Från Burra till Borelius

Gårdagens inlägg lämnade vi i totalt jävla mörker. En sparkad mytomspunnen stortränare, ett lag i kris och hotet om nedflyttning låg som ett stackmoln över Leksands Isstadion.

Vid den här tiden hade jag aldrig varit med om ett dåligt Leksand. Inledningen av 90-talet var jag för ung att minnas, allt jag visste var ett LIF som alltid låg i topp och alltid hade klassiska spelare i laguppställningen och alltid hade chans på SM-guld.

Min värld var upp- och nedvänd. Jag var orolig. Inte kunde väl Leksand åka ur?

***

”Det gick trögt i första perioden, men sedan gick ketchupflaskan upp i topp.”

”Fan vilket höjdarväder. En sån här dag skulle man haft en utomhushall att träna i.”

”Jag gick in i det här med ett öppet ansikte…”

”Jag hälsar press, tv, radio och framför allt massmedia välkomna.”

”Vi går ut och värmer upp i rektangulära cirklar.”

***

Enter Christer Abrahamsson, numera Christer Abris. Den toklegendariske målvakten. Det bindgalna fighterhjärtat. Den passionerade vinnaren. Samma dag som Tommy Sandlin lämnade Leksand i en bil mot Gävle presenterades ”Abris” som ny tränare för LIF med Dan Söderström som assisterande.

– Vi ska köra på som vanligt, men få in lite glädje i laget, sade han till Aftonbladet.

– Det är som ett krig, när Leksand kallar ställer man upp.

Som ny huvudtränare för Leksands IF utsågs alltså Tommy Sandlins motsats.

Raka motsats.

Spikraka motsats.

***

Tokiga Masar Manhattans ordförande Per Bjurman skrev sin mest klassiska krönika:

”I min lilla värld är ‘Abris’ en hjälte av samma oerhörda dignitet som Zeb Macahan – och av precis samma anledningar. Allt elände i världen kunde ju drabba resten av den tappra familjen Macahan hemma på gården och ibland såg det ut som om att hela tillvaron skulle gå över styr. Men när mäktige Zeb kom hem från sina långväga äventyr i bergen ställde han allt till rätta igen. ‘Abris’ kommer att göra likadant i Leksand.”

***

Allt det här bidrog givetvis till ett omänskligt tryck. Det kändes som att ALLA ville se Leksand lyckas. Den första matchen för firma Abrahamsson/Söderström kunde dock ha varit enklare – serieledaren Djurgården.

***

Mycket folk i Isstadion den kvällen. Elektricitet i luften. Nervositet utanpå kläderna. Över Superstars läktare rullades en banderoll med texten ”På den sjunde dagen skapade Gud Abris – vår frälsare” ut.

Abris klev ut ur omklädningsrummet på sin golgatavandring mot båset och möttes av en stående publik som applåderade och jublade.

En smak av väckelsemöte.

***

Nog var det skillnad i båset. Han drev på och skrek som en galning.

Leksand var det bättre laget i den första perioden. Trots ett flertal vassa chanser blev det ingen utdelning.

I den andra var de helt överlägsna. Fortfarande inget mål.

Men så – med 113 sekunder kvar av mittperioden lyckades LIF att trycka in pucken bakom Mikael Tellqvist. Målskytt: Niklas Persson.

Aldrig har ett grötmål varit vackrare.

”Pajen”, som i runda slängor spelat cirka tre sekunder under säsongen, och blivit utfryst av Tommy Sandlin, fick sin stora revansch.

Och sättet målet gjordes på – inga konster, inga krusiduller. Ett kampmål, byggt på ingenting annat än vilja. Kunde symboliken ha varit mer markant?

***

Leksand red ut en storm i den tredje perioden. Vinst med 1-0 över serieledarna.

Taket på ladan lyfte. Spelarna hoppade upp och ned. Och sedan bilden jag aldrig kommer glömma.

Christer Abrahamsson, 53 år gammal med tre SM-guld i bagaget, och Dan Söderström, 52 år med fyra SM-guld, sprang mot varandra och möttes i en omfamning. En freezeframe på den genuina glädjen.

Jublet ville inte sluta. ”Abris” klev ut på isen och sträckte ut sin knutna näve. Han klappade inte sina händer och tackade. Han sträckte ut sin knutna näve.

***

I nästa match plockade man nästa skalp – vinst mot serietvåan Brynäs med 3-1.

***

– Främst har glädjen kommit tillbaka. Redan när ”Abris” klev in i omklädningsrummet första gången, så skrattade alla spelare, sade Jens Nielsen till Dalarnas Tidningar.

– De träningar vi haft har genomförts i ett otroligt högt tempo. Samtidigt har vi återfått glädjen i laget, tyckte Magnus Svensson.

***

Vi vet alla hur det slutade. LIF klarade sig inte kvar.

Men det spelar liksom ingen roll – ifall jag printade ned en lista över mina 10 finaste Leksandsminnen så skulle matchen den 30 januari 2001 mot Djurgården ligga etta. Överlägset.

Det var så mycket känslor, vilja och framåtanda i hallen – inte bara hos spelarna utan även hos publiken – och allt brast liksom i kramen de båda tränarna emellan.

När jag tänker efter – inte ens de båda uppgångarna till Elitserien, segrarna mot Mora, Andreas Karlssons mål i sudden mot Färjestad – kan jämföras med glädjen och framtidstron som bultade i bröstet efter slutsignalen den där kvällen.

Jag hade vandrat i totalt beckmörker. Två och en halv timme senare befann jag mig i mitt mest positiva hockeyögonblick.



Jesper Eriksson

Tommy Sandlin.

Sju SM-guld. Ett VM-guld.

Denna gigant bland giganter.

Skulle Brynäslegendaren verkligen träna Leksand?

Jovisst, i mars år 2000 presenterades han som mannen att föra tillbaka LIF till glansen efter ett mellanår.

– Jag vet vad jag ger mig in på och vad som krävs, sade han till Dalarnas Tidningar.

Som assistent fick han Björn Åkerblom, vars huvudansvar blev att coacha laget.

– Min styrka är planering och att ha hand om träningar. Jag ser mig själv som hockeyutbildare. Därför är det en bra lösning med Björn som ansvarig för coachbiten.

***

Nog pysslade "hockeyprofessorn" med planering alltid. Varje spelare fick några pärmar med olika isträningar i och på tavlan i omklädningsrummet stod vilket pass som skulle köras. Ingen genomgång.

Jag var på den här tiden en pojkspelare som sprang runt i hallen vid varje ledig lucka i schemat. En märklig detalj som jag reagerade på (kanske som ett resultat av Kjell Mases terrorpass) var att Sandlin aldrig var med på isen. Han stod alltid i båset med en mikrofon.

***

Säsongen började bra. Seger mot HV71 i hemmapremiären och Robert Burakovsky, som innan starten varit ett frågetecken, levererade. En ny trepoängare plockades hem från Kempehallen tre dagar senare.

Sedan var det roliga slut och verkligheten hann ikapp.

Fyra raka förluster. Niklas Persson placerad i frysboxen. Greg Parks åkte hem. 11 mål i arslet mot Färjestad.

***

Efter novemberuppehållet publicerade medlemstidningen Leksingen en intervju med demontränaren. Där framkom det att Sandlin inte tyckte att den tunga sommarträningen gett några resultat, "snarare tvärtom". Han ansåg att också att de hade spelat med för många juniorer.

Svaren må ha varit sanna, men kändes ändå som märkliga punkter att ta upp offentligt. Bilden av ett Leksand med en negativ känsla i laget började framträda.

Värre skulle det bli.

I början av januari låg LIF under kvalseriestrecket för första gången under säsongen. Det blev ännu en tvåsiffrig förlust, den här gången mot HV71.

"En gång är ingen gång, men nu har det blivit två sådana här stjärnsmällar. Det är en gång för mycket och frågan är hur egentligen Leksands IF mår som förening. Något måste vara galet. Så här ska inte en elitserieförening uppträda och skämma ut sig" skrev DT:s Christer Sandberg i sitt referat efter matchen.

Tommy Sandlin fick kritik för sitt passiva beteende i båset.

– Det är väl en stämpel jag har fått på mig, att jag bara skulle stå där i båset, säger han till samma tidning.

– Men det är fel, jag skulle inte haft tio guld i dag om jag genom åren bara stått stilla där i båset.

I ett sista desperat försök övertalade han sportchefen Anders "Masken" Carlsson att göra comeback. Det gav ingen effekt.

***

26 april 2001 kommer det väntade beskedet. Tommy Sandlin får sparken.

– Vi måste göra allt, precis allt, som går att göra för att rädda kvar Leksand i elitserien, sade VD:n Jonas Bergqvist till DT.

– Vi har hela tiden trott på en vändning. Vi trodde till exempel att "Maskens" inhopp i laget skulle hjälpa till att lösa knutar men inget har fungerat som vi hoppades.

***

Tommy Sandlin framstod till en början som otröstlig.

– Nu är det över för alltid. Jag är 56 år och har gjort mitt som ishockeytränare. Dessutom vill jag aldrig uppleva det här igen, sade han till Aftonbladet.

Han var dock inte helt oförstående till beslutet:

– Som tränare har jag inte lyckats skapa harmoni i laget. Jag ser det här som ett personligt misslyckande.

Till Ulf Jansson kom svaret "verkligen inte!" på frågan om han rekommenderade yngre tränare att fortsätta sina karriärer.

***

Ulf Jansson var det, ja. Hockeyoraklet rasade över beslutet. Medförfattaren till Sandlins bok "Ett spel för livet" ansåg att styrelsen, Jonas Bergqvist och "Masken" hade tappat all trovärdighet. Över ett uppslag i Falu-Kuriren skällde och spottade han.

Jens Nielsen förstod inte kritiken. I samma tidning beskrev han sin åsikt:

– Tommys träningar var alldeles för dåliga. Han gjorde upp planeringen för hur vi skulle träna under säsongen redan i juni. Inte på en enda punkt har han ändrat sig sedan, trots vår tabellposition, trots hur vi spelat...

***

Tommy Sandlin prövade på ett gäng olika sysslor efter Leksand. Assisterande tränare åt bandylaget Sandviken, rädda AIK kvar i Elitserien und so weiter. Den 26 december 2006 avled Tommy Sandlin, 62 år gammal.

