Från Burra till Borelius

Okej.

Den här punkten drar vi oss lite för. Per Källgren är en vänlig, duktig och ambitiös person och det känns lite motigt att driva med honom.

Men vi gör det för att vi alla gör lite fel ibland. Och vi gör det för att vi tror att han tar det på rätt sätt. Och för att det illustrerar hur svårt det kan vara, det där med mediekontakter.

Men vi ser för säkerhets skull till att göra det ganska kort.

***

I alla fall.


Sensommaren 2008. Leksand har just, efter många spekulationer, till sist genomfört sin kanske allra mest spektakulära värvning genom alla tider – Ed Belfour. Uppmärksamheten hade varit stor och sportchef Micke Lundström hade satts under hård medial press i jakt på uppgifter.

När affären väl var klar skrev pressansvarig Per Källgren en krönika på hemsidan där han bland mycket annat gick till försvar för Lundström:

”Någon har mellan raderna beskyllt Micke för att ljuga i ärendet Ed Belfour bara för att han inte bekräftat att han varit aktuell för Leksands IF. Vi vill bara förtydliga att innan vi har ett kontrakt signerat och klart så kommer vi aldrig bekräfta något bara för att någon ställer en fråga. Oavsett vilket sammanhang, vilken tidning eller vilket sällskap frågan kommer från. Innan det är klart till 100% så är alltså spelaren inte klar.”

Gott så, det är väl inte att anmärka på? Nej, om det inte varit för att Lundström hade gjort lite mer än att bara ”inte bekräfta att han varit aktuell”.


Så här sa Lundström enligt Dalarnas Tidningar en vecka innan affären offentliggjordes:

”Vi går ut i media när vi har något konkret att komma med. Men vill du ha ett svar, så. Ed Belfour är inte aktuell för oss. Det ligger ingen sanning i ryktena. Jag vet inte var uppgifterna kommer från, jag blev själv överrumplad av dem.”


Vi tar det en gång till:

”Vi går ut i media när vi har något konkret att komma med. Men vill du ha ett svar, så. Ed Belfour är inte aktuell för oss. Det ligger ingen sanning i ryktena. Jag vet inte var uppgifterna kommer från, jag blev själv överrumplad av dem.”


Nej, det är svårt att kalla det så himla mycket annat än lögner.

Och visst, för rättvisans skull ska väl brasklappen om att det som står i tidningen inte alltid stämmer läggas fram. Men skulle inte Lundström ha sagt det där, hade nog Källgren passat på att berätta det i stället.

***

Det är förståeligt att man inte kan berätta allt hela tiden. Ändå måste vi få tillåta oss att skratta åt att man ändå bedyrar ärligheten.

Vi gillar Källgren och Lundström. Vi hoppas att de bjuder på det här.

Vi tycker om att vara snälla.

Så visst ska vi väl skippa att dra paralleller till Bagdad-Bob?



Oskar Klingborn

Som ni kanske har märkt så kallas denna sommarföljetong, lite käckt, delvis för ”100-LIF-höjdare från 2000-talet”.

För trots alla de tråkiga förluster och dåliga värvningar som vi tagit upp under de senaste veckornas lopp är det fortfarande händelser som jag och Oskar i dag kan minnas tillbaka på med en viss värme, hur cyniska vi än må låta.

Tyvärr har det även skett andra grejer också.

Grejer som fyllt ens kropp med starka känslor av olust.

En olycklig tackling, dramatiska nyhetsrapporter och en upprörd lagläkare skulle komma att prägla kvalserien 2009 mer än någonting annat.

***

Inför kvalet hade Mikael Lundström rustat som en krigsherre och Antti-Jussi Niemi var kronan på verket. Efter år av märkliga panikvärvningar innan transferfönstrets stängning kändes den rutinerade backen som ett exotiskt januaritillskott. Desto mer icke-exotiskt, snarare väldigt typiskt, var det faktum att han aldrig skulle få en egentlig chans att demonstrera sin skicklighet.

För den femtonde mars 2009, i sin tionde match med Leksand, händer detta:





Niemi bärs ut på bår med ett blödande jack i pannan och förs med ambulans till Helsingborgs lasarett.

***

Debatten om huruvida tacklingen var schysst eller ej rasade:

– Mathias Tjärnqvist gör i mina ögon absolut inget fel alls. Problemet i det här läget är att Antti-Jussi Niemi gör en reverse, ett tillbakaspel, lämnar sig helt öppen för tacklingen och kan inte skydda sig, tyckte SVT:s expertkommentator Niklas Wikegård.

– Han blev utslagen på ett regelvidrigt sätt. Jag är jävligt upprörd, sa Mikael Lundström till Dalarnas Tidningar.

– Tacklingen i sig är schysst, men han kommer väldigt fel in i sargen. Sedan är det väldigt olyckligt att det blir som det blir, det var inte meningen att skada någon, sa Tjärnqvist till Aftonbladet.

– Han tog kanske i lite för mycket men det är sånt som händer, sa Niemi himself till TT.

***





Mannen som pratar i klippet ovanför heter Ronny Borelius. Det var hans rapporter angående Niemis välbefinnande vi dagligen följde i tidningarna, radio, tv och som lamslog hockey-Sverige.

Ansiktsskadorna verkade nästintill oräkneliga. Lagläkaren Borelius pratade till en början om frakturerna som ”livsfarliga”. Niemis välmående pendlade – ena dagen mådde han bra, och andra dagar blev han sämre, vilket spädde på de otäcka stämningarna.

Borelius svingade vilt i DT:

– Det var fullständigt livsfarligt för våra spelare att vara där ute på isen, de var ute för att skada, jag ville bara skrika åt domaren att bryta matchen.

***

Några veckor senare blev fallet Antti-Jussi Niemi en fråga för riksdagen. Den kontroversielle kristdemokraten och riksdagsledamoten Lennart Sacrédeus ville föra en diskussion kring huruvida våld i idrottssammanhang skall kunna underställas civilrättsliga prövningar.

– Oavsett hur man bedömer situationen då Rögles Mathias Tjärnqvist tacklade Antti-Jussi Niemi mot sargen i onsdagens match i kvalserien kan det finnas anledning att ifrågasätta en kultur av straffimmunitet för ett agerande som av många, utifrån en allmän rättskänsla, upplever som stötande, säger han i DT.

Justitieminister Beatrice Ask var dock inte lika pepp på att diskutera.

***

Tio dagar efter den stora smällen fick Niemi lämna sjukhus med en blåklocka stor som Siljan, ordinerad en månads vila.

Dagen innan hade LIF mött Västerås och namn som Jesper Ollas, Pelle Prestberg och Jens Bergenström kunde nu läggas till skadelistan.

Borelius var fortfarande upprörd, men den här gången på Västeråsspelarna och återigen ekade ett välkänt mantra:

– Det verkar som om de går in för att skada oss.

Att se alla spelare droppa av en efter en måste ha tagit knäcken på Ronny Borelius för till hösten hade han gett sig fan på att ingen skulle bli varken skadad eller sjuk. Men mer om det en annan gång.



Jesper Eriksson

Man vill helst minnas den gudabenådade skridskoåkningen, det vansinnigt hårda direktskottet och alla lyckade helikopterfinter i avgörande lägen.

Samtidigt gör man sitt bästa för att glömma bort det avtappade tempot i slutet av karriären, indianarna och alla misslyckade helikopterfinter i avgörande lägen. Och den där gången han bröt handen under ett slagsmål på en bankett efter en träningsturnering.

Det kan inte vara någon annan än Magnus ”Sigge” Svensson jag pratar om.

***

Han var utan tvivel en dubbelnatur utifrån en supporters perspektiv.

Sigge var en spelare som jag många gånger bara ville kasta något väldigt trubbigt i ansiktet på. Det tog exempelvis lång tid för mig att förlåta honom för att han i början av den sista kvartsfinalen mot Luleå 1999 bjöd på en omotiverad dribbling som siste man och gav bort 1-0 till norrlänningarna.

***

Men en av Leksands absolut största legender är han och det vore väl själva fan annars.

Hans meritlista är häpnadsväckande.


527 elitseriematcher för Leksand

46 NHL-matcher

146 A-landskamper

SM-final med Leksand

Guld, silver och brons i VM

Bragdmedalj

OS-guld

Vinnare av Elitseriens poängliga för backar


Den allra mest framgångsrika säsongen var förmodligen 1993/94. Då hann Sigge med att vinna Elitserien med Leksand, göra 13 mål och 29 poäng på 39 elitseriematcher, vinna OS-guld efter att ha gjort mål under både finalens ordinarie tid och under dess straffläggning, vinna VM-brons och hela VM:s skytteliga.

***

Men en riktig stjärna vill man ju ge ett ordentligt och värdigt slut.

Det såg att bli sisådär med det för Sigges del.

Efter Luleå-blundern 1999 lämnade han föreningen och landet och flyttade till schweiziska Rapperswill. Hans tid i Leksand verkade sluta, en gång för alla, med en indianare.

Men efter bara ett år i alperna vände han återigen hem för en ny sejour i blått och vitt. Tyvärr verkade förfallet för sent att stoppa.

2000/01 gjorde Sigge enbart tio poäng på hela säsongen, hans sämsta notering i elitseriekarriären. För laget gick det inte ett dugg bättre, utan man åkte för första gången någonsin ut ur Elitserien.

