#69 – Jarmo Tolvanen – A new hope
Jag upplever att man i Leksand, mer än någon annanstans, ofta pratar om att ge olika hockeyprofiler en egen staty. Jag har själv sagt det.
Ni vet hur det är.
Man ser Tomas Kollar göra ett monsterbyte (tackla sönder någon i mittzon, forechecka som en galning, själv bli söndertacklad, resa på sig, jobba hem, spotta ut några tandrader, göra mål, allt under trettio sekunder) och någon i närheten säger: ”I fall Leksand fixar det här så lär Kollar få en egen staty på Noret”.
Men fler namn än så har jag hört nämnas i diskussionen under de senaste tio åren: Pelle Prestberg, Eddie Läck, Christer Olsson, Joacim Eriksson, Ed Belfour, Oliver Ekman-Larsson, Johan Hedberg, Örjan Lindmark, Niklas Eriksson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Magnus Svensson, Christer Abris, Niklas Persson, Jens Bergenström, Janne Huokko, Michael Ryder, Francis Bouillon, Jesper Ollas, Pirro Alexandersson, Sean Gauthier, Per-Erik Eklund och listan kan göras hur lång som helst.
Dock finns ett namn som är sorgligt bortglömt.
Jarmo Tolvanen.
Han, om någon, borde vara först i kön att låta avgjutas.
Om man under våren 2001 blivit ombedd att skriva en kravspecifikation på en tränare att ta över Leksands IF hade antagligen dessa tre punkter varit med:
1. Lugn
2. Fötterna på jorden
3. Ingen som helst vetskap om föreningens historia
Den då fyrtiofemårige finnen från Hämeenlinna var the perfect match. Bakom spelarbänken i båset, med Peter Ekroth som en pådrivande terrier, framstod han onekligen som en hockeyprofessor. När dåvarande Boforstränaren Leif Strömberg anklagade Tolvanen för att ha kallat hans lag för ”fucking assholes” efter en grinig match i Nobelhallen så kändes det som ett dåligt skämt. Det var liksom under Tolvanens värdighet. Som en hockeyns motsvarighet till Svennis. Eller Tord Grip kanske.
Hur spelade då Leksand under den här perioden?
Ja, vi vet ju hur de INTE spelade. I en tid då spelsystem återigen var på tapeten och begrepp som torpeder och schakaler var vardagsmat, avfärdade Tolvanen en vinstgivande spelidé kallad ”masugnen”, haussad i tidningarna av Masken himself, som något media hittat på.
Hur var han som tränare?
Först och främst var han en coach som vågade coacha. De hetaste fick speltid och de kalla fick ingen. Även om det ledde till vissa konsekvenser – Robert Nilsson stack – så innebar det också stora fördelar – Mikael Karlberg växte ut till en offensiv gigant.
I övrigt så verkade han, befriande nog, bara vara en vanlig människa. Jag menar, hur fantastiska resultat killar som Sandlin, Abris och Fleming ändå har i ryggen så framstår de bitvis som seriefigurer. Karlberg anser honom, än i dag, vara den bästa tränare han har haft.
Vad blev hans tränargärning?
Två år i rad lyckades han genomföra de målsättningar som var uppsatta. Hyllningarna kom därefter. Fan, han fick till och med en hejaramsa tillägnad sig med Robban Brobergs ”Ingela” som melodi! Kärlekshistorien var ett faktum:
– Världen är lite större än Siljan, men Siljan är ändå vackrast för mig, utbrast Tolvanen till Dalarnas Tidningar säsongen 03/04.
Efter 69 segrar på 111 matcher rämnade dock allt. Laget underpresterade å det grövsta men även i ledarstaben pågick tumult. Tolvanen drabbades av sjukdom i familjen, klubben ansåg att den assisterande tränaren Ulf Skoglund inte mådde bra och anställde Randy Edmonds som ytterligare hjälp, Skoglund gillade inte lösningen och avgick. Två matcher in på kvalserien 2004 får Tolvanen sparken.
Vad efterlämnar han för arv?
Tyvärr slutade Jarmo Tolvanen som föreningens bästa exempel på klyschan ”i hockey går det fort”.
En annan klyscha säger att ”man är aldrig bättre än sitt senaste framträdande”. Men jag kan aldrig tro att man huvudsakligen minns honom för den orimliga hemmaförlusten mot Hammarby med 0-5.
De flesta tänker nog på en man som tog LIF ur ett allsvenskt träsk på det mest imponerande vis. De flesta tänker nog på en man som tog LIF till det enda slutspel man spelade under 00-talet. De flesta tänker nog tillbaka på de två säsonger då livet verkligen var en fest.
Om Leksand ämnar att fortsätta sin kräftgång så är det nog läge att börja överväga den där statyn snart.
Jesper Eriksson
