcher på kontot, om en spelare som skulle bli en superstjärna.

– Jag kan bekräfta att det är en transatlant med mycket NHL-rutin. Den här killen har varit vårt förstaval hela tiden, men för att vara ärlig trodde vi inte att han skulle vilja komma, sa Masken till Dalarnas Tidningar.

Nu exploderade supportrarnas förhoppningar, förväntingar, spekulationer och fantasier. Under veckan mellan att ryktet bekräftades och att affären var klar och namnet presenterades kokade Superstars forum över. Mer eller mindre varenda spelare som hade spelat i NHL de senaste åren stöttes och blöttes. Och flera landade vid samma svindlande tanke: Kunde det vara Eric Lindros?

Det var Mike Stapleton.

En 36-årig center som under sina fjorton NHL-säsonger agerat defensiv rollspelare. Ingen Lindros direkt. Men supportrarna var ändå nöjda. Har man spelat så många matcher och så många år i världens bästa liga måste man ju vara riktigt bra i Elitserien.

Eller?

Det första oroande tecknet kom när Masken till bland annat Sportbladet sade att värvningen hade ”ett ruggigt skott” och Stapleton senare i en intervju i Leksingen skrockandes undrade vem som ”hade betalat honom för att säga det”.

Det andra när han efter förlust i debutmatchen klagade på – visiret:

– Visiret ställde till det. Det var svårt att uppfatta allt som hände på isen, sa han till Dalarnas Tidningar.

Och den tredje föraningen om att något inte var som man hade tänkt sig? Tja, vad sägs om när Stapleton efter 19 matcher, acklimatiseringsproblem, ojämna insatser och tio poäng fick sparken?

Visiret nämndes inte i eftersnacket.


Epilog: Är det ändå inte lite orättvist att, som så många har gjort, peka ut Stapleton som en sådan fiaskovärvning? Han visade väl ändå att han var långtifrån någon dålig elitseriespelare och han producerade ju en del poäng?

Det kan man tycka.

Problemet var bara att det som hände i laget efter att den grånade kanadicken försvann inte direkt talade till dennes fördel.

Robert Nilsson, som fick ta steget från fjärdekedjan till en konstellation med Niklas Eriksson och Henrik Nordfeldt som en följd av Stapletons sorti, fick sitt stora genombrott och gjorde i de två efterföljande matcherna fyra mål och tre assist.

Och Leksand tog åtta raka fullpoängare, vilket i förlängningen lade grunden till föreningens första slutspelsplats på fyra år.



Oskar Klingborn

Det sägs att man inte kan polera en bajskorv.

Och ja, det hade känts ohyggligt överflödigt att försöka modifiera sanningen genom att linda in klippet nedanför i en lång harang eftersom att inget, och jag menar inget, annat klipp på vår lista klarar sig så bra på egen hand som det när Henrik Andersén gör sitt första mål i A-lagssammanhang.

Så, Kära Läsare, varsågod, den här kan ni.






Jesper Eriksson

De är personerna som uppnått en Fröken Ur-typ av fame – alla känner igen rösten, ingen känner igen ansiktet.

Jag talar naturligtvis om matchspeakrarna.

Det här är en hyllning till dessa kajplatser i hockeysjön. Personerna som gör en hockeymatch till den upplevelse den är, utan att de någonsin nämns i matchreferaten. Tycker du att det här känns irrelevant? I sådana fall är du en del av problemet. Problemet som gör att matchspeakrar världen över lever i en onödig anonymitet.

Under större delen av 90- och 00-talet sköttes sysslan av Christer. Eller vi tror i alla fall att den sköttes av Christer, för i själva verket var det nog egentligen två personer som stod för pratandet. Den ene satt nere vid rinkside mellan utvisningsbåsen, medan den andre satt… ja, någon annanstans.

Om vi låter osäkra nu så är det för att vi är det. Stämmorna var nämligen identiskt lika, en röstterapeut hade inte kunnat skilja dem åt. Men då personen/personerna då och då lämnade över till ”Christer, i speakerbåset” får vi nog, trots allt, anta att de var två stycken. Såvida vi inte pratar om a pretty bad case of personlighetsklyvning.

Däremot utesluter vi inte att båda dessa skuggfigurer heter Christer. Därför låter vi ”Speaker-Christer” fungera som samlingsnamn för de två tvillingrösterna.


I alla fall.


Våra tre favoritminnen av ”Speaker-Christer”:


3. En åskådare kastar in en snusdosa på isen. ”Speaker-Christer” reagerar genom att kort och gott ropa ”PUBLIKEN…!” med en stämma så sprucken och gäll att den för tankarna till Rudolf Andersson.