Sigge följde många supportrars exempel och grät efter sista matchen.

Skulle en av föreningens allra största hjältars karriärer ta slut med föreningens historiskt största, mest magnifika fiasko?

Nej, den nyss 38 år fyllde Sigge vägrade låta det sluta så. Han fortsatte en säsong till.

***

2001/02 blev just en så stor succé som så många hoppats men så få vågat tro på.

Elitserieplatsen säkrades i åttonde kvalserieomgången i och med en underbar 6-0-seger hemma mot AIK. Sigge spelade fram till Niklas Perssons på många sätt avgörande 2-0-mål.

Nu grät han igen. Av andra anledningar.

Hans allra sista match kom hemma mot Timrå, i kvalets sista omgång.

Att han lyckades med bedriften att, trots att han spelade mer eller mindre konstant i tredje perioden då Leksand på några minuter gick upp från 1-4 till 4-4 och under sudden, inte göra någon poäng spelade ingen roll.

Att Timrå till slut avgjorde i förlängningen och därmed tog förstaplatsen i Kvalserien spelade ännu mindre roll.

Sigge fick ändå ett alldeles ultimat slut.

Efter matchen hyllades han av båda lagens klackar, av Jonas Bergqvist och Superstars ordförande Torbjörn Olsson.

Och Sigge grät. Igen.

***

Alla drömmer om det perfekta slutet. Såväl idrottare som alla andra.

Problemet är att det är extremt få förunnat att faktiskt få uppleva det.

För det är ju så det är med livet, att ofta inser man inte förrän några dagar, veckor, månader eller år senare vad som faktiskt var slutet. Det bara hände och så visar det sig att det inte kommer att hända igen.

Och för idrottare är det ännu svårare. Det finns så många hinder på vägen. Skador, motståndare, medspelare, tränare, domare, obönhörligt åldrande. Plötsligt är chansen borta.


Kokar man ner det handlar det om tre saker:


Att välja själv när det är slut.

Att sluta med en framgång.

Att kunna njuta av det.


Att Magnus Svensson lyckades med allt detta, att han fick byta sorgetårar mot glädjetårar, är en av de allra vackraste sagor som föreningens drygt nittioåriga historia har att berätta.



Oskar Klingborn

Att komma in bra i en arbetsgrupp är inget man kan ta för givet.

Vissa lägen är svårare än andra.

Ni minns när Leksand sparkade Mike Stapleton? Efter att kontraktet med centern blivet brutet under hösten 2002 tog man åtta raka segrar. Inte direkt något läge då behovet av nyförvärv kändes översvallande. Men tja, en plats i truppen var tom och mycket pengar hade frigjorts, så varför snåla?

Valet föll på kanadensaren Ryan Foster.

– Vi gjorde klart med honom strax innan matchen i går och hyr honom en månad till att börja med, sade sportchef Masken Carlsson till Dalarnas Tidningar.

Ett korttidskontrakt alltså. Med andra ord gällde det för anfallaren, som gjort absurda mängder poäng i österrikiska första- och andraligan de föregående tre säsongerna, att så fort som det bara var möjligt visa att han var något alldeles extra, någon som kunde spetsa ett redan framgångsrikt lag ytterligare.

Det gick så där.


Debuten skedde på hemmaplan mot Timrå.

Foster började matchen på bänken, men med 1-2-underläge efter två perioder fick han chansen från start i tredje perioden. Show time!

Det gick så där.


Först tacklade han omkull en medspelare (Niklas Persson), för att sedan lyckas tappa pucken till Sanny Lindström - trots att motståndaren hade tappat klubben, varpå Timrå kontrade och Markus Matthiasson gjorde 1-3 och dödade matchen.

Ryan Foster hade varit på isen i 33 sekunder.

***

Trots att kontraktet sträckte sig en månad blev det bara en match till i föreningen för Foster. Han lämnade Leksand med en föga minnesvärd statistik bestående av två matcher, noll mål, noll poäng, noll utvisningsminuter, noll tekningar, noll skott på mål och ett minusmål.

Efter den korta sejouren i Sverige återvände han till att vara en stor fisk i den lilla österrikiska hockeydammen. Och där, i alprikets två högsta ligor, har han blivit kvar. Vårsäsongen 2003 gjorde han 70 poäng på 23 matcher för Zell am See. Säsongen efter blev det 110 poäng på 37 matcher.

Sammanlagt har Ryan Foster gjort 470 poäng på 268 matcher sedan han lade Dalarna bakom sig. Den halvdana ligastandarden till trots är det fullkomligt orimliga siffror och att han inte har testat sina vingar mer än i två elitseriematcher är svindlande.

Är det verkligen vad Leksand gör med folk?



Oskar Klingborn

Det är sannerligen inte särskilt ofta en leksing vinner Elitseriens poängliga.

Faktum är att endast tre spelare har mäktat med bedriften – Mats Åhlberg (som stannade på helt fantastiska 64 poäng 1977), Ivan Hansen och Dan Labraaten. Jag antar att det egentligen inte säger speciellt mycket, men samtidigt älskar man ju en fixstjärna och att Leksand inte har haft någon som fullkomligen öst in poäng under de senaste tjugo åren i den högsta serien ger Mikael Karlbergs poängligaseger 2003 ganska stor vikt om man vill sammanfatta lagets 00-tal.

Den utbildade bagaren och hissmontören Karlberg är ett typiskt exempel på termen ”late-bloomer”. Efter en bra säsong i division ett med Björklöven plockades han ned till Dalarna 1995. Men den då tjugofyraårige centern hade under sina första säsonger en undanskymd roll:

– Jag visste ju vad Leksand hade för centrar. Det var ”Masken” Carlsson, Per-Erik Eklund och Andreas Karlsson… sa ”Challe” till Leksingen.

Transatlantisk tränarfilosofi var också en ny bekantskap för Karlberg:

– Wayne Fleming fick någon idé om att jag var defensiv specialist och jag fick till uppdrag att punktmarkera Ruuttu. Så varje byte som Ruutu var inne skulle jag också vara inne, berättade han för superstars.nu.


Till Leksingen:

– Det var tufft första tiden med Wayne. Han var på mig som satan. Han skrek och var på mig varenda träning. Men efter halva säsongen var det som att vända på en hand: Det blev hur lätt som helst och jag fick spela väldigt mycket. Så i efterhand är det ruskigt roligt att ha haft en kanadensisk tränare.

År 2002 står han på toppen. 31 år gammal har han erfarit ett genombrott av gigantiska proportioner. Visst, åren fram till degraderingen var han en stabil poängplockare, inte minst i ÅKE-konstellationen tillsammans med Markus Åkerblom och Niklas Eriksson men under den allsvenska säsongen kändes det som att barriärer sprängdes. Han och Jens Nielsen lekte ishockey med varandra. Frågan var bara ifall det skulle hålla i Elitserien?

Jodå, Karlberg kunde höja sig ett snäpp till. I november övertog han poängligaledningen (av bara farten plockade han med sig Nielsen som ett tag var den närmast jagande men även Henrik Nordfeldt som låg på nionde plats som bäst).

– Jag gjorde mycket poäng i fjol, men i elitserien är motståndet betydligt tuffare, sa ”Challe” till Dalarnas Tidningar.

Inför den sista omgången ligger Karlberg och Magnus Wernblom på delad plats men med Kramsforsgalningen som etta med fler mål. I den klassiska matchen mot Södertälje där Leksand lyckas sno åt sig den sista slutspelsplatsen gör ”Challe” två poäng av två möjliga (varav ett assist till Niklas Eriksson, som helt sopren framför ett öppet mål blir neddragen, men till sist tilldömd ett mål av domaren) och ror hem hela skiten.

Ett bestående minne efter matchen är hur Karlberg i direktsändning försöker släta över sin egen bedrift och i stället lyfta fram lagets prestation. När programledaren gör ett nytt försök att påminna honom om de fyrtiosex poäng han har gjort så spricker ett barnleende upp. Till sist vågar han prata ut om sin egna förväntningar:

– Jag är jättenöjd. Trodde nog inte att jag skulle hålla undan i toppen, men det gick, berättade han för Aftonbladet.

***

Trots sin fantastiska säsong blev inte Mikael Karlberg uttagen till landslaget under säsongen. Inför VM fick han dock chansen i en dubbellandskamp mot Schweiz.

– Ja, nu har han fallit för trycket, sa han om förbundskaptenens positiva besked till Dalarnas Tidningar.
Men något VM blev det inte. Hardy Nilsson valde att ställa honom utanför.

Som tur är så slutar inte sagan om Mikael Karlberg där. Det blev visserligen inte så många fler landskamper men att stå jämte Mats Åhlberg i rullorna är bannemig inte pjåkigt det heller.



Jesper Eriksson

Det här med straffläggningar är ju något som numera enbart hör Allsvenskan till, men det fanns en tid då de även användes i högsta serien.

När straffarna infördes i Elitserien under slutet av 90-talet var Sune Bergman tränare i Leksand. Han ansåg det hela vara ”ett jävla otyg” och vägrade att låta laget träna på det. Följaktligen förlorade man i princip varje straffläggning och de övriga bestående minnena var när Marko Jantunen vände ut och in på Reinhard Divis och när Conny Strömberg vände ut och in på hela Kempehallen.