***

Ingen kan ta Tommy Sandlins framgångar ifrån honom.

Tyvärr fungerade det inte i Leksand.

Jesper Eriksson

Problemet med att skriva en lista som denna är inte att fundera ut 100 saker värda att nämna eller att googla fram lustiga länkar.

Nej, det stora dilemmat ligger i att skriva om höjdare som precis har skett.

Det säger nog sig självt att det är fan så mycket roligare att gräva i de gamla rullarna än att försöka omformulera en händelse som nyligen har skänkts spaltmeter på Masugnen.

Men det finns faktiskt äldre grejer som är rätt otacksamma att ge sig på:

1. Andra världskriget.

2. Mordet på Olof Palme.

3. Mötet mot AIK i Globen för åtta år sedan.

Minnet från tillställningen som sådant är sällsamt; gammalt och antikt, lämnat i en svunnen och mycket vackrare tid, men samtidigt så uttjatat och sentimentalt våldtaget.

För jag utgår från att ingenting har lämnats oberättat sedan den första april 2002. Dagen då landsbygden erövrade huvudstaden.

Den blåvita Globen.

Jens Nielsens 1-0 ur ingen vinkel på den numera firade NHL-målvakten Niklas Bäckström.

En nyskapad positiv energi som sedan bar laget hela vägen.

***

Leksand hade varit nere men uppe på fem i den föregående omgången.

Eller förresten, stryk meningen ovan. Hockeyn i sig är totalt ointressant den här gången. Åtminstone i jämförelse med vad som skedde på läktarna.

Jag har aldrig hört talas om en match, i någon sport, där hemmaarenan till 98 procent bestått av bortalagets supportrar - och vi pratar om en arena med kapacitet för 13.000 personer.

När media-Sverige hypade Djurgården och deras klack för det röda havet på Hovet tidigare i våras så misstänker jag att många leksingar slöt ögonen och tänkte tillbaks på den där dagen.

***

– Vilket otroligt stöd vi hade, synd att man inte fick vara med själv och spela, sade Peter Ekroth till Dalarnas Tidningar.

– Det är bara att ge Superstars en eloge som verkligen stöttar Leksand, det kändes som att komma tillbaka till den gamla goda tiden, sade Janne Huokko, då i AIK.

***

Än i dag återkommer man ofta till karnevalen i Globen. Äldre spelare som kommer till klubben har tillställningen som sitt starkaste pre-LIF-minne, yngre spelare har det som sitt första.

***

Ska vi göra ett till försök att beskriva matchen?

Det var tätt och jämnt och... äh. Som Oskar en gång skrev, ett stats.swehockey.se-screenshot säger mer än tusen ord, och sen kan ni, kära läsarkrets, do your own crying:

Kommer ni ihåg säsongen 2009/10?

Jag misstänker det.

Den var, bland mycket annat, trevlig ur juniorperspektiv. Joacim Eriksson och Oliver Ekman-Larsson tillhörde lagets allra största stjärnor. Henric Andersén hoppade sig rätt in i folksjälen. Martin Karlsson retade med sitt diaboliska flin gallfeber på en hel serie. Och J20-laget gjorde magnifik succé och vann SM-guld.

Det har ju inte alltid varit så.

Under större delen av 2000-talet har man gjort bäst i att tala ganska tyst om Leksands unga satsningar. Den ene "supertalangen" efter den andre strandade snart av i, säg, danska andraligan.

Det finns speciellt ett gäng före detta ynglingar som får alla leksingar att helst av allt vända ner blicken i marken, byta samtalsämne eller bara svära som en borstbindare. Som familjemedlemmar som blir obekväma när släktens svarta får förs på tal. Eller alla amerikanerna som vägrade erkänna att de någonsin röstat på Nixon.

Det handlar inte om spelare som inte utvecklades och blev bra, utan snarare om spelare som blev bra någon annanstans i stället.

De kallas visst för "82:orna".

***

Vid millennieskiftet hade Leksand extremt framgångsrika och lovande juniorlag. De byggdes runt hockeygymnasiets urstarka årgång född 1982.

2000 blev det SM-guld för B-juniorerna.

2001 blev det SM-final för A-juniorerna.

Juniorlandslagen använde dessutom leksingarna som stommarna i sina lagbyggen.

Det här var gänget som skulle ta över som de nya stjärnorna. De som skulle föra vidare arvet från 90-talets superstjärnor somJohan Hedberg, Tomas Jonsson, Magnus Svensson, Jonas Bergqvist, Per-Erik Eklund, Masken Carlsson, Andreas Karlsson och resten av gänget.

***

Och visst gick det bra för årgången.

Tio av dem har spelat i Elitserien:

Daniel Sperrle
Jimmy Danielsson
Lars Jonsson
Jörgen Sundqvist
Daniel Widing
Johan Eneqvist
Jonas Nordquist
Daniel Hermansson
Mikael Zettergren
Pontus Petterström

Tre av dem har nått Tre Kronor:

Jonsson
Widing
Nordquist

Jonsson och Nordquist har till och med spelat i NHL.

***

Så vad finns det att klaga på? Det gick ju helt okej.

Visst.

Problemet är att Eneqvist och Hermansson är de enda som överhuvudtaget har spelat i Leksand de senaste sex åren.

***

Gemensam nämnare för alla dessa spelare är att de lämnade föreningen under Maskens tid vid sportchefsrodret. Det största spillet kom våren 2003.

Våren innan hade Nordquist försvunnit till Rögle på jakt efter mer speltid.

Nu försvann fyra 82:or på ett bräde: Sundqvist, Hermansson, Eneqvist och Widing.

Widing följde Nordquists exempel och drog frivilligt med ambitionen att få spela mer, men varken Sundqvist, Hermansson eller Eneqvist blev erbjudna förlängning.

Värt att påpeka är att en av spelarna som fick förlängning var Tobias Holm.

Sedan dess har samtliga spelare, inklusive Nordquist, spelat elitseriehockey för andra lag än Leksand. Eneqvist i Djurgården. Övriga gänget minst en sejour var i Brynäs.

Där fick de sedermera sällskap av Jonsson.

För Holm... har det inte gått riktigt lika bra.

***

Det är naturligtvis inte rättvist att lägga över all skuldbörda på Maskens axlar. Spelarna själva och även tränarna har också en stor del i att det blev som det blev.

Likväl kommer det faktum att en hel gyllene generation mer eller mindre fullständigt slarvades bort under hans tid som ansvarig för alltid stå kvar som en av de allra största bockarna i kanten när hans tid i föreningen summeras.

***

Men det är klart. Det är ju inte så himla lätt. Som Masken själv uttryckte det när Petterström firade stora triumfer i Skellefteå och sportchefen pressades om det hela av Dalarnas Tidningar:

– Visst är Pontus duktig nu. Men vad skulle vi ha gjort av honom under tiden?

Oskar Klingborn

I begynnelsen var Olle Öst.

Under det glada 90-talet var han Leksands sportchef. Han hade som specialitet att redan i april, sisådär tre timmar efter att säsongens sista match blåsts av och efter att ha genomfört ett par högkalibriga värvningar, förklara Leksands trupp till kommande säsong som spikad, först av alla elitserielag.

1995/96 sportade han dessutom en trupp med enbart svenska spelare (och jo, du har rätt, det är lockande att tänka att det beror på att Jergus Baca spelade i Leksand säsongen innan) och de nästkommande tre säsongerna hade truppen enbart en utlänning och det var Jens Nielsen, dansken som är mer svensk än Emil i Lönneberga.

***

Under Anders "Masken" Carlssons efterföljande tid vid rodret blev det annat. Maskens trupper var aldrig någonsin spikade. Han var på ständig jakt och stack heller aldrig under stol med att lagbygget inte var komplett.

***

Så kom då Mikael Lundström in i våra liv våren 2006. Utåt sett hade han en annan attityd än Masken. Han tonade ner alla förväntningar på värvningar under säsongen. Men det var uppenbart att taktiken egentligen var en annan. För ofelbart så dök det ändå upp spelare under seriens gång.

Hans forte var att januarivärva, under den sista månaden innan transferdeadline.

***

Under Lundströms tre år i föreningen levererade han sammanlagt sju spelare under årets första månad.

***

2007 plockade han in backen Dan Johansson och målsprutan Martin Bartek. Johansson fick knappt spela alls under återstoden av säsongen, men Bartek gjorde sex mål och tio poäng på bara fem grundseriematcher. I kvalet vann hans Leksands poängliga med åtta poäng.

***

2008 hade Leksand redan under hösten stjärnspelare som Ed Belfour, Tomi Pettinen, Jan Huokko, Mikael Karlberg, Juha Lind och seriens poängkung Jens Bergenström i laget. Och mer lovades det att det skulle bli. Det galnaste och mest envisa ryktet var Teemu Selänne, men även namn som Lars Jonsson och Andreas Karlsson återkom ofta i spekulationerna.

Rykteshetsen gick på högvarv den sista veckan innan backen Ric Jackman och anfallaren Michal Grosek presenterades.

Jackman gjorde sex poäng på åtta grundseriematcher och i kvalet gjorde han nio poäng och sköt hela fyra mål, bland annat det avgörande i 2-0-segern hemma mot Mora.

Grosek kom att stämplas som en flopp, men lyckades trots sina loja utstrålning i alla fall göra tretton poäng på sammanlagt sjutton matcher i föreningen.

***

2009 hade man före säsongen spetsat laget med bland annat Pelle Prestberg. 19 januari säger SVT:s lokala nyheter att Leksand gjort klart med backklippan Antti-Jussi Niemi och anfallaren Robert Petrovicky, som vunnit Leksands poängliga i kvalet 2008.

Leksand dementerar att något är klart, men spekulationsmaskinen har ännu en gång tuggat igång.

Några dagar senare presenteras så Niemi som klar. Den sista januari kommer ytterligare ett besked. Leksand har värvat igen, inte bara Petrovicky, utan också centern Mathias Johansson från det ekonomiskt krisande Malmö.

Ni minns säkerligen hur Niemis säsong tog slut med ett rejält brak i kvalets andra omgång. För Petrovicky knöt det sig fullständigt och han lämnade kvalet poänglös. Johansson satte ett par potentiellt viktiga mål, men fick ändå inte förlängt kontrakt efter säsongen.

