Från Burra till Borelius

Talang.

Utveckling.

Kontinuitet.


Tre ord som fungerar som alla sportchefers heliga graal i deras jakt på spelare.

***

Ofta blir det lite si och så med ord två och tre för de spelare som besitter väldigt mycket av det första.

Det finns supertalanger som Lars Jonsson och Robert Nilsson som förvisso blir väldigt bra och går långt, men inte ens är i närheten av att gå så långt som de flesta trott och tänkt. Jonsson, draftad som totalsjua 2000, har bara fått åtta NHL-matcher på kontot och sitter för tillfället i Brynäs-karantän. Nilsson fick i dagarna sparken från Edmonton Oilers.

Sedan finns det spelare som Oliver Ekman-Larsson som förvisso håller världsklass innan han ens har fyllt tjugo, men som det förmodligen kommer dröja åtminstone femton år innan man kan hoppas på att få se honom i Leksands tröja igen.

Vi har även tekniskt begåvade spelare som Mattias Ritola som roade publiken med sina finter, men inte ens var nära att få en nyckelroll i laget innan han lämnade landet.

Eller Niclas Andersén som drog till Gävle innan han blivit en backkraft att räkna med.

***

Med Jens Nielsen var det däremot annat. Ur ett supporterperspektiv kan jag knappt tänka mig en bättre karriärutveckling än Nielsens.

***

Han kom till Leksand som 17-åring 1987. Då hade han redan hunnit göra 22 poäng på 20 matcher för Herlev i danska högstaligan.

Under andra säsongen i Sverige kom det första genombrottet när han som 19-åring gjorde 17 poäng på 31 elitseriematcher och i slutspelet fyra poäng på nio matcher när Leksand gick till sin senaste SM-final.

Men det lossnade inte helt och hållet under de närmaste säsongerna. Han bjöd på många läckra finter, men allt för ofta slutade dibblingsorgierna med att han även dribblade bort sig själv och han var populärare hos publiken än hos tränarna.

Jag såg för första gången en hockeymatch på plats vårvintern 1992. Leksand mötte Rögle i den allsvenska serie som de två sämsta elitserielagen på den tiden hamnade i efter juluppehållet. Serieledande Rögle vann till slut med 3-4 efter att Jonas Levén kommit ur postion på det sista målet.

Men ett av mina riktigt bestående minnen var hur publiken, när det barkade mot förlust, började ropa efter Nielsen, som varit bänkad större delen av matchen. Det var honom man ville ha in. Det var han som skulle komma in med fart och teknik. Det var han som skulle komma in och ändra prägeln på matchbilden.

Publikens man.

Lite som med David Åslin under 2009/10. Eller som den roll fotbollslandslagets Christian ”Chippen” Wilhelmsson iklädde sig under ett par år.

***

Men Chippen blev till slut helt petad av Lars Lagerbäck.

Och Jens Nielsen blev inte kvar i Leksand.

***

Efter sex säsonger i Dalarna flyttade han 1993 till Västerås. Hans statistiskt bästa säsong i Leksand såg då ut att bli 1989/90 då han gjorde tio mål och sammanlagt 22 poäng på 36 grundseriematcher och spetsade det med fyra poäng på tre slutspelsmatcher.

***

Det blev tre år på vift.

Först en säsong i Västerås och sedan två i Rögle.

Men det fick vara nog.

Hösten 1996, nio år efter att han för första gången kom till Leksand, var han tillbaka. Olle Öst plockade tillbaka honom och lät honom därmed ensam utgöra Leksands utländska inslag.

***

De två första säsongerna efter återkomsten gick helt okej. 20 poäng första säsongen. 24 den andra.

Sedan.

Sedan var det dags för riktiga, rejäla genombrottet:

1998/99-1999/00: På sammanlagt 97 elitseriematcher blev det 94 poäng. Båda säsongerna tog sig Nielsen in på topp-tio i Elitseriens poängliga.

2000/01: Fjorton poäng på tio kvalseriematcher.

2001/02: 66 poäng på 43 allsvenska matcher. Femton poäng på nio kvalseriematcher.

2002/03: Trots ryggproblem och fyra missade matcher gjorde Nielsen 38 poäng och kom tolva i Elitseriens poängliga. Dessutom hjälpte han kedjekompisen Mikael Karlberg att göra flest poäng i hela serien.

***

Utveckling kallades det väl?

***

Under dessa fem år klev Jens Nielsen fram i förgrunden. Han blev en stjärna och en klippa att luta sig emot. En som var kvar år efter år, trots att han öste in poäng. Jämför med hur det ser nu, när vi får vara glada att se Pelle Prestberg i laget under två säsonger och där många av poängsprutorna kommer i januari och drar igen i april.

Men det döljer sig mer än offensiv succé bakom statistiken.

Mer eller mindre i lönndom utvecklade han också en vass defensiv.

Han spelade under många år massor av box play. Till en början suckade man, som av ren slentrian, ”vad gör han inne på isen?”, tills man insåg att han var lysande på det.

Säsongen 2002/03 briljerade Leksand i att döda utvisningar och slutade till sist trea i ligan över de starkaste box play-lagen. Den allra största delen av dödandet stod Nielsen och Karlberg för. Med sin telepatiska kontakt, sina kvicka fötter och händer och enorma spelsinne var de det närmaste Jörgen Jönsson/Peter Nordström man kunde komma i Leksand.

***

Och just det tillhör det som gör mig allra mest imponerad av Nielsens utveckling.

Att gå från att vara stämplad som en one-trick pony som bara levde på sina snitsiga finter till att blomma ut till en allround och fullskalig hockeyspelare med sin peak efter 30-årsdagen.

Än mer storstilat blir det när man betänker att han aldrig behövde tumma på de kvaliteter som gjorde honom bra från början.

37-årige fotbollsspelaren Ryan Giggs kan användas som exempel. Han har haft en nyckelroll på Manchester Uniteds mittfält i snart tjugo år nu. Han var från början en vindsnabb ytter som ägnade större delen av tiden åt att komma runt på kanten och slå inlägg. Han har, med ålderns framtåg, tvingats modifiera sitt spel till Pär Djoos-modell där han på grund av bristande fart i stället får leva på fin teknik på små ytor och ett kliniskt passningsspel. Det känns som att det var tio år sedan han senaste lade av en patenterad kantrusch.

Den typen av kompromiss behövde Jens Nielsen aldrig göra. Han utvecklade hela sitt spel samtidigt som han stod för sina dragningar, sin fina skridskoåkning och hela tiden ökade sin poängskörd.

***

Jag har tidigare berättat om Magnus Svenssons ultimata slut.

Tyvärr blev fallet inte alls likadant för Nielsen.

Säsongen 2003/04 var Karlberg borta. Något som både Leksand och Nielsen hade svårt att hantera. Leksand åkte ur högsta serien igen. Nielsen hade skadeproblem och långa stunder svårt att få spelet att funka (vilket delvis kunde härledas att han i orimligt många matcher tvingades bilda kedja med Tobias Holm). Vissa matcher var han lysande, i vissa betydligt svagare.

Trots detta kom han på andra plats i Leksands interna poängliga.

Men det var inte bra nog för nye tränaren Pirro Alexandersson. Han gjorde tidigt klart att han inte ville ha kvar dansken i laget.

Nielsen, som hade ett år kvar på kontraktet, var inte alls lika sugen på att flytta, men gick ändå med på att bryta kontraktet under sommaren. I stället gick han med på att skriva på ett tryout-kontrakt under höstsäsongen i Allsvenskan.

Det blev femton matcher och lika många poäng. Trots den fina skörden fick sedan Pirro sin vilja igenom och kontraktet förlängdes inte.

Så här i efterhand är det svårt att se det som något annat än en skymf att en så etablerad och skicklig spelare som så extremt tydligt visade att han ville vara kvar i Leksand inte fick stanna.

Pirro fick sparken ganska precis ett år efter att Nielsen fick det. Jag kan nog med tämligen goda belägg fastslå att den senare har varit betydligt mer saknad sedan dess.

***

Men om slutet i Leksand inte blev det bästa blev slutet på karrirären desto bättre.

Efter spel i Schweiz, Danmark, Slovenien, Borlänge och Ore hamnade Nielsen tillsammans med Karlberg under förra säsongen i Ludvika i division tre. Jens Nielsen spelade där sammanlagt elva matcher.

Antal mål? 12.

Antal poäng? 40.

Om Ludvika gick upp i tvåan? Ja.



Oskar Klingborn

Om man ska blicka tillbaka på Leksands 00-tal så måste också ett inlägg tillägnas decenniets modeord nummer ett:

Sportkommitté.

Eller elitkommitté.

Eller den sportsliga elitkommittén.