De märkliga skyttvalens förkrigare var Jarmo Tolvanen. Med honom vid rodret fanns det ingen rim och reson i vilka som fick skjuta. Han var inte blyg för att ge spelare som Hans Lodin, Johan Rosén, Jörgen Sundqvist eller Tobias Holm chansen. Och det gick normalt sett fruktansvärt dåligt.

Å andra sidan lät han Henrik Nordfeldt lägga varje gång under 2003/04, en för Nordfeldt hemsk säsong där den normalt sett säkre centern missade friläge på friläge på friläge. Jag tror inte att han satte en straff på hela året.

Men de fem säsongerna av straffavgöranden i Elitserien gav också ett sanslöst trevligt minne.

***

Våren 2001. Fjärde kvalserieomgången. Hemmamatch mot Linköping. 2-2 efter full tid och förlängning. Leksand hade redan tappat fem blytunga poäng i kvalet, två borta mot Björklöven och tre borta mot Södertälje.

Nu väntade straffläggning. En till förlust fick inte komma på tal om man ville ha kvar hänget i serien. Alltså inget tillfälle för svaga nerver.

En som inte darrade på manschetten var Robert Burakovsky.

***

Låt mig guida er genom straffläggningen.


Aj då, mål direkt av Linköpings Peter Berndtsson. 0-1

Aj då, miss av Jonas Nordquist. 0-1

Miss av Stefan Pettersson. 0-1

Inte heller stjärnan Mikael Karlberg lyckas sätta den. 0-1

Håkan Bogg (i många kretsar känd som Satan) har chansen att avgöra, men missar. 0-1

Robert Burakovsky träder in i handlingen. Han måste göra mål. Han fintar vänster går åt höger och sätter den i höger kryss. 1-1

Målskytten Peter Berndtsson får chansen igen. Miss. 1-1

Burra igen. Han… ja, han fintar åt vänster, går åt höger och… missar. Jaha, då var den finten förbrukad. 1-1

Mike Helber missar. 1-1.

Jens Nielsen får chansen att avgöra, men missar också. 1-1

Ex-leksingens Anders Lönn skjuter i mål. Aj aj aj. 1-2

Burra måste återigen göra mål. Men vänta, inte gör han väl samma fint FÖR TREDJE GÅNGEN? Burra fintar vänster, går åt höger och sätter den i höger kryss. 2-2

Peter Berndtsson för tredje gången. Andra missen. 2-2

Burra ska för fjärde gången lägga straff. Han har chansen att avgöra. Vilken taktik ska han använda den här gången? För han förväntar sig väl inte att Mikael Sandberg i Linköpings mål ska gå på samma fint för fjärde gången? Burra fintar åt vänster, går åt höger och… sätter den i höger kryss. 3-2

***

Nio år har gått och jag kan fortfarande inte förstå hur en människa kan vara så kall. Samma straffint fyra gånger. Tre mål.

Var det så enkelt att Burra inte brydde sig så mycket?

Han hade fram till den nämnda säsongen bytt klubb 13 gånger under sin karriär. Sedan dess har han gjort det 10 gånger till. Kanske hade han redan skrivit på för Düsseldorf när matchen spelades.

Var det den bräckliga klubbkänslan som gav Leksand två poäng i den här extremt viktiga matchen?

Jag vill inte veta. Som redan de gamla grekerna sade, some Burra-things are better left unspoken.



Oskar Klingborn

En elitserieplats är inget man önskar sin värsta fiende.

Åtminstone inte om man kände några slags sympatier för Leksands IF våren 2004. Tyvärr hade laget satt sig i den värsta av rävsaxar inför kvalseriens sista omgång.

Mora IK:s elitserieplats låg nämligen i det redan avsågade Leksands händer.

Ifall LIF vann över ett vilt kämpande Skellefteå samtidigt som Mora slog Hammarby så skulle ett nytt lag skulle ta över sheriffstjärnan i Dalarna.

Stor dramatik givetvis. Inte skulle väl leksingarna lägga sig?

– Vi ska försöka bjuda upp. Men det finns risk att det blir avslaget, sa Niklas Persson till Aftonbladet.

– Det är svårt att veta vad spelarna tänker, eftersom vi inte tränade i går. Men vi har en skyldighet mot de andra klubbarna. Det skulle förvåna mig mycket och se hemskt illa ut om spelarna inte gjorde sitt bästa. Det finns en viss heder i det här, sa ”Pirro” Alexandersson till Dalarnas Tidningar.

– Det finns ingen leksing som vill att Leksand vinner mot Skellefteå. Jag vill att Leksand förlorar med 11-0. Just 11-0 slog Leksand Mora med i deras första derby . Det var 1938 och Leksand ledde med 8-0 efter tre perioder. Då ville Mora spela ännu en period så att de fick göra mål – men vid 11-0 blev de sura, klev av isen och åkte hem, sa Superstars klackledare Emil Nilsén enligt Aftonbladet.


Lördagen den 10 april 2004 slutade i en dag av grandiosa mått där symbolikbomberna exploderade – men det fanns även plats för några små, märkliga öden och en liten fin historia, värdig ett filmmanus, om ett brödrapar som under två veckor fick uppleva hela känslospektrat:

I det första mötet de båda lagen emellan klev Marcus Eriksson, som tidigare misslyckats i Leksandströjan, fram ur skuggan. I 6-3-segern gjorde han fyra av Moras mål. Efter matchen, och efter alla år i den blinda fläcken kallad Allsvenskan, fick han ta del av ära, berömmelse och media-Sveriges uppmärksamhet.

Hans storebror Niklas, den före detta OS-hjälten och Leksands förgrundsfigur, satt i det andra omklädningsrummet. Belönad med ett matchstraff för hög klubba under ett viktigt skede i matchen när LIF var på god väg att komma igen. Rollerna kunde knappast vara mer omvända.
– Jag är bara knäckt. Det är mitt fel att vi förlorade, sa Niklas till Expressen.


När så den där sista lördagen kom skrevs ett nytt kapitel i brödrasagan. Mora IK väntade i ett folktomt Globen efter att ha segrat mot Bajen på beskedet att Leksand hade gjort det enda rätta. Vi andra satt i Isstadion och såg LIF till sist slå SAIK med 3-2.


Mora till elitserien.


Den matchavgörande målskytten för Leksand – Niklas Eriksson.


Ibland undrar jag om han inte gjorde det där målet för att läxa upp sina egna supportrar som han tidigare hade kritiserat. Eller om han gjorde det för sin bror.

Antagligen gjorde han det för idrottens skull.

Dagarna efteråt var outhärdliga för en Leksandssupporter. I Morarondellen hängde en banderoll med texten ”Tack Leksand”. När hockeyhösten så småningom drog igång, så som den alltid gör, bröt storspoven och chefsideologen Per Bjurman ihop:

”Om jag är bitter? Knyter Jan Simons en usel slipsknut? JA JAG ÄR BITTER! Att se lilla uppkomlingen Mora – en angelägenhet för absolut ingen utanför den egna kommungränsen – spela i Elitserien medan hela Sveriges klassiska Leksand får harva mot Bofors och Almtuna i Allsvenskan…huh. Det är ju som att Nick Borgen belönas med en textgrammis på Plura Jonssons bekostnad. Eller som att Tony Soprano får stryk i armbytning av Paulie Walnuts mamma. Eller som att Operakällaren byter ut gåslevern mot Scans färdiglagade pyttipanna. Kort sagt horribelt.”



Jesper Eriksson

”Jag måste säga att jag är så grymt besviken på Börje. Han är så jävla dålig. Han är så jävla kass att jag skulle dra på han en smäll. Det är sant det.”


– Peter Forsberg 1994

Ja, även världens bäste hockeyspelare kan lacka ur på domare. Och vi vet ju alla hur frustrerande det kan vara
när domsluten går emot. Fråga bara Burra. De flesta av oss har nog någon gång, i våra svagaste stunder, närt en önskan om att tvåla till en rättskipare.

Vissa tar dock denna önskan lite längre än andra.

Vi har redan varit inne på att 2002/03 var en stökig säsong med många utvisningar för Leksand. Bland de mer exceptionella exemplen på det märks att två av spelarna hamnade i handgemäng, bokstavligt talat, med linjedomare.

***

September 2002. Andra elitserieomgången. Bortamatch mot Frölunda.

Premiären, och comebacken i högsta serien, hemma mot Brynäs hade slutat med en snöplig 2-3-förlust efter dubbla misstag av målvakten Sean Gauthier. Nyförvärvet Micke Pettersson hade spelat fram till Leksands första mål och själv gjort det andra.

Han skulle hamna i centrum i sin andra LIF-match också.

Ledning för Frölunda med 4-1 i andra perioden. Power play för Leksand. Pettersson kommer i gurgel med en frölundait och trillar omkull. När han reser sig upp tar någon tag i hans arm. Han viftar till med armen och träffar sin fasthållare i huvudet – problemet är att huvudet visar sig tillhöra linjedomare Johan Andersson.


5+20 och grovt matchstraff för abuse.


– En domare måste ha bättre spelsinne. Det var inget slag, bara några småjabbar, rasade andretränare Ulf Skoglund i Dalarnas Tidningar efter matchen.