2. ”Speaker-Christer” ägnar en hel säsong åt att åtminstone tre gånger per match ropa ”AaaaaAAAA, vi hänger på Superstars nu’ra!”, alltid med exakt samma betoning. Eventuellt var stridsropet förinspelat. (OBS! Här spekulerar vi.)

1. ”Speaker-Christer” försöker påkalla domaren Tomas Anderssons uppmärksamhet. Det går inte speciellt bra:
”Huvuddomare Andersson till speakerbåset… Huvuddomare Andersson till speakerbåset… Huvuddomare Andersson till speakerbåset… Kan Tomas Andersson komma till speakerbåset? ANDERSSON!!!”


Epilog: Vad ”Speaker-Christer” gör i dag är ytterst oklart. Förmodligen ser han fram emot sommaren.



Oskar Klingborn

Kära Läsare, tillåt mig presentera ett nervdallrande, omtumlade och oförutsägbart kammarspel i en akt med omdiskuterat slut.

I rollen som straffläggaren ser vi Conny Strömberg, en f.d. notorisk poängmakare i division ett, men när vi träder in i handlingen är han utskrattad och desillusionerad samt belönad med minimal speltid av den karismatiske Modo-coachen Per Bäckman.

Som hans nemesis, i målvaktsrollen, ser vi Reinhard Divis, firad österrikisk burväktare, fast besluten att slå igenom i den svenska högstaligan, bärande ett svajigt lag på sina axlar. 

I en tvekamp kan bara en man segra. Ridån går upp.





Epilog: Strömberg skulle, tio år och lika många klubbar senare, finna ro och vinna den allsvenska skytteligan.

Reinhard Divis skulle genom en dålig säsong i Färjestad 08/09 skapa ett Monster.



Jesper Eriksson

Säsongen 2001/2002 var…annorlunda. Målet var visserligen mer än självklart, med allt annat än elitserieavancemang stämplat som fiasko, och i efterhand kan man se satsningen som lyckad. Men nog skedde det underligheter under vägens gång. Inget var märkligare än hemmamötet i kvalserien mot Björklöven.

LIF hade gått fram som en ångvält i Allsvenskan med tillhörande fortsättningsserier. För första gången i föreningens historia skulle man gå in i kvalet och sparka uppåt. Tyvärr lyckades inte laget med mer än att plocka hem en straffseger från Boden i den inledande omgången, men trots detta sprudlade optimismen, revanschlustan började ta form och nu skulle Björklöven få smaka på the fucking fury.

Pucken släpps.

Efter fyra minuter och fem sekunders spel gör Löven 0-1 genom Göran Hermansson (som senare skulle bli en omtyckt spelare i LIF-dressen).

En minut och femtionio sekunder senare kommer 0-2 genom Greg Parks (som tidigare varit en omtyckt spelare i LIF-dressen).

Efter ytterligare sex minuter och tjugofyra sekunder ökar de på till 0-3 tack vare Lars Briell (som aldrig iklätt sig LIF-dressen).

Paniken är påtaglig. Halvvägs in i första perioden och hemmalaget har inte haft en sportmössa. Vafan är det som händer? Sean Gauthier, som varit så fantastisk hela säsongen, byts ut. In med Jonas Fransson. Positiva tankar, börja om, tänk 0-0.

Ett skott senare står det 0-4.

Ridå. Den tidigare så dundrande Isstadion är dödstyst. Matchen var nästintill slutsåld, nu börjar det glesna mellan bänkraderna. Folk kastar sina sittdynor, svär åt sina barn och åker hem. Visst, Leksand får med sig en pyts in i den andra perioden, men känslan är att målet är av marginell betydelse.

Knappt två timmar senare är matchen avgjord och Leksand har vunnit med galaktiska 11-6.

Hur det gick till? Ja, säg det.

LIF gjorde visserligen tio mål på tjugoen skott men hela matchen var såpass bisarr (bara en sån sak som att Daniel Jardemyr gjorde två mål efter varann!) att absolut inga slutsatser kunde dras. Ändå skulle Björklövens tränare Randy Edmonds utse LIF till kvalseriens bästa lag inför Dalarnas Tidningar. Mikael Karlberg skulle säga att han aldrig var orolig trots den prekära inledningen, även om han aldrig hade varit med om något liknande. Jens Nielsen skulle instämma.

Datumet var den näst sista mars 2002, och därmed påskafton, men att Leksand skulle återuppstå, och på det sätt de gjorde det, kunde knappt fan ha trott.



Jesper Eriksson

Februari 2006: Gudarna ska veta att 2005/06 inte var någon bra säsong för Leksand.