Ni ser själva, en enda röra. Jag gör inga anspråk på att försöka reda ut det hela, den här sommarföljetongen har aldrig handlat om det, snarare tvärtom. Låt oss istället bara dyka ned i en förening som under de senaste tio åren har provat på alla möjliga organisationsförändringar i jakt på lyckan.

***

Mitt första minne av en sportkommitté hämtar jag från säsongen 04/05. Som ett led i arbetet med att ta sig upp igen skulle några få utvalda män agera bollplank till Masken och de båda huvudtränarna.

Jag fäste ingen större vikt vid idén. Där och då tyckte man ju att ledningen kunde behöva all hjälp de kunde få.

Men vafan, någonstans när det stod klart att Jens Nielsen inte skulle få ett förlängt kontrakt och det gamla forwardsesset och körskolelegenden Cenneth Söderlund var en av de som fick motta slag från upprörda fans, höjde jag på ögonbrynet.

Det blev dock inte så mycket mer till skäll. Visst, det värvades kanske mycket (trots att en kille som Rudolf Huna gjorde bra ifrån sig kan jag inte hjälpa att tycka att han kändes överflödig), det värvades dåligt (Mikko Rauttee) men det värvades också snyggt (Tomas Kucharcik och håll i er nu, Trond Magnussen, som tillförde en hel del i kvalserien) och gubbarna ska bannemig ha cred för att de lyckades skeppa hem projektet.

***

Det var väl ganska naturligt att ge det gamla beprövade kommittékonceptet ett nytt försök när den allsvenska treårsplanen gick åt helvete. Givetvis arbetade man med rådgivare och bollplank under åren fram till 2009 men nu utannonseras en elitkommitté. Återigen ska en samling ihopsvetsade själar ta upp Leksand.


Laguppställningen:


Leif Strömberg, huvudtränare.

Christer Olsson, ständig sekreterare.

Patric Kjellberg, bysheriff och ordförande.

P-E Eklund, storscout.

Mikael Lundström, halvtidsarbetande sportchef på dekis.


I september försvinner Eklund på grund av intressekonflikter. I oktober försvinner Lundström på grund av (läsarens egna fält, fritt för spekulation) men också…intressekonflikter.

Johan Rosén plockas in som ersättare (och där kan man snacka om att jobba i skymundan!).

Men trots Roséns inträde kändes liksom hela kommittéförsöket ganska håglöst efter avhoppen. Ett tag verkade hela projektet ha agerat som en snäll ursäkt för att kunna ge Lundström sparken. Efter nyår pratades det knappt om kommittén längre.

Samtidigt måste man imponeras. När publiken på läktaren ständigt vill hugga huvudet av varenda människa i ledningen så räds inte gubbarna på kansliet en förändring. Det är mer än vad andra kan stoltsera med.

***

Epilog: Leif Strömberg och Patric Kjellberg försvann lagom till våren.

LIF beslöt sig för att gå tillbaka till en renodlad sportchef.

Christer Olsson jobbar fortfarande kvar i båset.

LIF letar fortfarande efter en renodlad sportchef.

Cenneth Söderlund mår bra och återgick till att lära ungdomarna i Leksand att köra bil. Körskolan har semester mellan 19 juli och 4 augusti men det går bra att läsa teorin ändå.



Jesper Eriksson

(OBS! DISCLAIMER! INNEHÅLLER TRAMS! INNEHÅLLER TRAMS! INNEHÅLLER TRAMS! INNEHÅLLER TRAMS!)

Det finns, som ni vet, händelser som tränger undan allt annat. Som spräcker ens bubbla. Som tvingar alla att bry sig. Eller ja, man skulle kunna tro att det handlade om alla.

***

Ingen har glömt vinterns fruktansvärda jordbävning på Haiti. Det tvivelsutan märkligaste som hände i kölvattnet av den katastrofen, som tog livet av minst 150 000 personer, var när det kom fram att Gunde Svan, trots en hel vecka av extremt massiv mediebevakning, helt och hållet hade missat att en jordbävning hade inträffat.

***

Tisdag 11 september 2001 smäller det till rejält i USA. Fyra passagerarflygplan kapas av sammanlagt nitton personer. Två plan flyger rakt in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Ett i försvarshögkvarteret Pentagon i delstaten Virginia. Och ett havererar på ett fält i Shanksville, Pennsylvania.

Ungefär tretusen personer dödas i attacken. Terrornätverket al-Qaida med grundaren Usama bin Ladin i spetsen tar snart på sig skulden för dådet.

Att det tar hus i helvete kan ni nog ana. USA attackerar Afghanistan i jakt på terrorledaren.

Västvärlden är hotad. Hela världsordningen är i gungning.

– Är ni inte med oss är ni emot oss, proklamerar USA:s president George W. Bush för omvärlden.

***

Men vad har då detta med Leksand och med denna lista att göra?

Jo, som sagt, så lämnar ju dessa händelser ingen oberörd. Inte ens professionella idrottsmän. Och som på alla arbetsplatser diskuteras attentatet även i Leksands IF:s spelarbuss.

Den 19-årige supertalangen Daniel Widing är tydligt skakad av det inträffade. Han tvekar ändå inte ett ögonblick att ge sin syn på frågan:

– al-Qaida? Är det något jävla fotbollslag eller?



Oskar Klingborn

I går pratade vi om skador.

Vi kan gott göra det igen.

För det har varit några stycken genom åren – och inte vilka som helst – utan ofta karriäravslutande sådana, helst på nyckelspelare.

Så, alla skadeglada, håll i er nu, dagens inlägg kommer bli rena porren.

***

Debaclet tar sin början i onådens år 2003. Under våren har Per Löfström fått lov att pensionera sig efter några smällar mot huvudet. Lagom till säsongen 03/04 ska köra igång för Greg Brown tvingas han också lägga av.

Det tar inte slut där.

I december meddelar Hans Lodin att hans höft har gjort sitt. Stjärnvärvningen Tommy Westlund, som under hösten släpar på ett diskbråck, drabbas efter friskförklaringen av en handledsskada och så gick ännu en karriär. Joonas Jääskeläinen led av varenda sjukdom/skada som någonsin existerat.

Inte ens ett avsnitt av tv-serien House kunde ha varit rörigare.

Hur det gick? Kommentar överflödig. Man kan väl säga att ordet ”parodi” sällan har känts så träffsäkert.

***

Ännu en gång – det slutade inte där.

Tre matcher in på nästföljande säsong gav Christer Olsson upp. Året därpå – Jukka Tiilikainen.

Många gillade att beskylla Masken för dålig scouting. I Dalarnas Tidningar gav Jääskeläinen sin syn på saken:

– Jag kände ingenting när jag kom till Leksand. Att smärtan skulle komma tillbaka och tvinga mig att sluta var inget som varken jag eller Leksand kunde förutspå.

***

Nog visade det sig att skadeproblem inte var någon förbannelse kopplad till Masken, utan snarare till Leksand som förening.

Mentaliteten på läktaren har förändrats – olämpliga skador är numera något publiken förväntar sig.

Vem glömmer kvalserien 2009, när spelare som Jens Bergenström, Jan Huokko, Pelle Prestberg och Antti-Jussi Niemi knappt kunde medverka? Eller återigen Huokko, som senare tvingades lägga av i förtid? Eller Peter Nordström, vars enda uppgift var att hålla sig skadefri lagom till kvalserien, men ändå lyckades paja foten?

***

Nio förtidspensionärer inom loppet av sex år – och här antar jag att jag glömt någon – är en minst sagt tråkig siffra. Att skadeproblemen var en stor del i degraderingen 2004 är odiskutabelt. Sen kan Timrå IK gnälla bäst de vill.



Jesper Eriksson

Fyra försvann.

En dök aldrig upp.

Och en nöjde sig med två perioder.

***

Den här historien utspelar sig under hösten 2009, men den hade sin början redan våren 2008.

***

April 2008: Leksand har precis för tredje året i rad misslyckats i kvalseriespelet. Storsatsningen på stjärnor som Ed Belfour, Ric Jackman, Michal Grosek och Juha Lind hade inte räckt, det blev ändå bara en femteplats.

Hur går man vidare efter det? Ger man upp?

Nä.

Leksand hade korn på en finfin förstärkning. 34-årige centern Andreas Johansson med 377 NHL-matcher, 143 elitseriematcher och VM-, OS- och World Cup-spel på meritkontot.