Disciplinnämnden höll, milt sagt, inte med. De stängde av Pettersson nio matcher för incidenten.

***

Januari 2003. Hemmamatch mot Brynäs. Slutsignalen ljuder och Leksand har precis vunnit med 3-0. Men i samma stund förvandlas matchen till en Jacques Tati-film.

Ett storbråk utbryter framför Leksands mål. En av de inblandade är Johan Rosén som vill göra upp med Brynäs Janne Larsson.


Rosén delar ut en rak höger.

Larsson duckar.

SMACK.

Slaget träffar i stället linjedomare Mikael Ljungqvist som blir av med en framtand och svimmar.

Oops.


Disciplinnämnden stängde efter det inträffade av Rosén i fem matcher.

Roligt i sammanhanget var att de enda som straffades för bråket var Larsson och Leksands back Hans Lodin (som mot alla sorters sedvänja gjort två av matchens tre mål), som båda fick matchstraff. Det var först efter videogranskning som Roséns del av bataljen fastslogs. Med andra ansågs alltså Lodin skyldig till att ha knockat en domare.

Hur nära han var att också drabbas av den efterföljande avstängningen är oklart.



Oskar Klingborn

Jag upplever att man i Leksand, mer än någon annanstans, ofta pratar om att ge olika hockeyprofiler en egen staty. Jag har själv sagt det.


Ni vet hur det är.


Man ser Tomas Kollar göra ett monsterbyte (tackla sönder någon i mittzon, forechecka som en galning, själv bli söndertacklad, resa på sig, jobba hem, spotta ut några tandrader, göra mål, allt under trettio sekunder) och någon i närheten säger: ”I fall Leksand fixar det här så lär Kollar få en egen staty på Noret”.

Men fler namn än så har jag hört nämnas i diskussionen under de senaste tio åren: Pelle Prestberg, Eddie Läck, Christer Olsson, Joacim Eriksson, Ed Belfour, Oliver Ekman-Larsson, Johan Hedberg, Örjan Lindmark, Niklas Eriksson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Magnus Svensson, Christer Abris, Niklas Persson, Jens Bergenström, Janne Huokko, Michael Ryder, Francis Bouillon, Jesper Ollas, Pirro Alexandersson, Sean Gauthier, Per-Erik Eklund och listan kan göras hur lång som helst.

Dock finns ett namn som är sorgligt bortglömt.


Jarmo Tolvanen.


Han, om någon, borde vara först i kön att låta avgjutas.

Om man under våren 2001 blivit ombedd att skriva en kravspecifikation på en tränare att ta över Leksands IF hade antagligen dessa tre punkter varit med:

1. Lugn
2. Fötterna på jorden
3. Ingen som helst vetskap om föreningens historia


Den då fyrtiofemårige finnen från Hämeenlinna var the perfect match. Bakom spelarbänken i båset, med Peter Ekroth som en pådrivande terrier, framstod han onekligen som en hockeyprofessor. När dåvarande Boforstränaren Leif Strömberg anklagade Tolvanen för att ha kallat hans lag för ”fucking assholes” efter en grinig match i Nobelhallen så kändes det som ett dåligt skämt. Det var liksom under Tolvanens värdighet. Som en hockeyns motsvarighet till Svennis. Eller Tord Grip kanske.

Hur spelade då Leksand under den här perioden?

Ja, vi vet ju hur de INTE spelade. I en tid då spelsystem återigen var på tapeten och begrepp som torpeder och schakaler var vardagsmat, avfärdade Tolvanen en vinstgivande spelidé kallad ”masugnen”, haussad i tidningarna av Masken himself, som något media hittat på.


Hur var han som tränare?

Först och främst var han en coach som vågade coacha. De hetaste fick speltid och de kalla fick ingen. Även om det ledde till vissa konsekvenser – Robert Nilsson stack – så innebar det också stora fördelar – Mikael Karlberg växte ut till en offensiv gigant.

I övrigt så verkade han, befriande nog, bara vara en vanlig människa. Jag menar, hur fantastiska resultat killar som Sandlin, Abris och Fleming ändå har i ryggen så framstår de bitvis som seriefigurer. Karlberg anser honom, än i dag, vara den bästa tränare han har haft.


Vad blev hans tränargärning?

Två år i rad lyckades han genomföra de målsättningar som var uppsatta. Hyllningarna kom därefter. Fan, han fick till och med en hejaramsa tillägnad sig med Robban Brobergs ”Ingela” som melodi! Kärlekshistorien var ett faktum:

– Världen är lite större än Siljan, men Siljan är ändå vackrast för mig, utbrast Tolvanen till Dalarnas Tidningar säsongen 03/04.


Efter 69 segrar på 111 matcher rämnade dock allt. Laget underpresterade å det grövsta men även i ledarstaben pågick tumult. Tolvanen drabbades av sjukdom i familjen, klubben ansåg att den assisterande tränaren Ulf Skoglund inte mådde bra och anställde Randy Edmonds som ytterligare hjälp, Skoglund gillade inte lösningen och avgick. Två matcher in på kvalserien 2004 får Tolvanen sparken.

Vad efterlämnar han för arv?

Tyvärr slutade Jarmo Tolvanen som föreningens bästa exempel på klyschan ”i hockey går det fort”.

En annan klyscha säger att ”man är aldrig bättre än sitt senaste framträdande”. Men jag kan aldrig tro att man huvudsakligen minns honom för den orimliga hemmaförlusten mot Hammarby med 0-5.

De flesta tänker nog på en man som tog LIF ur ett allsvenskt träsk på det mest imponerande vis. De flesta tänker nog på en man som tog LIF till det enda slutspel man spelade under 00-talet. De flesta tänker nog tillbaka på de två säsonger då livet verkligen var en fest.

Om Leksand ämnar att fortsätta sin kräftgång så är det nog läge att börja överväga den där statyn snart.



Jesper Eriksson

– Han kommer få Kudroc att skita flingor!


Ja, så lär Leif Strömberg ha sagt om Jean-Luc Grand-Pierre inför säsongen 09/10, om man ska tro ryktena.

För rykten gick. Det tisslades och tasslades ganska ordentligt om den reslige kanadensaren innan han till sist gjorde entré i byn.

Det intressanta med Jean-Luc Grand-Pierre, såhär i efterhand, är egentligen inte honom själv utan det faktum att han blev ett fenomen och ett av de största diskussionsämnena vid kaffemaskinerna sen högeromläggningen.

Varför?

En anledning kan vara att han faktiskt levererade över förväntningarna.

Dessa förväntningar var visserligen inte skyhöga – den stora skaran såg fram emot en glidande katastrof som med jämna mellanrum kastade handskarna och den stora skaran hade accepterat det med motiveringen att även den egenskapen krävdes i en kvalserie – men fan, Stûr-Pär var inte så pjåkig!

Visst, det var lite yxigt och kantigt i defensiven men killen kunde ju faktiskt lira, han var precis så snabb som det hade ryktats om och vad många elaka fulknep han kunde!

Några matcher efter debuten lades den sista biten i pusslet – det var ju det där med att skita flingor – och Grand-Pierre skulle se till att bekräfta alla misstankar.

Den elfte november 2009 väljer AIK-backen Fredrik ”Fish” Carlsson att kasta handskarna och gå in i vad som skulle komma att bli den mest ensidiga fighten i Ejendals Arenas historia:





– Jag kan bara berömma honom för att han är duktig på att slåss, sa Carlsson till Aftonbladet.

– Det kändes bra, jag fick direkt in en smäll på hans näsa, sa Grand-Pierre.

– Man måste välja vilka man slåss med, sa Tomas Sandström om Carlssons val av motståndare i Viasats direktsändning.


Pang (pang), boom (boom), crash – en superhjälte var född.


Lika super var inte disciplinnämndens beslut att bestraffa Grand-Pierre med två matchers avstängning fast han inte var den som hade startat slagsmålet. Vad många samtidigt glömde var att Carlsson tilldelades samma straff trots att hans enda insats i holmgången var att slänga vantarna och sedan bli misshandlad.

Vi kan väl antagligen utgå från att han sket flingor också.

***

P.S. När vi ändå har vädrat det här med rykten – stämmer det verkligen att JLGP har spöat Peter Bondra i speedskating under en skills competition? Svaret är: Till viss del. I praktiken har han inte gjort det, då de båda åkte vid olika tillfällen – Bondra under NHL:s All Star Game och JLGP under AHL:s – men Jean-Lucs tid var en halv sekund snabbare. Andra snabbskrinnare i AHL-tävlingen var bland andra Martin St.Louis och, tro det eller ej, Johan Witehall.



Jesper Eriksson

Säg Tobias Holm till en leksing och denne börjar snart prata om hur han sin första säsong i Leksand vann Elitseriens utvisningsliga.

Säg Anders ”Masken” Carlsson till en leksing och denne kommer att säga en hel del, men bland det första som tas upp kommer vara  hur han slarvade bort de så kallade 82:orna.

Detta har mer med varandra att göra än man kanske kan tro.

***

Sommaren 2003. Med en stark slutspelsplats i ryggen gick sportchef Masken med tillförsikt in i silly season. Trots den tumultartade debutsäsongen var Holm en av spelarna som fick ett nytt kontrakt.