***

Låt oss sammanfatta.

Sju spelare:

Dan Johansson
Martin Bartek
Ric Jackman
Michal Grosek
Antti-Jussi Niemi
Robert Petrovicky
Mathias Johansson.

Antal NHL-matcher: 1052

Antal elitseriematcher: 916

Antal matcher under resterande delen av säsongerna de kom till LIF: 99

Antal poäng på dessa matcher: 58

***

Resultatet av värvningarna må ha varit varierande, men att som allsvensk förening kunna kapa åt sig så erfarna och profilstarka spelare är minst sagt imponerande.

Januaripulsen har blivit en tradition som man har vant sig vid att leva med varje år.

Frågan är, nu när budgeten och satsningen är en annan, hur det kommer att kännas januari 2011.

Oskar Klingborn

I går pratade vi om hur de tog sig dit. Nu är det dags att gå vidare till hur det gick till när Leksand faktiskt spelade SM-slutspel 2003.

Det visade sig alltså bli den enda gången under hela 00-talet. Detta kan ställas i relief mot 90-talet när Leksand gick till slutspel sju gånger på raken från 1993 till 1999. Då var ens största bekymmer att det verkade omöjligt för LIF att ta sig förbi kvartsfinalerna. Åh, den naiva ungdomens sorgfria dagar.

***

Den här gången var play off-spelet en ren bonus, inte "gubbarnas sista chans till SM-guld" som det brukade heta under andra halvan av Tomas Jonsson-paradiset.

De regerande mästarna och serietvåorna Färjestad mot nykomlingen Leksand som skulle vara tvungna att klara sig utan ryggskadade stjärnan Jens Nielsen.

Det var en matchserie med en rimligtvis given vinnare, den typ av matchserie som Mats Wennerholm brukar förklara "bara kan sluta med 4-0 i matcher".

***

Färjestad står knappast speciellt högt i kurs i LIF-kretsar nuförtiden, men nu är det i alla fall fyra år sedan man senast möttes i en tävlingsmatch.

På den här tiden möttes man mest hela tiden och man var naturligtvis dödstrött på de där jävlarna, som dessutom envisades med att vara förbannat bra.

Och oj, vad det fanns spelare att irritera sig på. Jörgen Jönsson och Peter Nordström naturligtvis. Och Pelle Prestberg. Den ständigt klubbviftande målisen Sinuhe Wallinheimo. Den gamle LIF-dödaren från 1997, Claes Eriksson. Och de dryga bråkstakarna Calle Steen och bröderna Trygg. Och, givetvis, Marko Jantunen.

Det var i sig tillräckligt för övertyga sig själv om att mirakel kunde hända.

***

Och det vore väl dumt att ge upp på förhand.

***

När första matchen, i Leksand, drog igång verkade det dock som att det skulle ha varit lika bra.

27 sekunder gick. Sedan gjorde Peter Nordström 0-1.

Who were we trying to fool?

Klart att klasskillnaden var för stor.

***

Nja.

***

En kvart in i första perioden, efter en hel hög med utvisningar, hände plötsligt det fullkomligt osannolika. Hans Lodin, av alla människor, fyrade av ett utsiktslöst skott från mittzon – i mål. Det var det fina med Wallinheimo. Han var inte bara bindgalen, han var dessutom ganska dålig.

Plötsligt var man med igen och i andra perioden såg det omöjliga ut att faktiskt bli verklighet.

Först: 2-1. Henrik Nordfeldt.

Sedan: 3-1. Tomas Forslund, som knappast varit någon målspruta under säsongen.

***

3-1 med en period kvar. Vad var på väg att hända?

***

Fem minuter in i sista perioden kom 3-2. Men visst skulle det väl hålla ändå?

***

Perioden betades sakta men säkert av och såg ut att vara i hamn. Då glömde Leksand bort det där med disciplin, medan domaren glömde bort att man inte måste döma för allt.

***

56.12. Micke Pettersson. 2 minuter för slashing.

57.01. Christer Olsson. 2 minuter för crosschecking.

57.49. Hans Lodin slår till Nordström som faller lätt. 2 minuter för roughing.

Och så 58.15. 3-3. Dieter Kalt.

***

Ridå.

Stämningen var hätsk mot domare Ulf Rönnmark.

Leksand var i spillror.

I förlängningen dröjde det bara femton sekunder innan Hannes Hyvönen avgjorde matchen.

***

Efter matchen stängdes Christer Olsson av två matcher för sin utvisning i slutskedet. Även Lodin anmäldes till disciplinnämnden av Färjestad, men friades.

***

I andra matchen, i Karlstad, blev det aldrig riktigt, riktigt spännande. Färjestad befann sig i förarsätet från början till slut och med fem minuter kvar gjorde man 4-1 i tom bur, med en man utvisad.

Men en viss puls piskades upp i slutet av matchen. Johan Eneqvist, en av matchens bästa leksingar, åkte sig fri i matchens sista minut, drogs omkull och fick straff.

Mikael Karlberg tog hand om straffen, satte den snyggt och gjorde därmed sin femte poäng i slutspelet. Efter målet jublade han högt, dunkade med klubben i isen och pekade sedan med den mot Wallinheimo i buren. Än tänkte man inte ge sig.

***

Och i match tre, i Leksand, fick man i alla fall en liten revansch.

Skotten vann Färjestad med 36-19.

Men Sean Gauthier, som efter en ojämn start på säsongen växt ut till en av Elitseriens allra bästa spelare, var svindlande bra i målet och Leksand vann med 2-0. Karlberg spelade fram till båda målen.

***

Nu räckte det inte längre än så.

Två matcher i Karlstad. Två 4-1-förluster. Och så var en av de roligaste säsongerna i mitt LIF-liv över.

***

Det var väl helt enkelt aldrig speciellt nära att gå vägen, men det spelar ingen roll, bättre än så här blev aldrig Leksand under 00-talet.

Oskar Klingborn

Ett utdrag ur elitserietabellen med en omgång kvar vårsäsongen 2003:

8. Södertälje 49  17 9 23  112-126  66
9. Leksand 49  18 6 25  139-134  65

Ett utdrag ur spelschemat för den sista omgången:

Södertälje-Leksand

Förutsättningarna var alltså glasklara. Leksandsseger efter full tid och Leksand går till slutspel, något annat och det blir Södertälje som tar den åtråvärda platsen.

***

Det känns som en ovanlig ynnest att med ett svenskt klubblag i ishockey få uppleva en match av den här cupmatchkaraktären. Speciellt med Leksand som dessutom rent generellt har slutat spela slutspelshockey.

I stället brukar det antingen handla om matcher där man har kniven mot strupen för att man om man förlorar är ute ur spelet ELLER om matcher där man har möjligheter, då en vinst gör att man säkrar en kval-, slutspels- eller elitserieplats.

Att båda dessa faktorer möts i en enda allt eller inget-match brukar man få nöja sig med i fotbollslandslagets kvalmatcher.

***

Södertälje mönstrade en förstakedja med de blivande LIF-favoriterna Juha Lind och Tony Virta. Dessutom hade man Stefan Bemström, Jukka Tiilikainen och Gabriel Karlsson i laguppställningen.

Leksand i sin tur hade en förstakedja bestående av den sanslöst erfarna och populära trion Jens Nielsen, Mikael Karlberg och Niklas Eriksson. De skulle alla spela gigantiska roller i matchen.

***

Det skulle visa sig att matchens mest avgörande skeden skulle komma vid dess början och slut.

***

Redan efter 91 sekunder drar Leksands kapten Christer Olsson på sig två minuters utvisning för fasthållning av klubba.

Aj då.

En mardrömsstart? Skulle det bli en sådan match?

Inte direkt.

***

Hur bra Karlberg och Nielsen var i box play på den tiden vet vi redan. Det skulle betala sig igen.

***

Nedsläpp i Leksands zon.

Karlberg tekar pucken till Nielsen och sticker iväg.

Nielsen ser det och slår en perfekt passning tillbaka till centergeniet.

Karlberg åker sig fri och skjuter.

0-1. I box play. Efter 99 sekunder.

***

Mardrömsstarten förvandlades alltså till en drömstart. Men det var inte tillräckligt för att glida ifrån till en bekväm seger.

Södertälje vinner skotten i varje period. Sean Gauthier är alldeles, alldeles fenomenal i Leksands mål. Jens Nielsen åker sig igenom en gång, rivs ner, men får ingen straff.

Spänningen håller i sig.

***

Om det första målet kom till på ett märkligt sätt (i box play) så var det inget mot det andra.

57.47 in i matchen. Fortfarande 0-1. Södertälje tar ut målvakten Rolf Wanhainen.

Modigt. Men är det inte lite väl tidigt?

Det är just vad det är.

Karlberg, igen, hittar fram till Niklas Eriksson som kommer fri mot det tomma målet.

Just när han ska skjuta dras han omkull av Peter Ahola.

Pucken är inte i närheten av att gå in, men domaren dömer ändå, helt enligt regelboken, 0-2. 57.56.

***

Matchen såg ut att vara avgjord. Men en märklig match nöjer sig inte med att sluta utan ytterligare dramatik.

***

Den normalt sett så nyttige Micke Pettersson verkar glömma bort fullständigt vad som pågår och drar på sig en huvudlös utvisning för crosschecking bara sju sekunder efter 0-2-"målet".

Södertälje tar ut keepern igen och Antti Törmänen reducerar med 54 sekunder kvar och SSK är återigen bara ett mål från slutspel.

***

Men det stannar där. 1-2. Leksand vinner. Går till slutspel. Leksands första och, som det skulle visa sig, sista gång på hela 00-talet. Och Karlberg vinner poängligan i Elitserien.

***

Att Leksand spelar sådana här matcher är fantastiskt.

Att Leksand faktiskt vinner sådana här matcher, ja, det är monumentalt.

Oskar Klingborn

Det finns egentligen inget nytt att tillägga. På samma sätt som Oskar älskar Niklas Persson så älskar jag Niklas Eriksson. Jag blottade bröstet i en kärleksförklaring tidigare i våras:

"Jag förstod aldrig då.