Lagbygget havererade, nyförvärv floppade och man låg sist under i stort sett hela serien. Skadeläget hjälpte inte direkt till. Lagkaptenen Niklas Persson skadade såväl ett finger som en ljumske, Jukka Tiilikainen lade av efter att ha fått en hjärnskakning under försäsongen, Mike Watts knä strulade så gott som hela tiden, bäste backen Kimmo Lotvonen fick hjärtfel(!) och Oscar Steen missade flera matcher på grund av foteksem(!!).

Med andra ord, det där med skador var inte något som man behövde mer av.

I det skedet beslutade sig målvakten Johan Backlund och backen Elias Granath för att ta sig en fisketur.

Det gick inte riktigt som de hade tänkt sig. Elias skulle göra i ordning ved och just där och då förvandlades denna lugna dag på sjön till Rambo II. Elias råkade nämligen sticka sig själv i armen.

– Det blödde kraftigt. Blodet pumpade hela tiden…, berättade han själv för Dalarnas Tidningar.

Det blev inte bättre av att bilen var en kilometer bort.

– Det var svår terräng att sig genom. Mycket snö som försvårade det hela, sa Elias till tidningen.

Den store hjälten i sammanhanget var Backlund:

– Det var viktigt att inte stressa upp sig. Vi fick lov att hålla hans vänsterarm högt och inte skynda för snabbt för att hålla nere pulsen. Jag skar mig själv på en borr för två år sedan i samband med fiske så jag vet ungefär vad som måste göras. Tur i oturen att kniven inte träffade någon pulsåder, förklarade han.

Läskigt och omskakande naturligtvis. Men också fullkomligt bisarrt och en form av actionscener som man inte förknippar med svenska professionella idrottsmän.

Nu blev det ändå till sist slutet gott, allting gott.

Ja, alltså, tills det konstaterades att Elias skulle missa resten av säsongen. Och tills Leksand åkte ur Elitserien.

Tydligare tecken på att denna upplaga av LIF inte hade de högre makternas stöd är svårt att tänka sig.



Oskar Klingborn

Definitionen av ordet ”laglojal” har naggats i kanten inom idrottsvärlden de senaste åren. För oss betraktare och fans ter det sig, cyniskt nog, numera ganska normalt att spelare hoppar runt bland olika klubbar i hopp om att finna lyckan. Dock lever vissa hedersregler kvar i den smutsiga värvningskarusellen och det fick fotbollsstjärnan Emmanuel Adebayor bittert erfara tidigare i vintras, när han, som anfallare i Manchester City, gav en intervju iklädd en Arsenal-tröja (anmärkningsvärt i sammanhanget är att Londonklubben var togolesens föregående arbetsgivare). Stort ramaskri utbröt – att klädesincidenten var ett resultat av kaoset efter skottlossningen mot Togos spelarbuss under afrikanska mästerskapen brydde sig ingen om.

En som saknar ursäkt är Jimmie Ericsson.

Året är 2005, elitserieplatsen är säkrad, Ejendals Arena står klar att ta emot besökare och Masken har gjort en hejdundrande värvning. En av den tidigare säsongens bästa allsvenska spelare, ovan nämnde Ericsson, har nämligen skrivit på. Många andra klubbar har suktat efter den tjugofemårige forwardens namnteckning men löften om stort förtroende från föreningens sida och en jävla massa pengar får honom att bestämma sig för två år i Dalarna. Det totala genombrottet är nära.

Kort sagt: Livet såg ljust ut för Jimmie.

Kanske var det också därför det inte bekom honom att han faktiskt körde runt på Noret i en bil märkt Skellefteå AIK, något han utan omsvep erkände i en intervju med Superstars.

Utan att ha spelat en match så visste lilla Leksand, det samhälle där minsta avvikelse noteras, att en ny sheriff var på plats. Det är lockande att föreställa sig hur Jimmie svänger in på nöjesgatan nummer ett, Sparbanksgatan, och cruisar förbi restaurang Bosporen och konditori Siljans uteserveringar i sin fina sponsorbil utan att märka blickarna.

Att han, en säsong och nio poäng senare, bröt kontraktet och flyttade tillbaka till Norrland kändes som en naturlig utveckling. Skelleftepubliken tog emot honom med öppna armar och förklarade den dåliga Leksandssäsongen med att den arma killen fått för mycket speltid. Jag antar att för varje bisarr undanflykt rörande mediokra insatser på isen finns en rimlig förklaring till varför man väljer att köra en SAIK-bil on the streets of Leksand, men det hindrar inte oss från att skänka händelsen en placering på listan.



Jesper Eriksson