– Vi har sett en hel del kvaliteter hos Tobias, förklarade Masken sitt beslut för Dalarnas Tidningar.

Och visst. Även om poängskörden stannade vid den beskedliga siffran nio, bjöd han på 137 utvisningsminuter, tre matchstraff och två tiominutare. Så jodå, ”en hel del kvaliteter” hade vi andra också sett i Holm.

Men som George Costanza i Seinfeld en gång sade om att Kramer skulle målas av eftersom en konstnärinna ”ser något i honom”:

– So do I, but I wouldn’t hang it on a wall.

***

Man kan naturligtvis alltid hävda att några hårdingar behövs och att det väl var på sin plats att ge Holm en chans till. Men det hela ställs i mer tveksam dager då Dalarnas Tidningar i samma veva rapporterade att det stod klart att de fyra 82:orna Jörgen Sundqvist, Daniel Widing, Johan Eneqvist och Daniel Hermansson skulle lämna föreningen.

Widing flyttade självmant för att få mer speltid, men varken Sundqvist, Eneqvist eller Hermansson erbjöds förlängning.

***

2003/04 gjorde Tobias Holm fyra mål, tog två matchstraff och sammanlagt 108 utvisningsminuter. Sedan dess har han inte spelat en enda elitseriematch.

Jörgen Sundqvist, Johan Eneqvist och Daniel Hermansson har sedan 2003 spelat sammanlagt 509 matcher i Elitserien.

Leksand åkte ur högsta serien våren 2004. I andra kvalserieomgången åkte man på en förnedrande 0-5-förlust hemma mot Hammarby. Johan Eneqvist spelade fram till det sista målet.



Oskar Klingborn

Säsongen 2006/07 var #23 en leksandströja som förpliktigade. Under de föregående nio åren hade numret tillhört centern, kaptenen och guden Niklas Persson och före det bars det under tre säsonger av frilägesesset Micke Holmberg.

Men Pajen drog till Linköping till hösten 2006. Plötsligt var tjugotrean ledig.

I oktober samma år värvades mannen som skulle fylla ut tröjan.


Mike Siklenka.


Det blev inte riktigt samma sak.

Om föregångarna var tekniska centrar med gudabenådade spelsinnen var the new kid in town en 196 centimeter lång och 106 kilo tung back vars spelstil bäst kunde beskrivas som ”besinningslös”.

Han hade sina positiva sidor, det ska sägas. Hans stenhårda skott var förvisso svårriktat, men ledde trots allt till en hel del poäng framåt. Och då och då kom hans stora kroppshydda väl till pass när han, när det som mest behövdes, kunde huliganmangla motståndarna så att de såg ut som Knasen brukar göra efter att ha fått sig en omgång av Schassen.

Men det var just det här med ”när det som mest behövdes”. Mike Siklenka kan mycket väl vara den minst strategiske hockeyspelaren som någonsin har satt sin fot i Ejendals arena. Den större delen av den lättprovocerade kanadickens utvisningar var av det huvudlösa slaget. Ibland barkade det iväg ordentligt över gränsen.

Kombinationen av dåligt humör, rejäla kroppsmått och ett genuint kantigt och klumpigt rörelsemönster gav 164 utvisningsminuter på 39 grundseriematcher och en tätplats i seriens busliga.

Men Siklenkas allra mest korkade och fatala utvisning skulle komma i den andra kvalserieomgången.

Leksands kvalstart hade blivit långt ifrån den bästa. Trots ett ledningsmål redan efter 47 sekunder av Martin Bartek slutade premiären med en 5-1-seger för hemmalaget Malmö.

Match nummer två spelades på hemmaplan mot Skellefteå. Efter en mållös förstaperiod satte norrlänningarna två billiga mål bakom Peter Hirsch i LIF-kassen. Tungt värre, men strax efter 0-2-målet drog i alla fall Fredrik Krekula på sig två minuter för tripping.

Skulle Leksand klara av att utnyttja denna chans att komma in i matchen?

Nja.





Låt oss sammanfatta vad Siklenka lyckades med här:

1. Kapitalmissa en tackling på Jimmie Ericsson.

2. Förnedra sig själv genom att Cosmo Kramer-trilla in i motståndarbåset.

3. Att, i ett läge då Leksand ändå lyckats skapa en målchans, Skellefteås målvakt blivit liggande och Jonas Elofsson fått pucken under kontroll mot det obevakade målet, kliva in på isen och därmed slänga bort en reduceringschans och i stället dra på sig en utvisning för för många spelare på isen.

***

Epilog: Leksand gick inte upp i Elitserien.

Epilog 2: Mike Siklenka har efter sin tid i Leksand firat vissa triumfer i finska och österrikiska ligan. Och han är inte glömd inom föreningen heller. Efter att ha sett Jean-Luc Grand-Pierres framfart ska storfinansiären P-O Ejendal, enligt så kallade källor nära föreningen, ha uttryckt en önskan om en återkomst för den gänglige kanadicken. Han ska bland annat ha sagt: ”Tänk dig ett backpar med honom och Stûr-Per!”

Epilog 3: Det blev ingen värvning.

Epilog 4: Leksand gick inte upp i Elitserien den gången heller.



Oskar Klingborn

Han är mannen som gav oss spelare som Ed Belfour, Tomi Pettinen, Antti-Jussi Niemi, Oliver Ekman-Larsson, Pierre-Edouard Bellemare, Juha Lind och Pelle Prestberg.

Men sportchef Mikael Lundström såg inget egenvärde i att klara av saker på egen hand. Tvärtom.

Vid sidan av en fin värvningsmix av stjärnor och populära hemvändare bjöd han också på en rad, vitt spridda, samarbetsavtal med krafter utanför föreningen.

Ambitiöst och öppensinnat. Men i ärlighetens brukade spelarvärvningarna slå mer väl ut än samarbetena.


Ett par personliga favoriter:


Sommaren 2007: Bellemare var, i konkurrens med Ekman-Larsson, Lundströms kanske största sportchefsfingertoppsmässiga skalp. En i Sverige okänd fransman som några senare skulle ståta med en allsvensk skytteligatitel, en kvalserie med en poäng per match och en dominerande roll i ett SM-slutspel.

Han kom på tryout sommaren 2006. Så varför ändra ett vinnande koncept? Man plockade in Bellemares gamle lagkamrat Nicolas Besch ett år senare på samma premisser. Men det stannade inte där. Ett avtal knöts med franska hockeyförbundet.

– Vi diskuterar med det franska ishockeyförbundet om ett avtal där vi får över en fransk spelare till oss varje år. Är han tillräckligt bra behåller vi honom, annars ska vi se hjälpa honom att komma till en klubb som sämst spelar på allsvensk nivå, förklarade Lundström för Dalarnas Tidningar.


Resultat: Beschs karriär i Leksand renderade i tre allsvenska matcher och sju juniormatcher innan han lämnade föreningen. Sedan dess har Leksand inte värvat en enda fransman.

***

Hösten 2008: Den superklassiska ryska klubben CSKA Moskva hade under den gångna sommaren för andra året i rad genomfört ett träningsläger i Hedemora, läger som bland annat innehöll matcher mot Leksand. En relation mellan föreningarna byggdes upp och Lundström såg obegränsade möjligheter med ett samarbete:

– Jag ser framför mig att ha juniorer från Ryssland hos oss under en tid och vice versa. Det skulle vara en riktigt bra variant. Säg att en kille från Sverige får åka över dit över en sommar och försäsongsträna. Det skulle ge bra erfarenheter. I den åldern gillar man hockey väldigt mycket. I den åldern behöver man mat, boende och fickpengar, så några stora summor skulle det inte handla om. Man får ju bara ha två icke EU-spelare, men då kan man alternera mellan dem, sade Lundström till Dalarnas Tidningar.


Resultat: Ingen leksing har sedan dess spelat i CSKA Moskva och ingen ryss har spelat i Leksand.

***

Våren 2009: Varför blicka utomlands när det finns kompisar i samma län? Leksand, med Lundström i spetsen, tecknar ett avtal med Borlänge om att betala en del av lönen till division 1-klubbens tränare Magnus Svensson mot möjligheten för Leksand att matcha juniorspelare i Borlänges A-lag.


Resultat: Hösten 2009 sågar Svensson avtalet i Dalarnas Tidningar. Han menar att prioriteringen tycks ligga på Leksands J20 i stället för på Borlänge. Våren 2010 avbryts avtalet då Leksand enligt Patric Kjellberg inte har råd att fortsätta med det.

***

Med dessa typer av samarbeten och projekt och dess slutresultat blir kanske Lundströms märkliga sorti från föreningen lättare att förstå. Så vi kan väl ta det också.

Sommaren 2009: Patric Kjellberg kommer in i föreningen och petar därmed undan Lundström från sportchefsposten. Lundström tar i stället plats i den nystartade ”sportkommitten”. När han ska förklara sina arbetsuppgifter för Dalarnas Tidningar anar man att det inte ska bli så mycket av den överenskommelsen heller:

– Nu tror jag att jag är någon typ av rådgivare till organisationen. Kan jag vara till hjälp i något avseende ställer jag givetvis upp. Men det är inte så mycket mer jag ska göra.


Resultat: En och en halv månad senare lämnar Lundström föreningen och tar över som tävlingschef på Svenska ishockeyförbundet.