Jag var en ung hockeygymnasieelev i Leksand och hade förmånen att stå bakom de gamla trästolarna uppe på VIP-läktaren i den gamla ladan. Framför mig satt forntida ess som Söderström, Åhlberg och Labraaten. Gubbmaffian skrädde inte orden. När Torgny Löwgren blev frispelad gormades ”Fel kille!” så högt att isoleringen skallrade.

Jag höll med drevet om att Eriksson var en skugga av sitt forna jag, att alla de där poängen från den första halvan av nittiotalet hade förvandlats till en tafflig puckföring och att han inte kunde göra mål även om buren var tom.

Men något år senare slutade jag spela hockey själv. Jag gled ifrån den malande äta-sova-träna-rutinen, tänkte djupare och såg saker som tidigare var dolda:

Niklas Eriksson var inget annat än en tvättäkta working class hero.

Han var huvudpersonen i en Springsteen-låt, en hederlig kille som dök upp varje dag vid stämpelklockan, tog jobbet och aldrig gnällde. Han var en sån som skulle ha platsat i USA:s OS-lag 1980.  Han var en ödmjuk ettrig iller med ett hjärta som bankade och slet oupphörligt."

***

Svagt och lite för sentimentalt, jag vet. Tur att det finns andra som är bättre på att uttrycka sin känslor. DT:s mittfältsmotor Carl-Johan Bergman avslöjade i en intervju med bloggen vem som var hans favorit:

– Ja, Niklas Eriksson! Jag har inga speciella matchbilder som jag ser framför mig när jag tänker på honom. Det är mer situationer nere i sarghörnet, med hans vilda blick, svettiga ansikte, och hjälmen lite uppskjuten i pannan. Det känns som bilden av den totale lagspelaren. Han har dessutom en integritet som jag har beundrat många gånger.

Kort och koncist.

***

Som vi har hånat och spottat på säsongen 05/06. En av förklaringarna till katastrofen var att man inte lyckades behålla tillräckligt många tongivande spelare från den allsvenska säsongen.

Men det är inte hela sanningen.

Vissa fick inte vara kvar.

Niklas Eriksson var en av dem.

***

Den 26 april 2005 har sportchef Anders "Masken" Carlsson stämt träff med Niklas för att prata framtid. Superstars hemsida hann ta ett snack med honom:

– Allt beror lite på vad han har att erbjuda men Leksand är självklart mitt förstahandsalternativ.

– Jag har sagt det flera gånger förut, men jag skulle tycka det var jättekul att spela i den nya arenan. Har man spelat i en lada i 17 säsonger så vill man vara med i det nya bygget också.

Mötet resulterade i en kalldusch. Niklas skulle inte få spela i den nya arenan. Maskens förklaring:

– Jag förstår att många är upprörda över det beslutet. Det var inte särskilt roligt att sitta där och tala om för honom att vi inte ville förlänga hans kontrakt, det kan jag lova.

– Vi bedömde att han med Elitseriemått mätt högst skulle platsa i fjärdefemman. Med åren har han också fått en rätt ansenlig lön och han blev helt enkelt för dyr för fjärdekedjan.

***

Det är lätt att romantisera i efterhand, och ja, kanske att man kan förstå sportkommitténs beslut. Samtidigt blir man även klok i efterhand, och ja, vi kan väl säga att en spelare med Niklas Erikssons historia i klubben hade behövts i den legoarmé som utgjorde Leksand 2005/06.

***

Man kan prata om värdiga och ovärdiga slut. Supportrarna rasade och Dalarnas största gubbrockare, Per Bjurman, var knäckt och besviken. Ett utdrag från en intervju med Superstars:

- Jag tycker det är väldigt ledsamt. För det första för att Niklas är en god vän och det gör mig ont att se honom få en sån här käftsmäll. Men jag tycker också, som supporter, att det är trist att se att man gör sig av av med det jag uppfattar som lagets själ och hjärta. Fan, vi byter ju halva truppen varje säsong. Det är lättare att hålla reda på vilka som spelar i fucking Färjestad än vilka som är leksingar. Vad är det för skit?

Något speciellt minne av/om honom?

- Tja, det finns många. Men efter AIK-matchen våren 2002, när vi gick upp förra gången, kom Niklas klättrande upp på läktaren, med skridskor, så vi kunde kramas lite. Det var stort. Jag minns också efterfesten den kvällen. Det är jag mer tveksam till om Niklas gör...

***

Niklas Eriksson avslutade sin aktiva karriär med två säsonger i italienska Brunico. Därefter tog ett annat kapitel vid - som hockeytränare.

Trots det tråkiga slutet ville han komma tillbaka och fick kröna sitt 00-tal med att leda Leksands J20-lag till ett SM-guld.

Och så kom det sig, fem år efter den iskalla separationen, att han blev a-lagstränare med allt vad det innebär.

Vad Erikssons eftermäle ska bli är än inte bestämt.

Vi får nog anledning att återkomma vad det lider.

Jesper Eriksson

Vi har nog alla hört eller läst det åtminstone femtio gånger.

”Ja, jag antar att Leksand laddar för, vad heter det nu igen, Återtåget… eller rättare sagt Återtåg nummer, vad är det nu, trettio? De får väl hoppas att det inte spårar ur.”


Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha. Ha.

Stop it, you’re breaking my funnybone.

***

Det där satans jävla ordet. Återtåget.

Som var så fint och glädjande i början. Som sedan har växt till att stundtals vara mitt allra mest hatade tåg. Vilket är hårda ord med tanke på alla gånger som Tomas Ledin dragit ihop Rocktåget.

Jag ska försöka att hålla detta kort, jag vill inte att den här listan ska förfläckas alltför mycket av brutal ilska.

***

Så här var det.

Så länge begreppet Återtåget var något som någon med anknytning till Leksand faktiskt använde sig av var det något väldigt bra.

Det seglade upp i våra medvetanden var när Leksand 2001 åkte ur Elitserien för första gången någonsin. Superstars lanserade uttrycket och tillsammans med den enkla men mäktiga ramsan ”Vi ska tillbaka!” utgjorde det en älskvärd kuliss till de allsvenska matcherna. Och det gick dessutom alldeles förträffligt. Man förlorade knappt en enda match och gick upp igen på direkten

***

Det var sedan det spårade ur (pun intended).

Leksand lade konceptet bakom sig. Det tycktes däremot ingen annan göra.

I stället har det blivit ett av de allra mest bestående intrycken/villfarelserna/uttrycken/referenspunktenerna som utomstående återkommer till när man pratar LIF med dem. Det är där uppe i toppskiktet med favoriter som:


”Leksand måste lägga det här med Lirarnas Lag bakom sig.”


”Media gullar med Leksand.”


”Leksand är för litet för ett stort hockeylag.”


”Leksands spelare måste visa hjärta.”


”Det spelar ingen roll hur överlägset man vinner grundserien.”


***

Nej, det får räcka här. Jag avslutar nu. Se det som en manifestation att jag har lämnat det hela bakom mig.

Snälla motståndarsupportrar, hockeykrönikörer och rubriksättare: gör det ni också!



Oskar Klingborn

Har ni sett SVT:s humorprogram ”Ingen bor i skogen”?

Om inte, så kan jag berätta att en av de åtta huvudkaraktärerna är en perfekt återgiven schablonbild av en vaktmästare – dålig hygien, bitter och missunnsam.

Och jag tänker alltid på Hans ”Spol” Jansson.

Jämförelsen är givetvis fruktansvärt orättvis, Spol-Janssons liv var absolut ingen komisk tragedi, men emellanåt framstod han faktiskt som en seriefigur. Kepsen, den höga rösten och det något ambivalenta förhållandet till sin arbetsgivare.

***

Leksingar vill gärna tro att Jansson är västvärldens mest berömde ismaskinist. Om det stämmer vet jag inte, men faktum är att han är den enda icke-hockeyspelaren med anknytning till kommunen som har legat på en innelista i Expressen. Länge dessutom.

Men innan de större delarna av Sverige upptäckte honom så levde vi bredvid.

Alla som någon gång spelat åtminstone en sekund i en LIF-tröja på någon nivå har hört Jansson orera, fäkta och skjuta citat från höften. Här är mina tre favoriter, som jag har haft förmånen att både få se och höra live:

3. Spol-Jansson har ett tusental oneliners på kontot. Den finaste av dem alla, enligt mitt sätt att se på det, är ”den dagen den sargen”. Uttrycket blev sedan något så barnsligt som ett begrepp i min umgängeskrets.

2. Under ett år som B-pojk hade vårat lag en ung hjälptränare. Vi befinner oss i slutet av 90-talet, när en ring i överkanten av örat fortfarande var socialt gångbart, och vår unga tränare hade skaffat sig just en sådan. Spol-Jansson, känd som en nyfiken man, fick syn på den blanka ringen, frågade (eller ja, vrålade, vilket var hans röstnivå by default) vad det var ”för jävla plotter” och slet ur smycket från örat.

1. A-laget, som kvällen innan har kommit hem från en förlustmatch, har förmiddagsträning. Isen var helt ledig efter de stora killarnas träning så jag och några polare passade på att lattja lite. Medan vi byter om, och a-laget kliver av isen, stöter de på Jansson i korridoren, som med århundradets största leende och en väldigt hånfull röst utbrister i: ”Titta på dom! Här kommer dom! Stjärngossarna! Fan vad bra ni är!”

***

När den nya arenan stod klar år 2005 fanns inte Jansson med i uppställningen längre. Jag gjorde lumpen och missade vad som egentligen hade hänt. Vissa sade att han hade slutat självmant och var på väg till Mora, andra sade att han hade blivit utsparkad och att kollegorna till sist inte orkade med honom.

Egentligen spelar det ingen roll vilket av alternativen som är sant – Jansson var fortfarande densamme. Under den trasiga elitseriesäsongen fick Expressen tag i honom, som den enda invånare ute på Noret, och så här lät det:

– De har ersatt tio spelare med tio nya. Det går inte bara att köpa en utländsk spelare som man köper köttfärs på extrapris för 29:90 på Hemköp.

– Alla har väl gått i ide och spelarna sitter i krismöten.

***

Kanske steg berömmelsen honom åt huvudet. Han tjatade faktiskt länge om att han hade fått en kyss av Marie Lehmann. Men jag vettefan.

På ett sätt så symboliserar han det ständiga gnället från vissa delar av publiken, samtidigt som han också symboliserar…, ja, sig själv.