18 april rapporterar Dalarnas Tidningar att Johansson och Leksand är nära en överenskommelse:

– Jag blev smickrad av inbjudan och det verkar vara en superproffsigt skött klubb. Jag är fortfarande väldigt sugen på hockey och jag vill inte bara spela av karriären. Det skulle vara sporrande att få vara med och ta Leksand tillbaka till elitserien, där jag tycker att laget hör hemma. Leksand är den enda klubb jag träffat och jag vill inte ränna runt bland klubbarna och ta in för mycket. Jag kommer förmodligen att ta ett beslut i juni om var jag ska spela nästa säsong, säger han till tidningen.

Förhoppningarna väcks nu på allvar hos fansen och en lång väntan börjar.

En väntan som slutar med att Andreas Johansson, som flaggat för att det är dags att flytta hem till Sverige och definitivt lämna Ryssland, skriver på – för ryska SKA St. Petersburg.

***

Men tillbaka till hösten 2009:

Även kvalet 2009 gick åt helskotta.

Under den efterföljande sommaren lämnar bland annat följande spelare föreningen:

Mikael Karlberg
Morten Green
Matthias Johansson
Kevin Doell

Rutinerade, poängstarka och viktiga centrar.

Den store ersättaren, och ny förstecenter, var tänkt att bli kanadensaren Jamie Johnson. Tills han i slutet av juli säger upp sitt avtal med Leksand och skriver på ett NHL-kontrakt i stället.

Chock. Kalldusch. Och en lucka att fylla.

***

Serien drar igång och Leksand är fortfarande i behov av minst en ytterligare center. Samtidigt har skadeproblem gjort att Andreas Johansson för andra säsongsinledningen i rad fått sparken från sin KHL-klubb, den här gången Salavat Yulaev.

***

Onsdagen 14 oktober kommer ett glädjande nyhets-SMS:

”NU är han klar. Andreas Johansson har skrivit på för Leksand och kommer att ansluta till laget nu på måndag. Kan därmed vara spelklar till onsdagens möte med Mora.”

***

Och visst blev det debut en vecka senare mot Mora.

Matchen slutade med en svidande, förnedrande 1-4-förlust för hemmalaget Leksand.

Nyförvärvet visade emellertid gott gry med bra tekningar, bra fart och goda intentioner.

Men varför spelade han bara i två perioder…?

***

Torsdagen 22 oktober, dagen efter matchen mot Mora, kommer en ny SMS-nyhet:

”Andreas Johansson slutar med hockeyn. Igår slog han upp sin gamla fotskada och tar därmed det trista beslutet.”

Så kallt. Så hårt. Så nedslående.

***

Det kan vara märkligt det där med vilka spelare som lever kvar i minnet. Vilka som det återkommande refereras till och vilka ingen någonsin ens nämner.

Det finns spelare som spelat 100-200 matcher för Leksand som ingen någonsin nämner och knappt ens någon verkar komma ihåg.

Och så finns det de som likt Antti-Jussi Niemi knappt ens hann ta på sig tandskyddet innan de för evigt blev del av Leksands historieböcker.

Andreas Johansson tillhörde föreningen i en vecka, spelade två perioder och kommer ändå alltid att vara ett ärr i Leksands hjärta.

***

Att Andreas Johansson, som potentiell sportchef, i våras blev en förgrundsfigur/slagträ i den maktkamp som då blossade upp i föreningen och renderade i spaltkilometer, ja, det kändes bara som ett rimligt förtydligande av hur lite av det som sker på isen ibland har att göra med vad som ger historiska avtryck.



Oskar Klingborn

Åh, Örjan.

Vad ska man göra för att bli sedd?

Den enda gången jag hittade en längre artikel om din roll i Leksands 00-tal var när du under tre matcher var petad men allmänheten trodde att du hade lagt av.

Åh, Örjan – den anspråkslösa defensivens ansikte utåt.

Ingen kommer ge dig femton sekunder av kändisskap, ingen kommer fråga din åsikt och ingen kommer att hedra ditt tröjnummer.

Åh, Örjan – att de inte förstår vad du har att lära ut.

Om laglojalitet, om att vara den coolaste katten i stan och hur man gör världens mest oväntade grej när man bombar in ett slagskott i en semifinalserie mot Färjestad.

Åh, Örjan – 172 poäng på 924 matcher imponerar.

Konsten i att bygga sin karriär på att aldrig ha korsat den röda gränsen tycks förlorad. Egenskapen att göra sitt jobb i det tysta, utan att kräva något tillbaka, beundrar.

Det finns inga spektakulära historier kring Dalarnas svar på Chris Chelios.

Bara Örjan.

Och om vi ska vara ärliga mot varann, känns det inte som en bris?



Jesper Eriksson

Jag har en tendens att ”heja” på enskilda spelare. Spelare som gör att jag blir extra glad när de gör mål. Som jag knappt alls kan bli arg på. Som jag när som helst är redo att ta verbal strid för.

Detta har aldrig varit tydligare än med Pajen. Eller Niklas Persson, som han kallas när han går på gatorna som en vanligt man.

Han är utan tvivel min absoluta favoritspelare från hela min tid som LIF-supporter. Han är inte den bäste jag har sett i blått och vitt (det är Tomas Jonsson). Men han är fan i mig min spelare.

***

Det här handlar mer än något annat om en spelare som har gått den långa vägen. Om en spelare som jag har följt från nära håll sedan han som 18-åring debuterade i A-laget. Som slet på med glatt humör när han under flera år hade en tillbakadragen roll i laget. Och som jag utan någon uppenbar anledning omedelbart föll för.

I spelet lade jag främst märke till honom av två anledningar. Dels kändes det som att han vann varenda jävla tekning som han tog. Och dels var han magnifik på att täcka skott i box play. Hans paradnummer var att liggandes på isen retsamt peta ut pucken ur zon, för att sedan resa sig, ta pucken och starta en kontring.

***

Han tajmade ihop sina personliga framgångar lite dåligt med det totala lagets insatser. Och han blev på sätt och vis en förgrundsfigur för det Leksand som strulade som mest. Både året när han var lagets poängkung och året då han var kapten åkte laget ur Elitserien. Men samtidigt ska man minnas att han tillsammans med Mikael Karlberg och Niklas Eriksson är ensam om att ha tagit upp Leksand i högsta serien två gånger.

Pajens bästa säsong i Leksand var förmodligen 2003/04. Då vann han både lagets interna mål- och poängliga i Elitserien och debuterade dessutom i landslaget. Men i min värld var ändå hans allra, allra största stund i klubben Kvalserien 2002.

Säsongen innan hade tvivelsutan varit hans sämsta, värsta och förmodligen jobbigaste i karriären. Han bråkade med Tommy Sandlin, fick, om han hade tur, på sin höjd spela i fjärdekedjan tillsammans med Martin Jansson och kändes under långa stunder som den offensivt sett ofarligaste spelaren i hela landet. Och Leksand åkte ur.

Säsongen som följde hade under tiden i grundserien gått hyfsat för honom, men Pajen hade på inget vis etablerat sig som någon av lagets stjärnor. Detta, i kombination med att han aldrig ansetts som någon stor målskytt eller poängplockare, var förutsättningarna när han gick in i kvalspelet.

***

Under första halvan av den serien smög han lite i vassen.

Han gjorde lagets allra första mål i premiären mot Boden.

Satte ett i omgång fyra mot Bofors.

Var sjuk och missade femte matchen mot Timrå.

***

Sedan, när serien började om, exploderade det. Mål i varje match.


Tre mot Boden.

Första målet mot Björklöven.

Avgörande målet mot Bofors.

Ett mot Timrå.

Och, i synnerhet, 2-0 och 4-0 mot AIK i den helt avgörande matchen.


Så slår man igenom. Så blir man hjälte.

***

Gör Martin Janolhs samma sak våren 2011?



Oskar Klingborn

Ironin.

Åh herregud.

Ironin.

Ironin i att Peter Nordström faktiskt spelade i Leksand förra säsongen.

***

Jag tror att ni vet hur det är.

Det finns en del spelare som har en fenomenal förmåga att väcka motståndarsupportrars ilska. Sådana som fungerar som ett rött skynke för hela läktarsektioner.

Man kan dela in de spelare som under bortamatcher är allra mest benägna att möta antipatier och okväden från publiken i fyra olika kategorier. Ju längre ner i rangordningen på den listan man hamnar, desto större avskum stämplas man som:

1) Stjärnorna. Här kan det i många fall härledas till avundsjuka. Spelare som ofta ställer till problem för ens lag eftersom han har fräckheten att vara så jävla bra. Och spelar i något av de lag man tycker allra mest illa om.

2) De som beskrivs som spelare man ”älskar att ha i sitt lag, men hatar att möta”. Retstickorna som
kan every trick in the book. Som mer än gärna skulle klistra in texten ”pain in the ass” i ”about me”-fältet på Facebook. De som vet hur man sätter mental press på både motståndare och domare. Som inte tvekar att ta en smäll på käften i jakten på ett mål. De som i sömnen kan avgöra när ett rapp i knävecket är som allra mest frustrerande. Men som heller aldrig tvekar att göra grovgörat och därför ofta har en irriterande förmåga att sätta viktiga mål.