Oskar Klingborn

Vad är det som gör en lyckad comeback så känslomässigt explosiv?

Ja, vafan, till att börja med är det ju faktiskt idrottsromantikens kärna. Skicklighet är skicklighet och det kan ingen yttre påverkan rubba på. Bara tanken på det filmiska i att en gammal stjärna kan återvända till sitt förra jobb och leverera som om tiden har stått stilla får en sportnörds själ att fladdra.

Den sjunde oktober 1999 presenteras återigen Greg Parks (och för alla er som undrar, visst, hela det här inlägget kommer utspela sig i fel decennium, men samtidigt under säsongen 99/00, vilket ger mig en liten lucka att spela på) i blåvit tröja.

Efter att Andreas Karlsson under sommaren plötsligt valt att tacka ja till ett bud från Atlanta Trashers stod laget i en prekär situation utan en viktig center. Olle Öst sonderade terrängen och plockade hem den gamla kelgrisen. Den lille liraren hade i början av nittiotalet blivit en stor publikfavorit med sina 83 poäng på 82 matcher och nu var tanken att han skulle hjälpa ett Leksand som under Sune Bergmans ledning gått trögt i starten.

Allt var upplagt för en stor comebackshow (och ja, för alla er som undrar, han gjorde sin riktiga comeback mot Färjestad borta, men vem vill förstöra en fin historia) i Isstadion. Faktorerna var många:

Dels stod förra årets mästare och den svurne arvfienden, Brynäs, för motståndet.

Dels en match i matchen, mellan Parks och Amerikas svar på Pelle Prestberg, Tom Bissett.

Dels hade Superstars hängt en banderoll med orden ”Welcome home, Mr. Parks” över sin läktare, vilket talade för en karnevalstämning.

Man ska komma ihåg att det här utspelade sig under comebackens sista år som oskuld. Vi visste ingenting om att begreppet senare skulle bli våldtaget och uthängt till leda. Det enda vi hade att jämföra med var Mario Lemieux som några år tidigare hade återvänt efter ett längre uppehåll och blivit pingvinernas frälsare. Parks, 32 år gammal med de senaste säsongerna i Schweiz, var vår Lemieux.

Nu kan jämförelsen framstå som överdriven, men där och då, i ett svultet Leksandshjärta, kändes kvällen på förhand som en sådan som skulle kunna definiera en hel säsong.

Skulle Parks också, mot all förmodan, producera fler poäng under matchen än Bisset så skulle han inte bara framstå som en högst befogad värvning utan också som en spelare för fansen att projicera sitt hopp på.

Kanadicken verkade införstådd med situationen. I första perioden gör han 2-1 till Leksand. I början av andra spelar han fram Niklas Eriksson till 3-2. Men det bestående minnet är att Leksand tilldöms ett straffslag.

Och Parks har mage att våga slå den. Och han har mage att våga göra mål på den. Och han har mage att våga sätta den mellan benen på Johan Asplund (sorgligt bortglömd back-up till Johan Holmqvist).

Greg Parks slutade matchen på 2 mål och 1 assist. Det räckte tyvärr inte. Brynäs vann med 7-5 och Tom Bissett gjorde 4 mål och 1 assist. Men jag minns att jag inte var särskilt nedslagen. Man hade ju fått vara med om ett spektakel utan dess like och en kväll som trotsade all rim och reson. Framförallt, jag hade varit med om en lyckad comeback.

Säsongen efter provade Masken sig på en comeback och vi fick se en annan sida av det berömda myntet. Greg Parks passade även på att lämna laget halvvägs in. Men det är en annan historia det.



Jesper Eriksson

Det var ju det här med publika relationer.

Ett jävla gissel. (Fråga bara Per Källgren. Eller Bosse Ringholm.)

Att ställa upp i offentliga sammanhang för att svara på ledande frågor är en svår grej. Gudarna ska veta hur trixigt det kan vara att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt samtidigt som frågeställaren ska känna sig tillfredsställd med det givna svaret.

Vissa skiter fullständigt i det.

Andra har inte riktigt råd med att skita i det. Som Patric Kjellberg i september 2009. Han har nyligen påbörjat sitt ämbete i den färska sportkommitté som Leksands IF satt i kraft. Trots många år som aktiv, både hemma och utomlands, så är han ny i det här gamet – och folk har frågor.

När Dalarnas Tidningar så anordnar en chattstund mellan allmänheten och Kjellberg får han sin chans att visa upp sig, förklara den nya satsningen och ta emot åsikter. Det går… sådär.

Låt oss ödmjukt anta att scenariot inte fanns med i programplanen under mediaträningen.


Den första frågan kommer in:


”Klas – Börje: När kommer Linkan?
Patric Kjellberg: Ja du….du kanske har mer uppgifter än jag om det?”


En snabbanalys av svaret bekräftar tesen om att det där med humor och glimten i ögat sällan fungerar i skriftlig form. Kjellberg lyckas inte räta upp sig själv från den taskiga starten. Sessionen spårar nämligen ur och den inledningsvis något tykna tonen landar till sist i en ren parodi:


”Johan Franzén: Leksand behöver en toppcenter mellan Nordan och Pelle det är tydligt. När kommer han? Juniorcentrarna håller inte en hel tuff allsvenska och en ännu tuffare ev kvalserie. Det här är vår akilleshäl i dagsläget.
Patric Kjellberg: OK.”

”Del potro: kommer du ha sista ordet i den sportkommitte som upprättats om ev. värvningar i framtiden?
Patric Kjellberg: Jag har huvudansvaret i en elitkommitté”

”Jan: Jag fortsätter med målvaktsfrågorna, har ni planer på ytterligare värvningar på målvaktssidan eller är ni nöjda?
Patric Kjellberg: Nöjda”

”Jörgen: hur kan du säga att ni ser starka ut centersidan. Finns ju inte en spelande center, som var i Karlberg kaliber.
Patric Kjellberg: Vi har duktiga spelande ishockeyspelare.”

”Jonas: varför värvades Leinonen som 1:a målis? tycker inte det verkar som om en målvakt från Danmark skall vara den som skall ta Leksand till Elitserien? En målvakt är halva laget. Ser gärna att ni letar efter en bättre till den sista Januari, Ericsson kmmer blomma ut men Leinonen känns inte alls bra.
Patric Kjellberg: Ok tack för din synpunkt”

”Falun: alla vill se Burra…. finns det inga planer på honom…spel 5 mot 4 etc…
Patric Kjellberg: Har inte funderat på Burra”


Vad är roligast; allmänheten, som äntligen får en chans att ställa frågor till Leksandsledningen men istället domderar och ifrågasätter, eller Kjellberg, som väljer att svara fansen med drypande sarkasm? Choose your pick.


Kjellbergs rykte återhämtade sig aldrig riktigt efter den där septemberdagen. Omvärlden bjöds inte på någon chans att revidera sin uppfattning kring sportchefen-huvudansvarig-för-en-elitkommitté-eller-vad-han-nu-var-för-nåt. I stället cementerades bilden av honom som spänd och hämmad.

Tusentals äktenskap, världen över, säckar ihop årligen på grund av att parterna inte pratar samma språk. Låt oss alla lära något av det här exemplet och låt oss alla se med tillförsikt på framtida relationer mellan fans och sportchefer.


Epilog: Även om moderatorn utlovade fler chattar under säsongen så blev det aldrig någon mer pratstund.



Jesper Eriksson

Det finns ett par saker som jag brukar försöka undvika att skriva om. En av dessa är domarinsatser.

Dels för att det blir tjatigt att läsa om, dels för att det är viktigare vad det är i spelet som kan förbättras och dels för att domarna har ett svårt jobb, alltid gör sitt bästa (jo, faktiskt) och i slutänden brukar sköta det rätt bra.

Men viss frustration måste få sippra ut ibland, annars exploderar kastrullen.


Så. Håll till godo. Här kommer listans enda domarpunkt.


Det är en illa dold hemlighet att domare har vissa säkerhetsknep för sig, där man inte dömer strikt efter regelboken. I fotboll är det till exempel alltid lättare att få frispark på egen planhalva än på offensiv, och sedan kan domarbas Bosse Karlsson säga hur mycket han vill att det inte alls står så i bestämmelserna, det är liksom inte det som är grejen. Vill man vara snäll kan man kalla det för spelsinne, vill man vara elak kan man kalla det feghet.

I vissa fall kan detta fenomen vara fullt förståeligt och i vissa fall direkt nödvändigt. Men det finns också tillfällen då det är extremt irriterande.

Till den senare kategorin kan man definitivt sortera in hockeydomare som i varje form bråk vänder ut och in på sig själva för att straffa båda lagen lika hårt. Något som kan resultera i att en spelare startar ett slagsmål, den andre spelaren bara gör allt för att försvara sig och båda får matchstraff.

Det ska sägas att det här har blivit mycket, mycket bättre de senaste åren (kanske ställdes allt på sin spets vintern 2005 när djurgårdaren Johnny Oduya, som varit bänkad hela första perioden, i sitt första byte tog en fight med Moras superstjärna Shawn Horcoff, varpå båda fick åka och duscha). Men under första halvan av 2000-talet var det verkligen helt hopplöst.