***

Vad gör Jansson i dag? Enligt rykten träffade han en dam och är nu bosatt i Järvsö.

Vi får hoppas att Hans Jansson, denna oroliga själ, äntligen har funnit ro.



Jesper Eriksson

Vi har redan flera gånger varit inne på det motorstopp som var säsongen 2006/07. Spelet under den finske tränaren Jukka Rautakorpi fungerade inte och man hankade sig till kvalet efter en tredjeplats i grundserien. Elitseriechansen försvann i den sjunde kvalomgången, efter att Leksand då enbart tagit en trepoängare.

Den misslyckade säsongen fick konsekvenser. På flera sätt.

***

Strax efter säsongen bröts kontrakten med båda målvakterna Peter Hirsch och Joni Puurula, med backen Ilkka Vaarasuo och med målsprutan Pasi Saarela. Det ryktades även på sina håll om att Niko Mikkola och Magnus Hedlund skulle hänga löst.

Den sistnämnde skulle komma på tapeten igen.

***

Att missa Elitserien är inte gratis. Knappast att sparka spelare heller.

I maj 2007 publicerar Dalarnas Tidningar sensationella uppgifter. Leksand vill låna pengar av tre spelare. Jan Huokko, Mikael Karlberg – och så Magnus Hedlund.

Leksands förslag gick ut på att spelarna skulle sänka sina löner med femtio procent för att sedan kompenseras för det ”när Leksand var tillbaka i Elitserien”.

­– De killar som vi har frågat är spelare med stort klubbhjärta och jag tror att det ska lösa sig, säger Leksands vd Håkan Åman till tidningen.

***

Bortsett från det tämligen odiskutabla tecknet på att ekonomin inte var vad den borde väckte det hela än del funderingar till liv.

Huokko och Karlberg var kanske en sak. De var rutinerade, rimligtvis välavlönade och hade under föregående säsong varit kaptener i laget.

Men Hedlund?

Den 25-årige, tidigare supertalangen, vars karriär hackat sig genom toppar och dalar. Han gjorde en väldigt fin säsong för Leksand i Elitserien 2005/06, men hade under den nyss avslutade säsongen haft svårare att få spelet att klaffa och hade spelat både anfallare och försvarare.

Varför just han? Tjänade han verkligen så mycket? När han pratade med tidningen verkade han lika frågande själv.

”Varför tror du att just du fått frågan om lån?

– Det har jag faktiskt ingen aning om.

Hur hög lön har du?

– Det är inget jag vill gå ut med i tidningen. Men jag tror absolut inte att jag är topp tre i laget.

Sitter du på ett långtidskontrakt?

– Nej, det går ut efter den här säsongen och är på ett 1+1 år. Det skrevs innan ett tidigare 1+1-kontrakt gick ut.”

***

Det är oklart hur dessa uppgifter nådde massmedia, men oavsett vilket verkade Håkan Åman inte direkt talträngd inför situationen. Och att han satte press på dessa spelare genom att bekräfta deras namn och appellera till deras klubbhjärtan är onekligen uppseendeväckande.

***

Huruvida Huokko, Karlberg och Hedlund gick med på dealen eller inte har fortfarande inte framkommit.

***

Säsongen 2007/08 gick inget vidare, varken för Hedlund eller för den också påstått löshängande Mikkola.

Mikkola skadade ryggen på försäsongen, missade första halvan av säsongen och fick sedan lämna föreningen under lätt tumultartade former när skadan väl var läkt.

Hedlund tog aldrig någon ordinarie plats i kedjorna, utan agerade i stället försteinhoppare när någon anfallare saknades. Lagom till kvalseriedags var han så utfryst att han inte bokfördes för en enda match och inte ens var med och tränade. Sin sista match i föreningen gjorde han uppsatt som sjundeback i grundserieavslutningen borta mot Nybro.

Sedan dess har Magnus Hedlund gjort en halvdan säsong i Danmark, varvat ner, gjort comeback i division tre för Ludvika och sedan återvänt till Danmark. Förhoppningsvis kan han vid 28 års ålder få ny fart på karriären.



Oskar Klingborn

***

Om poängligasegern 02/03 är en av huvudanledningarna till att Mikael Karlberg ska benämnas som en ”stor spelare”, så är återkomsten till Leksand – mitt under ett galet återtåg – händelsen som befäste epitetet.

Jag minns en bortamatch mot Brynäs år 2003. Jag åkte med Superstars och på resan till Gävle satt jag med eldsjälen och legendaren Carl-Johan Rapp. Han var segerviss, glad och den Rappen som bara Rappen kan vara.

Matchen slutade i förlust.

På vägen hem var inte Rappen den Rappen som bara Rappen kan vara. Han var vansinnig och besvikelsen låg som en hinna över honom. Men han fann tröst i ett löfte:

- ”Challe” kommer tillbaka. Det har han lovat mig.

Jag misstänker att många inte tog honom vid orden, jag gjorde definitivt inte det. ”Challe” var förlorad, det visste alla.

***

Trots ett smörgåsbord av spelare – Buillon, Ryder, Eriksson, Olsson, Ollas, Bergenström – så hackade faktiskt spelet. Förra gången i Allsvenskan hade laget knappt förlorat en match men under den här svängen var saker och ting inte lika självklara.

Några dagar innan det berömda januarifönstrets stängning började det viskas om att Karlberg var på väg tillbaka, och den här gången på riktigt:

- Jag och Leksand håller kontakten. För tillfället är det dock inte aktuellt att flytta hem, sade Karlberg till Dalarnas Tidningar.

Han lade dock till:

- Det kan gå fort i den här branschen…

Och nog gick det fort alltid. Efter några dagar, och lite ihärdigt arbete av sportkommitténs Olle Öst skeppades ”Challe” hem igen. I Häradsbygden möttes han av banderoll med texten:

”KARLBERG CITY. Population: 15429 + 3. Det här glömmer vi aldrig/Superstars”

”Challe” till DT om mottagandet:

- Jag blev chockad – och rörd.

Jag antar att det var där och då som den tidigare förälskelsen ändrade FB-status till ”i ett förhållande”.

***

Men en comeback är ju inte likställt med någonting gott förrän den första matchen har spelats – eldprovet. Det är inte ofta det slutar i att det visar sig att tiden har stått stilla, gårdagens inlägg är ett gott exempel på det, och man kan utan problem förstå att killen var nervös efter det grandiosa välkomnandet:

- En flagga eller nåt i den stilen. Men så här stort trodde jag inte att det skulle bli. Visst blev man lite spänd efter det mottagandet, erkände han.

Men som ni minns – det fanns inget skäl till oro. Till och med Curt Lundmark hade kunnat förstå att kombinationen Ryder/Karlberg var en match made in heaven.

***

Motståndet var Skellefteå och fem minuter efter nedsläpp gjorde han mål.

På ett direktskott!

Det stod klart att kvällens match skulle bli en tillställning att minnas.

I efterhand kan jag erkänna att jag fick kolla upp slutresultatet, förlust med 4-5 (och det var Sundqvist, våran Sundqvist, som trillade in det matchavgörande målet), men jag glömmer inte att Karlberg gjorde tre poäng och var någon hundradel från att kvittera.

***

Fem år försent kom ”the Lemieux moment.” Det finns ingen anledning för mig att redovisa hur sagan slutade.

Det finns heller ingen anledning för mig att hoppas på att något liknande ska hända igen.

Tanken är lockande – och måhända realistisk. Någon dag ska ju killar som Oliver Ekman-Larsson, Niklas Persson och bannemig Mattias Ritola hem.

Men den sjunde februari 2005 ser vi aldrig åter.



Jesper Eriksson

I går nämnde vi namnet Mario Lemieux i förbifarten.

Vi kan gott göra det igen.

Den 27 december år 2000 gjorde nämligen den forne megastjärnan comeback.

NHL-pamparna drog en lättnadens suck. Lagkamraterna jublade. Ishockeyfansen var i extas.

Kanadensarens återkomst blev en succé. På 43 matcher skrapade Lemieux ihop 35 mål och 41 assists – ett hyfsat poängsnitt.

Vad Mario Lemieux inte visste var att svallvågorna efter hans makalösa bedrift till sist skulle nå Siljan på ett tämligen handgripligt sätt…

***

Ni som har följt den här listan knows the drill: Leksand spelar dåligt. Något måste hända. Något händer. Detta ”något” är fel. Vi kan skratta åt det så här i efterhand.

Vad som gör dagens inlägg speciellt är att ämnet är hämtat från en tid då man inte hade samma kunskap om misär som i dag.

***

År 2001. Den korta varianten: Demontränaren Tommy Sandlin har lett Leksand ned i botten. Den unga satsningen har inte slagit väl ut. Sandlin verkar dock ha varit uppmärksam på vad som har hänt på den andra sidan Atlanten – han menar att den nyligen pensionerade spelaren, numera sportchefen, Anders ”Masken” Carlsson kan vara lösningen:

– Absolut, framför allt med de ledaregenskaper han besitter, men även spelmässigt, säger han till Dalarnas Tidningar.


”Masken” är inte lika säker:

– Nja, steget är för stort att ta.

Två veckor senare förlorar LIF mot HV71 med 10-3. Dagen efter är ”Masken” Carlsson spelklar.

***

I den första matchen spelar han sex minuter – LIF förlorar efter straffar trots ledning med både 3-0 och 4-1. Så mycket för lite rutin.

I den andra utgår han efter en lårkaka.

Tommy Sandlin får sparken.

”Masken” blir kvar.

***

Några 76 poäng från Carlssons klubba blev det inte. Första målet kom efter en dryg månad – mot Frölunda – en match han spelade trots feber.

Och ja, så mycket mer finns egentligen inte att säga om hans återkomst, rent spelmässigt. Någonstans i bakhuvudet hade man Lemieux men att jämföra de två hade legat i paritet med att likställa Pelle Lindström och Bob Dylan.

Som det tidigare har påpekats är det lätt att spotta på allt ”Masken” har gjort i föreningen. Jag hoppas att ni inte misstar min syrliga ton för något så simpelt som förakt – nog för att saker kunde ha gjorts annorlunda, nog för att han inte ledde laget på det tilltänkta sättet på isen – men visst ska gubben ha all heder för försöket.