3) The ones who can dish it out, but can’t take it. Kort och gott de spelare som uppfyller kriterierna för kategori två, men själva tappar besinningen när de får pröva på sin egen medicin.

4) De riktigt livsfarligt bindgalna. De som, till skillnad från tvåorna och treorna, inte nöjer sig med att gnälla, bråka, filma och psyka och annat som förvisso är osportsligt och irriterande, utan i stället går över alla gränser och utsätter sina motståndare för allvarliga skaderisker.

***

Under sin tid i Färjestad uppfyllde Peter Nordström kriterierna för de samtliga fyra kategorierna.

Från 1997 till 2009 vann Färjestad SM-guld hela fem gånger och spelade i sammanlagt nio finaler. Navet i laget under dessa år utgjordes av Nordström tillsammans med Jörgen Jönsson.

Tillsammans byggde de upp ett samarbete som inte kunde beskrivas som något annat än telepatiskt. Förutom förbannat massa poäng bjöd de också på en enorm mängd dödade box play-underlägen.

Nordström blandning av stenhård fysik och cynisk rutin gjorde honom expert på att bedöma domarnas nivåer i olika matchlägen. Han visste precis hur mycket ribban höjdes för en utvisning när det redan var numerärt underläge, precis hur hårt och yvigt man kunde slasha motståndarbacken på blå utan att få en avblåsning emot sig och precis hur länge man kunde hålla i motståndarens klubba utan att någon ansvarig såg det.

Alla dessa undansmitna utvisningar till trots, VARJE gång domaren ändå blåste blev det ett jäkla liv, både på Nordström och Jönsson. Inget domslut var för solklart för att ifrågasätta. Domarna visste att det skulle bli trubbel om de agerade.

***

Men det där med att skada motståndarspelare då?

Ja, låt oss ta det kanske allra tydligaste exemplet.

***

Januari 2003. Färjestad-Leksand. Andra perioden.

Tobias Holm har några minuter tidigare reducerat Färjestads ledning till 2-1.

Nordström tar in pucken i Leksands zon. Leksandsbacken Niklas Gällstedt jagar desperat efter och stoppar Nordström med en slashing över armen.


Domaren höjer armen för en avvaktande utvisning.

Gällstedt åker efter pucken för att få stopp på spelet.

Då.

Slash.

Nordström tar tag i klubban med yxfattning, svingar den över huvudet och träffar sedan Gällstedt över bröstkorgen, höften och ryggslutet.

Och ett av hockeyhistoriens tydligaste matchstraff delas omedelbart ut.

***

Gällstedt skadade revbenen och missade ett par veckor med matcher. Nordström stängdes av fyra matcher.

Efter matchen var han ångerfull. Eller var han verkligen det? Han var inne i Leksands omklädningsrum och pratade med Gällstedt:

– Först ber han om ursäkt. Sen säger han ”slår du mig så slår jag dig”. Det gör mig nästan mer förbannad. Vad är det för inställning? sade Gällstedt till Sportbladet.

Nordström:

– Jag fick ett rapp precis när jag skulle skjuta. Sen slår jag tillbaka med flit. Jag blev oerhört arg och det var en reflex. Jag är sån som person. Blir jag avstängd så kanske det är bra, det kan kanske föra med sig en debatt. Många gånger använder backarna klubban vårdslöst och slår på oss forwards. Det har blivit mycket slag med klubbor eftersom man inte får tackla längre i Sverige.

***

Ja jösses.

–Vårdslöst använda klubbor var ordet, sa Bull.

***

Och så. Hösten 2009 stod han plötsligt där i Leksands tröja, för första gången sedan hösten 1994. Jag jublade själv åt att ha honom i laget, åt en del av hans insatser på isen och jag knöt många av mina kvalserieförhoppningar till honom.

När jag, och de flesta andra leksingar, klagade handlade det om skador, missade målchanser och korkade utvisningar, snarare än hans tid som en skurk klädd i lilagult.

Kanske handlade det om att flera år hade gått sedan Leksand regelbundet mötte Färjestad.

Kanske kunde man hävda att Nordström hade mognat.


Men förmodligen handlade det allra mest om ens desperata hunger efter sportslig framgång.



Oskar Klingborn

Esa Tikkanen.

Trashtalkets gudfader.

Många hockeylegendarer har genom åren berättat om finnens förmåga att ta sig in under skinnet på folk trots att de egentligen inte förstod vad han sade.

Och vi älskar ju trashtalkers. De går över gränser, gör det förbjudna och har ingen känsla för den hederskod som all idrott vill stå för.

En god trashtalker fascinerar. Vad var det han sa som fick den andre att bli så förbannad? När man sitter över en pilsner i ett kompisgäng så kan man lätt bli kung för en dag om man har en tidigare oberättad sportanekdot i rockärmen. Räkna med att bli bjuden för resten av kvällen ifall du kan leverera en som rör just trashtalk.

***

Göran Hermansson värvades till Leksand år 2002.

Han hade en alldeles fantastisk säsong i Björklöven bakom sig, med för honom anmärkningsvärda 44 poäng på 42 matcher, men i Leksand skulle han inte bli en poängkung.

Jag antar att en av anledningarna till det är att människan inte bar på några divalater – överhuvudtaget.

När en artist som Tobias Holm blev tillsagd att spela i J20-laget så vägrade han. Göran Hermansson tog en helt annan approach.

Flera av mina vänner spelade under Göran Hermanssons tid i klubben med a-juniorerna. Göran hade, efter en skada, blivit nedskickad i juniorlaget för att komma igång, och skulle spela en helg med unghästarna i Stockholm.

Men Göran kunde inte – han hade ingen barnvakt.

Tyvärr fanns ingen annan lösning, juniorerna var kort om forwards.

Så Göran gjorde vad vilken annan modern farsa skulle ha gjort – plockade med sig ungarna till jobbet. Bakom spelarbåset i Globen sysselsatte han sina barn och bad coachen knacka honom på axeln när han skulle ut på isen.

***

En fantastisk historia i sig – men idrottsmannen Göran Hermansson blir inte riktigt riktigt intressant förrän man belyser hans prestationer på isen – och det är här ölarhistorierna kommer in i bilden. Göran är nämligen vida berömd för sitt konstanta skitsnack.

Jag vet inte hur många olika historier jag har hört men ofta blev det spektakulärt.

Hur provocerandet går ihop med den vänlige och ohyggligt ödmjuke privatpersonen vet jag inte.

Till viss del hör såna här historier hemma på sandlådenivå – men det gör fan 80 procent av all konst också.

Eller så kan man vända på det, och se det för vad det egentligen är – en konstform.



Jesper Eriksson

I går pratade vi Jesper Ollas.

Det var klubbhjärta, slitvargande och en hjältestatus som handlar om annat än målgörande så att det stod härliga till.

***

I dag ska vi prata om något helt annat. Ja, man kan nog till och med kalla det för den raka motsatsen.

Robert Burakovsky.

***

Vi kommer i huvudsak låta siffrorna tala sitt tydliga språk. För det finns få saker som slår en titt på Burras statistik under 2000-talet när man ska illustrera den nya hockey- och idrottsvärld som har växt fram sedan det senaste sekelskiftet. En värld där jaget i många fall växt om laget. Där ekonomisk utveckling går före kontinuitet. Där gränserna är öppna. Där många moraliska tabun är brutna.

Det får bli en blandning av Eurohockey- och Eliteprospects-stats, då ingen av dem var för sig fått med alla Burras klubbar. Det skulle normalt sett ha frustrerat oss, men just i det här fallet blir det i stället väldigt talande.

I alla fall:




***

Låt oss summera lite:

Antal klubbar: 13.

Antal länder: 5.

Antal matcher: 403.

Antal mål: 197.

Antal poäng: 528.

Burras nuvarande ålder: 43.

***

Det mest slående är nog att en spelare som så tydligt har det där med klubbkänsla ganska långt ner på prioriteringsordningen, samtidigt har ett så uppenbart hjärta för sporten att han vid 43 års ålder förlänger sitt kontrakt och genom alla år lyckas anpassa sig till alla sorters nivåer för att kunna fortsätta producera så sanslöst mycket poäng.