Oktober 2001. Leksand-Bofors. Inledningen av tredje perioden. Bofors har precis reducerat seriesuveränen Leksands ledning till 3-2. Därför blir lättnaden stor när Mikael Karlberg passar in pucken framför mål till Jonas Elofsson, som, med en stark match i ryggen där han redan producerat två assist, efter en elegant dragning sätter pucken mellan benen på Grizzly Eriksson i Bofors mål.

Matchen är avgjord och Elofsson sträcker armarna i skyn och jublar mot Superstars.

Bofors Kristoffer Näslund tycker inte att det är lika skoj att matchen är död. Han delar ut en crosschecking i ryggen på den jublande, avslappnade, inte ett ond anande Elofsson, som rasar in i målburen.

I det här skedet kan det vara läge att påminna om att Washington Capitals kapten Dale Hunter 1993 stängdes av 21 matcher efter att ha tacklat in New York Islanders Pierre Turgeon i sargen efter ett mål. Den dittills längsta avstängningen i NHL-historien.

Hur det gick för Näslund? Well, huvuddomare Jan Hellström took a slightly different approach. Han bestraffade inte ens tilltaget med ett box play.

Efter tacklingen flög Elofsson på Näslund och slagsmål utbröt. Bofors back Daniel Westin ryckte in och försökte även han ge sig på Elofsson, men hölls undan av Daniel Widing.

Resultat: Näslund och Elofsson fick vardera 2+2 för roughing. Widing två minuter, också för roughing. Westin ingenting.

Men tacklingen då? Ni vet, den där tacklingen som rimligtvis borde ha renderat i matchstraff även om den hade skett under spelets gång på en puckförande Elofsson? Lämnade domaren verkligen det obestraffat?

Nej, nej, nej. Klart att han inte gjorde. Hur skulle det ha sett ut? Klart det blev utvisning. Två minuter för crosschecking.

Sedan kunde han kvitta alla utvisningar och matchen kunde fortsätta. I spel fem mot fem. Som om inget hade hänt.



Oskar Klingborn

Världshistorien är full av människor som gått under i skuggan av sina företrädare.

Orsakerna är många: Uppgiften i sig kan ha varit för stor, förberedelserna för dåliga eller så är jämförelsen orättvis från första början.

Vad gäller Niklas Anderssons tid i klubben så tror jag att vi kan bocka för alla tre.

Den 18 oktober 2009 gör Jan Huokko comeback på Hovet mot AIK efter ett längre skadeuppehåll. I förlustmatchen gör han ett mål med ett vansinnesskott från blå. Allt enligt gängse rutin. En månad senare meddelar han världen att karriären är över.

Panik.

En monumental, klassisk, älskad Leksandsprofil måste sluta i förtid. LIF är en lagpappa, karismatisk back och PP-spets mindre. Vad göra? Hur ersätter man?

Plockar man upp ytterligare en junior att låta gro eller slänger man fram de stora pengarna vid transferfönstrets slut och värvar någon med ett liknande CV?

Nä, man ringer den där killen man har inne på lån från Djurgården och erbjuder honom platsen.

På pappret såg det hela ändå någorlunda rimligt ut. 22 poäng under sin senaste allsvenska säsong i Växjö med mycket speltid i power play och fina ord från så spridda källor som Janne Järlefelt och Aftonbladets elitseriebilagor.

I realiteten stämde det inte alls.

Kontrasten var nästan absurd – människan på plan var Huokkos raka motsats. Om vi rubricerar Jannes statistik, spelstil och lugn på isen som yin, så var Niklas Andersson yang (Örjan ‘Limpan’ Lindmark skulle möjligtvis också kunna höra till yang, men på ett bättre sätt).

Vi hade blivit utlovade en utvecklingsbar och spelskicklig back men fick en stundtals anonym och osäker yngling med ständigt feltajmad defensiv. Han fick chansen i numerärt överläge fast blålinjespelet såg apatiskt ut  - kanske kände han av historiens vingslag .

Ledningen tyckte ungefär likadant, hävdade att man inte kommit överens om kontraktet och efter tjugotvå matcher i Leksandströjan hamnade Andersson i Jarmo Tolvanens Székesfehérvár (och då rapporterna kring österrikisk-ungersk hockey är på tok för bristfälliga vill jag inte uttala mig om hans insatser under våren).

Alltför stor skugga ska dock inte falla över Niklas Andersson. Uppgiften var alldeles för stor (att fylla platsen efter en ledargestalt), han var dåligt förberedd (skadebekymmer och okontinuerlig speltid mår ingen bra av) och egentligen är jämförelsen med Jan Huokko ganska orättvis (åtminstone rent spelmässigt).

Det är alltid inspirerande när en sportledning väljer att tro, men panikbeslutet att cementera grabbens plats i laget måste ändå belönas med en guldmedalj i önsketänkande.

You should be careful with what you wish for, som jänkarna skulle ha sagt.



Jesper Eriksson

För något år sedan traskade jag runt på Manhattan. New York kan vara en ganska omtumlande upplevelse för en tjugotvåårig landsortsbo. Jag hade blicken riktad uppåt och tittade på alla höga skyskrapor, lyssnade på allt oväsen runtomkring och kände dofterna av hela världens alla olika kök. Det kändes som om jag befann mig i världens största Hollywoodkuliss och Everybody’s talkin’ var soundtracket.

Plötsligt vacklade jag till och tittade in i en gränd.

Därinne var det mörkt. Tyst. Skitigt. Illaluktande.

Där och då insåg jag att Broadway och all dess glans faktiskt var en kuliss. Och att gränden var verkligheten.

***

Steget mellan min upplevelse på andra sidan pölen och Leksands två degraderingar i början av 00-talet är inte så långt som det inledningsvis kan verka. Vid båda nedflyttningarna stod laget helt plötsligt i en verklighet fjärran från tv-miljoner, stora omklädningsrum och uppmärksamhet. De befann sig i det sanna hockey-Sverige.

I en uppdelad allsvensk serie spelade lag som, och håll i er nu, Team Uppsala, Tierp, Piteå HC, Tranås AIF, HC Örebro 90, Gislaveds SK och Halmstad Hammers. Blev ni översköljda av varm nostalgi eller är det bortaresor ni försökt låsa igen i en koffert och aldrig ämnat att öppna igen? Hej då till en stor stark och nachotallrik. Hej till blaskigt kaffe och kokkorv.

Hur mycket man än ryggar tillbaka vid tanken på t.ex. Allsvenskan södra säsongen 01/02 så minns jag något genuint och en möjligtvis romantiserad men likväl renhjärtad bild av folkhemsidrott.


Kanske är det också därför jag lider lite extra, och känner lite mer, när jag försöker undersöka vad det blev av klubbarna Leksand lämnade bakom sig. Vissa öden står ut mer än andra:


Tegs SK, den urgamla Umeåklubben som hann göra två säsonger i Allsvenskan innan de gled ur och till sist hamnade i division två. När man klickar in sig på Tegs lagsida på eliteprospects.com så finns inte en enda ”star & cult player” uppskriven. Ögnar man igenom laguppställningarna från de senaste tio åren så är också Jon Palmebjörk tillsammans med Igor Matuchkin de mest namnkunniga vilket gör lagets prestation än mer beundransvärd (därmed inget ont sagt om vare sig Palmebjörk eller Matuchkin). Till kommande säsong spelar Teg i division ett igen – Lycksele, som vann kvalet, gav upp sin plats på grund av ekonomiska svårigheter.


Mörrum GoIS IK, eller Mörrum Hockey som de numera kallar sig, är tydligen ”mer än bara en klubb”. Det vettefan, men nog har det varit mer rock’n'roll i Blekinge på sistone än i Barcelona. Klubben som en gång haft hand om stjärnspelare som Patrick Thoresen och Jens Bergenström har under de senaste fyra åren, om jag räknat rätt, sparkat hela tolv tränare! Resultaten har blivit därefter. Efter att ha vunnit över Vetlanda/Boro med 9-1 i den sista kvalmatchen klarade man sig till sist kvar i division 1F.


Bodens IK, som inte finns kvar längre. Föreningen som 1994 missade elitserien med ett ynka mål. Som 1995 missade elitserien med en ynka seger. Föreningen som med Bert-Olav Karlsson och Pär Rova i spetsen snodde poäng från Leksand i kvalserien 2002. När Allsvenskan blev Hockeyallsvenskan 2005 föll de ur. Ett halvår senare gick de i graven. Klubben startade dock om under namnet Boden HF säsongen efter och spelar nu i division ett.

***

Det ligger det en tragisk hinna över flera lag i de svenska underdivisionerna värd att påminna om. Medan elitklubbarna utvecklas i takt med att pengaluntorna blir större så dör de mindre föreningarna, sakta, bit för bit. Ekonomiska problem är snarare regel än undantag.

Micke Renberg vill dela upp den näst högsta divisionen igen och fylla på med fler lag. Jag har som vanligt inga svar, men nog känns det som att gubbarna i kostym har glömt bort ryggraden i svensk hockey.

Alla kanske inte kan dela samma verklighet men nog kan vi åtminstone hjälpas åt att sopa ur den där gränden.



Jesper Eriksson

Denna punkt handlar till allra största delen om en spelare som aldrig har spelat för Leksand. Se det gärna som listans motsvarighet till South Park-avsnittet som fokuserar helt på Butters.