***

Efteråt framkom det att comebacken kunde ha slutat vid två matcher. De ”nya” tränarna, Christer Abris och Dan Söderström, ville inte att ”Masken” skulle spela vidare.

–  Det var en jävla soppa. Tommy och Jonas Bergquist bad mig att spela fast jag inte ville men jag gjorde ändå en comeback och det gick väl sådär. Men sen när de nya tränarna kom in så ville de inte att jag skulle spela och jag sa till dem: ”Jag behöver inte spela för jag har redan lagt av en gång”. Det var lite turbulent, sade ”Masken” i tv-programmet Trashtalk.

***

Man kan ju som bekant inte lyckas med allt här i livet. Men några år senare skulle ”Masken” vara involverad i en comeback som mottogs med öppna armar från alla håll och kanter. Mer om det i morgon.



Jesper Eriksson

Åh, som vi älskar en lyckad debut.

Speciellt vackert är det när man tänker på ungdomarna.

Mario Lemieux, till exempel. Han gjorde mål på sitt första skott i NHL efter att ha snott pucken från Ray Bourque.

Men en sådan framgångssaga bleknar lätt i jämförelse med Dalarnas mest spektakulära debut.

Mina damer och herrar, dags för en favorit i repris. Här är berättelsen om Petter Ullmans första fight.

***

Regel nummer ett vad gäller hockeyslagsmål: Välj din fiende.

Petter Ullman, vid det givna tillfället hela 19 år gammal, valde Modos landslagsforward Andreas Salomonsson, även känd som Foppas bästis.


Hur startade beefen, Petter?

– Vi bråkade hela säsongen i stort sett. Det började på Mästarcupen, det var typ den första matchen jag gjorde i a-laget. Jag var på honom som fan och fick till en open-ice så att han ramlade. Efter det hatade han mig.

Kurret fortsatte när säsongen drog igång och de båda möttes i Kempehallen:

– Jag slashade honom två gånger i vaden och sen gav jag honom en tackling så han åkte in i sargen efter avblåsning. Sen jagade han mig på en dump efteråt, pucken var borta för längesen, men han hoppade på mig och vi började slåss. På väg ut till omklädningsrummet tog han tag i mig och sade: ”Du ska passa dig jävligt noga, rör du mig en gång till så ska jag krossa näsbenet på dig din jävel”.


Och du svarade med?

– Jag flinade åt honom och måttade med pekfingret och tummen och sa: ”Så här rädd blir jag”. Man var så jäkla kaxig…(skratt)


Du måste ha varit livrädd?

– (skratt)… ja. Jag gick in och darrade.

– Vi hade en 2+2 mot varandra i varenda match. Hemma i Leksand fick jag 10 minuter. Vi bråkade och sen kastade jag hans klubba mot deras bås och då fick jag 10 minuter till.


Att den då 33-årige Salomonsson, med 71 NHL-matcher i bagaget, faktiskt hade fått totalt frispel på en liten 19-åring, fick Ullman veta i efterhand:

– Han hade frågat Oscar Steen vem ”den där jävla idioten” var. Han var nog lite frustrerad.


Du måste ändå vara lite nöjd. Salomonsson var ju en kille man såg i NHL när man var liten.

–  Det är ju sjukt. Jag tänkte inte på att jag borde ha respekt för honom. Jag kan ju tycka i efterhand att jag borde ha haft det.

***

Som vi tidigare har påpekat, bloggen uppmuntrar inte till våld, och vi gillar inte att glorifiera det. Petter Ullman är heller ingen kille som gillar att skrävla om de gånger nävarna har åkt fram.

Men precis som i fallet Roman Vopat så ligger det något beundransvärt och fascinerande i Ullmans uppoffringar – det totala vansinnet i att som rookie ge sig på en av landets mest namnkunniga rävar och ändå segra.

Hur lovande ynglingar som Robert Nilsson och Mattias Ritola än må ha varit så är det ingen egenskap de kan tillskriva sig. För det är inget man kan lära ut – det måste anses vara en äkta talang.

***

Under Andreas Salomonssons Ullman-säsong slog han personligt rekord i utvisningsminuter med 105 stycken.

Året därpå noterade han endast 24.



Jesper Eriksson

Låt oss börja med en liten avstickare.

Talkshowvärden Conan O’Brien tog hösten 2009, efter fem år av förberedelser, över det legendariska amerikanska programmet The Tonight Show. De långvariga succéerna för företrädarna Johnny Carson och Jay Leno fick de flesta att räkna med att Conan skaffat sig ett jobb för åtminstone tjugo år framöver.

I stället stod det redan efter sju månader, januari 2010, klart att den rödhårige irlandsättlingen snart skulle få lämna tillbaka programmet till Leno. Man raljerade därför under showens sista veckor friskt om sin korta överlevnad. Bland annat fanns ett stående inslag där man visade ”klassiska” inslag (som visats bara någon månad tidigare) från ”programmets historia”. Påannonseringarna kunde låta ungefär så här:

”This CLASSIC Tonight Show moment takes us back ALL THE WAY to November 2009. It was a time when Lady Gaga was popular, Angelina Jolie was still married to Brad Pitt and Megan Fox was considered hot…”

***

Så vad i hela friden har detta med saken att göra?

Jo.

Det känns ungefär lika tidsperspektivsbisarrt att på den här listan skriva om saker som har hänt under det senaste året. Och just den här punkten är den på hela listan som kommer att ta oss närmast realtid.

***

Så.

This CLASSIC Leksands IF moment takes us back ALL THE WAY to May 2010. It was a time when Niklas Eriksson was preparing for his first season as a first team coach and Victor Rask was still considered a huge prospect for the future.

***

Bakgrunden minns ni förmodligen redan, men låt oss ta en kort resumé.

11 april: Trots seger i säsongens sista match mot Almtuna står det ändå klart att Leksand åter misslyckats att gå upp i den högsta serien. Ordförande Bertil Daniels talar om en ny, ungdomlig helsatsning.

13 april: Leif Strömberg slutar som tränare i Leksand. I stället för Patric Kjellberg är det Bertil Daniels som uttalar sig i frågan från Leksands håll. Under dagen pratar Expressen med Kjellberg och Daniels, vilket renderar i en artikel som onekligen får det att verka som att Kjellberg fått sparken. På kvällen rapporterar Mrmadhawk att det är mer eller mindre klart att Andreas Johansson ska ta över som ny sportchef i föreningen. Allt verkar klappat, packeterat och klart.

14 april: Leksands vd Håkan Åman vänder spelplanen på ända när han berättar för Dalarnas Tidningar att Patric Kjellberg visst ska ha fortsatt ansvar för lagbygget.

Efter detta blir det plötsligt knäpptyst från Bertil Daniels, som efter det missade kvalet figuerat mycket i media. I stället kliver Patric Kjellberg tillbaka in i spelet och vågar återigen uttala sig om sitt jobb.

***

Den ryktesmaskin som är Leksands kommun exploderar naturligtvis. Vad är det egentligen som har hänt i kulisserna? Och vart tog Bertil Daniels egentligen vägen? Ligger han bakbunden och kloroformerad i en städskrubb någonstans i arenan?

***

7 maj: Dalarnas Tidningar smäller upp ett bastant grävarbete över fyra sidor. Där levereras en detaljerad rapport om hur hela processen, enligt deras uppgifter, ska ha gått till. Det rapporteras om en styrelse med en färdiguttänkt plan, om att Håkan Åman och Nils-Eric Johansson ska ha gjort sitt bästa för att sätta stopp för Andreas Johanssons tillträde och om hur deras påtryckningar fått styrelsen att ändra sig och skippa planerna på förändring. Johansson bekräftar att han fått en förfrågan. Daniels erkänner att styrelsen i ett skede beslutat att bryta samarbetet med Kjellberg och att man hade tagit kontakt med Johansson. Åman förnekar däremot att han varit med och ens diskuterat Johansson eller att han ens kände till att Johansson skulle ha varit på gång.

***

Och nu är vi äntligen framme vid den här punktens egentliga huvudnummer.

***

Artiklarna i lokaltidningen väckte givetvis en hel hög med frågor till liv. Vad är det egentligen som har hänt? Vem ljuger? Eller ljuger ingen, har man bara missförstått varandra? Råder det en maktkamp i föreningen? Vem har egentligen ansvaret för vad? Fattar personer beslut som är utanför deras ansvarsområde? Vad händer med ledningen? Kan alla verkligen fortsätta? Är inte oenigheten för stor?

Leksands IF:s eget försök att räta ut dessa frågetecken gick… så där.

***

9 maj, två dagar efter tidningsgranskningen, publiceras LIF:s hemsida en artikel under rubriken ”Klargörande från styrelsen”. Att kalla texten för ”klargörande”… ja, det kan inte riktigt anses som korrekt.

Texten är en intervju med ”ställföreträdande ordförande” Ulf Bergkvist. Redan här hajar man till en aning. Ställföreträdande? Vore det inte rimligare att låta den faktiske ordföranden Bertil Daniels vara ansiktet utåt för denna kungörelse? I en tid av spekulationer om maktkamp och en ordförande som fått sin position duperad är detta kanske inte den bästa taktiken.

Första frågan och svaret anger tonen för resten av texten:

”Vem är det som beslutar om sportsliga frågor och hur ser arbetsgången sedan ut?

- Föreningens medlemmar väljer styrelse på årsmötet. Styrelsen utser VD, sportchef eller sportsligt ansvarig samt tränare. Klubbledningen föredrar ärenden och förslag som styrelsen beslutar om och självklart diskuteras olika alternativ och synpunkter här för att komma fram till ett för föreningen så bra beslut som är möjligt.”

Alltså, en redogörelse för hur ett styrelsearbete ska se ut, inte hur det nödvändigtvis har sett ut.

Resten av texten är i princip redogörelser av fakta som Leksand själva redan rapporterat om i pressmeddelanden. Alltså, en redovisning av de slutgiltiga beslut som fattats, betydligt mindre om de snåriga vägarna till besluten.

Att det som skrevs i artikeln är korrekt finns det inga skäl alls att tvivla på. Tvärtom. Allt som konstateras är sådant som alla som är någorlunda intresserade redan vet om. Och det är väl just där skon klämmer. Inte ett enda frågetecken rätas ut. Och Andreas Johanssons namn nämns överhuvudtaget inte.