***

Två favoritnoteringar som inte syns i statistiken:

1) Den då 41-årige skåningen lämnar vårvintern 2008 oväntat division ett-klubben Pantern för schweiziska andraligalaget Biel, tränade av Burras gamle sidekick och partner-in-crime Heinz Ehlers. Klubben står inför ett kvalseriespel mot högsta ligan. Nyförvärvet tror emellertid inte på speciellt mycket speltid, utan att han mest kommer att hjälpa Ehlers med träningen:

– Biel har redan två utlänningar som är bra och fler får man inte ha på isen. Jag ska i alla fall spela de tre sista matcherna i grundserien för att komma in i systemet. Därefter har Heinz sagt att vi tar en match i taget, säger han till Sydsvenskan.

Så gick det: Nog kom han ”in i systemet” på de där tre matcherna alltid. Det blev tre mål och sammanlagt nio poäng, en per period.

I kvalet fortsatte succén. Sydsvenskan igen, den här gången i mitten av april:

”Och det gick alldeles utmärkt. Robert Burakovsky var med om att ta upp Biel till den högsta ligan, det märks att han har fått blodad tand.

– Jag fick spela mycket, är fortfarande snabb och vältränad, säger Robert Burakovsky.”

***

2) I november 2009 får Burra sparken från division två-klubben Trelleborg Vikings.

– Det är klart att vi väntat oss mer och det är klart lättare att briljera i division tre än i division två. Det är väldigt stor skillnad i divisionerna. Han har inte tillfört det vi önskat, vare sig på eller vid sidan om isen, säger klubbens ordförande Fredrik Jönsson till Sydsvenskan.

Huvudpersonen själv protesterar inte:

– Jag har haft väldigt svårt att motivera mig. Ibland, särskilt när vi förlorat stort, har jag åkt runt och undrat vad sjutton jag håller på med. Jag har fått ångestattacker. Ibland har det varit förnedrande och med tanke på den karriär jag har haft är det inte roligt att åka på sådana smällar som vi gjort på slutet med 0–11 och 3–15. Detta är min sista säsong, de yngre har många säsonger framför sig.

Så gick det: Burra skrev i stället på för Kallinge/Ronneby, också i division två. Och det verkade nog som att han klarade spel på nivån ändå. Det blev 36 poäng på 19 matcher. I det efterföljande kvalet till ettan blev det 22 på 12 matcher. Och nej, det blev inte Burras sista säsong.



Oskar Klingborn

Jag tycker att det är svårt att skriva ömt.

Man är ju ingen Daniel Westling.

Jag tycker att det är svårt att skriva om Jesper Ollas.

För hur kommer det sig att alla, och då menar jag alla, supportrar älskar en spelare vars skridskoåkning ser knackig ut, vars puckbehandling är stel och med en inte alltför imponerande poängproduktion?

Ett ord:

Hjärta.

För varje gång man dunkar sin näve i plexit efter ett mål, för varje gång man är brutalt ärlig i sin matchanalys i en direktsänd Jihde-intervju, för varje gång man backcheckar tillbaks en puck, för varje gång man vägrar ge efter är man ett steg närmare Ollas-idealet.

***

Undrar om inte Jesper Ollas är Leksands mest populära spelare under 00-talet. I en rättvis värld borde han vara det.

***

Som vi gladdes av hans framgångar i början av den förra säsongen.

Som jag gladdes än mer när han efter sin skada blev ”normal” igen. Jag vet, det låter egoistiskt, men med några taskiga kvinnorelationer i bagaget lär man sig att aldrig ta någon för givet. Jag vill inte att Ollas ska bli för bra. Jag vill inte att han ska se att gräset är grönare på andra sidan. Han ÄR ju det alla vill att Leksand ska vara. Ung, hungrig, engagerad.

Då spelar liksom inga på förhand klara facit någon roll.

***

Om två år – enligt mina beräkningar – bör han vara fast. Med 500 matcher i den vitblåa dressen bör titeln ”hockeysveriges bäst bevarade hemlighet” ha raderats ut. Kanske blir hans öde att agera fossil, såsom hockeylivet ofta ter sig för de som blir kvar. Kanske blir han fältgeneralen som till sist frälser bygden.

Med det sagt så kan vi väl åtminstone hoppas på att allmänheten har respekt nog att lära sig uttala hans efternamn. ”Varför får inte jag visa snoppen när Jesper Ollas” börjar kännas ganska tröttsam.



Jesper Eriksson

En travreporter.

En kamera.

Tjugoen spelare på testcykel.

En tatuerad man med en kopp kaffe och en snusprilla stor nog åt hela västsverige.

***

Nej, ovanstående är inte castinglistan till en film om Jönssonligan.

***

Det fanns en tid efter att han avslutat sin spelarkarriär med dubbla SM-guld med Djurgården, men innan han blev en elitserietränare med flegmatiskt humör, som den gamla OS- och VM-hjälten Charles Berglund i huvudsak försörjde sig som tv-stjärna.

Dels agerade han och Benny Haag som travprogrammet Vinnares motsvarighet till alla fotbollsgalors Dogge och Tomten.

Och dels var han ständig expert i Tv4:s Hockeykväll.

Ett av hans stående inslag där var Challe Cam, där han åkte land och rike runt och besökte de olika elitserielagen i sin vardag.

***

Sensommaren 2002 hade han så styrt skutan mot Leksand för att ta del av försäsongsträningen.

Nykomlingarna satsade stenhårt för att återkomsten i högsta serien inte skulle bli ettårig.

Och det märktes när Challe stegade in i träningslokalen.

Där fick tv-tittarna se dem sitta på varsin träningscykel.

Mikael Karlberg. Christer Olsson. Johan Rosén. Jens Nielsen. Henrik Nordfeldt.

Kameran visade den ena stjärnan efter den andra, genomsvettiga av den hårda träningen.

Men vänta… vem är det som sitter där…?

***

Idrottshistorien är fylld av storstjärnor som den hårda fysiska tillvaron till trots ändå inte riktigt gjort sitt bästa för att ta hand om sina kroppar.

Den legendariske NHL-målvakten Grant Fuhr förundrade många när han vid 35 års ålder två säsonger i rad stod över 70 grundseriematcher. Han förklarade sin nyåtervunna ungdom med att han hade ”börjat stretcha”, tidigare hade han ”bara slängt sig i poolen” när han kände sig stel.

Leksands egen Mats Åhlberg ska enligt uppgifter ha rökt i pauser och i duschen efter träningar och matcher.

Även fotbollslegenden Johan Cruijff rökte som en borstbindare under sin karriär.

Tony Adams kombinerade under många år sitt fotbollsspelande på internationell toppnivå med ett gravt alkoholmissbruk.

George Best ska vi inte ens prata om.

Livsnjutarna Gunnar Nordahl och Ferenc Puskás kämpade ända från ungdomen med att trivselkilona på magen inte skulle bli för många.


Den här typen av problem/ignorans kan vara ett slöseri med talang, speciellt i missbruksfallen naturligtvis. Men det är också en förmänskling av stjärnorna, det gör dem lite mer sårbara och lättillgängliga för oss andra. Därför är det på många sätt vansinnigt trist att dessa ytterligheter mer eller mindre har försvunnit från modern toppidrott.

Det vi ska prata om nu är inte alls i paritet med ovanstående exempel, men det är i alla fall en frisk liten fläkt.

***

Så. Tillbaka till träningslokalen.

Efter att kameran panorerat sig förbi det ena rödsvettiga fejset efter det andra stannar den vid ett bord.

Där sitter Tomas Forslund bekvämt tillbakalutad på en stol, dricker kaffe med en snusprilla stor nog att fylla Sammilsdalsgropen under läppen, och visar sina tatueringar för Challe Berglund.

***

Ingen vet nog riktigt varför Forslund inte var med och tränade. Vi ska ju inte utesluta att han var skadad.

Oavsett vilket blir kontrasten mellan de ambitiöst tränande arbetsdjuren och den bekväme, rutinerade räven komisk. Speciellt då det rör sig om en namnkunnig spelare som ska gå i bräschen för laget.

***

Det blev bara åtta poäng på sammanlagt 52 grundserie- och slutspelsmatcher för Tomas Forslund under 2002/03.

Om det berodde på den uteblivna cyklingen är oklart.

Men tatueringarna var i alla fall fina.



Oskar Klingborn

Idrottshistorien är full av atleter som har gnällt och gråtit kring för lite speltid.

Det finns även fall där det har gråtits kring för mycket speltid.

Men de som inte gnäller över för lite speltid då? De som inte ringer kvällspressen och kräver sin plats?

Vilka är de?

Är det helt enkelt så att de är tillfreds med sin situation?

Eller är det så att de har insett hur mycket pengar de faktiskt tjänar på att inte göra något, är soft med det och därmed smartare än oss alla andra?

Välkommen till berättelsen om Eddie Läck.

***

Kapitel 1 – Leksand.