Säsongen 2002/03 blev en stor succé för Leksand. Man var tillbaka i Elitserien, tog sig till slutspel och Mikael Karlberg vann seriens poängliga. Men man utmärkte sig också på ett annat sätt. Hellraisern Tobias Holm vann utvisningsligan och så väl Mikael Pettersson som Johan Rosén hann slå domaren på käften. Laget hamnade sist i fair play-ligan och fick bland annat hela tolv matchstraff under säsongen.

Men det fanns en man som vägrade acceptera leksingarnas burdusa stil.


Joaquin Gage.


Den kanadensiske målvakten värvades inför säsongen av Djurgården från klubben med det orimliga namnet Ayr Scottish Eagles från den orimliga ligan med det orimliga namnet British Icehockey Super League. (Med tanke på att man säsongen före sportat en målvaktsuppställning med Sergejs Naumovs och en 36-årig halvdekad Thomas Östlund kan man i och för sig förstå om stockholmarna kände att de inte kunde vara too picky.)

Gage stod trots allt för en helt okej säsong. Det som dock utmärkte honom var att han drog på sig hela 54 utvisningsminuter.

En exceptionellt bråkig målvakt? Kanske. Men det kan knappast ha varit hela sanningen.

För 52 av 54 minuter drog han på sig mot Leksand.

Vad var det med just Leksand som irriterade honom så? Ingen vet. Men låt oss ta en titt på de fyra steg av mänskligt förfall som Joaquin Gage genomgick:


November 2002: Match i Leksand. LIF vinner med 2-1. Gage drar inte på sig någon utvisning, men här sker ändå något som kan vara en förklaring till det kommande sammanbrottet. Mitt i tredjeperioden får han en smäll, blir skadad och tvingas byta. Gage som dittills startat samtliga matcher under säsongen tvingas vila tre matcher.


December 2002: Match i Leksand. Det mesta överskuggas av ett blodigt slagsmål i mittcirkeln redan efter fyra minuter mellan Tomas Forslund och ”Fimpen” Eklund. Men i skymundan sker något som ska få större effekter på framtiden. Jens Nielsen bråkar under hela matchen med Gage. I slutet av andra perioden kulminerar det. Gage rycker tag i Nielsen och kastar ner honom på isen. Han får två minuter för roughing. Och en första spricka i fasaden.


Januari 2003: Match i Leksand. Henrik Nordfeldt tacklar in Kristofer Ottosson i Djurgårdens målbur. Ingen åtgärd från domaren. Så att Gage blir sur, det kan man förstå. Men… ja, det finns reaktioner och så finns det reaktioner. Gage ropar först åt domaren utan att få svar. Då tar han i stället fart, lämnar sin målbur, åker i fatt Nordfeldt i mittzon och slår honom i ryggslutet med klubbhandsken.

5+20 minuter och matchstraff.

Efter matchen ställde sig Gage frågande till matchstraffet:

– Att domaren gav mig matchstraff gjorde mig faktiskt ganska förvånad. Det trodde jag aldrig, sade han till Sportbladet.

Och det är klart. Tackling i ryggen efter 25 meter satstagning på en spelare som inte är i närheten av pucken, vem kunde tro att det skulle ge matchstraff?


Februari 2003: Match i Stockholm. 5-1-ledning för Djurgården med femton sekunder kvar att spela. Gott så?

Nja, tvärtom snarare:



(Incidenten kommer efter 20 sekunder men kolla gärna på Tobbe Holms dubbla uppgörelser med Per-Anton Lundström före.)


Joaquin Gage – mannen som inte tog någon skit.



Oskar Klingborn

Innan säsongen 09/10 pratade man oftast om juniorer och Leksands IF med sorg i hjärtat. Men så, helt plötsligt, började kidsen vinna SM-guld, hoppa genom plexiglas och kräva A-lagsplatser.

Då blir det också svårt att, i dessa post-Oliver Ekman-Larsson-tider, minnas tillbaka på en period, för längesedan, när LIF hade ett ännu större framtidslöfte i sitt stall. 

Han kom hit sommaren 2000, som en sistaårs A-pojk, och hann knappt med att snöra på sig skridskorna innan han blev uppflyttad till J20-laget. Några dagar senare var han en ren cirkusattraktion – aldrig har det varit så många åskådare på juniorträningarna under en försäsong. Alla ville se Kentas grabb in action och lagom till skolstarten visste hela byn vem han var. Att killen sen levde upp till de högt ställda förväntningarna – med råge – skruvade upp tempen ytterligare.

Och vafan, who could blame us?

Under sitt första år i LIF, femton år gammal – FEMTON ÅR GAMMAL – gjorde han fyrtiotvå poäng på tjugotre matcher i Sveriges högsta liga för A-juniorer. Han kryddade det med en plats i U18-landslaget. Vi som satt i publiken fick se Mini-Magic spela den mest lekfulla hockey sen den röda maskinens glada dagar och tillsammans med Fredrik Vestberg bildade han en förkrossande spelskicklig anfallsduo.

Det stora genombrottet framför ögonen på hela hockey-Sverige kom den tjugoandra november 2002. I 9-2-segern mot Linköping gjorde han två mål och tre assist. På fem minuter i efterföljande match, mot Malmö, gjorde han två mål. Han slog Markus Näslunds rekord för poäng gjorda av en B-junior i Elitserien. Nominerad till årets rookie. En framgångssaga i Gretzkymodell.


Men också startskottet för mysteriet Robert Nilsson.


Säsongen 03/04 resulterade i en chockerande besvikelse. 6 poäng på 34 matcher. Vissa skyllde på att Leksand spelade för defensivt för att han skulle kunna lyckas, andra på att pressen var för stor. När Nilsson kom hem från JVM fick han brottas med allt mindre speltid och till sist kom meddelandet från Masken som alla väntat på:

- Robban har kört fast hos oss. Hela laget har haft det tungt och Leksand är ingen lätt ort att vara hockeyspelare i när det är motvind. Går man ut på centrum får man stå till svars för varför det går så dåligt och det där har nog hämmat Robbans utveckling.

Efter fyra poäng på sju matcher ischweiziska Fribourg-Gottéron hamnar han i Djurgården. Innan säsongens början var Niklas Wikegård nöjd:

- Han har kört hårt och är en stark spelare med bra balans i närspelet och tryck i tacklingsspelet. Han har också ett bra spelsinne och fina handleder, så han kommer inte att bli en spelare som bara åker runt och tacklar, förklarade han för SVT.

- Det känns som att jag har hittat rätt, sa Robban själv.

Men i november blir han utlånad till Hammarby. Efter nyår till Almtuna. Det blev bara tjugosex matcher i Djurgårdströjan. Sex poäng. När New York Islanders erbjuder honom ett kontrakt så tar han chansen. Tyvärr blir även NHL-debuten en knackig historia. Inte så konstigt, kan man tänka, att vara tjugo år gammal i ett främmande land innebär oftast en stor omställning. Men i New York Post sågar tränaren Ted Nolan honom efter säsongen av helt andra anledningar:

- Han gjorde inte mycket och det behöver man, det är vår verklighet. Man kan inte komma och säga: ”jag hade inte en bra början på lägret” för man kommer inte få tillbaka den starten. Han måste kämpa.

Islanders tradar bort sitt förstaval från draften 2003 till Edmonton. Nu måste väl ändå saker och ting börja gå rätt? Jodå, till sist verkar det lossna. Efter en säsong i farmaligan får 22-åringen chansen – och tar den. Fyrtioen poäng på sjuttioen NHL-matcher ger ringar på vattnet och han belönas med en VM-plats av Bengt-Åke Gustafsson.

Jag antar att ni redan ser det ojämna mönstret.

Den föregående, väldigt lovande säsongen är snart ett minne blott. Stundtals bjuder han publiken på fantastiska nummer men det sker med för långa mellanrum för att tillfredsställa ledningen och publiken. Då och då blir han både petad och bänkad.

Tidningen Edmonton Suns skribent Robert Tychkowski var inte nådig när hansummerade Oilers säsong 09/10:

”If fans had their way, Horcoff, Ethan Moreau, Fernando Pisani, Sheldon Souray, Nikolai Khabibulin, Patrick O’Sullivan and Robert Nilsson (who isn’t really a veteran, but ages his coaches in dog years) would be out the door”.


Hårda ord.

Räcker det inte där? 

Till skillnad från de andra juniorerna så har inte Robert Nilsson lyckats någonstans efter sin flytt från Dalarna.

”With great power comes great responsibility” är ett motto som Spindelmannen lever efter. Robban har visserligen haft en del otur genom sin karriär men klarar han av att ta det ansvar som krävs för att få sin talang att äntligen blomma ut? Någonstans i den där kroppen lever ett hockeygeni och det vore inget annat än en jävla skam ifall han gör ungdomsstjärnor som Alexandre Daigle, Peter Messa och Macauley Culkin sällskap på de bortglömdas bänk.

Jag gissar på att nästa säsong blir den som avgör hans framtid. Den sitsen känns helt absurd när jag tänker tillbaka på den där hösten 2002 som jag aldrig förmår mig själv att släppa. Förhoppningsvis visar Robert Nilsson att nostalgi är bränsle för en simpel bloggare och inget man bygger en hockeykarriär på.



Jesper Eriksson