***

Vi vill passa på att påpeka att vi i dagsläget inte tar någon sida i det här. Vi ville inte spekulera i vad som faktiskt är sant och inte eller vad som vore rätt eller fel. Det görs det tillräckligt mycket på annat håll ändå. Så länge sanningen inte är framme och fastslagen håller vi oss neutrala.

Vi förstår också att en förening inte kan berätta om allt som händer i alla lägen. Det vore ohållbart.

Ändå klamrar vi oss fast vid vår rätt att roas åt ironin i att bjuda på ett ”klargörande” som i ärlighetens inte klargör ett enda dugg, utan snarare spär på spekulationerna (för varför var det egentligen inte Daniels som uttalade sig?).

Och vi konstaterar stilla, om än lite oroat, att en förening där ett ”klargörande” leder till frågor kanske inte riktigt är en föreningen där ordningen just då är den bästa.

***

Epilog: 19 maj, mindre än två veckor efter intervjun med Bergkvist, kom beskedet att Patric Kjellberg ändå lämnar föreningen. Ny sportchef är fortfarande inte utsedd.



Oskar Klingborn

Traditionen.

Den där tunga arvsynden som alltid har legat som ett mörkt moln över Leksands IF.

Dunga kan gnälla bäst han vill om hur det brasilianska laget aldrig kommer spela tillräckligt roligt för att tillfredsställa sin publik eller om hur uppfattningen kring sambafotboll är en ren historieförfalskning.

He ain’t got shit on Leksand.


Skridskoåkning.

Spelförande.

Kreativitet.


Finliret har varit pelaren som organisationen alltid sagt sig ha byggt sin framgång på.

***

Tre killar, alla med olika bakgrund, uppfostran och förutsättningar, men med likadana värderingar, var en gång i tiden nära att förändra Leksandspublikens syn på hur det ädla spelet ishockey ska liras.

***

Jag minns inte första gången jag tänkte på dem som Krigarkedjan och ska jag vara ärlig – här får andra gärna rätta mig – så tror jag inte ens att ett sådant ögonblick fanns.

Som så många andra stora folkrörelser så var det något som byggdes upp nedifrån, i besvikelse över att de som var menade att leda vägen inte gjorde det.

***

De var blodhundar, ständigt vädrande efter någon att forechecka, studsandes i båset, fastbundna i sina koppel till de släpptes lös.

En stressad back är en dålig back, har Niklas Wikegård en gång sagt.

Det visste vi redan. Varje matchkväll jagade Jesper Ollas, Johan Hägglund och Johan Eneqvist ihjäl försvararna såfort spelet tycktes ha stagnerat.

Trots att poängkolumnerna i statistiken kanske inte visar det, så ska man komma ihåg att de skapade målchanser. I överflöd. Inga chanser som resultat av klubbtekniska prestationer, men varje tappad puck i anfallszon höggs fast, och även om det inte resulterade i mål så hade man SKAPAT och därmed övertygat publiken om den rätta vägen att spela hockey.

Det behövdes inget klapp-klapp. Inget finlir.

Allt som krävdes var hjärta, lite tacklingsvilja och en jävla ihärdighet.

***

Jesper Ollas – puckhållaren.

Johan Hägglund – den kloka tvåvägscentern.

Johan Eneqvist – skridskoåkaren.

***

Säsongen 09/10 sprack kedjan. Under Leif Strömbergs ledning fick inte Eneqvist vara kvar. Jesper Ollas hittade finessen och blev poängkung i egen regi.

Kvar stod Johan Hägglund.

Sorgligt så klart, på många sätt bar de LIF under några säsonger.

Men begreppet, minnena och den nya kravbilden kommer alltid leva kvar.

***

Som jag skrev tidigare – jag minns inte första gången jag såg dem som enheten Krigarkedjan – men jag kommer aldrig glömma midsommarfirandet 2009, i fyllan och villan, när stången kommit upp och folk runtomkring börjar stämma upp i ett ”…krigare, krigare, KRIGARE, KRIGARE”.

Corny? Absolut.

Töntigt? Herregud, ja.

Ett fenomen? Utan tvekan.



Jesper Eriksson

Vi har tidigare behandlat Mikael Karlberg på den här listan. Man skulle kunna sammanfatta hans hockeygärning hyfsat snärtigt med att konstatera att han gjorde mycket poäng.

Vi har också behandlat Roman Vopat på den här listan. Man skulle kunna sammanfatta hans hockeygärning hyfsat snärtigt med att konstatera att han var elak.

Vi har också det fria ordet. Man skulle kunna sammanfatta det fria ordet hyfsat snärtigt med att konstatera att det är en bra grej men leder till märkliga situationer emellanåt.

Vi har även, i ett mörkt ögonblick, tagit upp Patrik Hucko på listan.

Där har ni förutsättningarna. Så vad säger ni, är det inte dags att blanda ingredienserna och se vad som händer?

***

27 oktober 2006. Tionde omgången av Allsvenskan. Den tjeckiske backen Patrik Hucko, som säsongen innan fått lämna Dalarna med svansen mellan benen, är tillsammans med sin nygamla klubb Nyköping back on the crime scene. Gissningsvis vaknade han upp på morgonen spänd, förväntansfull – och lite förbannad.

Och det är ju så som det alltid är med starka känslor – ibland blir det fel.

Det tar bara åtta minuter innan det brister för Hucko. Mikael Karlberg, Leksands stora fixstjärna, som i stort sett aldrig suttit i ett utvisningsbås, passar fram Pasi Saarela till 2-0. Jubel. Glädje.

Någonstans i vimlet står Hucko. Förnedrad – men han att vägrar rulla i smutsen utan att ta med sig någon annan ned i fallet. Så han siktar in sig, tar full sats och knätacklar Karlberg.

”Challe” vrider sig i smärtor. Halva arenan håller andan. Den andra är i upplösningstillstånd.

Ett riktigt fult överfall.

Och ingen utvisning.

***

A long time ago, in a galaxy far, far away:





***

Efter paus rullas en ny, hastigt tillverkad banderoll ut över Superstars läktare.

”ROMAN, GO FOR #61. TAKE HIS FUCKING HEAD OFF”

Det känns onödigt att orera i budskapet – Roman Vopat skulle inte bli erkänd som en målskytt den här säsongen heller.

***

Efter matchen var Nyköpings tränare Lenny Eriksson upprörd:

– Jag tycker att det bör bli någon reaktion från Leksandsledningen och att Patrik ska få en ursäkt från Leksand, sade han till Dalarnas Tidningar.

Håkan Åman var inte heller helt nöjd:

– Det här är någonting som vi givetvis inte står bakom och vi fördömer det starkt.

Leksand Tifo Crew bad om ursäkt och menade att uppmaningen inte var allvarligt menad.

***

Slagord och uppmaningar från läktaren är något ishockeyvärlden till stor del varit befriad ifrån. Det är något vi på bloggen anser vara sunt och helt i sin ordning, men dagen då fenomenet kom till byn är alldeles för exotiskt att inte uppmärksamma.

***

Epilog: Mikael Karlberg hade inte full närvaro under säsongen efter smällen på knät.

Vopat slet inte av Huckos huvud.

Hucko då? Ja, han fick visserligen ingen utvisning för sitt fula tilltag men i dag spelar han för Fischtown Pinguins i den tyska andraligan, vilket måste ses som straff nog.



Jesper Eriksson

Okej. Det bär emot en aning.

Men nu ska det minsann raljeras dels om Anders ”Masken” Carlsson och dels om utländska spelare!

Det bär emot eftersom det är lätt gjort och båda dessa komponenter genom åren har fått klä skott för en hel del som de, mitt bland alla fadäser, inte varit skyldiga till.

Men ibland kan man inte blunda för sanningen.

***

Sommaren 2005. Kvalet under den föregående våren slutade ju väl och Leksand tog sig tillbaka till högsta serien. Nu skulle nästa steg i satsningen ta vid. Det hela försvårades dock av att en stor del av stommen försvunnit.

Johan Hedberg
Francis Bouillon
Fredrik Svensson
Michael Ryder
Mikael Karlberg
Niklas Eriksson
Trond Magnussen
Johan Rosén
Göran Hermansson
Johan Witehall

Det var bara några av alla nyckelspelare som lämnat föreningen.

Sportchef Masken gjorde sitt bästa för att täta luckorna och några prestigekamper vanns på transfermarknaden. Niklas Persson förlängde kontraktet trots intresse från flera klubbar, Skellefteås jättetalang Jimmie Ericsson skrev på och kvalets poängkung Patrik Wallenberg lämnade Nyköping för att flytta till Dalarna.

Men flera försök misslyckades också. Mika Hannula och Johan Franzén tackade nej. Jonas Frögren och Johnny Oduya likaså.

***

Och när den svenska transfermarknaden sviker, ja, då har man inget annat val än att sikta mot utlandet. Masken lät därför tyngdpunkten på lagbyggets försvarsspel ligga på Tjeckien.

Leksand gick in i elitseriesäsongen med fem tjecker:

Tomas Duba
Jan Nemecek
Ladislav Benysek
Jan Srdinko
Patrik Hucko

En målvakt, fyra backar.

***

Slutspelssatsningen, som skulle bli Maskens sista säsong i föreningen, fungerade förfärande dåligt.

På de elva första grundseriematcherna skrapade Leksand ihop en(!) poäng. Efter det gick avståndet inte att ta igen. Leksand lämnade jumboplatsen i tabellen sammanlagt tre gånger, man tog sig inte upp över kvalstrecket en enda gång. Man slutade sist i serien, med 17 poäng upp till fast mark.

***

För tjeckerna gick det inte speciellt mycket bättre. Vi kan ta dem, en efter en:

Duba: Målvakten stod för en okej säsong, med några riktigt bra matcher och några där det gick lite tyngre. Han stod 22 elitseriematcher. Han blev dock aldrig den toppvärvning som han utmålades som och hamnade i skuggan av Johan Backlund, som efter en inledning med delat ansvar tog rollen som förstaval.

Nemecek: Den enligt mig bäste av de fem. Åsikterna om honom gick isär bland supportrarna, men jag tycker att han bidrog med mycket intelligens både framåt och bakåt. Och ni minns säkert också att Curre Lundmark blev så förtjust att han jämställde Nemecek med ett slagskepp.