Sommaren 2007. Eddie har sommaren innan blivit värvad till Dalarna. Efter en bra juniorsäsong och några svängar upp i a-laget har ledningen beslutat sig för att satsa på honom. Men så, från ingenstans – PANG.


Ed Belfour.


Eddie biter ihop. Innan Örnens entré i Leksand gör han sitt bästa. Och jäklar så bra han gjorde det. Han var helt enkelt fantastisk. Men det hade liksom inte spelat nån roll ifall Eddie hållt nollan varenda match – och gjort varje mål eller coachat laget eller köpt LIF en elitserieplats – Belfour skulle stå.

Hur det gick vet ni. Många tyckte i efterhand att Eddie skulle ha fått vakta buren från första början. Andra, som hyllat Belfour genom säsongen, kände dåligt samvete – skulle Läck någonsin förlåta oss?

***

Kapitel två – Leksand: Det andra året.

Leksandsledningen insåg också sitt misstag. Den här säsongen skulle det fanemej satsas på Eddie. Man försökte inte ens värva en back-up.

Men.Så.Kom.Kvalserien.

Eddie darrade inte en enda gång. Värvningsfingrarna på kostymkillarnas händer och firma Kempe-Jonsson gjorde däremot det. In med Myllyniemi, ut med Läck. En tjugoettårig fjunis kan väl ändå inte ta laget genom en kvalserie?

Hur det gick vet ni. Åt helvete. Operation Rädda Willy inleddes men försent. Eddie ville iväg.

Här träder också ett mönster in i bild.

Av alla lag i världen väljer Eddie Läck att gå till Brynäs.

Av alla lag i hela världen går han till den klubb som har världens hetaste juniormålvakt i buren.

Eddie går till den klubb i Sverige där han vet att han inte har en chans i helvetet på förstaspaden.

***

Kapitel 3 – Brynäs.

Mycket riktigt. Innan junior-VM blir det inte många matcher.

Men medan katten är borta dansar råttorna på bordet. När Jacob Markström är fullt sysselsatt med att spela hem ett brons i Kanada tar Eddie över målvaktssysslan i Brynäs och gör det bra. Absolut, inget snack om saken.

Några veckor senare står Läck likt förbannat och vaktar båsdörren igen.

Vad pågår i Eddies huvud här? Har han en djävulsk plan? ”När Markström väl försvinner till Florida så ska jag bli kapten på den här båten?”

Nej.

Innan Jacob Markström ens har hunnit prata med sin egen agent så har Eddie fixat sitt nya båsvaktarjobb. I Vancouver.

***

Missförstå mig rätt här. Jag gillar Eddie och tycker att han gjorde ett makalöst jobb i Leksand.

Visst, Vancouvergrejen kanske är en del av en långsiktig plan och man ska ta chansen när man får den och hit och dit. Och det är klart att en konkurrenssituation kan vara utvecklande.

Men jag vill ändå tro han har blivit spritt galen.

Varför skulle annars en så vansinnigt lovande målvakt göra såhär mot sig själv?

Minns ni Ray Finkle? Skurken i Ace Ventura – den galopperande detektiven som blivit sinnessjuk på grund av en missad spark i Super Bowl? Jag funderar på om inte Eddie Läck har ett hemligt rum i sin lägenhet där han har skrivit Jere Myllyniemi över väggarna och klistrat upp bilder på Ed Belfour i taket.


Traumatiserad av LIF. Möjligtvis skotträdd.

Den egna talangen uppäten av förmågan att anpassa sig till sin omgivning.

För det är ju otäckt det där med hur människor kan anpassa sig.

Eller så gillar han bara att casha in.



Jesper Eriksson

Inom sporten ishockey brukar man prata om tacklingarna som ”väckte laget”.

New Jersey Devils förre lagkapten Scott Stevens var expert på det där. Ifall laget spelade sömnigt så klev han fram och satte dit en axel. När den drabbade spelaren burits av planen tog matchen oftast en annorlunda vändning.

Laget som fått tacklingen emot sig spelade nervöst medan motståndarna var fyllda av inspiration och självförtroende.

Petter Ullman kände en gång att han ville väcka sina lagkamrater. Tyvärr blev det lite fel.

***

Men jag tänkte att vi skulle börja det här inlägget i andra änden.

Fast i och för sig, Roman Vopat behöver nog ingen närmare presentation.


90 matcher för Leksands IF. 390 utvisningsminuter.

192 cm lång. 100 kg tung.


Han har slagits mot stora grabbar såsom Jerome Iginla, Dale Hunter och däremellan smugit in något mål.

Elak.

***

Den 20 januari 2008. Ejendals Arena. Petter Ullman, som vi kommit att känna så mycket för i Leksandströjan, spelar vid tillfället för Almtuna. När vi kommer in i bilden har 13 minuter i den sista perioden passerat och Leksand har precis gjort 4-0.


Petter är less. Han vill tända sina egna gubbar. Han tänker bokstavligen inte ge sig utan en fight.

Det hela skulle ta bibliska proportioner. David mot Goliat.

Vopat mot Ullman.

***

Alltså, Petter. Vad tänkte du? Vopat var ju tokig!

– Bra fråga (skratt).

– Det bottnar i att jag hade varit på honom innan, tacklat och slashat honom och så. Det slutar alltid med att jag börjar bråka med den som är värst i det andra laget.


Vad var det som ledde fram till slagsmålet?

– Vid en tekning så frågade han om jag ville gå mot honom. Det gjorde jag ju inte, utan jag frågade Boorken (Leif Boork, tränardemon, förf. anmärkning) om jag fick gå mot honom i bytet efter. Då sa Boorken: ”Ja, gör det”. Vid nästa avblåsning åkte jag bara och log mot honom (Vopat). Då sa han att jag var ”den största fitta han hade mött”. Jag sa: ”Vågar du inte gå eller?” och så kastade jag handskarna.


Du visste om att du skulle få stryk på förhand?

– Jaja, det var ju solklart. Men det var bara att försöka göra det bästa av situationen.


Hade du någon speciell taktik?

– Hålla ned huvudet och försöka få in nån träff.

– Alltså, jag stör mig på folk som tror att de är så hårda och coola. Det är därför jag går på dom hela tiden. Det var det som gjorde att jag valde honom.


Efteråt kändes det som att Leif Boork tyckte att situationen var häftigare än vad du tyckte.

– Ja, han var så jävla nöjd med det. Han snackar ju jämt om det. Han sa att han förstod varför jag tog beslutet, att jag ville få ett momentum och väcka laget.

***

Petter Ullman överlevde slagsmålet trots några elaka smällar i bakhuvudet. Både han och Vopat fick matchstraff. Hur förlegat det än känns med slagsmål så kan jag inte låta bli att imponeras. Vi visste ju vad Petter gav sig in på. Den ultimata uppoffringen.

***

Epilog: Säsongen efter var Petter Ullman en Leksandsspelare igen. Det var inte Roman Vopat.

I dag jobbar Petter som krögare.



Jesper Eriksson

Ni kommer naturligtvis ihåg plats 84 på den här listan, den om när Mikko Rautee värvades till Leksand.

Vi vred, minst sagt, ut och in på ämnet redan då och kanske tänker ni att det inte kan finnas något mer att ösa ur den källan.

Fel.

Vi har sparat en liten godbit.

***

Inför säsongsstarten 2004 porträtterade Dalarnas Tidningar det finska nyförvärvet. Rautee visade där upp en självbild som… ja… fick Don Quijote att verka väl förankrad i verkligheten:

– Det är målet att vara första- eller andracenter och få spela power play.



Det är ju ett ganska rimligt mål. Ja, alltså om man är en spelare som kan spela ishockey. Det kan i sammanhanget tilläggas att Leksand i det kommande kvalet matchade Mikael Karlberg och Niklas Persson som sina två första centrar.

***

– Det här är en chansning. Jag skulle aldrig spela för någon annan klubb i allsvenskan, men Leksand har en bra organisation och en god chans att gå upp.



En chansning, indeed. Av Leksand alltså.

***

– Min styrka är tekningar.



En onekligen oväntad huvudsaklig styrka för en spelare som aspirerar på de två första femmorna och anser sig vara för bra för allsvensk hockey.

***

Och så favoriten:

– Jag har skrivit ett 1+1-kontrakt, men kommer inte att spela i allsvenskan mer än en säsong.



Epilog: Mycket kan man säga om Mikko Rautee, men ibland är han uppenbarligen en man av sitt ord. För ”mer än en säsong” i Allsvenskan blev det definitivt inte.



Oskar Klingborn

Ni kommer ihåg årets kvalserie? Ja, det gör ni nog. Tredje matchen spelades borta mot Södertälje, kvalets på pappret svåraste utmaning.

1-1 i andra perioden. Södertälje tryck är stenhårt, men Leksand bjuder på ett försvarsspel av rent fotbollsitalienska mått och klarar av box play på box play på box play.

Då får Antti Hulkkonen pucken i eget sarghörn. Vad ska han göra? Försöka starta anfall? Något borde det väl gå att…?

Pang. Uppspelet når bara blålinjen innan en SSK:are stoppar pucken och plötsligt står det 2-1.

***

Det finns en spelare som a-l-d-r-i-g  n-å-g-o-n-s-i-n skulle ha råkat ut för detta. En spelare som aldrig skulle ha drömt om att rensa genom att skjuta pucken inåt planen. Eller ens framåt.

Jag väljer att kalla honom sarg-ut-mannen. Till vardags går han under namnet Hans Lodin.

Det fanns inget läge i eget zon som var för trångt, för öppet, för stressigt eller för avslappnat för att vända sig om och dunka ner pucken i eget kortplank och sedan via rundeln se den dansa ut genom mittzon och stanna någonstans vid offensiv tekningscirkel.

***

Här kommer två korta instickare (som kan verka omotiverade, men snart får sin förklaring) om instruktioner:

1) Det är väldigt vanligt att prata om att idrottsaktioner utförs ”som hämtat från instruktionsboken”.

2) Inom ungdomsidrott, speciellt fotboll, är det vanligt med olika instruktionsvideor med olika stjärnor som används för att illustrera hur saker ska göras. Handlar det om dribblingar visas det stilstudier på Jesper Blomqvist, nickar Oliver Bierhoff, glidtacklingar Jocke Björklund och filmningar eller målfiranden Filippo Inzaghi. Och så vidare.


Så.


Vad har detta med saken att göra?

Skulle någon få för sig att skriva en instruktionsbok eller filma en instruktionsvideo om sarg-ut-rensningar skulle jag bli fly förbannad om inte Hans Lodin användes som förklarande objekt.

I synnerhet är det viktigt att rensningen genomförs så kantigt och så segt som möjligt, lite som att se Tony Adams eller Johan Mjällby försöka sig på en snurrfint. Och så, hur hård eller lös rensningen än är tänkt att vara, ska klubban svingas tillbaka så långt som det bara är möjligt. En sarg-ut utan yviga gester är ingen riktig sarg-ut.

***

Det är fantastiskt och märkligt att Lodin under sin sista sejour i Leksand plötsligt utvecklades till ett offensivt vasst vapen som med jämna mellanrum gjorde mål. 2002/03 riktade han i synnerhet in sig på de regerande mästarna Färjestad. Under grundserien gjorde han ett makalöst mål efter en övernaturligt dribbling och i första kvartsfinalen sköt han mål från mittzon.

Han övertalades att spela även säsongen 2003/04 trots att han bestämt sig för att sluta.

Ett kanske inte helt klokt beslut. På grund av skadeproblem blev det bara 16 matcher innan han slutligen lade av. På dessa matcher blev det bara två mål och noll målpass.

Å andra sidan kom båda målen i en av hans allra sista hemmamatcher, i och samma byte, med tjugo sekunders marginal, i en 8-3-seger mot Djurgården.

Ska man sätta punkt ska man göra det med besked.



Oskar Klingborn

Vi vet alla hur härligt det är med riktigt bra, naturliga målskyttar. Det känns som att man ständigt är på jakt för sådana, att det är de som saknas i lagbygget. Men tänker man efter har vi fått se en hel del härliga exempel i Leksands tröja.


Tomas Forslund

Stefan Hellkvist

Robert Burakovsky

Jan Huokko

Michael Ryder

Pasi Saarela

Martin Bartek

Pierre-Edouard Bellemare

Pelle Prestberg


Spelare som år efter år har stått vid ena stolpen, redo att vispa in förlupna puckar. Spelare som skulle kunna hitta krysset om de så befann sig i komatöst tillstånd.

***

Tyvärr finns även motsatsen. Spelarna som skulle kunna doktorera i att bränna chanser.

Patrik Wallenberg var duktig på det där. Patrik Carlsson brände en hel del öppna skottlägen. Tore Vikingstad fick en gång skämtsamt skäll i tidningen av Robert Burakovsky som sa att han borde fått fler assistpoäng, men att ”Tore kan ju inte göra mål”.

Till och med några superhjältar har fastnat i det där. Innan Mikael Karlberg riktigt hade utvecklats till den ikon han senare skulle bli hade han en märklig förmåga att avsluta den ena eleganta dribblingsraiden efter den andra med lama, lösa avslut rakt i magen på målvakten.

Och vi ska inte ens prata om hur många chanser Niklas Eriksson brände i Elitserien under några säsonger kring milleniumskiftet.

***

Arketypen för chanssumparen är dock en annan.


Torgny Löwgren.


Toggas förmåga att ”tänka för mycket” när möjligheterna dök upp måste anses som unik. Inget läge var för öppet för att kunna missa pucken, trilla omkull och ramma målburen och sargen. Det var som att han fick kaninpuls så fort han på en samma gång såg en svart puck och en röd målställning.

***

Hans kanske mest tydliga och ödesdigra miss kom vårvintern 2000.

Det slutspelsjagande Leksand tog emot AIK på hemmaplan.


Det börjar bra. Den då 20-årige Niklas Persson gör 1-0 i första perioden.


Inledningen av andra perioden. Leksand skapar flera chanser för att utöka och glida ifrån.


Drygt fyra minuter in på perioden åker Rikard Franzén ut för roughing. Nu då!

Och visst, det ser ut att gå vägen. Pucken spelas in framför kassen. Togga kommer framstörtande. Pucken studsar långsamt några decimeter från det tomma målet.

Togga klipper till.

En halv meter över.

Några minuter senare gör AIK 1-1.


Matchen slutar, håll i er nu, 1-8.

Och Leksand missar senare slutspel.

***

Togga är ett tydligt exempel på hur tiden förändrat ens perspektiv.

Han spelade trots allt sex säsonger och 290 elitseriematcher för Leksand. Utopiska siffror att drömma om att en spelare skulle göra det i Leksand nu.

Han gjorde 45 mål i sin elitseriekarriär.

Ni kan tänka er själva hur sugna Leksand skulle vara på honom under silly season om det hade varit i presens.

En säsong gjorde han 12 mål i högsta serien. I dagens hockey hade det renderat i en landslagsplats.

***

Toggas statistik vittnar om en ikon och en hjälte.

Vi som såg honom spela, och försöka avsluta anfall, vet att han också var det. Men på helt bakvända grunder.



Oskar Klingborn

I augusti 2009 börjar Jan Huokko blogga för nyhetssajten nyheter24.se. Projektet går dock i stöpet ganska omgående.

Till en början blev det ett jäkla liv i kvällspressen kring att föreningen inte gillade Huokkos extraknäck men när skrivandet väl fick grönt ljus så skrev han egentligen inget och det som faktiskt skrevs var väl, om vi ska vara ärliga, inte heller särskilt bra.

Som tur var så förstod Janne och lade ned. Hockeyspelare är hockeyspelare och inget annat.

Förväntningarna var därför inte speciellt höga när Dalarnas Tidningar presenterade långtidsskadade Jens Bergenström som ny bloggare på deras hemsida.

Men som han levererade. För visst satte Jens lite guldkant på tillvaron från sin position bakom kulisserna?

Från sidekicken Kenny Källström, som blev Blackburn med hela Sverige (nåja), korrumperade bordtennisturneringar, billiga ordvitsar, överdrivet detaljerade reseskildringar och fylliga anekdoter till mer allvarliga funderingar om behovet av att bli sedd i skadans skugga, om att kämpa när allt känns som skit och om fansens betydelse.

Samtidigt fick vi lära känna spelarna bättre än någonsin – bara en sån sak som att Thomas Rhodin visade sig hålla på det brasilianska fotbollslaget Gremio säger mer om Totto som person än hans diagonalpassningar över två zoner.

Inte nog med att Bergakungen visade en gammal skojare som Henrik Rydström att en ny sheriff hade äntrat stan, han lyckades också med konststycket att vinna sympatier hos motståndarsupportrar. En god vän till mig från Mora messade över reciteringar till mig titt som tätt.

När beskedet om bloggens nedläggning kom fram i ljuset i slutet av december svepte en smärre storm över kommentarsfälten.

Signaturen Sara i Stockholm:
”Jag har aldrig riktigt fattat det där med att följa bloggar – förrän jag upptäckte Jensas blogg. Nu har den blivit en del av morgonrutinen att kolla det senaste inlägget så fort man kommit till jobbet. Så otroligt roligt och bra! Stort tack Jens och lycka till framöver!”