Benysek: Gjorde också en helt okej insats. Poängskörden stannade dock vid 1+1 trots att han gjorde mål i första matchen för säsongen. Hans tvåårskontrakt bröts efter säsongen.

Srdinko: Den defensivt inriktade backen gick med hull och hår in i den ena sargduellen efter den andra, trots det tycktes han aldrig komma ur situationerna med pucken i behåll. Han gick knappt över mittlinjen på hela säsongen och lyckades på 45 elitseriematcher skrapa ihop den imponerande poängskörden 0+0.

Hucko: Jag tror knappt att någon protesterar om jag utser honom till den värste av dem alla. Han hade innan han skrev på för Leksand gjort imponerande 44 poäng på 51 allsvenska matcher. Varför skulle inte det kunna bli en succé i Elitserien? Tja, kanske för att hans skridskotempo förde tankarna till Jergus Baca och att han var marginellt smidigare än Clancy Wiggum. Den typen av begränsad mobilitet kom man undan med i power play-spelet i den tidens allsvenska, men inte på elitserienivå. Det blev 17 matcher, ett mål, en assist och sju minusmål innan han fick sparken och gick till tjeckiska Zlin. Säsongen efter skulle han hamna på LIF-tapeten igen när han förstörde Mikael Karlbergs säsong med en ful (jag tror ingen skulle protestera mot den beskrivningen heller) knätackling efter avblåsning. Men mer om det senare på listan.

***

Men, som Johan Rosén uttryckte det när det gick tungt två år tidigare, man kan inte bara lägga sig ner och dö.

Det visste Masken.

Han var framme i januari 2006. Kvalserien var oundviklig och deadline för övergångar närmade sig. En sista chans att spetsa laget. En sista chans att kanske rädda elitseriekontraktet.

***

Och vart vänder man sig när ens satsning på tjecker inte har funkat?

Jo, till Tjeckien naturligtvis.

***

Masken tog sitt pick och pack och sin plånbok och åkte till Tjeckien, på, vad det verkade, vinst och förlust.

***

27 januari i Dalarnas Tidningar är Masken optimistisk:

– Det har inte sett så här positivt ut tidigare. Därför skulle jag bli besviken om vi inte får något nyförvärv.

***

30 januari berättar Masken för samma tidning att landslagsforwarden Jaroslav Kalla är klar:

– Det är en klasspelare. Det här är en värvning som Leksand får stor nytta av. Och vi jobbar vidare. Jag utesluter inte att det kan bli något mer, säger Masken.

***

31 januari förkunnar ”en glad” Masken från ”en middagssittning i Tjeckien” för tidningen att backen Pavel Trnka är klar:

– Jag såg honom spela som lagkapten för Plzen i tjeckiska Extraliga i går. Han var mycket bra och i dag kunde jag göra klart med honom så att han spelar med Leksand resten av säsongen. Han har gjort ett mycket gott intryck på mig. Det känns inspirerande att få Trnka till Leksand, säger sportchefen.

Han berättar också att han scoutar fler spelare:

– Jag vill inte säga vilken match jag ska se, men det beror i alla fall på hur det går i den matchen om det kan bli aktuellt med fler spelare till Leksand. Men jag är långtifrån ensam här nere. I går var det folk från sex-sju klubbar från runtom i Europa och tittade på matchen, det lär bli lika i morgon. Det mesta är förberett för att få klart med ytterligare någon ny spelare. Men det är verkligen ”snabba puckar” om man ska hinna faxa i väg alla nödvändiga handlingar innan transferfönstret stänger vid midnatt natten till onsdag. Det känns skönt att till att börja med kunna lyfta in Kalla och Trnka i laget, nu ska jag göra allt jag kan för att få klart med ytterligare någon spelare.

***

1 februari berättar tidningen att Masken föregående kväll (alltså innan deadline) trots allt inte trodde på några fler nyförvärv. Det hade gått lite för bra för tilltänkta centerförvärvet Vaclav Skuhravy:

– Det ser väldigt mörkt ut. Jag gick i slutet av matchen, då ledde Karlovy Vary säkert och det var inte bra för oss. Synd, för det är en bra spelare och han gjorde en stark instats i kvällens match. Jag har ett ”långskott” kvar, en spelare som jag inte sett spela här nere i Tjeckien. Men ärligt talat ser det inte så lovande ut att få honom till Leksand, säger Masken.

***

Vem ”långskottet” var framkom aldrig, men i Leksand hamnade han i alla fall inte. Masken fick efter sin tämligen chansartade värvningsräd nöja sig med två välmeriterade tillskott.

***

Nu räckte det som såg bra ut på pappret ändå inte speciellt långt.

Jaroslav Kalla samlade på sammanlagt 18 matcher i Leksand förvisso på sig tio assist, men lyckades bara göra ett mål.

Pavel Trnka gjorde på 16 matcher noll mål och fyra assist.

Och hur det gick för Leksand? Man misslyckades fatalt i kvalet och landade tre placering och elva poäng från en elitserieplats.



Oskar Klingborn

Vissa säsonger är roligare än andra. Man behöver inte vara Peter Englund för att notera att säsongen 2002/03 återkommer ofta på den här listan. Går man till slutspel så gör man.

På senare år är 2007/08 en av mina favoritsäsonger, det hemska slutet till trots.

Lagbygget hade en rolig mix av Belfour-superstars, Huokko-rävar, Bellemare-ynglingar och Bergenström-borlängeiter.

På isen gjorde man en utmärkt grundserie. Vid sidan av isen frodades en bild av ett lag som trivdes ihop och hade kul om dagarna.

Det senare byggde mycket på de filmer som visades på jumbotronen i pauserna av matcherna och som gjordes i samarbete med medieprogrammet på Leksands gymnasium. Vid varje match fick vi träffa en ny spelare. Ibland på i deras hem, ibland i arenan, ibland på andra ställen.

***

Filmerna var både roliga och väldigt välgjorda. Vi fick se Pierre-Edouard Bellemare steka bacon, höra Elias Granath tala ut om sin kärlek till Seinfeld, se Jens Bergenström vara iklädd blåställ som bilmekaniker medan han ilsket skrek åt en okänd ”Jarmo”, se Morten Green leka krig med en hockeyklubba som gevär, Daniel Nielsen handla på Konsum, Herman Hultgren köra grävmaskin, Johan Hägglund lägga om Janne Huokkos tak och Johan Eneqvist spela inomhusgolf. Bland mycket annat.

Godbitarna var många och vi har tagit på oss ansvaret att utse de fem största höjdpunkterna.

***

Så.


5. Tomi Pettinen. Den finske titanen ägnade hela intervjun åt att sitta i bastun skyld endast av en handduk runt det allra mest heliga. Den emblematiskt vältränade backen lämnade därmed samtliga som ens någon gång har vistats på ett gym med galopperande kroppskomplex.

4. Jonas Elofsson. Elof spenderade större delen av inslaget sittandes i sin lekstuga. Han berättade om hur hela laget brukade samlas och fika där. Han pekade bland annat på en liten barnstol och konstaterade att ”där brukar Magnus Hedlund sitta”. Klippet avslutades med att Elof dumpade av skräp på grannens tomt. Vem grannen var? Christer Olsson.

3. Gabriel Karlsson. Intervjun, som ägt rum på en gård med ett stall, avslutades med att Gabbe klappade om en häst, tryckte sitt huvud mot honom och konstaterade drömskt ”ja du, gubben, du är nästan lika go som Challe du…”. Vem Challe är? Jo, det är näste man på listan.

2. Mikael Karlberg. Kanske borde platsen i stället tillskrivas Marcus Karlberg, då Challes 7-årige son fick klä skott för en hel del i klippet. När Challe välte några av svärfars grejer i garaget förklarade han sig för den drabbade med orden ”Marcus förstörde lite av dina saker i garaget”. När kalaset avslutades med en hockeymatch mellan far och son stötte Challe på problem när han gång på gång blev bortdribblad – tills han helt sonika hakade upp sin son, tog pucken och sköt i mål.

1. Juha Lind. Filmcrewet träffade Lind i allrummet i Ejendals arena. Han hann med det mesta under klippets fyra minuter. Han gick till duschen och frågade vem som var där och möttes av en dansk svordomskanonad från Morten Green, han spelade rundpingis, spöade Eddie Läck i en lek som gick ut på att inte få en elstöt, ritade upp en detaljerad skiss över sitt första mål i föreningen, berättade att Gabriel Karlsson skulle bli pappa, vilket förvånade honom eftersom ”ja… det trodde jag inte om Gabbe…”, gick tillbaka till duschen och fick reda på att ”fransmannen” var där och gick då därifrån med motiveringen att det var ”inget att se”. Klippet avslutades med att han vinkade hej då, sa att han ”skulle sova” och sedan kröp ner i en tom frysbox.



Oskar Klingborn

Ni vet hur det är.

Vissa dagar är det inte bara kul att gå till jobbet.

Trots alla pengar de tjänar, trots all ära och berömmelse de erfar, trots alla privilegier de roffar åt sig, så kan det även vara verkligheten för en hockeyspelare.

Utan att ha några belägg så misstänker jag att det var lite så Tomas Forslund tänkte på annandag jul år 2002.

Möte mot Djurgården och Björn Nord smäller in 0-1 efter två och en halv minut. 90 sekunder senare orkar inte Forslund vara med längre:

On the streets of Noret måste det ha spekulerats vilt, som så många gånger förr, kring varför ”Whild Thing”valt att stämpla ut så tidigt. Träkeps? Molande visdomstand? Trassel hemmavid?

Skämt åsido. 

Till skillnad från dagens idrottsstjärnor, som emellanåt tenderar att vara otillgängliga i sina slottstorn, var Forslund en man som ständigt mötte oss vanliga dödliga på ett anspråkslöst sätt, både i med- och motgång. Om det så var kring Torgkiosksparkeringens skumfyllda fontän, på restaurang eller runt kommunens svar på en campfire: Siljans köttbullechiabatta. 

Nog unnar man en sådan working class hero en halvdag på jobbet - och önskar att fler kunde klä av sig den lila uniformen och gå på stan som vanliga män.

Jesper Eriksson