Johan:
”All heder till Jens blogg. Trots att jag inte anser mig vara leksing, så har jag haft stor behållning av bloggen. Högsta klass!”


Jimpan:
”Detta var ju riktigt tråkiga nyheter. Jag har följt bloggen sen start och funnit den väldigt roande. Idéer har inte saknats. Det har känts som om man lärde känna laget bättre. Men tack ändå från mig sittandes vid alpernas fot i Österike.”



Ibland kommer jag på mig själv funderandes kring ifall man hade överlevt den grådaskiga serielunken utan Bergenströms betraktelser.

Till sist konstaterar jag att den där bloggen faktiskt var höstens mittpunkt – jag minns knappt en matchsekvens från första halvan av Allsvenskan – däremot kommer jag aldrig glömma att en stad i Dalarna numera heter Möjligheternas.



Jesper Eriksson

Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar strävsamma och dynamiska arbetspar.


Seinfeld-David

Maldini-Costacurta

Strummer-Jones

Karlberg-Nielsen

Hammar-Wikingsson

Andersson-Björklund

Skäringer-Zimmergren

Söderberg-Lagerbäck


Det finns något magiskt i att se hur de kompletterar varandra och hur slutsumman när de kombineras blir större än varje del för sig.

Detta gäller i allra högsta grad även backpar i hockey. Oliver Ekman-Larsson och Thomas Rhodin hade under en period föregående säsong en fin telepati. Den ultimate backpartnern var väl annars Tomas Jonsson som säsong efter säsong använde sin vita Titan för att peka sina orutinerade adepter tillrätta.

***

Lagom till elitseriepremiären 2002 såg Jarmo Tolvanen ut att ha hittat ett potentiellt drömpar. Hans Lodin och Lars Jonsson.

Den rutinerade, store, starke, defensivt stabile räven tillsammans med ynglingen med den gudabenådade talangen, fantastiska skridskoåkningen och den vassa offensiven.

Visst låter det som något som skulle kunna fungera alldeles utmärkt?

Det gjorde det inte.

Inte alls.

***

Match 1: Leksand-Brynäs. Förlust 2-3. Dagen efter skriver Dalarnas Tidningars sportchef Anders Norin om matchen:


”För mig kom det överraskande när det i somras stod klart att Hans Lodin skulle återvända till Leksand efter ett par år i Tyskland.
Nu såg han precis ut så trög som jag mindes honom från hans senaste sejour i Leksandströjan.
Men han har 49 matcher till på sig att bevisa motsatsen.
Men i par med Lars Jonsson så bildade Lodin Leksands sämsta backpar.
Gång på gång blev man fast i egen zon, efter att ha krånglat till det helt i onödan.”


***

Match 2: Frölunda-Leksand. Leksand förlorar med 5-2. För vår dynamiska duo gick det inte heller något vidare. Så här skrev Dalarnas Tidningars inför tredje matchen mot Luleå:


”Hans Lodin och Lars Jonsson har haft en tung start och var inne på samtliga tre baklängesmål i första perioden senast.
Redan under Frölundamatchen tog Daniel Jardemyr plats bredvid Lodin.
Med Jörgen Sundqvist och Jonsson har Leksand fyra hela femmor.
- Men förmodligen spelar vi med sex backar, säger tränare Tolvanen.”


Samarbetet stannade alltså vid fyra perioder. Sedan blev Jonsson bänkad. Mot Luleå bildade Lodin backpar med just Jardemyr. Leksand vann med 4-3.

***

Men är inte statistiken väl hård i sin dom? Siffror på ett papper kan väl inte veta hur det sett ut på isen? Kanske inte. Problemet var att det i det här fallet var verkligheten ännu värre. Vi som såg matcherna såg ett backsamarbete som fungerade parodiskt illa. I ena stunden gled man alldeles för långt isär. I andra stunden krockade man i stället och föll omkull på ett sätt att man trodde att Peter Nordström var på isen.

***

Tack och lov gick det till slut ändå bra för båda spelarna.

När Lodin väl kom igång gjorde han sin klart bästa säsong i Leksands tröja och satte, i sitt sammanhang, osannolika tio mål, inklusive ett i slutspelet.

Lars Jonssons säsong var tyngre med skador och dubbla utlåningar, men till slut kom han tillbaka och gjorde en stark insats i slutspelet. Säsongen efter var han Leksands förmodligen bäste back och fick debutera i landslaget. Sedan dess har han hunnit debutera i NHL och spela för ytterligare tre elitserieklubbar.



Oskar Klingborn

Fenomenet Oskar Klingborn har tidigare tagit upp den frustrerande maktlösheten i att inte följa sitt lag på plats. Vi kör den grejen ett varv till.

Sverigewebben, stats.swehockey.se och sms-rapporter i all ära, i min bok är den mest plågsamma källan till kunskap Radiosporten.

Missförstå mig rätt nu. Ifall någon får för sig att dokumentera min livshistoria så skulle jag vilja ha SR bakom ratten. De är fantastiska på det de gör – men det är också däri problematiken ligger – de är FÖR duktiga på det de gör.

Ta en sån kommentator som Lasse Granqvist. Jag undrar hur många hjärtinfarkter, hjärnblödningar och bilkrascher han har orsakat.

Den mest enfaldiga, banala händelse förvandlas till en kamp på liv och död i Radiosportens regi. Och som den sucker man är så sväljer man alltid betet med hull och hår.

Så kom det sig att jag den femtonde mars 2007 satt i fucking-jävla-Norge samtidigt som årets viktigaste kvalseriematch spelades i Ejendals Arena. Situationen var en klassisk kniven-mot-strupen, efter två förluster var vinst det enda som gällde, Rögle var på besök och om jag inte ville sitta och uppdatera målservicen på text-tv så var det till att se ett nervsammanbrott från den ljusa sidan och slå på radion.

Ett av de värsta beslut jag har tagit.

***

1-0. Roman Vopat i numerärt underläge, en minut innan första pausvilan. Psykologiskt viktigt!

1-1. Daniel Åhsberg pangar in kvitteringen efter en minut i andra perioden. Så mycket för psykologi.

2-1. En och en halv minut senare replikerar Vopat i power play. Jag älskar bra pp-spel.

2-2. Rögle får spela fem mot tre och Mattias Carlsson kvitterar. Pär Arlbrandt och Kenny Jönsson assisterar. Jag hatar bra pp-spel.

2-3. Rögle får ännu ett power play. Retstickan Gath krånglar in ledningsmålet. Arlbrandt assisterar igen.

2-4. Power play för Rögle igen. Mål igen. Halvvägs in i andra. Jag börjar lacka ur.

2-5. Tre minuter in på tredje och ännu ett jävla power play. Arlbrandts tredje assist och vid det här laget vill jag ha ihjäl allt som heter just Arlbrandt eller Kenny Jönsson eller Bobo Simensen. Det är aldrig för sent att ge upp, som den norrländske komikern Ronny Eriksson sade och jag tar honom på orden och slänger in handduken.


Men så:


3-5. BERGAKUNGEN! Fortfarande en känsla av whatever, men ändå, kul för grabben.

4-5. Bergenström igen! Det här kan ju gå vägen! Mitt adrenalin börjar pumpa okontrollerat. Tretton minuter kvar.

5-5. Ögonblicket då Jonas Elofsson blir en världsback. Herregud. Här någonstans är jag i upplösningstillstånd och ligger i fosterställning. Jag vill slå sönder radion samtidigt som jag vill hångla upp den i brygga. Jag är en heroinmissbrukare – jag vet att silen är dålig för mig men jag måste ändå ha den.

6-5. Morten Green slår in Vopats retur. Det finns inte adjektiv nog för att beskriva mitt hälsotillstånd.


***

– Fruktansvärt. Den tyngsta förlust jag just nu kan minnas i mitt hockeyliv, sa Bobo till Dalarnas Tidningar.

– Hårt arbete ger resultat, sa Jukka Rautakorpi.

***

Jag hade aldrig varit med om nåt liknande.

Mitt yngre jag var ett fanatiskt Liverpool-fan och dagen innan min student 2005 spelade de CL-final. Efter en halvlek låg de under med 0-3 och jag beslöt mig för att festa i stället. När jag kom hemkravlandes några timmar senare så slog jag igång teven och fick se att de vänt och vunnit. Jag trodde att min chans att ta del av en mirakelvändning var körd.

Visst, matchen mot Björklöven några år tidigare var också spektakulär, men mest av allt kändes den bisarr. Miraklet i Ejendals Arena var inget annat än en gastkramande skräckthriller i tre akter.

Nästa gång Leksand anser att det är läge att genomföra en liknande drabbning planerar jag att vara där, hur rockigt ”death by Radiosporten” än låter.



Jesper Eriksson